Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Premiär med 6 mimare 6 hästar på Orionteatern

by

Suzanne Berdino är tillbaka på Orionteatern med 6 Arabhingstar. Det är en upplevelse att se den här föreställningen. Hästarna, mimarna och Suzanne Berdino i samspel. Det känns som ett experiment men är faktiskt fortsättningen på en idé som redan prövats. Suzanne Berdino har varit här med sina 6 Frieser. En arbetshäst från Nederländerna. Stora, svarta och väldigt vackra. Tyvärr såg jag inte den föreställningen men jag har träffat en sådan häst. De är inte små.

Nu vet jag inte varför det kallas just mimare, min upplevelse är mer en slags dans men en föreställning i gränslandet mellan olika konstformer är det.

Gränser är föresten ett bra tema. När jag såg mimarna kunde jag inte avgjöra om det var maännniskor som försökte likna hästar eller hästar som försökte likna människor. Vi får tänka själva.

Jag satt bredvid tvp tjejer och frågade dem om de var där för att de gillade hästar. Det gjorde de men var också där för att se mimarna ”…snygga hästar kan man ju alltid se…”. De trodde att det var mycket hästfolk där. Det kan jag förstå. Det som Suzanne Berdino visar upp i sitt samspel med hästarna är säkert unikt i hästvärlden, till och med. Utan att vara expert antar jag att det krävs en stark relation till hästarna för att sex Arabhingstar skall hålla sig fokuserade så länge och så säkert som dessa hästar gör.

Det som imponerar med kunniga hästdomptörer, och särkilt med Suzanne Berdino, är hur stillsamt de kontrollerar hästarna. Låg röst och små rörelser vägleder hästarna genom föreställningen. De är väldigt duktiga, hästarna, Suzanne och alla andra medverkande.

Mimarna gör en mycket fin insatts. De får in en hel del humor i sin tolkning av hästarnas kroppsspråk. Jag kan inte låta bli att tänka att de måste ha fått lära sig en hel del om hur det är att vara häst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen från ”Låt den rätte komma in” på Uppsala Stadsteater

by

Miljonprogrammens höghus vittnar om tidsepoks modernitetsoptimism. Rationalitet är ledordet och i en förort med 10.000 invånare har man inte ens brytt sig om att bygga en kyrka. Vilket också visade hur dåligt förberedda man var för ondskan som vilar bakom varje krök, innanför varje grannes stängda fönster. Oskar är den mobbade pojken som fantiserar om mord, osedd av alla för vem han verkligen är. Tills han träffar grannflickan Eli och en spirande ungdomskärlek tar form.

John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” blev film redan 2009 och kommer även som Hollywoodversion senare detta år. Frågan är huruvida teaterscenen är rätt forum för att återberätta denna historia. Uppsala Stadsteaters minsta scen Ettan blev med enkla medel såväl betongdystopisk som lagom miljongramskitschigt när man projicerade interiörerna från Elis hem på en av väggarna.

Det sceniska upplägget fungerade överraskande bra med blixtsnabba förflyttningar från skogen till Oskars rum och sen ut till bostadsområdet. För manus och regi stod Jakob Hultrcratz Hansson, som gjorde väl grundade avvägningar på vad i originalstoryn som skulle bli kvar och vad som skulle tas bort. Till exempel försvann sidohistorien med alkisgänget, vilket faktiskt inte gjorde något. Det blev också en starkare betoning på Håkans pedofila läggning än i filmen. Håkan (Jesper Feldt) var som en martyr i sin åtrå efter det oskuldsfulla och ofördärvade.

Elisabeth Wernesjö var lysande i rollen som Oskar. I varje litet andetag kunde man känna av pojkens smärta och ensamhet, ibland kanske lite väl feminin i sitt kroppsspråk men inte på ett sätt som utesluter trovärdigheten. Bahar Pars hade däremot en svårare nöt att knäcka. Vampyrer är behäftade med en rad klichéer som Ajvide lindqist försökte komma bort från i sin bok. Eli är därför mer undertonad än den lugosiske vampyren, mer stoisk än flickidolsvampyrerna. Ett sånt underspel som Elis rollfigur kräver gör det svårt att nå fram alla gånger, inte minst i den intensitet som kärlekshistorien mellan två barnen fordrar. I snitt var det godkänt, men den som bar hela föreställningen på sina späda små axlar blev ändå den unge Oskar.

Låt den rätte komma in
Manus: Jakob Hultcrantz Hansson efter John Ajvide Lindqvists bok
Regi: Jakob Hultcrantz Hansson
Medverkande: Jesper Feldt, Tytte Johnsson, Robin Keller, Victor Nyström, Bahar Pars, David Rangborg, Elisabeth Wernesjö

Relaterat:
Recensioner i Aftonbladet, Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Vargtimmen på Dramaten

by


”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.”

Vargtimmen är från början en långfilm av Ingmar Bergman, som hade svensk premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, som både skildrar konstnärens roll, i Vargtimmen på ett desperat vis, en konstnär på väg att gå in i en allvarlig psykos.

Under en sömnlös natt möter konstnären Johan sina demoner. Hans fru Alma har läst hans dagbok, om otroheten, våldet. Han har fler hemligheter och hon lyssnar.  Johan plågas av minnen och ångest och demoner. Hans fru, Alma, väntar deras barn och hon är lugn och lider inte av nattens ångest. Hon försöker stå vid hans sida. Demonerna växer, blir som spöken och ännu mer, de blir som verkliga. Vad är Johans tankar, vad är spöken och demoner, och vad är verkligt och vad är minnen som han och hans fru slåss mot?

”Vargtimmen” i regi av Malin Stenberg som hade premiär på Dramaten lördagskvällen 12 mars är en hybridföreställning med teater, musik och film. Karin Dreijer Andersson från The Knife och Fever Ray har gjort musiken och Andreas Nilsson står för video/scenografi.

Föreställningen börjar med att vi på en stor skärm ser en pojke cykla på en snöig väg. Pojken har en skrivmaskin på ryggen. Han cyklar strax före gryningen och det tycks inte bli några spår i snön efter hans cykelfärd. Undermedvetet känner vi att något inte står rätt till. När videoskärmen med den cyklande pojken dras undan anar vi en människa som sitter på golvet i ett kalt rum. När ljuset på scenen tänds ser vi att det är en ung kvinna och från högtalarna hör vi henne tala. Är det hennes tankar?

Även om föreställningen i programbladet beskrivs som hybridföreställning är det ändå teatern och skådespelet som står i centrum. Musiken förstärker, som filmmusik, liksom videoklippen fördjupar spelet, men det är skådespelarna som bär föreställningen. Både skådespelarna som spelar Johan och Alma och de som spelar spökena och demonerna, i flera fall drömlikt könsöverskridande.

Det slår mig att skräck tagit sig in på svensk teater. 16 mars har vampyrboken ”Låt den rätte komma in” premiär på Uppsala Stadsteater som teater och i Vargtimmen är demonerna, spökena skräckinjagande. Vargtimmen börjar lite lätt där vi mer anar det hemska. Under timmen fram till gryningen växer demonerna och tar för sig mer och mer av scenen och när gryningen borde komma fortsätter Vargtimmen och härskar över både gryning och dag. Vargtimmen tar aldrig slut.

Vargtimmen är skrämmande, läskig och välspelad med en ung skådespelaruppsättning. Föreställningen är en och en halv timme och borde vara ett utmärkt val för att bjuda in en yngre publik som gymnasieklasser. Inte för att föreställningen skulle vara lätt, det är ett svårt och tungt ämne om en konstnär eller ung man på väg att bli galen, utan för att den spelas upp med både musik, video och teater på ett sätt som jag tror kan tilltala en yngre publik. Som en liten bonus, som en flirt åt filmintresserade: Peter Engman som en Johnny Depp-kopia i rollen som Baron von Merkens. Fast, för att vara ärlig, känns det inte riktigt övertygande ändå. Skräckfigurerna på natten är lite mer lustiga än skrämmande, Johan utstrålar för mycket ofördärvad ungdom för att jag ska tro på hans demoner.
Något fattas för att det ska bli riktigt ångestladdat.

Jag inser att jag väldigt gärna skulle vilja se filmen från sextiotalet också, då spelades konstnären Johan av Max von Sydow och hans fru Alma spelades av Liv Ullman. Spökena spelades av bland annat Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand.

I Dramatenbloggen har illustratören Nikolay Saveliev bidragit, med en serie bilder som symboliserar de demoner som konstnären Johan möter i pjäsen.

Kattkorgen berättar från genrepet.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

I rollerna Jon Karlsson, Lina Englund, Peter Engman, Eva Melander, Omid Khansari, Aleksa Lundberg, David Mjönes, Nils Poletti, Philip Hägglund/Marcus Pantzar

Fotograf: Sören Vilks

Regi Malin Stenberg
Scenografi Andreas Nilsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Jenny André
Musik Karin Dreijer Andersson
Peruk och mask Sari Nuttunen, Marie-Louise Hellberg


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater

by


En avskalad scen mötte oss när vi trädde in i salongen till Lilla scenen på Stockholms stadsteater och det var dags för premiär på ”Bröderna Karamazov”. Scenen var i stort sett tom, förutom några enkla pinnstolar som hänger till höger och några handspeglar som hänger i en rad till vänster. Plötsligt släcks salongen ner helt, det blir bäcksvart och fyra svartklädda män går i mörkret ut på scenen, ända fram till kanten av scenen, nära första raden av publiken. Ett lätt ljus riktas mot dem. Där står de, de fyra skådespelarna, Rolf Lassgård, Hannes Meidal, Ole Forsberg och Peter Oskarson, som också regisserar föreställningen.

Bröderna Karamazov är en roman av Fjodor Dostojevskij som utkom 1880 och var författarens sista verk. Romanen handlar om de tre bröderna Karamazov, alla representerande tre typer av ungdomar: Aljosja, den fromme troende, Ivan, den intellektuelle och tvivlande och Dmitrij, livsnjutaren. Mordet på deras fader, Fjodor Karamazov, bildar ramen för romanen. En fjärde broder finns också, en styvbror som föddes då fadern våldtog en efterbliven ung kvinna. Styvbrodern har epilepsi och får bo hos fadern som tjänare.

Pjäsen hade sin Sverigepremiär på Folkteatern i Gävle 2006 i regi av Peter Oskarson. När han nu sätter upp Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater är det utifrån nya förutsättningar. Med sig från Gävle-versionen har han Rolf Lassgård och delar av det konstärliga teamet.

På scen finns en stor vit rysk pälskappa. Den representerar fadern. När en skådespelare tar på sig den är han fadern. Skådespelarna turas om att bära den stora pälsen. Det får en spännande effekt, fadern är hela tiden en egocentrisk självfixerad man, men ändå annorlunda beroende på vem som axlats hans päls.

Scenlösningarna, ljussättningen och de stora klockorna vara kraftfulla ljud ekar i salen, skapar tillsammans en dramatisk känsla. För mig är detta en viktig pelare som bär föreställningen.

– Bröderna Karamazov är en av de berättelser som betytt mest för den västerländska litteraturen. Här formuleras samtidens skarpaste frågor: Vad ska jag använda mitt liv till? Vilket ansvar har jag för mina medmänniskor? Är alla människor lika mycket värda? När är det rätt att göra uppror? Hur påverkas mina livsval, min moral, min syn på mina medmänniskor, av min idé om livet?, säger Peter Oskarson, regissören i ett pressmeddelande om föreställningen.

De fyra bröderna personifierar olika förhållningssätt till livet. Rolf Lassgård gör rollen som Dimitri, den njutningslystne brodern. Han är slösaktig och ständigt pank. Ivan, den iakttagande skeptikern gestaltas av Peter Oskarson. Hannes Meidal spelar Alsjosja, den godhjärtade brodern som valt klosterlivet och i rollen som den epileptiske styvbrodern Smerdjakov ser vi Ole Forsberg.

Dialogerna innehåller mycket religionskritik.

Så här säger Ivan, skeptikern:
Om ett enda barn måste lida
För att jag
Genom att visa barmhärtighet
Ska kunna få tillträde till det eviga livet
Då tackar jag nej till det erbjudandet
Priset på harmoni är för högt
Missförstå mig inte lille bror
Det är inte Gud jag förnekar
Det enda jag gör
Är att lämna tillbaka min entrébiljett

Mycket av dialogerna förmedlar tankar kring och frågeställningar om gud, synd och evighet. Detta gör att jag lite undrar varför just denna pjäs sätts upp i Sverige idag? Sverige idag är ett mångkulturellt land men den publik som sitter i salongerna på Stockholms stadsteater ser inte ut att komma från något annan än ganska typisk traditionell svensk bakgrund. Religionen för människor idag är en personlig privat sak som inte alls handlar om tron på en allsmäktig gud. Därför blir många av de frågeställningar som bröderna brottas med inte alls engagerande. Den dömande mäktige guden har väl de flesta spolat för länge sedan? Religion idag handlar om personlig utveckling.

Jag undrar vad som skulle hända om de gudsfrågorna som bröderna Karamazov brottas med skulle möta en muslimsk publik där religionen har mycket större inflytande på samhället och politiken. Skulle delar av föreställningen bli mer aktuell och levande för dem?

För mig var den största behållningen av föreställningen dekoren, ljussättning och sättet som skådespelarna gled in och ut ur olika roller. Det förmedlade något utöver vad som sägs i ord. Skådespelarna och sönerna glider ut och in i olika roller och axlar alla faderns kappa, men gestaltar också djävulen, åklagaren, försvarsadvokaten.

I rollerna:
Dmitri m fl roller Rolf Lassgård
Ivan m fl roller Peter Oskarson
Aljosja m fl roller Hannes Meidal
Smerdjakov m fl roller Ole Forsberg

Av Richard Crane
Efter en roman av Fjodor Dostojevskij
Med musik av Stephen Boxer
Sofie Livebrant
Översättning Jan Mark
Peter Oskarson
Regi Peter Oskarson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus Per Sundin
Mask Katrin Wahlberg
Sånginstudering Valery Petrov

Fotograf Carl Thorborg

Relaterat: Recension i SVD, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Förändring är ledordet för teaterbiennalen i maj

by

11–15 maj 2011 hälsar Gävle teatersverige välkommen till teaterbiennalen. Då ska teaterns framtid och samtid, dess tradition och förnyelse så i fokus. Temat för biennalen är Förändring.

Det låter väldigt intressant och spännande.
Fast en liten reflektion slog mig när jag kollade in deras webbplats, som visserligen är snygg men inte särskilt modern. Jag kunde inte hitta någon länk till deras facebook eller twitterkonto. Inte heller verkar de välkomna att teater- och kulturintresserade som kulturbloggare länkar till dem. De samlar inte ihop länkar på något sätt. De verkar inte riktigt leva i samma nutid som jag gör, till exempel.

Fast det kanske kommer framöver.

Här finns mer information om teaterbiennalen, från ett pressmeddelande i alla fall:
Hela Sveriges teaterliv hälsas välkomna till Gävle 11–15 maj 2011 för att diskutera samtid och framtid, tradition och förnyelse, veteraner och rookies, traditionalister och avantgarde, globala, nationella, regionala, lokala perspektiv. Idag kl 9.00 släpper vi programmet och bokningen på www.teaterbiennalen.se.

Många är delaktiga i genomförandet av denna teaterbranschens gemensamma manifestation: medverkande på och bakom scenen, studenter, arrangörer och medverkande i seminarier, ledare för workshops, debattörer, organisationer och föreningar och inte minst alla samarbetspartners.

Denna gång har teaterbiennalen temat Förändring!
Var finner vi våra framtida berättelser? Och hur ska de gestaltas?
Vad händer med regionteatrarna när storregionerna tar över?
Hur ska teatern möta de nya kraven från deltagarkulturen?
Vem ska betala framtidens kvalitetsteater?
Hur kommer den projektbaserade kulturekonomin att påverka scenkonsten?
Vilken plats har scenkonsten i den globala utvecklingen?

Vi träffas i en stad med dramatisk teaterhistoria, och med en bred och kunnig publik. Under fem dagar översvämmas Gävle av 130 föreställningar, seminarier, möten och mycket, mycket mer. Vi hoppas att publik av alla slag ska mötas under biennalen för att uppleva och diskutera teater.

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,