Så länge hjärtat kan slå
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 juni 2017
En film som bygger på romanen ”Att hela de levande” av Maylis De Kerangal. En bok som har fått många priser och stor uppmärksamhet i Frankrike. Filmen är regisserad av Katell Quillévéré.
När 19-åriga Simon vaknar på morgonen bredvid sin flickvän är det en fin dag. Han ska till havet för att surfa med sina vänner. Kameran följer honom när han cyklar ner för de brantaste backarna och när han surfar på de största vågorna. Så börjar filmen och man förstår att han är en vältränad ung kille. Ung och kär och nästan odödlig. Ändå väntar man hela tiden att något skall hända i vågorna.
I en annan stad bor en medelålders kvinna vars hjärta växer. Hon blir svagare förvar dag och hon behöver ett nytt hjärta. Men hon är inte säker att hon vill ha en annan persons hjärta.
Den här filmen består av tre delar och den tredje delen handlar om donation. Anhöriga ska förstå att livet är slut och att de ska bevara frågan om organdonation. Hela administrationen från läkaren som arbetar med donation på sjukhuset till organregistret. Borttagande av organ, snabba transporter och till slut operation av mottagaren. Det är en omfattande process och den skildras väldigt realistiskt i filmen. Även sjukhusmiljön känns autentisk.
Känslor av sorg och förtvivlan finns naturligtvis. Med det här ämnet kunde filmen ha blivit en sentimental sorglig historia. Ändå blir det bestående intryck man tar med sig från bion , beundran för den fantastiska organisation som fungerar runt en donation. Själva donationen ställer sig framför historierna om personerna. Det är många bra skådespelare i filmen. Den känsliga läkaren som spelas av Tahar Rahim är den som gör störst intryck. Jag tycker det är en intressant lärorik film men att själva ställningstagande om donation inte behandlas så djupt. Säkert kan den få fler att fundera på ämnet och ta ställning till frågan om organdonation.