• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Stoneface Duckface på Teater De Vill – häftig berättarteknik för tonåringar

19 mars, 2015 by Lotta Altner

stonefaceduckface

Stoneface Duckface
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015

I helvitt börjar vår föreställning. Både scenen och de båda skådespelarna är täckta i vitt, när de möter publiken i denna instängda och kantiga formation. Man får en känsla av att man är i närheten av en whiteboard i ett klassrum eller att man befinner sig på en allmän toalett någonstans. Det är dock en smutsig känsla i denna vita renhet som verkar dölja en hel del. Det känns som om alla bekymmer kan ha ”tipexats” över för att dölja saker man inte får säga eller känna (”Jag sa inte det där ordet man inte får säga”)

Tjejen är duckface, flickan som känner pressen att hon måste le hela tiden, sminka sig och bära bh, trots att hon bara är elva år och faktiskt inte vill. Killen är Stoneface, grabben som gömmer sig bakom solglasögon och som inte vill titta på skräckfilm eller klämma flickor på brösten, men gör i alla fall. Ingen av dem vill gråta så att någon ser eller bli som sina föräldrar. Föreställningen handlar om smärtan att växa upp som tonåring, att en stund vara liten, nästa stor och sedan känna grupptrycket från alla håll att vara någon annat än det man egentligen är. Man måste vara som alla andra, det är ju normen som styr. Båda håller med om att de ”Forever alone” som kommer att gälla. Det är enda sättet att överleva sin uppväxt.

Det häftigaste med föreställningen är berättartekniken. Skådespelarna byter snabbt och effektivt karaktärer med varandra och berättar båda sina historier samtidigt. Ingen kronologisk ordning alls. Det gör verkligen inget att man inte vet vems historia man följer. Det är lite som att söka på Google, man har fler fönster och berättelser igång samtidigt. Dessutom kan man klicka vidare på ett spår, för att sedan klicka sig tillbaka. De är en, men också två, och deras berättelser går ihop.

Den enda gången som karaktärerna verkar känna någon form av inre lugn, frid och harmoni med sig själv är när de dyker in i ett chattrum. Där kan de skapa sin egen värld och dölja de sidor de vill och bejaka andra. Det är också i detta chattrum som de slutligen finner varandra och flyr från den påtvingade vardagsformen,”IRL” (in real life).
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.

Jag tro föreställningen är mest lämpad för unga i lägre tonåren och inte för yngre barn. Jag tror att man behöver kunna relatera till sig själv väldigt mycket för att binda ihop scenbilderna och få ut maximalt av handlingen som dundrar snabbt förbi i turbofart.

Skådespelare: Alexander Lindman, Maria Grudemo El Hayek

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Scenkonst, Teater De Vill, Teaterkritik, ungdom

Cabaret med Sarah Dawn Finer bland höstens program på Stockholms stadsteater

17 mars, 2015 by Redaktionen

Fotograf: Carl Bengtsson

Karl Ove Knausgård, Sara Lidman, P O Enquist, Hemingway och Karolina Ramqvist – det är stort fokus på författare i Kulturhuset Stadsteaterns höstrepertoar. För första gången blir P O Enquists hyllade klassiker Livläkarens besök teater liksom Karl Ove Knausgårds bokserie Min Kamp. Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre med Yvonne Lombard i titelrollen har fått en ny dramatisering. Karolina Ramqvists Flickvännen blir teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. Höstens stora musikteaterföreställning på Stora scenen blir Cabaret i regi av Ronny Danielsson.

Ett pressmeddelande berättar om Stockholms Stadsteaters höstutbud 2015:
Det blir flera urpremiärer i höstens repertoar och många spelplatser för de 20 uppsättningar som utgör Benny Fredrikssons sista repertoar som teaterchef. Från 1 januari 2016 är det nya teaterchefen Anna Takanen som står för repertoaren.

– Jag är glad att lämna över stafettpinnen efter 13 år som teaterchef med ett antal riktigt stora samtidsberättelser och flera urpremiärer, säger Benny Fredriksson som fortsättningsvis är VD för Kulturhuset stadsteatern.

– Teatern bjuder hösten 2015 på starka urpremiärer och klassikertolkningar. Flera av de här föreställningarna kommer också spelas i min repertoar som börjar januari 2016 och det är jag glad över. Ja, det är tacksamt att ta över en så lockande repertoar som Benny Fredriksson här bjuder på, säger Anna Takanen som tillträdde som teaterchef måndagen 16 mars.

Teaterhösten 2015 börjar redan 11 augusti med premiären av Sara Sara Sara. En pjäs med inspiration av Sara Lidmans eget liv av America Vera-Zavala. Regi Olof Hanson.

Den 22 augusti har höstens stora familjeföreställning premiär – Momo eller kampen om tiden av Michael Ende i regi av Allan Svensson som på 1990-talet satte upp den stora familjesuccén Det susar i säven. Polly Kisch gör titelrollen.

Björn Runge återvänder till Kulturhuset Stadsteatern och sätter upp Gellhorn och Hemingway av Stig Hansén med Petronella Barker och Jacob Eklund i rollerna. Urpremiär 27 augusti.

Karl Ove Knausgårds Min Kamp får urpremiär som teaterföreställning på Lilla scenen 29 augusti. Ole Anders Tandberg har gjort en dramatisering som utgår från samtliga böcker i serien och han står också för regin.

Alexander Mørk Eidems egensinniga och tokhyllade uppsättning av Paraplyerna i Cherbourg får äntligen sin nypremiär 10 september. Som kärleksparet Geneviève och Guy återkommer Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason.

Cabaret har premiär på Stora scenen 19 september med bland andra Sarah Dawn Finer i rollen som Sally Bowles. Regi Ronny Danielsson.

Hjalmar Bergmans mästerverk Farmor och vår herre i en ny dramatisering av Emma Broström har premiär 9 oktober. Regisserar gör Maria Löfgren. Yvonne Lombard och Meta Velander möts igen på scenen i rollerna som Agnes Borck och Emma, hennes tjänarinna.

I månadskiftet november/december har P O Enguist klassiker Livläkarens besök urpremiär i en dramatisering av Erik Norberg och Johanna Garpe som den senare även regisserar.

Rikard Wolff gör en musikföreställning, Den sista föreställningen, med utgångspunkt från den musik som spelades då Jacques Brel endast 36 år gammal gjorde sin avskedskonsert. Den sista föreställningen har urpremiär 4 december i gemensam regi av Linus Fellbom och Rikard Wolff.

Karolina Ramqvists bok Flickvännen blir teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. Dramatisering av författaren själv. Premiär i december 2015.

2xStaffan Göthe är en föreställning som består av teaterklassikern En uppstoppad hund och helt nyskrivna En slavisk dans. De spelas dels var för sig och tillsammans på helgerna. Regi Olof Hanson, premiär 12 december.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Cabaret, Musikal, Sarah Dawn Finer, Scenkonst, Stockholms stadsteater

Kasimir & Karoline på Hipp – stämningen påminner om musikalen Cabaret

15 mars, 2015 by Redaktionen

kasimiroch

Recension Kasimir & Karoline
Av Ödön von Horváth
Regi Maria Åberg
Originaltitel Kasimir und Karoline
Översättning Herbert Grevenius
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 14 mars 2015

Kärleken fårgår aldrig så länge du bara inte blir arbetslös.
Kasimir och Karoline älskar varandra. Karoline jobbar på kontor, Kasimir är chaufför, eller rättare sagt, var chaufför. Nu är han arbetslös. Paret anländer till en festplats någonstans i mellankrigstidens Tyskland. Ovanför dem svävar den zeppelinare som är lika avlägsen dem som månen.
Kasimir är osäker på om Karoline kommer att älska honom nu när han är arbetslös. Han blir mer och mer aggressiv och stöter bort henne av rädsla för att bli bortstött., vilket sårar henne. Å andra sidan finns det andra män på festplatsen …

Stämningen i Kasimir & Karoline påminner om den klassiska musikalen Cabaret, byggd på Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin från 1939. Det är en blandning av elegans och dekadens, fattigdom och rikedom, drömmar och illusioner. Fattiga, rika, nyktra, berusade, mäktiga, maktlösa, vackra och vanställda i en salig blandning.

Ödön von Horváth beskriver sina pjäser som tragedier. ”De blir komiska bara därför att de är kusliga”. Han hänvisar till ett begrepp av Freud – das unheimliche – när det familjära blir det främmande. Kasimir & Karoline var kära, är kära, men osäkerheten inför framtiden gör att deras kärlek transformeras till något främmande.

Det är första gången jag upplever att Hipps nygamla scenlösning med läktare på fyra sidor om scenen bli en begränsning. Teatern har tvingats offrat en läktare för att bygga en fond i tre våningar. Den domineras av en gigantisk mun med understundom lysande ögon. De som träder in i munnen når såväl berg-o-dal-banan som krogen.
Det är en stor ensemble där duon Anders Carlsson & Karin Lithman i huvudrollerna driver handlingen framåt. Min personliga favorit är dock Johanna Rane som Erna, flickvän till ligisten Franz Merkl. Hon har inte så många repliker, men lyckas med små medel visa en ung kvinna som på ytan verkar svag och hunsad, men som i själva verket är stark och kapabel.

Jag gillar även att det händer saker i bakgrunden som inte är relaterade till dialogen. Jag har aldrig förut sett en pjäs med statister.

Ett stort minus är musiken. De gör bastardversioner av en samling örhängen från 1990-talet. Ska man använda Cohens Hallelujah ska man behandla den med respekt.

Ödön von Horváths personliga levnadsöde är värt en kommentar Han föddes 1901 i en ungersk diplomatfamilj, var uppskattad författare i 30-talets Berlin tills han efter Hitlers ankomst till makten stämplades som bolsjevik och utböling. Via en sejour i Wien hamnade han i Paris, planen var att emigrera till USA. 1 juni 1938 promenerade Horváth på Champs-Elyseés, träffades i huvudet av en fallande gren och avled.

I rollerna: Tom Ahlsell, Anders Carlsson, Kajsa Ericsson, Andreas Grötzinger, Peder Holm Johansen, Dan Kandell, Susanne Karlsson, Karin Lithman, Katarina Lundgren-Hugg, Håkan Paaske, Johanna Rane, Lars Schilken, Natalie Sundelin, Henrik Svalander
Musiker: Anna-Karin Henrell, Anders Ortman

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Hipp, Kasimir & Karoline, Scenkonst

Sanning c/o Folkteatern – Långt ifrån helgjuten trippel

15 mars, 2015 by Mats Hallberg

sanningfolkteatern

Sanning c/o Folkteatern
Not Based on a True Story – En mängd möten med göteborgare som har fått berätta vad de tycker att teater ska handla om.
Variation av Kristian Hallberg
Möjligtvis har det inträffat en incident av Chris Thorpe
Premiär på Folkteatern i Göteborg 14 mars 2015

Kommer behandla pjäserna var för sig, fast berörinspunkter finns. De ingår i samlingsrubriken Sanning c/o Folkteatern, men är inte någon egentlig triptyk. Jag lämnade teatern efter drygt fem timmar relativt besviken. Och då hade jag ändå sett några enskilda scener som jag tyckte mycket om. Blev i mastigaste laget att sätta i sig en hel trippel. Å andra sidan gillade jag olikheter i temperament och tilltal. Gemensamt för samtliga tre föreställningar är att ett platsbyte gjorts mellan scen och salong. Vi sitter på gradänger och tittar mot en scen utan upphöjning inramad av gigantiska gulrosa draperier och en sammetsröd ridå. Framför ridån går Jonas Sjöqvist igenom förutsättningarna och applicerar folk – på – stan – önskemål på de tre föreställningarna. Allt sker i en uppsluppen anda. Som ljudkuliss hörs en entonig, i längden enerverande slinga, som inte upphör förrän en bit in i första pjäsen.

Först ges Variation av Kristian Hallberg i regi av Frida Röhl, Fokteaterns nytillträdda konstnärlige ledare. Huvudpersonen får till sig från förskolan (bara han som inisiterar på att använda detta ord) att sonen yttrat sig på ett sätt som kan tolkas som rasism. Detta är den springande punkten i en minst sagt intensiv pjäs. Hallberg är en flitigt spelad dramatiker med förmågan att ta pulsen på samtiden. Här konfronterar han en världsförbättrande man med dennes självbild. I öppningsscenen sitter K – revolutionerande nog spelad av Sana Hultman – med sin mamma på restaurang i Danmark. En rolig tänkvärd scen, om än alltför utdragen, ackompanjerad av ett bombardemang av frågor och motfrågor från ensemblen.

K som är vegetarian av poltiska skäl och driver flera antirasistiska projekt, spekulerar och resonerar om hur leva som man lär. ”Danmark är problematiskt, borde kanske bojkottas?” K anklagar den som han anser slappa omgivningen som inte protesterar, inte är konsekvent och inte är noga med språket. Följden blir omöjliga relationer på grund av blockeringar och oviljan att ta in en sammansatt verklighet. I det sinnrika slutet vänds allt emot en person som gjort sig odräglig och därför själv åtalas. Någon som hatar tystnad och alltid tar diskussionen, beordras just tystnad som stratetigisk lösning. Hoppas ni ursäktar spoilern, som ändå inte avslöjar riktigt allt. Det här verkar antagligen jätteintressant och det fanns mycket positivt. Gillade skarpt Jonas Sjöqvist som 6-åring. Blir otroligt roligt när han levererar en fors av repliker bestående av påståenden och kluriga frågor. Som besatt av fotboll får han sin allvetande pappa på fall när han blandar herr- och damfotboll. Elisabeth Göransson kreerar förtjänstfullt den kuvade mamman som får ta emot all bitterhet från K. Tyckte om Charlotte Trulsens sätt att ta sig an sina två roller. När hon gör en framgångsrik yrkeskvinna, tillika mamma till den ostyriga grabb som ska ha blivit utsatt för den rasistiska incidenten, då bevisas att världen sällan kan ses i svart eller vitt.

Och det pedagogiska smarta slutet är värt att återigen lyftas fram. Varför då inte helnöjd? Till sin form är Variation egendomligt lös i kanterna. Mitt i brister ensemblen ut i en sång out of nowhere utan förklaring. Vissa ofullständiga svar, jämte motfrågor byggda på ovilja att ta in information, blir tröttsamma i längden. Kören som förhör K går in och ut ur sina roller, vilket tar ett tag att vänja sig vid. En ojämn uppsättning med åtskilliga enskilda toppar blir mitt helhetsomdöme.

Möjligtvis har det inträffat en icident är skriven av Chris Thorpe som är verksam i Leeds. Utifrån pjäsens format kan man förstå att han jobbat mycket med soloperformance jämte radioteater. Tolkar hans manus om destruktiv övertygelse, gör dels en ung regissör under utbildning vid namn Fredrik Lusth, dels dramaturgen Magnus Lindman. Till sitt förfogande har de eminenta Lisa Lindgren från Göteborgs Stadsteater, skådespelarstudenten Daniel Dahlin, Zardasht Rad med både Dramaten och TV på meritlistan och i en biroll människorättsaktivisten Haroon Natan. Jag hade stora besvär med att hålla mig vaken för att ta emot styckets långa berättelser. Till en anställd i baren yppade jag efteråt att det var ett sömnpiller. (Till mitt försvar måste sägas att jag hade varit på extremt vital premiär kvällen före och sovit otillräckligt efter två recensionsjobb.) Hur som helst, är bara att erkänna att ganska statiska framföranden utan gestaltning inte är min kopp te. Hjälper inte att de på scen till fullo behärskar sina textmassor. Monologerna som de drivna skådespelarna framför förenas av gemensam tematik. De påstås kretsa kring hjältemod och kompromiss, katastrof eller revolution. Ska noteras att en av männen laborerar med två monolger, en i jagform om en kallblodig terrorist och en om den förevigade demonstrant som ställde sig framför en stridsvagn på Himmelska fridens torg. Ensemblen förenas i slutet genom att utgöra avancerad talkör. Titeln på engelsmannens manus är väldigt medvetet missvisande.

Till sist är vi framme vid den happening som går under namnet Not based on a true story. Vad vi ser har sitt ursprung i de insamlade förslag som omnämndes i min introduktion. Resultatet blir ett sammelsurium av högläsning från lappar och fascinerande krumsprång. Finns mycket som är roligt, meningsfullt och emellanåt till och med genialt. Den ”stackars” K gör – dragandes på en fulllastad kärra – åter entré genom att därefter ta sig ut från teatern, för att tillsammans med andra iscensätta en demonstration. En brasklapp är emellertid på sin plats. Dramaturg Lindman borde tillsammans med regissör Röhl, ha ägnat sig mer åt vad som kallas ”kill your darlings”. Ibland tror jag bestämt att de som meverkar på scen, vilket inkluderar delar av tekniska personalen, har mer roligt än vi i publiken har. Två aktörer som förtjänar överbetyg är dialektkonstnären Lycke Claesson (medverkar också i Variation) och Folkteaterns skickliga komedienne Lena B Nilsson.

Överhuvudtaget sågs många festliga förklädnader och hördes åtskilliga rappa repliker. Men en del texter var också övermåttan pretentiösa. Iförd guldglansig vid klänning fyller kompositören Amnina Hocine en viktig funktion i denna happening. Alla sånger är inte jättelyckade, men jag njöt av det sound hon skapade på sluttampen, ett sound som fick skådespelarna att lustfyllt röra sig till musiken. Mitt i allehanda uppslag utifrån och inifrån ensemblen förekom bland andra Shakespeare, Nietzsche, Jesus, Bergman och snubbelfarser. ”Det är dålig stämning på jorden” löd en banderoll som ensemblen tog spjärn emot. Är knappast vettigt att mer beskriva eller bedöma ett sådant här spretigt och mäktigt allkonstverk.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Göteborg, Scenkonst, Teaterkritik

Vad är pengar? – Alla skratt fastnar i halsen

15 mars, 2015 by Lotta Altner

vadarpengar

Vad är pengar?
Av Andreas Cervenka och Magnus Florin
Dramatisering och regi Ellen Lamm
Scenografi Sören Brunes
Ljus Torkel Blomkvist
Koreografi Aleksandra Czarnecki Plaude
Peruk och mask Mimmi Lindell
Kostym Stina Hedin (praktik STDH)
Premiär 14 mars 2015 – Elverket, Dramaten

vadarpengar2Jag tror att jag hade förväntat mig en djupare filosofisk förklaring till vad stålar är. Kanske skulle jag gå ifrån föreställningen med en djupare kunskap i något som vi kulturnördar inte jagar som mest. Inga direkta högskolepoäng, men en och annan käck kliché i alla fall. Men ganska direkt, tack och lov, förstår man att föreställningen är djupt sarkastisk till hela bankväsendet och på en gång känner jag mig mer hemma och nöjd. Med tanke på minusräntan i dagsläget kan man gott kosta på sig att slå hårt, kan jag tycka.

Blått är verkligen en väldigt neutral och i mina ögon strikt oklädsam färg på de flesta, åtminstone när det kommer i överflöd. Då hela bankens personal dyker upp i ”5 nyanser av blått” kan jag inte låta bli att känna mig tillfreds. Jag liksom visste redan att bankväsendet kan man inte lita på.

Tjänstemännen uppvisar strikt påklistrad byråkrati och de förklarar invecklad nonsens så att det i slutendan låter som vilken självklarhet som helst. Det påminner mig om mina egna samtal på banken och att se sin hund, bita sig själv i svansen. Bubblan kring fejkade sanningar växer, och vid några tillfällen smäller bubblan och de landar pladask, hårt i en verklighet som inte går att hantera. Stora kladdiga mumsbitar av dumheter fastnar överallt.
”Den unge mannen” (Simon Reithner) som berättar sin historia för oss och slussar oss igenom hela bankväsendets avdelningar besitter fantastisk kroppskontroll och mimik. Ibland ser han också ut som en 2 dimensionell seriefigur som rör sig i slowmotion. Det är vackert, coolt och härligt kontrollerande. När han faller och rullar över glastaket ovanför oss fascineras jag av hans akrobatiska kunskaper och smidighet. Jag hoppas att han som katten har nio liv och alltid landar på fötterna, oavsett vad som händer.

vadarpengar3Systemet verkar äta på individerna. Den ena dumheten efter den andra är förklaringar på den föregående. När det blir något fel får bara den sittande bankchefen sparken och så börjar man om från början och skattebetalarna betalar priset. Det känns infekterat, falskt och förödande. Det köps med pengar som inte finns, som ger lån som ingen kan betala, som ger skatter som dras av besparingar som inte finns.

Jag hade velat ha en tydligare story i föreställningen, inte enbart symboliska handlingar och bilder om bankväsendet. Det fungerar bara en bit på vägen. Några fler personifierade karaktärer hade kunnat ge mer sympati och aha-upplevelser i magen. För den ovana tittaren kommer inte att känna sig hemma i en värld utan ett givet klimax eller avslut. Nu fick man mestadels ordsalvor i mitten, med tuffa tvistar.

Det mest intressanta i föreställningen är att karaktärerna gör sig roliga mestadels på sin egen bekostnad, sällan på varandras. Föreställningen är därmed något så intressant som självsarkastisk. Med tiden faller dock tjänstemännens försvarstal ihop och deras kläder och åsikter vittras sönder, sakta men säkert. Alla skratten som hörs denna kväll fastnar i halsen, för var är vi egentligen på väg med denna pengamarknad som växer och växer. Var ligger värdet i dessa luftslott? Vad gör vi när vi inte har råd att ge lån till länder eller banker som gått i konkurs? Föreställningen ger oss en makaber känsla som sträcker sig långt bortom Hasse Alfredssons sång ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre”:

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Andreas Cervenka, Dramaten, Magnus Florin, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Vad är pengar?

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Masters of The Universe Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Scary Movie Betyg 1 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

Åttafaldigt GRAMMY-nominerade Death Cab … Läs mer om Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

Born to Fight Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

The Furious Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in