Under ett flyganfall i 40-talets England duggar bomberna tätt utanför den lilla landsortsteatern där kvällens föreställning av Shakespeares Kung Lear förbereds. Men det är det som ryms innanför teaterns väggar som innehåller den verkliga sprängkraften och hotar att förgöra.
Denna mycket hyllade och omtyckta pjäs skrevs på 80-talet av Ronald Harwood och bygger på dennes egna erfarenheter och minnen från den tid då han själv arbetade som påklädare. Pjäsen utgör en underhållande och insiktsfull skildring av hur tillvaron bakom scenen kan te sig för dem som valt att viga sina liv åt teatern.
Teaterchefen och huvudrollsinnehavaren Sir John spelad av Sven Wollter drabbas av en förödande psykisk kollaps timmarna innan han förväntas leverera Kung Lear på scen inför fullsatta salonger. Sir Johns högra hand påklädaren Norman gör allt för att få den förtvivlade och bångstyrige mästeraktören i ordning och på fötter för att ta sig igenom den stundande föreställningen, något som visar sig bli den svåraste utmaningen i hans karriär.
Sven Wolter bjuder på en bländande uppvisning i gestaltningen av den lidande stjärnskådespelare vars astronomiska ego och obestridda suveränitet utgör det illa teaterkompaniets nav. Han gör honom grandios, ömklig och patetisk och växlar friktionsfritt och trovärdigt mellan känsloregistrets alla ytterligheter. Något som Tomas von Brömssen mycket kompetent parerar i rollen som den sirlige utpräglat brittiske Norman. Denne finnesrike homosexuelle påklädare driver historien framåt och levererar ironiserande dräpande repliker som lockar till skratt. Vilket utgör en delikat kontrast till densammes undergivna sätt att passa upp Sir John på, som om han vore en kunglighet även utanför scenen. Det kan tyckas synd att Normans karaktärsutveckling åsidosätts till förmån för Sir Johns utspel, då det är när Normans egen mask börjar fallera som det börjar blir riktigt intressant.
De stövlar som den utmattade teaterchefen sparkar av sig i förtvivlan fångas skickligt i luften av den oändligt påpasslige Norman som endast avviker från sin herres sida då sir Johns auktoritära fru Mary syrligt förvisar honom i syfte att tala sin make tillrätta. Marie Delleskogs porträtt av den härdade hustrun och bedagade teaterprimadonnan glöder i enlighet med det röda hårsvallet. Till och med när hon står med ryggen mot publiken är hennes spel mycket exakt och drabbande. I det väl avvägda samspelet mellan henne och Wollter får vi insikt i äktenskapets terrorbalans, men även i den starka kärlek som de hyser till varandra och inte minst till teatern som utgör själva premissen för deras relation. I de övriga rollerna imponerar den nedtonade men kärnfulla inspicienten Marge, spelad av Carina Boberg, samt Maya Rung som den hoppfulla unga skådespelerskan och allt-i-allon Irene.
Påklädaren är en metapjäs om teater, skriven och regisserad för skådespelare. Det är tydligt att den realistiska och modesta scenografin och kostymen syftar att lämna plats för de namnkunniga aktörerna och uttryck. Den dubbla scenen illustrerar effektfullt den påtagliga glidningen mellan verklighet och fiktion, on-stage och off-stage. Pjäsen behandlar vad det verkligen innebär och kostar att tillägna sitt liv åt teatern. Frågan ”om det verkligen är värt allt lidande?” är central och bekräftelsebehovet är stort både för de arbetar på och bakom scenen. Som Sir John uttrycker det – ”att bli ihågkommen är det mest fantastiska i livet”.
Av Justina Sandberg
Denna recension är även publicerad i Teatermagasinet.
Läs även andra bloggares åsikter om Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Göteborgs Stadsteater
