Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Den blomstertid nu kommer – en katastrofal katastroffilm

by

Den blomstertid nu kommer
Betyg 1
Världspremiär i Norrköping 18 juni 2018 – övriga orter 20 juni

Den blomstertid nu kommer är en svenskproducerad thriller och katastroffilm som jag så gärna skulle vilja kunna hylla eftersom den är skapad av ett mindre filmteam. Tyvärr. Det här är en katastrofal katastroffilm, en riktig skräpfilm. Jag är ledsen.

Bakom filmen ligger filmkollektivet Crazy Pictures som fick idén till att göra en svensk katastroffilm när de satt och spånade idéer en måndag i september 2010 och varningssignalen Hesa Fredrik ljöd över Norrköping. Signalen testades vid det tillfället. Filmkollektivet samlande in startpengar via Kickstarter, berättar de för Dagens Nyheter i en intervju. De bad tydligen sina fans om 300.000 kr och fick in hela 800.000 kr. Så, ja, ni förstår, en sådan film vill jag ju gilla.

Handlingen har två spår: en ung man, Alex, växer upp med en fruktansvärt våldsam och elak pappa. Efter en vidrig julafton då pappa slagit sönder Alex så önskade julklapp lämnar mamman familjen. Efter ett tag lämnar Alex också pappan och drar till Stockholm. Snabbt hoppar handlingen fram och Alex är en vuxen man med en storartad karriär som pianist. Midsommar närmar sig och Alex har ett ärende till sin barndomsby och då drabbas Sverige av gigantiska terrorattacker. Först två stora sprängningar i Stockholm med hundratals döda och ett tag efter börjar människor köra som galningar med bilar och TV, internet och telefonnätet ligger nere och en rad mystiska attacker sker runt om i landet.

Jo det kunde ha fungerat. Att människor lever sig liv och är uppfyllda av sina svårigheter och konflikter samtidigt som en stor attack på landet sker – visst, det finns dramaturgiskt material att utveckla. Men det är för mycket som inte fungerar.

32-årige skådespelaren Christoffer Nordenrot spelar Alex som sextonåring. Det fungerar inte. Trots att han tydligen hade hetsbantat för att se ut som en smal tonåring. Det syns för tydligt att det är en vuxen man i rollen.
Filmen har en hel del tekniska missar som ett flygplan som störtar med en person som pilot och sekunden efter sitter den personen i ett litet förråd och tittar på en trasig gitarr.
Dessutom är det omöjligt när slutscenen sker och pappan är en av de som ska rädda situationen och vara hjälte när han är så osympatisk och är en man som misshandlar. Alex är inte särskilt sympatisk heller och är förstås skadad av sin uppväxt och så fort det är något problem sticker han bara. Filmen förlorar på att det är så omöjligt att känna sympati och engagemang för filmens hjältekaraktärer.

Vi får heller aldrig någon förklaring alls till vem som ligger bakom attackerna. Det är rejält svårt att tro på att någon grupp eller nation skulle genomföra en attack som dödar och skadar så många utan att det skulle komma fram vem som står för det.

Det är för mycket som inte stämmer för att jag ska ta till mig filmen.
—

Tillägg: Det råder delade meningar om filmen berättar vilken nation som ligger bakom attackerna i filmen. Caroline Hainer, filmkritiker på SVT, ger filmen betyg 3 och skriver:
Det första som attackeras av de oidentifierade men troligtvis ryska krafterna är telefonnäten och sedan datanäten. Det är ett troligt scenario eftersom ett folk utan möjlighet att slå larm är ett försvagat folk.

Filmrecension: Love Simon – en jättefin film

by

Love Simon
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 juni 2018

En jättefin film, mycket balanserad och det känns som att jag är med i filmen och det är verkligheten.

Love Simon skildrar en annorlunda och en riktigt bra kärlekshistoria. Livet för den unge Simon är komplicerat. Han är gay men det har han inte berättat för någon.

På nätet får han kontakt med en person som han inte vet något om, mer än att hen går i hans egen skola. Via nätet blir han mer och mer kär. Han bestämmer sig för att reda ut situationen.

Jo det är en amerikansk film, en Hollywoodfilm – och har en del av de obligatoriska Hollywood-maneren ända in till slutet, men trots det är det en riktigt, riktigt bra film. En film med mycket hjärta.

En engagerande film på flera sätt om att vilja passa in, att vilja vara som alla andra – något de flesta tonåringar säkert känner igen sig i. En ärlig film som visar hur brutala tonåringar kan vara mot varandra och framförallt hur de kan behandla människor som sticker ut och inte är som alla andra.

Filmen skildrar också föräldrarnas reaktioner på ett bra sätt. Vi förstår att reaktionerna har flera bottnar. Att bara lämna rummet kan betyda så mycket – som att skämmas över att inte ha förstått.

En stark film som jag hoppas många, många både ungdomar och föräldrar väljer att se.

I rollerna: Nick Robinson, Jennifer Garner, Josh Duhamel, Katherine Langford, Alexandra Shipp

Filmrecension: Teheran tabu – ett mästerverk

by

Teheran tabu
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juni 2018
Regi Ali Soozandeh

Årets bästa film. Stark och helt enkelt ett mästerverk: bilderna, berättelsen, dramaturgin, animationstekniken (rotoscoping) – en film som helt enkelt förför mig och jag glömmer totalt att jag sitter i en biosalong. Jag känner med de olika karaktärerna, jag är med där i filmen, känns det som. Denna filmen tänker jag se om, flera gånger.

Alla som flirtar med kvinnoförtryck i olika former borde se Teheran tabu. Den visar vad som händer i ett samhälle där människorna och framför allt kvinnor är ofria, förtryckta. Samtidigt ger filmen hopp för den visar hur människor också i de mest ofria sammanhang söker och ibland också hittar vägar förbi myndigheternas kontroll. Det bor en längtan efter frihet inne i oss alla, till och med en liten kattunge.

Handlingen utspelar sig i Teheran och vi får följa några människor som lever under det iranska samhällets förtryckande regler. Sexåriga stumme pojken Elias måste följa med sin mamma när hon tar kunder som prostituerad. Hon måste försörja sin son eftersom hennes man sitter i fängelse. Hennes liv begränsas starkt av att mannen vägrar skriva under skilsmässopappren och därmed är hon tvungen att fortsätta vara gift. En annan ung kvinna lever som en tjänsteflicka åt sin make och hans föräldrar som hon tvingas passa upp. Hon vill arbeta och lyckas få ett jobb, men eftersom hennes man vägrar skriva under arbetsavtalet får hon inte jobba.

Vi får så hur en ung kvinna och en man som går hand i hand grips av polis. Eftersom de inte är gifta får de inte röra vid varandra. Vi får följa en ung man som vill skapa musik digitalt men inte får utgivningstillstånd får sin musik, den anses inte tillräckligt trogen religion – och vi får se hur skriftlärda som har makten kan mutas och hur korrumperat hela samhällssystemet blir i en diktatur. Att Iran är en diktatur är uppenbart och att den tolkningen av religionen islam som är lag där betyder kvinnoförtryck. Jag önskar att de som i Sverige hävdar att burka eller andra islamska krav på kvinnors klädsel är frihet ser filmen och sedan tänker. Kravet på kvinnor att dölja sig är inte tillkommit för kvinnornas skull.

Att förtrycka kvinnor och begränsa deras liv har svallvågor som drabbar också männen. Det visar filmen på flera sätt.

Filmen som är animerad på ett oerhört skickligt sätt med en metod som heter rotoscoping som är en animationsteknik där animatören ritar över bilden för att förändra den, bild för bild. Det gör att filmen känns ännu mer verkligt trots att den till stor del är animerad. Anledningen till att regissören Ali Soozandeh beslutade för att använda den tekniken är att det var otänkbart att få tillstånd att spela in filmen i Teheran. Inte heller Marocco eller Jordanien gav den rätta känslan.

Konstnärligt och mycket berättas på andra plan är dialogen. Det är bilderna, motiven, dialogen – allt samverkar och gör detta till ett mästerverk. Det här är en film jag tänker se flera gånger.


Filmrecension: Summer 1993 på Drakenfilm – den sitter kvar länge efteråt

by

Summer 1993
Betyg 5
Finns på Drakenfilm från juni 2018
Regi Carla Simóns

En av de mest fantastiska uppväxtskildringar jag sett på film. Vacker, stark, berörande, tankeväckande, naturalistisk, realistisk, varm, trovärdig och går inte att slita sig ifrån och den sitter kvar i mig länge efteråt.

Filmen utspelar sig en sommar 1993 då sexåriga flickan Frida måste flytta långt ut på katalanska landsbygden till sin morbror och hans fru och lilla dotter Anna. Frida har förlorat båda sina föräldrar. Det sägs aldrig rent ut med det verkar som att både hennes mamma och pappa dog i AIDS.

Frida är ett livligt barn och hon bär på en mängd motstridiga känslor och funderingar. Ibland testar hon de vuxna och hon är provocerande, ibland kan hon tillåta sig själv korta stunder av lycka. Laia Artigas som spelar Frida ör helt fantastisk och agerar som om där inte finns någon kamera.

Frida får en ny lillasyster i sin kusin Anna, som verkar vara i fyra-fem-årsåldern. Anna ser upp till Frida och är stolt över att ha fått en storasyster, som lär henne en del hyss. Det är så fint skildrat hur Frida utnyttjar situationen, hon både är glad men samtidigt svartsjuk på att Anna ändå är hennes morbrors och mosters egna barn. De vuxna är inga dåliga människor och försöker ställa upp på Frida men är ändå oförstående ibland, precis så som det ofta är i livet.

En av filmens stora styrkor är att människorna är just väldigt trovärdigt mänskliga och det är mycket som inte sägs rätt ut utan bubblar under ytan. Det är oftast så med riktigt bra filmer. Summer 1993 var Spaniens Oscarsbidrag 2018.

Filmen är Carla Simóns regidebut och är självbiografisk.

Drakenfilm som är den streamingtjänst som visar filmen beskriver kallar den en imponerande självbiografisk regidebut och ett rörande porträtt av en ung flicka som tvingas acceptera en ny och främmande tillvaro.

Teaterkritik: Clownen Manne & Co – Clowneri som fick barnen att jublande skrika av glädje och entusiasm

by

Foto: Daniel Rudholm

”Uppåt väggarna” med clownen Manne & Co
Av och med Manne af Klintberg, Maria af Klintberg och Olle af Klintberg
Idé och regi från 4 år med tal- och teckenspråk, för hörande och döva
Fredagen den 8 juni 2018 Premiär
Parkteatern, Bandängen parkleken

Mitt i sommarlovstider passar clownen Manne och hans ensemble på att ha premiär utomhus i Parkleken mitt emellan Bandhagen och Högdalen. Det finns knappast en mer cirkusliknande plats att med enkla medel skapa just den lekfulla och glada atmosfär för en clownföreställning.

Vi är många vuxna idag som växte upp med Manne och dåtidens raka, busiga och spralliga clowneri. Det var tider då tanken inte ens fanns att en clown kunde vara läskig. Idag är det andra ljud i skällan och jag fick höra dagens föräldrar och förskollärare viska oroligt s.k. flykt planer om clownen blev otäck eller barnen skulle börja gråta. Ganska omgående förstod de dock att det inte fanns några risker för det, att det är såhär riktiga clowner ska bete sig. Snarare skrek barnen genomgående av förtjusning och entusiasm genom hela föreställningen.

Jag glädje mig mycket över Mannes metodik och kroppsspråk. Han blandar de höga med det låga och lyckas finna det som är roligt för både barn och vuxna, ibland till och med i samma mening, ”Kan du skynda dig lite? Jag skyndar mig så lite jag kan”.
Inledningsvis tappar han sin hat och lyckas vända och vrida så på den att de faktiskt inte finns fler vinklar en hatt kan fall eller hamna tillbaka på huvudet. Allt sker i ett naturligt flöde och med en härligt tempo. De märks så tydligt att han har livserfarenheten och är väldigt bekväm i sin rollkaraktär. Barnen vill hjälpa till och med enkel humor låter han dem leda honom.

Med sig på scen har Manne också Maria och Olle. Deras rollkaraktärer påmind lite om blandningar av olika Italienska commedia dell´arte karaktärer. Maria är den busiga, bestämda och atletiska clownen, medan Olle är den tillrättavisande och musicerande clownen. Tillsammans med Manne den ifrågasättande och vitsiga clownen bildar de en spännande och karismatisk trio som drar och spretar åt skilda håll – ibland samtidigt. Däremot är de oerhört sammansvärjande energimässigt och man märker att det finns utrymme för improvisation dem emellan. Ja tror det är deras vinnande koncept, med tanke på att man aldrig riktigt kan veta hur barn reagerar i sina kommentarer på det som sker på scen. Det märks att de är far med sina barn som agerar tillsammans, och år av erfarenheter och clowneri tillsammans. En närhet som inte går att fejka.

Den största glädjen bland barnen blir när scenens vattenkrig sprider sig ut bland oss i publiken. Många barn vill verkligen vara med och busa. På en föredömligt sätt tillåts vattenkriget på ett kontrollerat och balanserat vis. Inget barn blir för blöt, ingen vuxen dras med som inte själv vill och tiden är precis så lång/kort som den ska. Begreppet ”den som är med på leken får leken tåla” ger ett nytt perspektiv. Den här leken var mycket väl repeterad och clownerna maximalt lyhörda kring hur mycket och länge det var möjligt att flörta och busa med publiken. Förmågan till inkännande och kontroll, var ett faktum.

Jag undrar dock hur Parkteatern tänkte vid planerandet av platsen för premiären. För mig är det är lite konstigt att föreställningen sker mitt i en park och att det förväntas att barnen och de vuxna ska sitta direkt på gräsmattan på marken. Det skulle man aldrig komma undan med om publiken hade varit enbart vuxna. Trots att vädret den senaste tiden varit väldigt soligt var gräset fuktigt och många barn blev blöta och fick gräsfläckar. Att gå på teater/cirkusföreställning innefattar nog en stol att sitta på för många. Riktigt syn tyckte jag om den morfar som tagit med sitt barnbarn och knappt kunde resa på sig efter föreställningen. Varför ska barn och deras vuxna behöva ha det blött och obekvämt frågar jag mig?

Man blir glad över det faktum att teckenspråket är en så självklar och naturlig del av clowneriet. Efteråt var det många hörande barn som hade nappat upp en del tecken och fyndiga lärare som också registrerat ett och annat. Teckenspråket ger också kroppsspråket en skjuts i rätt riktning och får oss att tänka och känna in.

Föreställningen öppnades upp och knöts samman på likande sätt, med sånger och rörelser, ”dansa runt och prata strunt”. Efteråt var jag precis som barnen bara tvungen att gå fram och titta på clownerna. Åhh Manne var precis lika artig och charmerande som alltid och en stor eloge till hela familjen af Klintberg som påvisar hur riktiga clowner får oss att bli glada, busiga och känna oss som 5 år igen.