• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Brev från månen – ett mästerverk om kärlekens verkliga natur

31 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Brev från månen
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regissör: Nicole Garcia
Originaltitel: Mal de Pierres
Baserad på Milena Agus hyllade roman Onda stenar.

När jag hörde filmen beskrivas väntade jag mig en romantisk film om passionerad kärlek. Jag är lite allergisk mot skildringar av passion som om det är höjden av kärlek. Passion brinner – men förstör också mycket i sin väg och kan vara oerhört egoistisk. Marion Cotillard senaste film, Brev från månen, är något helt annat, det är en djup skildring av kärlek.

En zenbuddistisk lärare beskrev en gång det som finns bortom våra illusioner, det som är verklighetens kärna, existensens essens.
– Det som finns förbi alla illusioner är kärlek. Men det är en total kärlek – inte det som vi känner till som kärlek, det är inte kärlek i form av ett begär att äga utan istället förutsättningslöst, att älska utan att dela in i kategorier, utan att värdera.

När jag ser denna helt underbara film blir jag påmind om detta svar om vad som är verklighetens grund och kärna.

Filmen handlar om Gabrielle (Marion Cotillard) och börjar när hon är tonåring. Hennes sexualitet börjar vakna och hon är passionerat förälskad i en av sina lärare, en man som redan är gift och som inte vill ha någon affär med en elev som Gabrielle.

Gabrielle bor på en välmående gård på franska landsbygden tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. På gården finns några spanska gästarbetare. En av dem, José, är på avstånd intresserad av Gabrielle.

Då Gabrielle blir mer och mer galen i sin blinda förälskelse i sin lärare bestämmer hennes mamma att hon antingen måste läggas in på mentalsjukhus eller gifta sig med José, som de uppfattar är en snäll och skötsam man.

Gabrielle går till slut med på att gifta sig med José – men hon är inte särskilt snäll mot honom. Hon är tydlig mot José att de inte ska ha något sexliv tillsammans, för henne är han bara en möjlighet att få flytta hemifrån och komma bort från föräldrarna.

Jag tänker inte fortsätta och berätta hela filmen. Den har många oväntade vändningar och är mycket välgjord och är en film jag tänker på mycket efteråt – och som jag helt klart skulle kunna se flera gånger. Den följer inte alls de klichéer som jag trodde den skulle ha när jag läste vad filmleverantören skriver om filmen:
Gabrielle är fångad i ett kärlekslöst äktenskap, byggt på föräldrarnas förväntningar snarare än passion. Ständigt sjuk reser hon till en alpinsk kurort, och väl där faller hon för mystiske löjtnanten André. Gabrielle slits nu mellan säkerheten hos sin make, och den brinnande låga som väckts av André. Brev från månen är ett glödande romantiskt drama baserat på Milena Agus hyllade roman Onda stenar.

Den beskrivningen håller jag inte med om. På ytan kan det se ut som att det är filmens handling, men det är långt ifrån vad filmen handlar om.

Brev från månen visades i tävlan under Cannes filmfestival och nominerades till åtta César-priser, den franska motsvarigheten till Oscar.

Marion Cotillard, som spelar Gabrielle, fick 2008 en Oscar i kategorin bästa kvinnliga huvudroll, för rollen som Edith Piaf i La vie en rose (2007).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Brev från månen, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Baywatch – rätt rolig, faktisk

30 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Baywatch
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regi Seth Gordon
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)

Vackra unga människor på en underbar strand och solen värmer och allt är ljuvligt – och där finns hjältarna framför alla andra: livräddarna, de unga män och kvinnor som håller utkik över havet och stranden från sitt torn och är redo att blixtsnabbt gripa in och rädda liv. Ni kan konceptet: snygga människor: männen är som gjutna på gym och kvinnorna ärvtrådsmala amazoner. Ett undantag från det utmejslade skönhetsidealet finns: en något rund livräddare (en man förstås). Baywatch rider på klyschor, klichéer och fördomar. Men mitt i allt detta är den rolig, fylld av humor och driver med sig själv.

Filmen bygger på den amerikanska tv-serien Baywatch med David Hasselhoff och Pamela Andersonsom spelades in mellan 1989 och 2001. Dessa två kultpersoner dyker upp i filmen också, till publikens förtjusning. Tydligen har tiden hunnit ikapp handlingen och dess värderingar. Filmen har inte gjort den succé i USA som förväntades utan räknas som en flopp, skriver Dagens Nyheter:
Den skulle hota nya ”Pirates of the Caribbean” på biotronen. I stället går ”Baywatch”, med storstjärnorna Dwayne ”The Rock” Johnson och Zac Efron i huvudrollerna, mot en rejäl flopp.
På den stora biomarknaden i USA landade filmens bruttointäkter ”bara” på motsvarande 49 miljoner kronor i fredags. Samtidigt drog ”Pirates of the Caribbean: Salazar’s revenge” in 203 miljoner kronor, enligt Hollywood Reporter.

I centrum för både tv-serien och filmen står livräddningsenheten (Baywatch) i det soliga Los Angeles. Serien har visats i alla kontinenter utom Antarktis. De flesta avsnitten spelades in på den enorma stranden i Santa Monica norr om Los Angeles, men livräddarna flyttade efter några säsonger till paradisiska Hawaii.

I filmen får vi återknyta bekantskapen med livräddningsenheten. Vi får möta Mitch Buchannon (Dwayne Johnson) och hans nyanställde, yngre kollega, den kaxige Matt Brody (Zac Efron). Tillsammans med CJ Parker (Kelly Rohrbach) och övriga i livräddningsenheten försöker de sätta dit ett kriminellt gäng som slagit klorna i kuststaden där de båda arbetar som livräddare på stranden.

Visst är den smått löjlig och fånig och det mesta som händer i filmen är väldigt förutsägbart. Men ändå hade jag roligt. Det är välgjort i sin genre och kvinnor och män är lika duktiga och bland bovarna är det en vacker kvinna som har kommandot. Visst är det en ytlig förfalskad glamorös bild av livet på en strand som målas upp, men jga tar det för vad det är – och filmen verkar själv ta det med humor – så, ja den fungerar. Det är inget mästerverk men i sin kategori är det helt okey.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Baywatch, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Song to Song – årets stora filmbesvikelse?

24 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Song to Song
Betyg 1
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regi: Terrence Malick
Foto: Emmanuel Lubeski
Scenografi: Jack Fisk
I rollerna: Ryan Gosling, Rooney Mara, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Natalie Portman, Holly Hunter, Bérénice Marlohe, Boyd Holbrook, Val Kilmer, Lykke Li med flera samt, i rollerna som sig själva, bland andra Iggy Pop och Patti Smith.
Filmens soundtrack innehåller musik av Patti Smith, Lykke Li, The Black Lips med flera.

En av årets kanske största filmbesvikelser? En lång produktplacering av hipstermode – vackra trådsmala (på gränsen till anorektiska kvinnor) och vackra smidiga män i en historia där sensomoralen är att de rika bara flyter omkring, gör inte ett vettigt dagsverke och ägnar sig mest åt sexorgier och vägen ut ur detta ångestfyllda överklassliv är att leva troget med sin älskade och leva på hårt arbete ute på fälten.

DSC_2102.NEF

Filmens handling beskrivs av filmbolaget:
De unga låtskrivarna BV (Ryan Gosling) och Faye (Rooney Mara) lever i ett av-och-på-förhållande. När BV söker sig till en annan kvinna, Amanda (Cate Blanchett), tar Faye i hemlighet kontakt med en av BV:s största fiender, Cook (Michael Fassbender), en karismatisk musikproducent som har snuvat BV på hans musikrättigheter. Men Cook å sin sida är besatt av att förföra den unga kvinnan Rhetta (Natalie Portman).

Handling är nästan att ta i. Filmen är upplagd som ett hopkok av drömmar, minnen, tankar och korta scener. Det är experimentellt och vågar och kunde blivit mycket bra, regissören Terrence Malick är känd för att kunna förmedla ett suggestivt poetiskt filmspråk men den här gången fungerar det inte alls. Det är övertydligt, tjatigt (hur många tusen gånger säger inte de unga tjejerna när de talar till publiken att de har ångest, tror regissören att vi fattar trögt?).

Jo det är säkert coolt för en svensk publik att se svenskarnas stora favorit Patti Smith ge råd om kärlekslivet till den unga vilsna kvinnan. Och att se Iggy Pop några sekunder kan väl vara kul, men det räcker liksom inte. Skådespelarna är vackra, oerhört fotogeniska och regissören låter kameran gå nära, nära deras ansikten och vila där länge. Okey. De är vackra, hipstervackra och de har en uppsjö av snygga kläder i klippen som snabbt växlar. Jag kan tänka mig att filmen är en dröm för modebloggare. För övrigt är det sorgligt att se Ryan Gosling spela en karikatyr på sin roll i La La Land. Nu kommer den kritiker-hyllade La La Land att för alltid ses med en besk bismak.

Jag har svårt för filmer där ingenting i filmen säger mig någonting om livet, om den inte har något att säga om samhället och inte något om existensen. Song to Song säger mig ingenting. Den ger en högst förljugen bild av människors liv. Ingen i filmen tycks behöva göra något för att försörja sig. Trots att de är musiker ser vi dem endast lätt lekfullt plinka utan större ambitioner på något instrument. Jag känner tillräckligt många heltidsmusiker för att veta att de ägnar mycket arbetstid i både studio och med musik-instrument. Musikproducenter och musiker som är stenrika har alltid jobbat hårt och mycket för det. Och även om det skulle finnas någon musiker som kan gå runt och vara rik utan att göra ett enda handtag och ägnar sin tid åt sexuella orgier eller med svår ångest så är det som det berättas i den här filmen intetsägande. Speciellt ironiskt blir det när sensmoralen blir att hitta tillbaka till sitt livs enda stora kärlek och leva ett hårt arbetarklassliv därefter för att äntligen hitta lyckan.

Att söka ett nytt filmspråk är beundransvärt. Men av en regissör som gjort storfilmer som Den tunna röda linjen och The Tree of Life och fått flera filmpriser har vi rätt att vänta mer när han dessutom har tillgång till så skicklig fotograf och scenograf och stora skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Ryan Gosling, Scen, Song to Song, Terrence Mallik

Filmrecension: Så länge hjärtat kan slå – en film om ett angeläget ämne

24 maj, 2017 by Birgitta Komaki

Så länge hjärtat kan slå
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 juni 2017

En film som bygger på romanen ”Att hela de levande” av Maylis De Kerangal. En bok som har fått många priser och stor uppmärksamhet i Frankrike. Filmen är regisserad av Katell Quillévéré.

När 19-åriga Simon vaknar på morgonen bredvid sin flickvän är det en fin dag. Han ska till havet för att surfa med sina vänner. Kameran följer honom när han cyklar ner för de brantaste backarna och när han surfar på de största vågorna. Så börjar filmen och man förstår att han är en vältränad ung kille. Ung och kär och nästan odödlig. Ändå väntar man hela tiden att något skall hända i vågorna.

I en annan stad bor en medelålders kvinna vars hjärta växer. Hon blir svagare förvar dag och hon behöver ett nytt hjärta. Men hon är inte säker att hon vill ha en annan persons hjärta.

Den här filmen består av tre delar och den tredje delen handlar om donation. Anhöriga ska förstå att livet är slut och att de ska bevara frågan om organdonation. Hela administrationen från läkaren som arbetar med donation på sjukhuset till organregistret. Borttagande av organ, snabba transporter och till slut operation av mottagaren. Det är en omfattande process och den skildras väldigt realistiskt i filmen. Även sjukhusmiljön känns autentisk.

Känslor av sorg och förtvivlan finns naturligtvis. Med det här ämnet kunde filmen ha blivit en sentimental sorglig historia. Ändå blir det bestående intryck man tar med sig från bion , beundran för den fantastiska organisation som fungerar runt en donation. Själva donationen ställer sig framför historierna om personerna. Det är många bra skådespelare i filmen. Den känsliga läkaren som spelas av Tahar Rahim är den som gör störst intryck. Jag tycker det är en intressant lärorik film men att själva ställningstagande om donation inte behandlas så djupt. Säkert kan den få fler att fundera på ämnet och ta ställning till frågan om organdonation.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Så länge hjärtat kan slå, Scen

Filmrecension: Pirates of the Caribbean: Salazar´s Revenge – dags att låta filmserien sjunka ner i havets djup

22 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Pirates of the Caribbean: Salazar´s Revenge
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 maj 2017

Johnny Depp är tillbaka som den komiska piratkaptenen Jack Sparrow med sina ständiga skämt som han strör omkring sig – också när han måste rusa för sitt liv har han tid för sina ”oneliners”. Det är Pirates of the Carribean-filmerna i ett nötskal och även om denna femte film i serien fick två norska regissörer, duon Joachim Rønning och Espen Sandberg, för att ett regissörsbyte skulle göra att filmen får en ny karaktär i förhållande till de tidigare, är det fortfarande samma komediformat kryddat med en del äventyrsspänning på snäll nivå. Gillar du PIrates of the Caribbean kommer du säkert att uppskatta den här också. Men jag som vill ha mer än verklighetsflykt med charmiga skådespelare i en film skulle inte prioritera att spendera biopengar på den.

Jag gillar piratfilmer och dramaserien Black Sails följde jag med stort intresse. I berättelser om sjörövare går det att få in många samhällsfrågor och att få oss som tittare att fundera vidare kring frågor om frihet, äganderätt, samhällsbygge, civilisation, solidaritet och rättvisa. Är samhällen som kolonialmakter som det brittiska civiliserat när det hänger pirater? Går det att kalla samhällen för civila när de har ett sådant barbariskt straff som att döda fångade brottslingar? Vad säger att det är mer rättfärdigt att ha slavar och att lägga under sig andra länder som kolonier än att vara sjörövare? Black Sails är ett drama om pirater som tar upp många intressanta aspekter på vad ett samhälle är eller kan vara eller borde vara.

Filmerna i Pirates of the Caribbean tar inte upp dessa aspekter överhuvudtaget. Inte i de filmer jag sett i serien i alla fall. Jag har inte sett alla, just för att jag inte tycker det är intressanta. Handlingen i denna femte tar inte heller upp några frågor om hur vi lever tillsammans i världen. Den är ren underhållning utan något att säga oss. Okey, det går väl att krama ur filmen ett litet budskap om att det finns mer i världen och universum och på havet än vad vetenskapen hittills kan bevisa.

Filmens handling i korthet: Kapten Jack Sparrow jagas av sin gamla fiende, den skräckinjagande Kapten Salazar. Salazar tänker förgöra varenda pirat på haven och Kapten Jacks enda hopp om att överleva är att hitta Poseidons mytomspunna treudd, en kraftfull klenod som ger ägaren total kontroll över haven. Denna jakt gör han tillsammans med Henry, en ung man, och Carina Smyth, en ung kvinna, som båda har sina skäl att jaga treudden.

Som underhållning håller Pirates of the Caribbean: Salazar´s Revenge godtagbar standard ifall du roas av just denna form av filmer. Duktiga skådespelare som alltid är kul att se är ett av filmens plus: Johnny Depp som kapten Jack Sparrow, Javier Bardem som kapten Armando Salazar, Geoffrey Rush som kapten Hector Barbossa, Orlando Bloom som Will Turner och självaste Paul McCartney i en liten roll som farbror Jack.

Filmens specialeffekter är av hög kvalitet, kanske blir det en Oscarsnominering för tekniken. Kanske. Spökskeppet och dess spöklika besättning är skickligt digitaliserat. Men i övrigt är handlingen otroligt förutsägbar efter några minuter när huvudkaraktärerna presenterats. Humorn och det komiska är godkänt, absolut. Det är väl filmens största behållning. Men det komiska, skådespelarna och effekterna räcker inte för att det ska bli någon storfilm.

Denna femte film i Jack Sparrow-serien skulle kommit 2015 men ska ha blivit fördröjd på grund av floppen för filmbolagets storbudgetfilm The Lone Ranger och att studion tyckte att manuset behövde skrivas om, ()enligt uppgift i wikipedia). Hmm, jag tror inte den här blir den allra största publik-dragaren heller.. I april 2014 sade Depp att han samarbetar med manusförfattaren för att skapa en färsk och annorlunda film för de som sett de andra filmerna. Depp sade även att det kunde bli den sista delen i serien. Jag tror det är dags att låta denna filmserie gå i graven – eller sjunka ner i havets djup.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Geoffrey Rush, Johnny Depp, Pirates of the Carribean, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in