Den 18 sept 1587 föddes den italienska kompositören och sångerskan, Francesca Caccini.
Hon blev första kvinna som komponerade opera.
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
by Redaktionen
Häxorna
Regi Aurelia Le Huche
Musik Giacomo Puccini
Libretto Ferdinando Fontana
Översättning Birgitta Prejborn
Scenografi Erika Sjödin
Kostym Marie Moberg och Maria Peterson
Mask Angelica Ekeberg
Musikalisk ledning Anna Christensson
Årsta teater
Premiär 18 juni 2016
Operapremiär mitt I sommaren? Jo, det fungerar alldeles utmärkt en regnig och småruggig junikväll. Så kliv in i den svarta skogen och följ legenden om Vilierna som sprider skräck i alla trolösa älskare. Om en ung flicka dör av kärlek, samlas varje natt häxorna I skogen för att dansa. Och de väntar på förrädaren …
Årsta Folkets hus invigdes 1953 och här tycks tiden stått stilla sedan dess. Teatersalongen känns mer som en skolaula och miljön andas inte direkt konstnärligt skapande. Lite småtrist och “kommunalgrått.” Men inom några minuter kommer publiken att glömma denna verklighet.
För sjätte året I rad sätter teatergruppen Kamraterna upp opera på Årsta teater. Nu har turen kommit till den italienska operan Le Villi (Häxorna) av Giacomo Puccini från 1884. I denna version av Puccinis allra första opera, finns även nyskrivna textpartier utifrån en feministisk läsning, inspirerad av det under romantiken rådande intresset för naturens mörka sida och ockultism.
I ”Häxorna” utforskar teatergruppen Kamraterna synen på kopplingen mellan kvinnan, naturen och ondskan i förhållande till frigörelse och uppror. Vi rör oss i gränslandet mellan det brutala, blodtörstiga och hämndlysta och den feministiska utopin där ett annat system, styrt av mjuka värden, gemenskap och solidaritet, råder. Det vackra mot det groteska, gott mot ont, konventioner mot anarki. Världsordningen vänds uppochner och väcker frågor kring kring tro, etik och moral i förhållande till uppror.
Temat är klassiskt och tycks följa oss människor i alla tidsåldrar. En ung kvinna blir bedragen och dör i väntan på sin älskade, som återvänder alltför sent. Mannen hon älskade blir dansad till döds av häxorna. En djävulskt effektiv hämnd.
Denna uppsättning, endast cirka 70 minuter lång, berör, omsluter och engagerar. Sånginsatserna håller en jämn och hög profesionell klass, koreografi och kostym sitter perfekt, De sju musikanterna får det att låta som om de var delar av en hel symfoniorkester, de ljuva tonerna fyller upp lokalen. Scenografin är (som så ofta numera) mycket sparsmakad. Men det fungerar effektivt med olika avsatser och stora hängande kokonger (!). En liten anmärkning, dock, när det gäller ljussättningen. Det blir aningen ”platt” och skulle behöva justeras. Kanske finns inte alla moderna tekniska resurser att tillgå?
När jag lämnar förtrollningen och kommer tillbaka ut i regnet, vill jag helst snabbt vända om och kliva in i magin igen. Det är beroendeframkallande med god teater.
Bakgrundsfakta: Kamraterna bildades 2006 och spelade sommarteater tre år i Norrköping. 2010 flyttade gruppen till Stockholm och verksamheten inriktade sig på opera. På Årsta teater sätter Kamraterna upp otippade verk som ändå ska kännas lättillgängliga. Gruppen söker alltid ett inkluderande tilltal som tar upp frågeställningar för människor idag. Med kraftfull gestaltning duckar de inte för det mörka och svårbegripliga i samhället och i människan. Kamraterna vill, utan att göra avkall på operans särart, bevisa att opera är en levande och samtida konstform och ett komplement till de stora institutionerna. Teatergruppen Kamraterna firar alltså tio-årsjubileum 2016.
Medverkande:
Heddie Färdig – Anna. Daniel Ralphsson – Roberto. Karolina Blixt – Carilina. Hanna Edh – Myrtha.
Bybor/Vilier: Maria Hartman – Sopran. Birgitta Larsson – Sopran. Gloria Kisekka Ndawula – Alt. Ingrid Rådholm – Alt. William Davis Lind – Tenor. Peter Nyqvist – Tenor. Fredrik Essunger – Bas. Andreas Olsson – Bas. Elinor Tollerz Bratteby – Rörelse. Jenny Jernberg – Rörelse.
Orkester:
Ylva Larsdotter – Violin. Maria Winiarski – Viola. Zéphyrin Rey-Bellet – Cello. Per Björkling – Kontrabas. Madeleine Johansson – Flöjt. Andreas Lundmark – Valthorn.
Foto: José Figueroa.
by Redaktionen
Pelléas och Mélisande in the woodlands
Av Claude Debussy
Libretto av Maurice Maeterlinck
Regi Benjamin Lazar
Scenografi Adeline Caron
Kostym Alain Blanchot
Maskdesign Mathilde Benmoussa
Ljus Mael Iger
Dirigent Maxime Pascal
Premiär på Malmö Opera 7 maj 2016
Malmö Opera avslutar sen ett antal år operasäsongen med ett mer krävande verk och litar på att operakännare hittar dit i stressiga maj- häromåret LEAR av Reimann, 2017 ANIARA av Blomdahl. I år PELLÉAS OCH MÉLISANDE av Debussy, grandiost uppsatt för sex föreställningar, sedan går den till Karlsruhe. Det franska teamet har omgärdat Maeterlinck/Debussys kammardrama med den största skog som nog växt på en svensk scen, Twin Peaks känns nära, och först tror jag mej se riktiga tallar, riktig markvegetation, ordnad av Adeline Caron. Jag såg växtbelysning en masse, oroades för växternas förfall- jag gick på det!
Ur denna skog växer allt, möbler, skogssjöar, kristallkronor. Man spanar efter vilt. Regissören Benjamin Lazar bjuder in på en hajk jag sent skall glömma.
Jag har bara sett bilder på Stockholmsuppsättningen för som nyss avslutades, men där rådde teknokrati och hårda stads-och filmreferenser. Så såg det ut.
Här traskar man omkring i tuvorna som fyller den enorma Malmöscenen, i grunden är det en stående scenbild med vissa variationer. Traskar på gör ju även stycket, en lugn och musikaliskt underskön lunk i tre och en halv timme. Händer gör det inte så mycket, jag tycker det kändes långt även om regin var strålande välgjord, ingen sjöng rakt utåt och sångarna var – bländande!
Strålande textning(det går!),huvudrollstrion helfransk. Mélisande-Jenny Daviet, både oskuldsfull och förförisk, gjord som en ung Catherine Deneuve. Intagande vackert sjunget, växlande mellan framfusighet och underdånighet. Perfekt!
Pélleas-Marc Mauillon;oj, vilken udda tenor, tänker man, men fransk! Klar och kärnig, står ut då man inte valt en moatjé med mer franskt syrig röst.
Och sedan- eller kanske främst; Golaud! Denne Laurent Alvaro har nog den vackraste barytonröst jag faktiskt någonsin hört, och hans gestaltning är så otroligt djupt tänkt att man bara njuter. Han gör sej själv till ett odjur påhejad av sin svartsjuka, denne varme man lider när han hör sej själv fråga ut sin son om han sett kärleksparets heta stunder i skogen. Gå och se honom själva!
Yniold ja- Julie Mathevet, mycket bra, tomtar omkring mest hela tiden bland tallarna, leker för sej själv likt en skogens Lillebror. Nedskalad röst-trovärdig!
Emma Lyrén förvaltar fint Genevièves ganska lilla roll- plötsligt borta. Varför?
Jag hade glömt att Arkels roll är så stor, här får vi ännu en mästerlig mansbild, en bruten titan med en aura av Tolkien, en matt patriark som hela tiden stöds av stumma tjänstekvinnor. Men när han till Pélleas slungar ut:
-Ska du välja en vän framför din far???-då vet man vem som är herre i huset.
Amerikanske Steven Bronk, från Deutsche Oper, är även han stadd vid en underbar, underbar basröst och varje sekund på scenen är en njutning att se- och dom är många. Otacksamt tänker jag att hans slutmonolog är väl lång.
I sista scenen dör Mélisande likt en Lady of Shalott, en prerafaelitisk `havfrue`
-vi är ju i ett sagorike. Hon vårdas ömt av läkaren, fint sjungen och gestaltad av husets egen bas Stefano Olcese. Ett barn är fött, skogslekarnas kärleksbarn.
Jag har sällan sett en så välbesatt operaföreställning där konceptet genomförts så utan kompromisser, och där den magnifika Malmö Operaorkester, ledd av unga geniet Maxime Pascal så totalt är en del av en gemensam tanke. Bravo!
Kostymerna kan man kalla moderna men det är att göra det för enkelt. Alain Blanchot arbetar med skogens och markens färger, delar byts, sjalar skiftar färg. Det unga paret i retrochic (tyvärr känns Pelléas lite för välstruken), de gamle ett sorts skogsbohémer med dyrbara detaljer. Golaud ser på slutet tyvärr ut som en bilhandlare i Borås, det sänker sagograden. Jag tänker att en del klädkoder är franska, så blir det ju när hela kluster dimper ner i Sverige med sina referenser. Men när det blir såhär bra ska vi bara njuta i (kol)mörkret.
Och annars, vokalt, med såna gourmetoperor, ta hit franska sångare, visst. Sen kan det ju blandas med svenskbesatta operor. På svenska. Här sjungs ju.
Medverkande:
Pelléas: Marc Mauillon
Mélisande: Jenny Daviet
Golaud: Laurent Alvaro
Arkel: Stephen Bronk
Geneviève: Emma Lyrén
Yniold: Julie Mathevet
Herden, läkaren: Stefano Olcese
Malmö Operaorkester
by Redaktionen
2018-2021 sätter GöteborgsOperan för första gången upp Richard Wagners Nibelungens ring. En i sig stor, konstnärligt stimulerande uppgift, som dessutom ska spränga gränser på miljöområdet. Projektet pågår hela vägen till 2021 när Göteborg fyller 400 år, och blir nu en aktiv del i firandet. Samarbeten med bland annat organisationer, forskare och myndigheter kommer att göra processen lika intressant som den sceniska uppsättningen.
Ett pressmeddelande berättar:
– Att sätta upp Ringen är en stor, konstnärlig utmaning som jag är oerhört glad över att vi tar oss an. Det är helt rätt att dessutom använda detta storverk för att testa hur långt vi kan komma i att minska vår påverkan på miljön, en av vår tids viktigaste frågor. Wagner utforskar elementens majestätiska naturkraft och visar på konsekvenserna av att använda naturens resurser för personlig makt och vinning, säger Stephen Langridge, konstnärlig ledare Opera/drama.
Ringens fyra operor – Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök – sätts upp av ett välrenommerat internationellt team mellan 2018 och 2021 (premiärer i november respektive år). För regin står Stephen Langridge själv, dirigent är Evan Rogister och scenografi görs av Alison Chitty. Flera av husets egna solister är framstående Wagnersångare och kommer att medverka. För att kunna nå målet, så hållbart och klimatsmart som möjligt, kommer inte alla operorna att sättas upp samtidigt. Men publiken ska ändå kunna få uppleva hela Ringen. Delarna filmas och visas ihop med den sista sceniska uppsättningen 2021.
Ska spränga gränser på miljöområdet
Nibelungens ring är det mest komplexa och ambitiösa musikdramatiska verket i den europeiska traditionen. GöteborgsOperan har länge prioriterat miljöfrågorna och är idag unikt internationellt med EMAS-registrering, certifiering enligt ISO 14001 och Svanenmärkt restaurang. Ringen ska bli ett innovativt projekt, en testarena, för att ta miljöarbetet ännu längre, inspirera och sprida kunskap, även utanför huset.
– Det här är ett mycket spännande projekt! GöteborgsOperan har en bra grund att utgå från och en god miljöprestanda. Det finns väl utvecklade system för mätning och uppföljning, stor och djup kunskap, hållbara, klimatsmarta och innovativa lösningar i alla delar av verksamheten. Vi kommer säkert att stöta på nya, svåra utmaningar men det är ju också viktigt för att kunna utveckla oss vidare, säger Natalja Koniouchenkova, GöteborgsOperans miljökonsult.
Ringen är tänkt att inspirera, sprida och ge kunskapsutbyte med andra. GöteborgsOperan vill samarbeta brett med organisationer, universitet/forskning, företag, myndigheter och även bjuda in nyfiken allmänhet. Ambitionen är Ringen ska påverka och bidra till hållbar utveckling i Västra Götaland, resten av Sverige och internationellt.
Tar sikte på Göteborgs 400-årsjubileum
2021 fyller Göteborg 400 år. Det firar Göteborg genom att tillsammans göra staden till en ännu bättre plats. GöteborgsOperans projekt passar väl in i visionen för firandet och blir nu en aktiv del av det.
– Stadens ambition är att 400-årsjubileet ska bli en betydelsefull milstolpe i Göteborgs historia. Vi är stolta och glada över GöteborgsOperans satsning och att de vill vara en del i att skapa ett hållbart avtryck för framtiden, säger Therese Brusberg, projektchef Göteborg 2021, Göteborg & Co.
by Redaktionen
Hamlet
Regi Stephen Langridge
Dirigent Henrik Schaefer
Scenografi och kostymdesign Samal Blak
Ljusdesign Paul Pyant
Premiär på GöteborgsOperan 9 april 2016
Hamlet dröjer sig kvar. Först värjer jag mig lite i akt ett- är det här nu bra?; han är ingen Verdi; hum hum varför så lite spelad?
Men – operachefen Stephen Langridges uppsättning lämnar mej inte. Han och hans team har av en Grand Opéra från 1868- det sista verket i genren, aldrig spelad i Sverige- gjort något både modernt, pampigt och avskalat. Den bedriften ihop med flera optimala rolltolkningar gör att jag tror att Ambroise Thomas´ HAMLET kommer att räknas som nåt av det viktigaste i svensk opera 2016. Göteborgsoperan kan dom!
Grand Opéra är en genre som föddes 1829 med ”Den stumma från Portici”,en överdådig operaform med illusoriska dekorer, folkmassor, historiska kostymer, balett och fem akter. De två sista premisserna ett måste, Wagner fick tex skriva om Tannhäuser för att den skulle släppas fram på Parisoperan. Meyerbeer regerade, sen kom Auber och Halévy, vars Judinnan nu spelas igen, på Göteborgsoperan(såklart)2014.
Vulkaner erupterade, folk kokades i olja, Elektriska solar bländade den alltmer borger-liga publiken som operahusen nu främst ville locka. Sorgsna druider var inget för dom.
Där skulle finnas en konflikt mellan den privata viljan/kärleken och plikten mot sitt folk/religion. Säger jag AIDA förstår alla, den är i mina ögon/öron en klockren Grand Opéra, maktens pompa, ståt och krigföring ställs mot kärleksmöten och gravkamrar. Dess premiär 1871 och gamla Parisoperans brand 1873 markerar slutet för genren.
… som istället togs över av stumfilmen! De Milles ”Intolerande” (1916) och femtiotalets mastodontfilmer som ”Ben Hur” återväcker formatet, vad är inte ”Cleopatra” (1963)?
I vår tid har musikaler som ”Phantom of the Opera” (1986) lekt med formen- elefanter och allt, och jag tycker LES MISERABLES absolut är en modern efterföljare, också i sätter hur styckena säljs i”paket” och kopieras världen över. Dessa franska operor sattes upp via en slags handböcker: Mise-en-scenes, där allt från scenografi till regi stod tryckt. Alla ville ha det som i Paris – i Stockholm, Vilnius, Palermo och Rio de Janeiro.
Nu vet ni vad Grand Opéra är. Nu åter till Göteborg. Hamlet av Thomas är för sin tid mer ”modern”- de privata konflikterna dominerar helt. Folket kommer mest in och hyllar kungen och veklagar Ofelias död, fast Langridge lagt in protester med danska plakat – det vill inte riktigt verket. Men allt är gjort med finess, såväl knull som grafitti.
De proffsiga librettisterna Barbier och Carré har rensat, klarlagt, elva roller finns kvar, Ofelia och mamma Gertrude har fått biffigare roller än i pjäsen- och Hamlet överlever. Det senare kan ju uppröra idag, men Göteborgsoperan alternerar faktiskt det”lyckliga” franska slutet med det”olyckliga”engelska som Thomas skrev för London 1869- ospelat!
Thomas kanske inte jämt lyckas leva upp till det drivna librettot (här sjungs lysande franska!), akt tvås förberedelse för pjäsen känns lite av en tappad chans, men när i akt tre moderns ränker och fadermordets sanning avslöjas är det lysande opera, lysande!!
Moderna versioner av historiska pjäser har fördelen att vi kan koppla tecken vi ser på scenen till en vardag vi känner. Silvia, säkerhetskontroller, obducenter i deckare, kepsar. Nackdelen är att inget blir dolt bak en kostym eller kornisch, vi är inte i sagans värld.
Så en 40-åring i huvtröja blir- en 40-åring, ingen grubblande ung man, just vuxen.
Och detta upptar mej inledningsvis, tror vi på detta? Det blir som i baletter, föräldrarna verkar ungefär jämnåriga med de som spelar barnen. Här fixas inte med peruker. Svårt!
Detta sagt vill jag framhålla att Thomas Oliemans är en lysande Hamlet, frustrerande, lekfull, äkta i varje sekund och vokalt en dröm, som en mjukare yngre Bryn Terfel. Som Ofelia var Ditte Højgaard Andersen en stegrande sensation,klart hon ska vara dansk! Vansinnesscenen i akt fyra, i nåt slags wasteland, iförd sagda huvtröja, burken med Stesolid i ena handen och sprayflaskan i den andra gjorde hon den mest virtuosa vansinnesscen, koloraturer ställda på avgrundens brant i Langridges knivskarpa regi.
Pricka in henne när ni åker ner, liksom Katarina Karnéus! Hon gör(tror jag) sin första morsa från helvetet- vi ser fram emot hela raden en lång tid framöver, Katarina! Hon förmedlar en nervighet och oro som hela sagda trio låter genomsyra pjäsen, och hon köttar med rösten sådär härligt att man bara vill ha mer! Rollen skrevs för den första Eboli- se så, Katarina, vad väntar du på?
Tyvärr känns hennes man/älskare Claudius (Paul Whelan) både lite för ung och utan samma klös som den broders hustru han lagt vantarna på. Han borde vara en farlig man.
Någon som verkar både farlig och ung är Joachim Bäckström som Laertes, otacksamt disponerad roll i första och sista akten, hög som helvete men oj så bra! Till cameorollerna får räknas de två dödgrävarna, här obducenterna Anton Ljungquist och Ingemar Anderson som med Tuborg i ena handen och skalpell i den andra flikar in en plötslig air av Monthy Python i tragiken-då vet man att man är i Göteborg. Goa gubbar.
Kören verkar utbyggd till 55 sådär-flott- trots att körsatsen inte är jättelik. Så bra! Alltid! I diket ger Henrik Schaefer oss all sin kärlek till verket, men jag tror man kunnat elda på lite mer ”Verdiskt” ibland. Man blir glad när man hör ett- saxofonsolo. Nymodighet 1868.
Apropå hör; även om man lyssnat in sej lite och minns ” Näckens polska” i vansinnes-scenen(inlagd på förslag av den första Ofelia, svenska Christina Nilsson) så är det en märklig känsla att i salongen uppleva ett jätteverk i den stora 1800talsstilen- som man aldrig sett! Då inser man att allt, nästan allt man ser på en operascen…har man redan sett. Tack Göteborgsoperan för att ni ännu en gång gav oss chansen, och för ert mod.
Hoppas på samma succé som THAÏS (2010), där många sa innan: Det går ALDRIG!!
Medverkande
Hamlet Thomas Oliemans
Claudius, Kung av Danmark Paul Whelan
Drottning Gertrud Katarina Karnéus
Ofelia Ditte Højgaard Andersen
Laertes Joachim Bäckström
Polonius Peter Loguin
Horatio Anton Ljungqvist
Marcellus Henrik Andersson
Vålnaden, röst Björn Larsson
Vålnaden, gestalt Lars Hjertner
Förste dödgrävare Anton Ljungqvist
Andre dödgrävare Ingemar Anderson
Skådespelare Tobias Ahlsell
Skådespelare David Lundqvist
Skådespelare Anders Wängdahl
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Extrakör