Barnet
Av Jon Fosse
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi Johannes Holmen Dahl, Jan Lundberg
Ljus Norunn Standal
Kostym Sophie Reble
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan, Dramaten
Föreställning som recenseras: 10 oktober 2015
En och en halv timmes drama på en enkel scen med trägolv och inga möbler och knappt någon rekvisita, och vi möter enkla människor som det inte är något särskilt med och ändå är det som om vi möter livets stora drama. Barnet av den norske dramatikern Jon Fosse går inte att skaka av sig. Dramat ligger kvar i mitt inre och i all sin enkelhet ställer den de allra största existentiella frågorna.
Fredrik är en relativt ung man, han köper gärna en påse med öl och drar runt i stan, sitter på en parkbänk eller hänger i en busskur eller slinker in på en krog. Agnes strövar också ofta runt, ensam och längtande efter något eller någon som ska ge livet betydelse. För att komma i kontakt med människor tar hon aldrig med eld till cigaretterna. Genom att fråga om eld kan hon få kontakt med de hon stöter på.
Fredrik och Agnes träffas i en busskur och börjar prata och på något sätt hände något, de går därifrån hand i hand, slinker in i en kyrka de upptäcker längs vägen. De blir ett par och får tag på en lägenhet och sedan kom den stora lyckan: Agnes blir med barn. De ska bli mamma och pappa.
Är Fredrik och Agnes väldigt speciella, ensamma och udda? Jag tycker inte det. Jag tycker de är mänskliga. De inser att de är ensamma när de träffas. Är vi inte alla ensamma fast många fyller sin ensamhet med illusioner av karriärer, familjer, bekanta, prylar … Dramat kan ses och tolkas på många sätt, allt ligger i betraktarens öga.
Vissa scener är så starka att jag har svårt att inte gråta. Jag tänker speciellt på scenen då Agnes mamma är på besök och hon har köpt presenter och mat, fast hon har dålig ekonomi själv. Agnes tycker det är pinsamt och jobbigt att mamman är så snäll, det är så uppenbart att mamman skriker efter sammanhang, skriker efter att vara någon, att betyda något för någon, skriker efter en väg ut ur sin ensamhet.
Varför drabbas en del så hårt av livets tragedier? Bär vi på en undermedveten kunskap om vår sorg i förväg? Ibland har jag funderat på om det är så. Jag undrar om Jon Fosse när han skrev dramat också funderat i sådana banor? Dramats storhet ligger i att en sådan skenbart enkel kort berättelse rymmer så många lager och öppnar för så många sätt att se den på. Jag tror ingen går därifrån opåverkad. Dramat lever vidare inne i mig och ger mig många tankar efteråt.
Ett stort beröm till samtliga skådespelare, de är så bra. Hulda Lind Jóhannsdóttir är helt rätt som Agnes mamma, jag känner hennes önskan att äntligen få bli mormor och därmed bekräftad med ett människovärde ända in i märgen och Eric Stern som Fredrik kan uttrycka så mycket med så små medel, bara genom att stå upp sänder han signaler och berättar något.
Den norske regissören Johannes Holmen Dahl som är nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo har valt att låta dramat framföras på en mycket enkel scen med trägolv och inga möbler. Några ölflaskor som får bli vaser åt var sin gul tulpan är några av de få sakerna på scen. Bilden av flaskorna med blomma i är ett starkt uttryck. Längst bak finns ett fönster, ingen kuliss utan ett riktigt fönster, som vetter mot gatan utanför. Fönstret är öppet på vid gavel då vi kommer in i salongen och stängs av skådespelarna i början av föreställningen och öppnas när föreställningen är slut – och vi är redo att återigen bege oss ut i våra egna ensamheten och försök att hitta någon mening eller någon gud.
Medverkande
Eric Stern, Ana Gil de Melo Nascimento, Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss, Otto Hargne Kin
