• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Den sommaren – vad är vitsen med denna dokumentär?

25 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Den sommaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Regissör: Göran Hugo Olsson

En plågsam dokumentär om en överklass i misär. En äldre kvinna och hennes medelålders dotter bor i ett stort hus med mark omkring i amerikanska East Hampton under 1970-talet. Efter en orkan vägrar de två att lämna huset och tar sig ingenstans i flera år. Kommunen försöker få iväg dem och de får inte tillgång till kommunal service. Sopbilen vägrar komma dit vilket får till följd att trädgård och källare är överfyllda med sopsäckar med gamla konservburkar för kattmat och kattsand.

Den sommaren är en långfilmsdokumentär om det filmprojekt som fotografen och konstnären Peter Beard initierade 1972 tillsammans med Lee Radziwill, om hennes släktingar, mor och dotter Beale på Grey Gardens. Filmbolaget berättar att materialet var försvunnet under mer än 40 år, men återuppstår nu i en film som fokuserar på Beard och hans vänner, som tillsammans formade en kokande kreativ miljö i Montauk på Long Island utanför New York under 1970-talet.

Nja. Det kunde blivit bra men det är för romantiserat. Filmen börjar med att Peter Beard som äldre sitter och bläddrar igenom ett av sina fotoalbum, vilket filmas över hans axel, medan han kommenterar fotona och alla kändisar han känner. Vi får också veta att kändisar som Ari och Jackie Onassis var hans vänner och hjälpte till med projektet då de försökte hjälpa hans flickväns släktingar.

Släktingarna är två original. Det är sorgligt att det aldrig tycks finnas plats i samhället för udda människor. Det är bara det att det är för mycket som hänger i luften. Det är svårt att engagera sig. Som tittare får vi aldrig reda på vad kommunen konkret gjort för ont. Kommunen har varit grymma och försökt få iväg dem, men riktigt varför och på vilket sätt får vi inte förklarat. Allt vi får är antydningar som att det upprepande gånger berättas att kommunen skickade några att spruta vatten igenom hela huset.

Peter Beard betonar om och om igen hur fantastisk den sommaren var. För min del har jag svårt att se att verkligheten är så rosaskimrande. Vi får se hur mängder av kändisar som Andy Warhol med pojkvän och Mick och Bianca Jagger umgicks med Peter Beard i hans hus i Montauk. Men varför? Vad har det med berättelsen att göra mer än att visa i vilka krets han rörde sig?

Vad är vitsen med en denna dokumentär? Filmen har ingen dramaturgi, ingen djup berättelse
Att bilderna är skakiga och utbrända beror på att det är gamla filmrutor. Det hade jag accepterat om det fanns något som engagerade mig i berättelsen, om det funnits något djup i karaktärerna, några konflikter i eller mellan människorna,

Är de två kvinnorna i huset excentriska eller psykiskt sjuka? Människor behöver inte placeras i fack, vi är alla människor. Det är filmens styrka att Peter Beard inte stämplar människor utan ser det vackra i dem som de är. Det är anledningen till att filmen trots all min kritik ändå får det godkända betyget 3.

Filmbolaget beskriver filmen:

Året är 1972, platsen det bohemiska East Hampton, New York. Miljön kommer senare att återges i den nu kultförklarade filmen Gray Gardens. I Big Edie och Little Edies gamla villa spirar kreativiteten, bland gästerna den sommaren finns släktingarna Jackie Kennedy Onassis och Lee Radzwill och vännerna Andy Warhol, Mick Jagger och Peter Beard.
 Göran Hugo Olsson (The Black Power Mixtape) ger i DEN SOMMAREN liv och relevans åt nyupptäckt och aldrig förr visat filmmaterial från en drömsk svunnen tid. DEN SOMMAREN har hyllats av internationell press, Village Voice kallar den ”ovärderlig” och The Guardian ger den 5/5.

Medverkande: Peter Beard, Andy Warhol, Edith Bouvier Beale, Edith ”Little Edie” Bouvier Beale, Paul Morrissey, Lee Radziwill

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Maria by Callas – en måste-se-film för alla som älskar musik och i synnerhet opera

24 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Maria By Callas
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
Regi Tom Volf

Maria Callas var 1900-talets och kanske också tidernas främsta sopran. Framför allt sjöng hon på operascenerna. Innerst inne bar hon på en dröm om ett annat liv, bortom det hyllade som artist. Innerst inne drömde hon om att få ha en familj och barn. I denna berörande dokumentärfilm kommer vi henne mycket nära. Och givetvis är det en måste-se-film för alla som älskar opera. Vi får se henne framföra flera av världens vackraste arior. När hon framför den berömda arian ur Carmen står tiden still och jag bara lyssnar, ser och känner tidens vingslag stå stilla.

Det är ett imponerande arbete som ligger bakom med att sätta ihop och få fram filmklipp från hennes uppträdanden världen över och med intervjuer med henne och klipp ur tidningar. Tidigare okänt arkivmaterial har färglagts och fått nytt liv, och jämte Maria Callas medverkar de digniteter som omgav henne; Marilyn Monroe, JFK, Grace Kelly och Elisabeth Taylor. Maria Callas skärpa, talang och stjärnglans framträder med all tydlighet i denna grandiosa musikupplevelse till film, i regi av Tom Volf.


Hon kallades La Divina (den gudomliga) och hon var så stor, så berömd att när hon efter många års frånvaro från den amerikanska operascenen Metropolitan återkom dit då köade människor utanför biljettförsäljningen i dagar, så som hängivna fans till Bruce Springsteen gör idag.

Maria Callas föddes i USA men hennes föräldrar var greker som återvände till Grekland innan hon blev tonåring. Som trettonåring kom hon in på musikkonservatoriet i Aten. Hon var lång och kunde därför uppge att hon var äldre, kravet för att få komma in var att ha fyllt 17 år. Dör började hennes enastående karriär. ”Men det var mamma som tvingade mig”, säger hon själv. ”Det var mamma som absolut ville att jag skulle ha en karriär”.

Det är omöjligt att ha en yrkeskarriär och samtidigt familj som kvinna, säger hon vid flera tillfällen i filmen. Det var säkert mycket svårare då. Dokumentären är intressant inte bara för att vi får komma henne närmare utan också för att den är ett tidsdokument som säger något om livet och samhället då, under 1900-talets mitt, vilket inte var så himla länge sedan. Alla bra dokumentärer säger något mer än berättar om den person som är i fokus.

Hon var i blåsväder i medier ibland och fick hårda reaktioner när hon ställde in framträdanden. Vid ett tillfälle hade hon fått en halsinfektion men senare i livet skulle jag med utblick från vår tid tolka det som att hon fått det vi idag kallar utbrändhets-depression. Det var ett begrepp jag inte tror det talades om då överhuvudtaget. Hon kom i stor konflikt med chefen på Metropolitan Opera i New York och blev utsparkad därifrån. Vem som har rätt och vem som har fel i den konflikten spelar inte så stor roll. Vi får höra Maria Callas version. Ja det gör inget. Filmen utgår mycket från henne och som i de flesta konflikter finns det flera versioner.

Tycker du om musik och i synnerhet opera – då är den Maria by Callas en film du måste se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Opera, Recension, Scen

Filmrecension: Beast – kanske sommarens bästa thriller

24 juni, 2018 by Birgitta Komaki

Beast
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 juli 2018
Regissör Michael Pearce

När Moll (Jessie Buckley) möter Pascal (Johnny Flynn) blir det ett livsavgörande möte. Hon dras till det vilda och farliga i honom. Hon är själv en flicka med ett mörker. Hennes utstrålning är stark trots att hon är pressad och illa behandlad av en mor (Geraldine James) utan all värme. I konkurrens med en söt behagfull syster som charmig men harmlös blir omtyckt av alla är hon den udda. Hos Moll finns en botten, en mörk och djup botten trots den i början lugna ytan. Att hon har ett förflutet med problem där hon huggit en flicka med en sax får hon leva med.

Men vad skall framtiden bli? När hon träffar Pascal blir han en väg ut och de dras till varandra. Att tre flickmord har skett i trakten och att han är en främling skapar många frågor. I en vacker natur vid havet utspelas både kärlek och drama. Han är den oborstade killen som inte anpassar sig efter sällskapsliv och skjuter kaniner trots förbud. Som inte bryr sig om några sociala spelregler och inte bryr sig om någon utom Moll. Som visar den mjuka sidan mot henne men också den farliga. Men är han skyldig eller oskyldig till flickmorden?

En mycket bra film där inget är som man väntar sig. Med skräcken på lur och flickmord och poliser men också vardagliga händelser blir det en extraordinär film. Inget är entydigt och beroendet mellan Moll och Pascal varierar. Bra att det inte är en film om en snäll flicka som skall omvända en elak pojke. Här är hela historien som en saga – en verklig saga med kärlek och grym död. Moll är en flicka som har hållits tillbaka länge men plötsligt visar kraften som finns.

Hennes röda hår och allvarliga ansikte skapar en person som man minns och engagerar sig i. Jessie Buckley ger henne många dimensioner. Hon visar hennes längtan ut från sin kvävande familj och hennes kärlek till Pascal. Men också tvivlet och styrkan att stå emot samhällets tryck. Johnny Flynn matchar henne. Geraldine James som modern och Tristan Gravelle som polisen Clifford gör också bra skådespelarprestationer.

Den speciella naturen på Jersey blir bakgrund till en historia som utspelar sig på landet. Ett samhälle där alla känner till alla och en utifrån kommande är något suspekt.

Scenografin och fotot är fantastiskt. Det är regissören Michael Pearce långfilmsdebut och han har skapat en historia med spänning och dramatik och mycket psykologi. En film som håller intresset och spänningen kvar från första till sista scenen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Thriller

Teaterkritik: Sex fiaskon och en doktor – Minimalistisk scen med accelererande satiriska finesser och fyndig erotisk akrobatik

17 juni, 2018 by Lotta Altner

Sex fiaskon och en doktor
Manus och regi Micke Klingvall
Kostym Amanda Jalmberg
Musik Yosefin Buohler
Teater7 i Vintervikens Trädgård
Lördagen den 16 juni 2018 Premiär

En commedia dell’ arte föreställning ska bjuda på livets alla spel/förspel, allt lågt/högt i samhällsapparaten, intensiva bus på/av scen, groteska vinklar, pinsamheter och involverande flirtar med publiken. Allt för att åskådaren ska integreras och vara på helspänn och inte veta när de kommer att dras in i handlingen eller hånas skamlöst. Den blyge som önskar avstånd mellan sig själv och scenens skådespelare, ska hålla sig undan, sitta långt bak, se ner i marken eller helt enkelt lära sig att livet är allt för kort för att kosta på sig att ha tråkigt.

Eftermiddagens premiär gav sannerligen allt det som en klassisk italiensk komedi ska ge. Redan inledningsvis socialiserade några av ensemblens skådespelare runt i sina fasta karaktärer och gjorde sig bekanta med publiken. De betedde sig lättsamt och i traditionella masker och kläder. Gränsen mellan de på scen och vi i publiken suddades omedelbart bort.

Inledningsvis slog det mig hur liten scenen var, en av de minsta jag sett i liknande sammanhang. Jag blev omedelbart intresserad över hur man, med tanke på de antalet karaktärer som behövs för att skapa den italienska komedins, tänkte lösa det. Förvecklingar och dubbelhet är en självklarhet i komisk teater. Det kräver dock mycket högt tempo och utrymme för att kunna accelerera eller lägga sig platt. Att emotionellt gå från utkant till utkant kräver viss tid och scenplats. Publiken ska ju luras teatralt att tro att berättelsen är trovärdig trots allt. Genomgående lyckades ensemblen lösa scenbytena ganska bra och karaktärsförväxlingar flöt förhållandevis okej, om än något ojämnt. Alla karaktärer fick tyvärr inte sitt komiska utrymme fysiskt på grund av scenen. Den starkaste otydligheten var när Signora kom in i en scen och påminde allt för mycket inledningsvis om Flavia utseendemässigt och energimässigt. Det tog den rollkaraktären några repliker innan den nya karaktären utvecklade sig.

Det är alltid roligt med musik och sång som går hand i hand med handlingens berättande form, ”vi vill roa er en stund”. På ett allsångsliknande sätt i kväll, var sångerna till för att hjälpa till i den fysiska handlingen och sätta oss rakt in i handlingarnas centrum omedelbart. Dess avslut hjälpte till en tydlig punkt och manade oss till att applådera. Att ensemblen sjöng olika bra spelade ingen som helst roll i detta sammanhang.

Självklart ska en commedia dell´arte föreställning ge förlöjligande dialekter/språk (skånska, tyska och gotländska), lyten, svordomar, skällsord och sexism – det är en del av dess ursprung och ger oss utrymme att skratta åt oss själva och saker vi kanske inte borde. Föreställningen bjöd på lagom doser och bra balans mellan det ena och det andra. Däremot ska man akta sig för att försöka läspa roligt om man inte alls kan läspa bra, eftersom det tyvärr leder till att det komiska tryter och man hör inte vad skådespelaren säger.

Manuset levererade just den satir som teaterformen kräver, d.v.s. vår nutid fick också sina välbehövliga kängor genom Svenska Akademin, Metoo och den skandalösa president på andra sidan Atlanten. Det bästa var de s.k. könskamperna där män och kvinnor spelar på hur vi inte någonsin kan förstår varandra för att kvinnor är just kvinnor och män är just bara karlar. Dessutom lyckades man snyggt och accepterande förklara naturligheten med skägg på kvinnor genom att göra transsexualiteten som det mest naturliga. Däremot får jag inte ihop titeln helt och fullt. Jag fann inte tillräckligt mycket sexiga fiaskon eller sex i antalet fiaskon på scen. Kanske får jag ringa Klingvall och fråga hur han menade.

Ge dig själv möjligheten till lättsam underhållning med ett och annats tjuvnyp. Det är det som ger livets söta det salt som piggar upp. Du kan välja att höra det du vill och ge det något som kan flyta eller så inser du att det finns rannsakning som förtjänar en djupdykning. Man måste inte ”nöja sig med det man kan få” eftersom man själv skapar sin mening genom att ta det man vill ha.

Ensemble:
Amanda Jalmberger (Il Dottore, Zanni), Ola Wallinder (Il Capitano, Pantalone), Yosefin Buohler (Flavia, Signora), Martin Åkesson (Flavio)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Commedia dell arte, Recension, Scenkonst, Teater7, Teaterkritik, Vinterviken

Filmrecension: Den blomstertid nu kommer – en katastrofal katastroffilm

15 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Den blomstertid nu kommer
Betyg 1
Världspremiär i Norrköping 18 juni 2018 – övriga orter 20 juni

Den blomstertid nu kommer är en svenskproducerad thriller och katastroffilm som jag så gärna skulle vilja kunna hylla eftersom den är skapad av ett mindre filmteam. Tyvärr. Det här är en katastrofal katastroffilm, en riktig skräpfilm. Jag är ledsen.

Bakom filmen ligger filmkollektivet Crazy Pictures som fick idén till att göra en svensk katastroffilm när de satt och spånade idéer en måndag i september 2010 och varningssignalen Hesa Fredrik ljöd över Norrköping. Signalen testades vid det tillfället. Filmkollektivet samlande in startpengar via Kickstarter, berättar de för Dagens Nyheter i en intervju. De bad tydligen sina fans om 300.000 kr och fick in hela 800.000 kr. Så, ja, ni förstår, en sådan film vill jag ju gilla.

Handlingen har två spår: en ung man, Alex, växer upp med en fruktansvärt våldsam och elak pappa. Efter en vidrig julafton då pappa slagit sönder Alex så önskade julklapp lämnar mamman familjen. Efter ett tag lämnar Alex också pappan och drar till Stockholm. Snabbt hoppar handlingen fram och Alex är en vuxen man med en storartad karriär som pianist. Midsommar närmar sig och Alex har ett ärende till sin barndomsby och då drabbas Sverige av gigantiska terrorattacker. Först två stora sprängningar i Stockholm med hundratals döda och ett tag efter börjar människor köra som galningar med bilar och TV, internet och telefonnätet ligger nere och en rad mystiska attacker sker runt om i landet.

Jo det kunde ha fungerat. Att människor lever sig liv och är uppfyllda av sina svårigheter och konflikter samtidigt som en stor attack på landet sker – visst, det finns dramaturgiskt material att utveckla. Men det är för mycket som inte fungerar.

32-årige skådespelaren Christoffer Nordenrot spelar Alex som sextonåring. Det fungerar inte. Trots att han tydligen hade hetsbantat för att se ut som en smal tonåring. Det syns för tydligt att det är en vuxen man i rollen.
Filmen har en hel del tekniska missar som ett flygplan som störtar med en person som pilot och sekunden efter sitter den personen i ett litet förråd och tittar på en trasig gitarr.
Dessutom är det omöjligt när slutscenen sker och pappan är en av de som ska rädda situationen och vara hjälte när han är så osympatisk och är en man som misshandlar. Alex är inte särskilt sympatisk heller och är förstås skadad av sin uppväxt och så fort det är något problem sticker han bara. Filmen förlorar på att det är så omöjligt att känna sympati och engagemang för filmens hjältekaraktärer.

Vi får heller aldrig någon förklaring alls till vem som ligger bakom attackerna. Det är rejält svårt att tro på att någon grupp eller nation skulle genomföra en attack som dödar och skadar så många utan att det skulle komma fram vem som står för det.

Det är för mycket som inte stämmer för att jag ska ta till mig filmen.
—

Tillägg: Det råder delade meningar om filmen berättar vilken nation som ligger bakom attackerna i filmen. Caroline Hainer, filmkritiker på SVT, ger filmen betyg 3 och skriver:
Det första som attackeras av de oidentifierade men troligtvis ryska krafterna är telefonnäten och sedan datanäten. Det är ett troligt scenario eftersom ett folk utan möjlighet att slå larm är ett försvagat folk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Katastroffilm, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in