Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

författare

Svenska regerande fotbollsvärldsmästarna föll mot Norge

by

fotboll 051
Det norska författarlandslaget besegrade det svenska författarlandslaget i en fotbollslandskamp på Heden i Göteborg med 3-1.
Vi kultur- och bokbloggare som såg matchen tippar att kanske det svenska författarlandslaget varit mer aktiva i montrarna och alla seminarier under Bokmässan.
– Jo, det är nog anledningen, höll den stackars svenska målvakten med om, som släppte in tre mål varav två var på straff.

Det hjälpte inte att det svenska lagets lagkapten Fredrik Ekelund är en bollkonstnär av hög rang. Norrmännen var nog lite bättre.

Det finns tio författarlandslag i fotboll, alltså författare från ett land som bildar ett landslag och för tillfället är faktiskt det svenska landslaget världsmästare. Senast det svenska laget mötte det norska blev det alltså svensk seger. 1-3-förlusten på Bokmässan var den första förlusten för det svenska laget som också åkte på tre andra tråkigheter. Tre av spelarna skadade sig. Tomas Bodström, tidigare minister, spelade sin andra match i det svenska författarlaget, och han sträckte höger lårmuskel illa.

– Usch, det kommer att ta lång tid innan jag kan spela igen, sade Bodström till Kulturbloggen.

Pontus Lindh, poet och lagets coach för kvällens match rodde dock att Bodström snart ska vara tillbaka i laget:
– Han är av segt virke, sade Pontus Lindh.

Kulturbloggen som har ett förflutet som sportjournalist tyckte det var jättekul att avsluta sitt besök på årets bokmässa med att se en fotbollsmatch. Det var för övrigt premiär för landslagsfotboll i samband med bokmässan.

Norge tog ledningen i första halvlek med ett mål av Öyvind Saether. Inte helt orättvist, även om Bodström hade ett skott mot mål (rätt svagt) så dominerade norrmännen första halvlek. I andra halvlek kom det svenska laget igång bättre och fick till ett par farligheter framför norska målet, som kunde blivit mål.
Under ett anfall blev en svensk anfallare nerdragen i straffområdet och straffen sattes mitt i prick och de blågula hade kvitterat till 1-1.

Tråkigt nog ur blågul vinkel nöjde sig inte norrmännen utan de låg på och kanske inte helt orättvist fick de ihop två straffar som Oddmund F Vaggsholm säkert nätade bakom den svenske målvakten Magnus Sjöholm.

– Det är bara att säga grattis till Norge. De var det bättre laget, det är inget att säga om det, sade lagkaptenen och Malmöförfattaren Fredrik Ekelund när han efter matchen intervjuades av norsk tv (jag vet inte vad det var för slags tv-kanal, men en stor tv-kamera var det och en norsk kvinnlig reporter ställde frågorna).

Det svenska laget ska spela författarfotbolls-VM nästa år. Det går i en liten ort utanför tyska staden Essen i samband med en kulturfestival.

Fredrik Ekelund har varit lagkapten för det svenska författarlandslaget sedan det bildades för fem år sedan. Såsom författare till boken ”Sambafotboll” är han förstås ganska given på den positionen. Han berättade att han åker till Brasilien två gånger om året för att se, uppleva och spela fotboll där. Hans bok ”Sambafotboll” ska förresten komma ut i en ny version i samband med fotbolls-VM i Brasilien om fem år.

Det svenska författarlandslagets hemsida.

Petra, som bloggar på En annan sida, var också med och kollade författarfotbollen. Hon kommer också att blogga om det. Jag lägger in direkt länken dit när hennes inlägg kommit ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal

by

kvinnornapastranden
Sverige har fått en ny deckardrottning. Tove Alsterdal är journalist och manusförfattare. ”Kvinnorna på stranden” är hennes romandebut.
I sin tackdel nämner hon Liza Marklund: För läsning och omläsning, uppmuntran och skarp kritik. Utan dig hade jag inte klarat det.
Men: Marklund skulle nog behöva få hjälp att täta sitt språk av Tove Alsterdal.

”Kvinnorna på stranden” är en stark berättelse om människohandel och slaveri. Tre kvinnors liv korsas och påverkar varandras liv.

Baksidestexten sammanfattar bra vad romanen handlar om:

I gryningen vaknar Terese från Järfälla på en strand i södra Spanien. Hon vinglar ner till havet och kliver på liket av en afrikansk man.
I skydd av natten smyger en kvinna i land i hamnen intill. Hon har smugglats över havet och räddats ur vågorna. Hennes namn är Mary, men inte länge till.

I New York försöker Ally få tag i sin man som är en känd frilansjournalist. Han har åkt till Paris för att skriva om människohandel och slaveri. Ally trotsar sin cellskräck och tar ett plan över Atlanten för att söka reda på honom. Det blir en resa in i det mörkaste av Europa och djupt in i hennes eget förflutna.

Kvinnorna på stranden är en svart thriller om tre kvinnor, tre liv som förändras brutalt. Tre vägar kommer att korsas vägar som leder dit inga lagar når, där ondskan styr bakom vackra fasader och människor kan köpas och säljas, byta skepnad eller dö.

Det är en stark berättelse som griper tag i mig. Sorgligt nog är det ju en del av vad som faktiskt sker i världen idag som Tove Alsterdal vävt in i romanens form. Jag blir ledsen att det går till så, men samtidigt känner jag en slags ”j-lar anamma” för att aktivera mig mot dessa orättvisor. Då har väl en bok lyckats rätt bra?

Visst kan vissa delar av romanen vara lite svåra att tro på, speciellt de sista kapitlen. Jag vill inte vara en spoiler, så jag kan inte skriva mer om det. Men även om det känns som rätt svårt att tro på, var det som en slags bekräftelse på den känsla man får inför slavhandeln.

Kvinnorna på stranden
Författare Tove Alsterdal
Förlag Lind & Co förlag AB
ISBN 9185801712
ISBN-13 9789185801718

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Adjö Wallander (tankar kring Mankells Den orolige mannen)

by

denoroligemannen
”Den orolige mannen” är Henning Mankells avslutande bok om polismannen Wallander.
Henning Mankell visar att han är den svenske deckarkungen – ja kejsaren utan konkurrens egentligen. ”Den orolige mannen” är mer än en spänningsroman, det är litteratur om livets gång.

Grundhandlingen har väl många som är intresserade av Mankells böcker redan läst om:

En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer under sin dagliga promenad i Lilljansskogen.
För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Officeren är nämligen Linda Wallanders svärfar in spe och hennes lilla dotters farfar.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När också officerens hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till Kalla kriget, högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren, som berör hela den svenska efterkrigshistorien.

Wallander är 60 och när en människa kommit till den åldern vet han att han med största säkerhet har levt större delen av sitt liv och nu väntar förmodligen ålderdom, sjukdom och skröplighet av olika slag. Eftersom de flesta deckardrottningar i Sverige bara skriver om unga tjejer som skaffar familj och bråkar med sin man om vem som ska hämta på dagis, är ämnet ålderdom inte med i många svenska deckare.

Deckarhistorien i ”Den orolige mannen” tar upp svensk nutidshistoria, om ubåtshistorier och Sveriges förhållande till Ryssland och USA. Mankells böcker om Wallander har alltid varit samhällskritiska och tagit upp politiska frågor. Men i ”Den orolige mannen” blir det än mer påtagligt.

Romanen är den typ av deckarhistoria som jag inte kan slita mig från, jag vill fortsätta vara i den miljön, vara nära berättelsen och höra hur det går. det märks att Henning Mankell bestämt sig för att låta Wallander säga adjö nu – och alla faser i hans liv dyker, lite väl övertydligt ibland. Romanen hade nog kunnat tätats till och dragit ner på en del delar.

Jag tycker att hans förhållande till sin före detta fru och hur hon utvecklats inte känns trovärdigt i förhållande till de tidigare romanerna. Känns påklistrat.

Men ändå: som skildring av en människa i slutet av sitt yrkesliv och på väg mot ålderdomen, med reflektioner kring hur han hanskats med livet och sina medmänniskor, är mycket bra. Jag kan också bli rätt arg på Wallander, hur han låter sin egen ångest göra att han gör andra människor illa. Precis som det är i livet.

Wallanderserien har ju filmatiserats, lite väl mycket kanske, en del avsnitt bygger bara mycket löst på romanens karaktärer. För min del, när jag läser boken, kan jag varken se Rolf Lassgård eller Krister Henriksson framför mig som Wallander. Jag ser Henning Mankell. Wallander är för mig ett stycke Henning Mankell och ännu mer när han i avslutningsdeckaren träder fram med sin ångest inför ålderdomen och skärper sitt politiska engagemang och intresse.

Henning Mankell har definitivt visat att han vill säga adjö till Wallander nu. Men frågan är: måste vi säga farväl till Wallander? Jag ska inte avslöja hur boken slutar, så jag kan inte vidareutveckla detta. Men det går ju att göra deckare kring åren fram till 60 om inte annat. Det lär väl filmbolag och tv-bolag komma på för att mjölka ut ännu mer finansiell vinning ur karaktärerna. Men jag vill ha en annan slags roman om Wallander, en fördjupning av det som händer honom i ”Den orolige mannen”.

Svenska Dagbladets recensent tycker att boken är taffligt skriven:

Den första känsla som griper tag i mig efter ett par kapitels läsning i Henning Mankells nya roman om Kurt Wallander, Den orolige mannen , är förlägenhet. Det jag håller på att läsa är rent ut sagt taffligt skrivet. Upprepningarna, klichéerna och övertydligheterna duggar tätt, pinsamt tätt. För att inte tala om de egendomliga liknelserna.

Det beror på vad boken jämförs med. I jämförelse med andra svenska deckare är ”Den orolige mannen” välskriven, tycker jag.

Göteborgsposten har samma positiva inställning som jag:

Mankell har kallat böckerna om Wallander för romaner ”om den svenska oron”. Den orolige mannen handlar i hög grad också om kommissariens oro för sin egen hälsa, sitt eget liv. Vad har han egentligen gjort med det? Wallander må framstå som trött och skröplig men som romangestalt är han starkare och intressantare än någonsin förr. Nog skiljs jag från honom med saknad.

Bokhoras recensent är en av de som är mer kritisk till boken:

Andra som skrivit om boken:
En bok om dagen, Dagens Nyheter, Expressen, Tidningen Kulturen.

Den orolige mannen
Henning Mankell
ISBN: 9789173432658

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De sjus gäng, motmanifestet och Pastor Jansson som aldrig hade något postilla

by

pastorjansson
Sju författare har skrivit ett manifest inför 2010-talet och vill att skönlitteraturen ska återupprättas och de poängterar bland annat att skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken och skönlitteratur ska inte heller blandas ihop med stå-upp-komedi. För min del kan jag inte låta bli att dra paralleller till Dramatens utveckling som bjudit in Killinggänget för att nå en yngre publik. Dramaten går alltså i en helt annan riktning än dessa sju författare.

Ett stort gäng andra skribenter och författare har lämnat ett motmanifest där de uttrycker sin lust att korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter. Vi vill resa, komma hem, experimentera, urarta, kommentera, reflektera över oss själva, världen och vårt skrivandes plats i alltsammans i en angelägen, levande samtida prosa som blickar bra mycket längre än ner i den egna naveln.

Ur det första manifestet:

Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.
Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.
Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

De sju är: Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff.

De som skrivit under motmanifestet är: Torbjörn Elensky, Fabian Kastner, Sofia Stenström, Agneta Kling­spor, Mats Kolmisoppi, Hassan Loo Sattarvandi, Stefan Hammarén, Martin Tistedt, Athena Farrokhzad, Aase Berg, Åsa Maria Kraft, Pär Thörn, Oline Stig, Peter Fröberg Idling, Monika Fagerholm, Mats Söderlund, Elisabeth Hjorth, Cecilia Davidsson, Anna-Karin Palm, Sara Gordan, Gunnar Ardelius, Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Stefan Lindberg, Jörgen Lind, Susanna Alakoski, Hanna Nordenhök, Tom Malmquist, Joar Tiberg, Anna-Karin Selberg, Anna Hultenheim, Vendela Fredricsson.

En suverän bloggare, och vän till mig, vars blogg inte går att länka till, har påpekat att det finns ett fel i motmanifestet och eftersom jag tycker att det är rätt roligt vill jag vidarebefordra detta. I motmanifestet står:

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än pastor Janssons postilla, men om denna postilla skulle komma till användning i något vi skriver drar vi oss inte för att använda den.

Detta är dock inte korrekt. Pastor Jansson hade ingen postilla, påpekar min vän. Förmodligen har de förväxlat detta med Tage Danielssons ”Postilla” som utkom 1965 som innehåller ”52 profana predikningar”, en för varje söndag på året.

Jag citerar min gode vän också genom att här lägga in ett youtubeklipp som kanske hör hit, kanske inte:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ernst Brunner: Hornsgatan – för mycket?

by

hornsgatan

Ernst Brunner bor på Hornsgatan i Stockholm och har gett ut en roman som utspelar sig på just den gatan. Den är en slags fristående vidareutveckling/fortsättning av Brunners roman om en annan gata i Stockholm, nämligen Kocksgatan.

Jag håller på att läsa Hornsgatan, har inte läst klart den. Tidigare i sommar har jag läst rätt många deckare, kriminalromaner. Flera av dessa har varit väldigt handlingsinriktade i berättelsen och med för lite litterärt beskrivande för att jag ska tycka det det är givande ur språklig synvinkel att läsa dem. Om en deckare bara är action, då ser jag nästan hellre filmen, om den nu finns filmad. En roman ska för mig ge språkliga upplevelser också, förutom berättelsen i sig. Brunners roman ”Hornsgatan” är ingen deckare. Och den har många, många beskrivningar och litterära grepp och lek med språk. Nästan för mycket. Ett kapitel till exempel beskriver Hornsgatans historia utan att det finns en enda dialog eller att någon människa gör något överhuvudtaget. Inget händer, i princip, fast det målas med ord och språket.

För att vara ärlig: det blir för mycket och det blir tungt. Jag måste lägga undan boken några timmar och läsa något annat ett tag och sedan återkomma. ”Hornsgatan” är inte en bok jag kommer att sträckläsa.

DN:s Dan Jönsson var ännu mer missnöjd:

Trots sin ansats, trots sina benådade ögonblick av språklig glöd är ”Hornsgatan” en trött roman, som saknar kraft att stå på egna ben. Som hellre lutar sig tillbaka mot det beprövade. Slappt, som ett appendix till sig själv.

Det sorgliga är att dessa brister också sår tvivel om att Brunners stil kanhända inte är så vass som den kan verka när det flyter. Någon som begriper till exempel vad som menas med ”att leva oegentligt och oförställt”? Och vad gör väl den som skriver ”orangeröda som karneol”, om inte koketterar?

Petigt i överkant, kanske. Men jag skulle inte säga detta om jag inte visste vad Brunner är mäktig när han är som bäst. Om inte ”Kocksgatan” var en roman jag fortfarande minns med glädje. ”Hornsgatan” vill jag hellre glömma.


Tidningen Kulturen har också recenserat:

Som samtidsskildring är ”Hornsgatan” skrämmande. Men inte genom sina iakttagelser eller välutvecklade känsla för nutiden. Nej, det som skrämmer är den föraktfulla och elitära människosynen som den speglar och ger uttryck för. Fördomarna sjuder hela tiden under ytan, och då och då stiger de upp som svavelstinkande bubblor från en dyig göl. Det är helt enkelt motbjudande.

Här finns ingen politisk linje. Här finns ingen grundläggande hållning. Det är snarare gubbgnäll och inskränkt oförståelse. Det rör sig alltså inte om en konsekvent konservatism, utan om ren stagnation – stelnad till schabloner – och brist på inlevelseförmåga i andra människors livsbetingelser. Många av iakttagelserna och åsikterna har en hel del av halvtossig insändarskribent över sig. Signaturen ”En som fått nog” hade passat Ernst Brunners samtidsspya utmärkt.

SR har också recenserat:

Några saker gillar jag trots allt med romanen Hornsgatan och det är Brunners suveräna sätt att skildra Stockholms historia så att alla tider existerar parallellt. Men också att hans fabuleringsglädje ibland resulterar i ballongflykter och annat som sällan förekommer i den svenska litteraturen. Men nästa gång hoppas jag att Brunner vågar ta det lite lugnare och att han jobbar med sin kvinnosyn, så att även kvinnorna får flyga ballong, till exempel.

Däremot rekommenderar jag flera av Brunners tidigare poesiböcker. Där är hans arbete med språk spännande. I våras gav Sulo ut en skiva där han tolkar Brunners dikter. Jag intervjuade Ernst Brunner och Sulo då.

Hornsgatan
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100120359
ISBN13: 9789100120351

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,