• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Orange Is the New Black – säsong 6 – borde varit sista säsongen

30 juli, 2018 by Rosemari Södergren

Orange Is the New Black – säsong 6
Betyg 3
Premiär på Netflix 27 juli 2018

Tv-serien om kvinnorna på det amerikanska fängelset Litchfield gjorde stor succé som tv-serie. Serien bygger ganska fritt på boken av Piper Kerman som förvandlade sin upplevelse som intern i en bok. Serien är betydligt bättre och mer berörande än boken.

Mitt i sommarhettan 2018 släpptes nu säsong 6. Det är starkt av skaparna bakom serien att lyckas krama ur hela sex säsonger av en ganska tunn bok. Säsong 5 var rätt stark då den skildrade det stora fångupploppet. Säsong 6 är en enkel redovisning av hur det gick för de olika inblandade. Vi får följa Tasha ’Taystee’ Jefferson som utåt blev symbolen för fångupploppet eftersom hon förhandlade ör fångarna. Nu blir hon misstänkt för att ha orsakat den vidriga fångvaktaren Piscadellas död. Den som sett säsong 5 vet att han blev skjuten av de kravallpoliser som gick in i det källarutrymme i en före detta pool som fången Frieda gjort om till ett gömställe med mat och dryck. Detta är ingen spoiler eftersom detta berättas i första avsnittet av säsong 6.

Seriens styrka är att den pekar på olika aspekter kring hur problem med det amerikanska rättsväsendet och fängelsesystemet och den uppenbara strukturella rasismen. En annan av seriens styrkor är att de flesta karaktärer är relativt trovärdiga i att de skildras med både sämre och bättre sidor. Vi får följa både fångvaktares liv och utveckling och fångars och fängelsechefer.

I säsong 6 har fångarna flyttats till en högsäkerhets-fängelse och livet där är hårdare än de varit vana vid. Dessutom vill fängelseledningen och myndigheterna ha några syndabockar, några av fångarna måste få stränga straff och ställas inför rätta. Fångarna ställs inför svåra ultimatum och tvingas att ange varandra för att slippa förlänga fängelsestraff.

Också vakterna flyttas till den nya fängelset och vi får följa hur de tar sig vidare efter de påfrestande upplevelserna, några av dem var ju dessutom tagna som gisslan av fångarna under upploppet. För vakterna blir det också en svår omställning att jobba med högre säkerhet.

För alla fans av serien är säsong 6 efterlängtad. Vi vill se hur det går för de olika karaktärerna. Som
Doggett som lyckades rymma, hur går det för henne? Hur går det för Pipers och Alexs kärlekshistoria?

För fångarna blir det en helt nya förutsättningar när de inte längre hamnar på samma avdelning och dessutom råkar in i ett gängkrig. Vi får möta några nya karaktärer, de flesta lite väl ytligt och överdrivet tecknade.

Ett minus för säsong 6 är också att den bitvis är för gullig och för komisk, en del av karaktärerna blir en parodi på sig själva som Suzanne och Lorna Morello.

Tyvärr återstår minst en säsong. Digitalspy berättar att Netflix efter säsong 4 ett kontrakt på ytterligare tre säsonger – som innebär att manusförfattaren Jenji Kohan medverkar framtill säsong sju. Någon gång under 2019, troligen under sommaren, kan vi vänta att den säsongen kommer.

Om du vill se en serie om kvinnor i ett fängelse som känns både mer realistisk och är lite hårdare så har den australienska serien Wentworth precis släppt en säsong 6 som finns på C More Play.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt, TV Taggad som: Recension, TV-serie

Opera: Orfeus & Eurydike på Confidencen – Orfeus i magisk miljö

29 juli, 2018 by Redaktionen

Opera: ”Orfeus & Eurydike”
(Tonsättare: Christoph Willibald Gluck)
Scen: Confidencen Ulriksdals slottsteater
Version och musikalisk ledning: Arnold Östman
Orfeus: Maria Sanner
Eurydike: Albina Isufi
Amor: Johanna Wallroth

Allt hänger samman; stämmorna, dansen, kulisserna och ljuset – C W Glucks reformopera, uruppförd 1762 i Wien, ter sig i Arnold Östmans version både självklar och milt drömsk. Confidencens 1700-tals rum är i sig en upplevelse, fladdrande ljus, tidstrogen dekor och kostym bidrar till stämningen.

Ulriksdals slottsteater ger i sommar 18 föreställningar av ”Orfeus & Eurydike”, till och med den 26 augusti. Sagan om halvguden och nymfen berättas i bilder, med kulissbyten flera gånger inför öppen ridå: från slottsparken med vindlande gångar till underjorden, till Elysium och åter till jorden.

Upplevelsen ligger till stor del i helheten, där delarna – och individuella insatser – ibland står ut, som Maria Sanners klara alt i tolkningen av Orfeus (ursprungligen sjungen av en kastratsångare).Eller Anna Kjellsdotters historiska kostym. Eller ensemblens flöjtist. Framför allt bidrar alla till att skapa den enhet som lyfter verket.

Ofta att helvetsskildringar intressantare än bilder från paradisisk miljö, så också här. Framställningen av hur Charon för Orfeus över floden Styx till dödsriket är enkel men effektfull. Helvetshunden och furierna, mot fonden i rött med infernots alla symboler, blir spännande på riktigt.

Just tack vare det helgjutna i iscensättningen kan också den mindre vana operabesökaren njuta av Glucks verk. Och av miljön i och kring Confidencen, som rymmer Sveriges äldsta bevarade rokokoteater.

Arkiverad under: Opera, Recension, Toppnytt Taggad som: Opera, Recension, Ulriksdals slott

Filmrecension: Varghunden – helt underbar film som går rakt in i hjärtat

26 juli, 2018 by Rosemari Södergren

Varghunden
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regi Alexandre Espigares
Svenska röster: Johan Hedenberg, Björn Bengtsson, Marie Robertson, Claes Ljungmark m fl.

Varghunden är en helt underbar film som går rakt in i hjärtat. Det är en snyggt animerad film som bygger på Jack Londons starka berättelse om hunden Vittand (i en del översättningar har varghunden namnet Vitkäft), en liten vargunge som blir adopterad, omhändertagen och uppfostrad av en hund i vildmarken i 1890-talet i Alaska. I boken är hunden en blandning av varg och hund.

Vittand råkar ut för många äventyr och får uppleva människans usla, grymma sidor såväl som de bättre. Han får leva som draghund i en indianstam och han blir slagen och utnyttjad av en vidrig man som tjänar pengar på att låta hundar slåss.

Jack Londons roman Varghunden (originaltitel: White Fang) gavs ut 1906 av Jack London. Jag minns den sommaren när jag elvaåring slukade allt jag kunde hitta i biblioteket som Jack London skrivit. Jag kan fortfarande känna hur starkt denna berättelse grep mig då. Att åter möta Vittand, nu i en animerad version blev en berörande återförening. Den känns lika viktig nu som då och lika berörande.

Djur, natur och människor och hur den som har makt ofta missbrukar den för att trycka ned andra var viktiga frågor på Jack Londons tid och är fortfarande.

John Griffith ”Jack” London, ursprungligen Chaney, föddes 12 januari 1876 i San Francisco, Kalifornien, och dog som 40-åring, den 22 november 1916. Jack London prövade i sin ungdom på ett flertal yrken, bland annat tidningspojke, hamnarbetare, cowboy och guldgrävare. Under rysk-japanska kriget 1904–1905 var han korrespondent för Hearstpressen. Han vandrade på sin fritid runt i USA och Kanada och vistades också mycket på Hawaii.

Han var en samhällsengagerad författare och han skildrar orättvisor i samhället i sina romaner. Många av hans böcker utspelar sig i vildmarken eller på havet. Hans mest kända roman är Skriet från vildmarken (The Call of the Wild, 1903), som handlar om en hund som mot sin vilja blir tagen från det soliga Santa Clara Valley i Kalifornien och blir draghund i ett hundspann i Klondike.

Hans samhällsengagemang och kamp mot orättvisor uppskattades inte av Nazityskland där tre av hans romaner,
Martin Eden, Tvångströjan och Järnhälen, brändes under bokbålen 1933.

För alla som har en hund, eller ett djur, är filmen väldigt om möjligt ännu mer berörande. Själv har jag en hund, en urhund som därför har mycket av vargens karaktär i sig och jag kan känna igenom min hund i Vittand.

Animationen är gjord på ett sätt som känns lite ålderdomligt, vilket passar perfekt till den här berättelsen som utspelar sig i karg vildmark och i en tid då vi inte hade vare sig mobiltelefoner, Internet eller tv-spel.

Den går upp på svenska biografer dubbad med svenska röster. Det är förstås bra för barnfamiljer med barn som inte kan läsa eller inte kan läsa tillräckligt snabbt för att hinna med svenska texter. Men jag hade föredragit att ursprungsrösterna hördes även om de svenska rösterna fungerar bra. På animerade filmer blir det inte lika störande med dubbning. Fast eftersom filmen har sitt ursprung i Frankrike och Luxemburg misstänker jag att dess originalspråk är franska, vilket inte lika många kan i Sverige som engelska.

Filmdistributören skriver om filmen:
Berättelsen är gripande om överlevnad och vänskap. Filmens fyrbente hjälte och dess mänskliga karaktärer är intressanta och älskvärda. Filmen förvaltar Jack Londons arv med värdighet och historien är lika hänförande idag som den berättades för över hundra år sedan.

Och det är bara att hålla med. Den är helt underbar och berörande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Animerat, Djurrätt, Filmrecension, Hundar, Jack London, Recension, Scen

Filmrecension: Förolämpningen – en film väl värd att se

25 juli, 2018 by Birgitta Komaki

Förolämpningen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regissör Ziad Doueiris

En fascinerande historia om vad några ord för mycket kan leda till. En historia som börjar med en obetydlig incident mellan två män utvecklas till en angelägenhet för hela landet.

När bilmekanikern Toni av misstag stänker vatten på byggförmannen Yasser är det en bagatell. Men när han inte vill tala med honom och slår sönder det ombyggda röret börjar upptrappningen. Tvingad av sin chef skall den motvillige Yasser träffa Toni för att be om ursäkt. Men när Toni uttalar en grov förolämpningen mot Yasser brister det. Yasser slår Toni så två revben knäcks.

Sedan eskalerar osämjan till Tonis fru , till advokater, rättegång och olika gruppers engagemang. Det som kunde ha varit en bagatell I ett annat land växer i hela samhället. För det här är Libanon och Toni är kristen libanes och Yasser är muslimsk palestinsk flykting. Och mycket motsättningar finns under ytan i samhället och de kommer upp på grund av konflikten. I intensiva pläderingar i rätten kommer mer och mer fram om deras liv framför domaren som lyssnar och dämpar. Historien om personerna vävs in i det politiska och religiösa motsättningar som finns. Filmen tar inte ställning för någon politisk sida och inte heller ifråga om religion.

Skickligt målar filmen upp den politiska och religiösa pamfletten. Att den kristna enklaven i ett muslimskt land som Libanon är utsatt och har minnen av förföljelse. Att de flesta stödjer palestiniernas sak är tydligt men samtidigt finns en avundsjuka och ovilja mot det stora antalet palestinska flyktingar som lever i Libanon. Flyktingar som får stöd av FN och olika humanitära organisationer. Regissören och manusförfattaren Ziad Doueiri har skapat manus tillsammans med sin exfru Joulle Touma. Filmen har Oscarnominerats till Bästa icke engelskspråkiga film.

Med mycket bra dialog och ett manus som håller hela vägen blir det en fantastisk film. Skönt att personerna Toni och Yasser hela tiden är de viktigaste i filmen. Deras ilska , känslor och ovilja att ge sig samtidigt som de vaktar på sin moraliska gräns. Till exempel när bilmekanikern Toni bara måste hjälpa Yasser att starta sin bil. Eller när ingen vill säga orden i förolämpningen igen.

Man förstår att här är två hederliga rejäla män som kunde ha varit vänner om omständigheterna sett annorlunda ut och de inte hade varit så förbaskat styvnackade. Rättegångsscenerna som är en stor del av filmen är både intressanta och roande. Med en far och dotter på varsin sida i målet blir utmaningen stor och domstolen nästan som en teater. En scen där mer och mer från Toni och Yassers liv lyfts fram och där rätten och allmänheten är publik och deltagare.

Skådespelarnas prestationer är värda en eloge speciellt Kamel el Basha som Yasser och Adel Karam som Toni.

En film värd att se i sommarvärmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Libanon, Recension, Scen

Filmrecension: Tag – suck bedrövligt

23 juli, 2018 by Rosemari Södergren

Tag
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 juli 2018

Suck. Något av det bedrövligaste jag sett på film på länge. Fem vuxna män bestämde sig när de gick i lågstadiet att de aldrig skulle sluta leka. För den som slutar leka blir gammal. Därför har de vikt maj månad varje år till att leka kull. Eller som vi kallade det när jag var liten: tafatt.

De bor inte längre i samma stad och de har arbeten, åtminstone de flesta av dem. En av dem, Ben, är VD för ett framgångsrikt företag och en annan av dem, Hogan, är en duktig kirurg medan Chilli är en riktig loser som är arbetslös, skild och tillbringar tiden med att tända på. Men i maj månad varje år ställs allt på ända och de börjar leka kull. Filmen börjar med att Hogan lyckas ta jobb som vaktmästare på Bens företag för att kunna ta sig in dit och kulla honom.

Jakten blir intensivare och värre än någonsin, för Hogan har en tråkig nyhet med sig. En av de fem i gänget, Jerry, har meddelat att den här säsongen blir hans sista, sedan lägger han av. Det är inte bara tråkigt för de övriga fyra att Jerry lägger av. Det kanske värsta är att Jerry aldrig blivit kullad. Han har redan sedan de var små varit så snabb och så finurlig att ingen någonsin lyckats kulla honom.

En jakt som jag förmodar ska vara komisk börjar. De fyra som inte vill bli övergivna av Jerry smider planer för att lyckas den här gången. Läget kompliceras av att Jerry bor kvar i deras barndoms stad och ska gifta sig. Men … Oj vad det blir fånigt. Jerry är akrobatisk och har gillrat fällor på alla möjliga sätt, han har byggt upp en kopia av Hogans pojkrum för att sända filmklipp på sig själv för att lura dem att jaga honom där. Hur orkar vuxna män spilla tiden på trams på denna nivån och lägga ut så mycket energi och pengar på något så meningslöst? Jag tycker det är att misstolka barnens lek.

Dessutom är denna grupp av fem men inte alls generösa. Ingen kvinna får vara med och mannen som jobbar i deras barndomsstads krog vill så gärna få vara med i leken, men nix. Leken är bara öppen för de fem i gänget. Det är en helt exklusiv lek. Visst finns det mobbare bland barn och gäng som inte släpper in andra, men varför bära med sig just de sämsta delarna ur barndomen?

Kanske ska vi se deras lek som en metafor för vuxna mäns andra lekar, som att spela golf eller fotboll eller resa på äventyrsresor eller klättra i berg. Kanske är det en metafor för vissa mäns förmåga att tävla i alla sammanhang?

I rollen som Jerry ser vi Jeremy Renner, en av mina favoritskådespelare som jag fram tills nu bara sett i helt andra kvalitetsroller, som jägaren i Wind River och fysikerna Ian Donnelly i Arrival. Det var riktigt trist att se honom i en sådan här usel film.

I rollerna: Ed Helms, Jake Johnson, Annabelle Wallis, Hannibal Buress, Isla Fisher, Rashida Jones, Leslie Bibb, Jon Hamm, Jeremy Renner

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in