Song to Song
Betyg 1
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regi: Terrence Malick
Foto: Emmanuel Lubeski
Scenografi: Jack Fisk
I rollerna: Ryan Gosling, Rooney Mara, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Natalie Portman, Holly Hunter, Bérénice Marlohe, Boyd Holbrook, Val Kilmer, Lykke Li med flera samt, i rollerna som sig själva, bland andra Iggy Pop och Patti Smith.
Filmens soundtrack innehåller musik av Patti Smith, Lykke Li, The Black Lips med flera.
En av årets kanske största filmbesvikelser? En lång produktplacering av hipstermode – vackra trådsmala (på gränsen till anorektiska kvinnor) och vackra smidiga män i en historia där sensomoralen är att de rika bara flyter omkring, gör inte ett vettigt dagsverke och ägnar sig mest åt sexorgier och vägen ut ur detta ångestfyllda överklassliv är att leva troget med sin älskade och leva på hårt arbete ute på fälten.
Filmens handling beskrivs av filmbolaget:
De unga låtskrivarna BV (Ryan Gosling) och Faye (Rooney Mara) lever i ett av-och-på-förhållande. När BV söker sig till en annan kvinna, Amanda (Cate Blanchett), tar Faye i hemlighet kontakt med en av BV:s största fiender, Cook (Michael Fassbender), en karismatisk musikproducent som har snuvat BV på hans musikrättigheter. Men Cook å sin sida är besatt av att förföra den unga kvinnan Rhetta (Natalie Portman).
Handling är nästan att ta i. Filmen är upplagd som ett hopkok av drömmar, minnen, tankar och korta scener. Det är experimentellt och vågar och kunde blivit mycket bra, regissören Terrence Malick är känd för att kunna förmedla ett suggestivt poetiskt filmspråk men den här gången fungerar det inte alls. Det är övertydligt, tjatigt (hur många tusen gånger säger inte de unga tjejerna när de talar till publiken att de har ångest, tror regissören att vi fattar trögt?).
Jo det är säkert coolt för en svensk publik att se svenskarnas stora favorit Patti Smith ge råd om kärlekslivet till den unga vilsna kvinnan. Och att se Iggy Pop några sekunder kan väl vara kul, men det räcker liksom inte. Skådespelarna är vackra, oerhört fotogeniska och regissören låter kameran gå nära, nära deras ansikten och vila där länge. Okey. De är vackra, hipstervackra och de har en uppsjö av snygga kläder i klippen som snabbt växlar. Jag kan tänka mig att filmen är en dröm för modebloggare. För övrigt är det sorgligt att se Ryan Gosling spela en karikatyr på sin roll i La La Land. Nu kommer den kritiker-hyllade La La Land att för alltid ses med en besk bismak.
Jag har svårt för filmer där ingenting i filmen säger mig någonting om livet, om den inte har något att säga om samhället och inte något om existensen. Song to Song säger mig ingenting. Den ger en högst förljugen bild av människors liv. Ingen i filmen tycks behöva göra något för att försörja sig. Trots att de är musiker ser vi dem endast lätt lekfullt plinka utan större ambitioner på något instrument. Jag känner tillräckligt många heltidsmusiker för att veta att de ägnar mycket arbetstid i både studio och med musik-instrument. Musikproducenter och musiker som är stenrika har alltid jobbat hårt och mycket för det. Och även om det skulle finnas någon musiker som kan gå runt och vara rik utan att göra ett enda handtag och ägnar sin tid åt sexuella orgier eller med svår ångest så är det som det berättas i den här filmen intetsägande. Speciellt ironiskt blir det när sensmoralen blir att hitta tillbaka till sitt livs enda stora kärlek och leva ett hårt arbetarklassliv därefter för att äntligen hitta lyckan.
Att söka ett nytt filmspråk är beundransvärt. Men av en regissör som gjort storfilmer som Den tunna röda linjen och The Tree of Life och fått flera filmpriser har vi rätt att vänta mer när han dessutom har tillgång till så skicklig fotograf och scenograf och stora skådespelare.