• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Tankar om De sju dödssynderna och Gianni Schicchi

5 november, 2017 by Redaktionen

Foto: Mats Böcker

De sju dödssynderna
”Ballet chanté” i en akt av KURT WEILL (1900–1950). Text BERTOLT BRECHT.
Anna I EDDA MAGNASON, sångerska
Anna II SARA SUNESON, dansare
Familjen:
Tenor 1 (son) ALEXANDER GROVE
Tenor 2 (son) ØYVIND BOYE LØVOLD
Bas 1 (Fadern) MATTIAS ERMEDAHL
Bas 2 (Modern) SAMI YOUSRI

GIANNI SCHICCHI
Opera i en akt av GIACOMO PUCCINI (1858–1924). Libretto GIOVACCHINO FORZANO.
Gianni Schicchi ÅKE ZETTERSTRÖM
Lauretta ANNA JOHANSSON
Zita INGRID TOBIASSON
Rinuccio JUNG SOO YUN
Gherardo DANIEL RALPHSSON
Nella CAROLINA SANDGREN
Gherardino DANIELA BORG / ESTER SANDNIL
Betto från Signa MATS PERSSON
Simone MATS ALMGREN
Marco DANIEL HÄLLSTRÖM
La Ciesca ANN-KRISTIN JONES
Spineloccio SAMI YOUSRI
Amantio MATTIAS ERMEDAHL
Pinellino ALEXANDER GROVE
Guccio ØYVIND BOYE LØVOLD
GÖTEBORGSOPERANS ORKESTER
DANSARE LINA RÄFTEGÅRD
DANSARE SARA SUNESON
DANSARE JONATHAN SIKELL

TEAM
Dirigent ANTONY HERMUS/ALEXANDER HANSON
Regi DAVID RADOK
Scenografi LARS-ÅKE THESSMAN
Kostymdesign KARIN ERSKINE
Ljusdesign PETER GÖTZLINGER
Ljuddesign ANDREAS RENHORN
Koreografi THOMAS WILHELM
http://sv.opera.se/om-oss/personal/portratt/mats-almgren/

Premiären för De sju dödssynderna & Gianni Schicchi var 21 oktober. Jag såg föreställningen den 4 november.

2 timmar och 15 minuter inklusive paus kändes inte alls som så.
Första akten är De sju dödssynderna från 1930-talet som sjungs på tyska (Bertolt Brecht, Kurt Weill). Huvudrollen i De sju dödssynderna gestaltas av två artister: sångerskan Edda Magnason och dansaren Sara Suneson. Edda Magnason från Monica Z och Guldbaggevinnare för bästa kvinnliga huvudroll gör rollen med bravur: sådana tonarter är guld värt.

Andra akten Puccinis svarta komedi Gianni Schicchi från 1918 sjungs på italienska med bland andra Zita (hovsångerskan Ingrid Tobiasson) och huvudrollen görs av Åke Zetterström. Han sjunger fantastiskt – sådana tonarter är det få förunnat även med träning att komma upp i. Han är både rolig och professionell.
I båda akterna står ett hus i fokus. Våra begär fokuseras i huset. I De sju dödssynderna beskrivs synderna: högmod, girighet, avund, lättja, frosseri, lusta, lättja, vrede. Där finns systrarna Anna I och Anna II som ska tjäna ihop pengar till ett hus utan att synda. Anna I är förnuftig, Anna II är oförnuftig. De förflyttar sig från ursprungligen Louisiana och till städerna Memphis, Los Angeles, Philadelphia, Boston, San Fransisco för att till sist återvända till Louisiana. Huset är ordnat. Frågan kvarstår om endast förnuftiga Anna överlevt.

I Gianni Schicchi utförs synderna. Vi ser familjen Donati och Gianni Schicchi med dotter Lauretta. Familjen Donati skändar ett lik genom att mörda den rike farbrodern Buoso Donati för att få tag på arvet (Buoso Donatis ytterst verklighetstrogna lik framställdes av GöteborgsOperans team med hjälp av riskokare, lera och 110 graders upphettning).

Sonen Rinuccio Donati och Gianni Schicchis dotter Lauretta älskar varandra och vill gifta sig i maj månad. Lauretta älskar Rinuccio så mycket att hon hotar med att slänga sig i floden Arno om hon inte får gifta sig med honom. Familjen Donati får tag på testamentet och får reda på att förmögenheten ska doneras till munkarna. För att få testamentet ändrat (och få gifta sig med Lauretta) bjuder Rinuccio in Gianni Schicchi. Efter övertalning från dottern Lauretta – hon sjunger den korta (2 minuter) arian O mio babbino caro – erbjuder Gianni Schicchi familjen en lösning: han ska rollgestalta farbrodern och få ett nytt testamente upprättat av staden Florens notarie.

Risken finns att vid upptäckt får samtliga sin arm avhuggen och blir dömda till landsförvisning. Av girighet går de vedervärdiga släktingarna med på uppgörelsen. Testamentet upprättas. I slutändan ser sig släktingarna lurade och segrande går Gianni Schicchi, dottern Lauretta och sonen Rinuccio Donati ur uppgörelsen och får huset, mulan och kvarnarna. Girigheten har slagit tillbaka. What goes around comes around. Vi i publiken får rannsaka oss: Gianni Schicchi (Åke Zetterström) frågar oss var vi själva befinner oss på syndernas nivå. Begrundan.

Det är lätt att förstå varför gammelmedierna öser superlativer över föreställningen: svärta, komik, plågsamt, vackert. Vad som var dödssynd på 1000-talet (påve Gregorius I) anses möjligen självklart på 2000-talet. Det godas kamp mot det onda. Sista föreställningen är 5 december. Bra hoppa på båten i tid. Skönsång, komik, svärta, rannsakan – jag rekommenderar varmt.

 

Arkiverad under: Recension Taggad som: Opera

Folkoperan: Turandot – En opera om gränslöst begär

19 september, 2017 by Lotta Altner

Turandot
Musik Giacomo Puccini
Libretto Giuseppe Adams, Renato Simoni
Svensk text Tobias Ringborg (efter Sven Lindström)
Regi Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigent Marit Strindlund/Alice Farnham
Scenografi Hanna Reidar
Ljus Patrik Bogårdh
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask & Peruk Therésia Frisk
Koreografi Tove
Dramaturgi
Premiär 18 september 2017
Recensionen är från premiär med den första uppsättningen av sångare/aktörer/statister mm

Om du befinner sig i nybörjarns värld operamässigt kommer du att behövde du lite hjälp på traven för att hänga med. I den här uppsättningen får man inte speciellt mycket hjälp med alla nödvändiga sinnesintryck, vilket förutsätter att man vågat ta reda på lite mer om Puccini och Turandot. Gör dock ingen djupdykning och fastna i tidigare sångare som Jussi Björling eller Birgit Nilsson. Varje uppsättning har sin charm och varje tidstyp är till för sitt eget syfte.

Vi får dessutom bevittna en blandning av historiska platser som både härleder till Kina och Thailand nära inpå utan att man för den skull riktigt förstår hur det är möjligt eller ens nödvändigt. Din bästa tillgång kommer att vara fritt tänkande och att inte låsa sig fast vid självklarheter.

Kvällens största styrka och glädje ligger i sånginsatserna. Musiken och sången följer harmoniska och intensiva övergångar på ett känslo gripande sätt som får huden att resa ragg och ögonen att tåras. Jag gråter och känner trots att jag inte alltid förstod dramatiken i operas ord eller ageranden – det är sången och musiken som krupit sig innanför utan att jag helt förstår varför. Kanske som när man blir kär och med ord inte kan förklara varför. Man bara känner för att man kan helt enkelt inte kan låta bli.

Idéen om att gestalta en liten Turandot som inte sjunger, utan enbart är arg och slåss ger huvudrollsinnehavaren en klatsch i rätt riktning och ger hennes karaktär ett lyft som jag inte tror att jag hade kunnat vara utan. Annars är hon mestadels obehaglig och jag förstår inte alls varför prinsar vill offra sina liv för henne. Den lilla flickan i henne ger mig dock en förförståelse och någon form av sympati med den iskalla drottningen som dödar älskare på rad för att de inte kan lösa de tre gåtorna de får.

Varför Calaf blir helt betagen av Turandot, trots att han vet om offren före, är mig helt obegripligt manusmässigt (bortom realismens faktum att man inte borde bli förtjust i en massmördare). Det sägs att ”han slås av hennes uppenbarelse”. Jag hade velat se honom förhäxas, förtrollas, få en ordentlig smäll i huvudet, visa gränslöst begär eller blir lockad på något vis av en kvinna som ingen skulle kunna säga nej till. Tyvärr hjälper inte heller scenografin till för att skapa någon form av dunkelhet eller mystik för att göra det sagomässigt troligt att Calaf skulle vilja våga ta chansen att få gifta sig med Turandot. Sannolikheten och även då i operan, visar att män försökt men offrats utan att hon tvekat att döda dem. Allt är möjligt när känslorna slåss till, men jag hade behövt uppleva hennes storhet på något vis. Däremot är det helt fantastiskt när Calaf är villig att bryta deras överenskommelse att få gifta sig med henne när han vinner vadet, eftersom ”jag vill att du ska brinna av kärlek”. Han tänker inte tvinga sig på henne. Det är äkta kärlek. Turandot blir något mjukare i sin framtoning.

Rollkaraktären Liù är slavinnan som utan att blinka offrar sin heder och sin kärlek för Calaf. När jag tänker på hennes förmåga att fysiskt uttrycka sin kärlek scentekniskt, förstår inte jag varför Calaf inte hyser starkare känslor för henne. Hans beteende är snarare föraktfullt. Det hjälper inte heller att kvällens operasångare/aktör är strålande i sin roll som Liù. Hon behärskar sångtekniken, har rösten, utstrålningen och ett tydligt kroppsspråk som driver handlingen framåt. Hennes insatser står ut som en ensam röd blomma i en bukett.

Prinsar och Sirener gör mig ibland något obekväm under kvällen. Lättklädda människor måste ha ett starkt syfte för att man ska kunna accepter deras utsatthet. Jag förstår exempelvis inte syftet med att en mördad prins ligger på golvet i nästan en hel akt och mot slutet mer eller mindre används som kudde på en bordell. Jag fryser med honom och hans ungdom gör utsattheten allt för stor. Jag vill gå upp på scen och lägga en filt över honom och säga att allt kommer att ordna sig.
Sirenernas syfte i föreställningen känns också som ett försöka att avdramatisera könstillhörighet och göra det möjligt för män att vara intima med kvinnor utan att kvinnor exponeras. Uppsättningen har tolkat de grekiska sirenerna till dubbel könade varelser istället för kvinnor med hälften fågelkropp. Männens exponering med kvinnlighet gör inte att min inlevelseförmåga mår bättre. Alla ser dessutom att det är män som försöker vara ansiktslösa kvinnor, som andra män ska kunna utnyttja sexuellt. Men eftersom de flesta männen som har intimt starka relationer på scen inte har problem med att visa någon typ av bisexualitet, finns det inte heller någon anledning till varför unga män ska vara mer eller mindre nakna på scenen spelandes kvinnor. Jag tror att man försöker skapa kittlande spänning, som jag dock inte känner någonstans. Jag får enbart en obehaglig känsla av pedofili.

Det är inte allt för ofta som en opera slutar så här oblodigt d.v.s. att så många får leva lyckligt i alla sina dagar. Till en början hade Puccini tänkt sig att alla skulle få överleva, men i sista stund bestämdes att slavinnan skulle offra sig för att öppna upp för möjligheten till kärlek mellan Calaf och Turandot. Kanske ligger det något vackert i det, även om jag ska erkänna att det känns som en vanlig lösning i mycket, att kvinnor ska offra sig för män för att dramatiken ska nå sitt klimax. Men det är fantastiskt vackert när Calaf får Turandot att våga älska honom och sjunger ”…mina kyssar bryter nattens tystnad när du blir min”. Jag hoppas bara att de är lite tacksamma och håller ihop, eftersom någon annan gett sitt liv för deras kärleks skull.

Medverkande
Turandot AnnLouice Lögdlund/Åsa Thyllman
Calaf Mathias Zachariassen/Kjetil Støa
Ping Anton Eriksson/Olle Persson
Pang Wiktor Sundqvist/Jesper Säll
Pong Fredrik Strid/Markus Pettersson
Liù Henriikka Gröndahl/Albin Isufi
Timur Markus Schwartz/Gunnar Lundberg (fr o m November)
Altoum Ulrik Qvale
Mandarin Linus Flogell
Lilla Turandot Viva Ö Lyngbrant, Mira B Stahlhammar, Estelle M Wikenfors
Strupsångare Girilal Baars

Kör Arash Azerbad, Magnus Billström, Linus Flogell, Joel Forsström, Kaj Hagstrand, Alexander Hedin, Karin Kjellgren, Ulrika Nilsson, Ulrika Skarby, Erika Tordéus, Ulrik Qvale, Margaretha Westerlind
Kormästare Love Larsen

Vakter/Prinsar/Sirener Girilal Baars, Viktor Dahl, Ruben F Hultberg, Yingchou Han, Jakob Hesselberg, Armin Kemura, James Kirby, Simon Lundvall, Tj Miansangi, Mattias Ng, Alessandro Parella, Theo Silfverhjelm, Lova Z Elfström

Arkiverad under: Recension Taggad som: Folkoperan, Opera, Turandot

Orfeus & Eurydike på Confidencen – imponerande, starkt, vackert, berörande

16 juli, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Martin Hellström

Orfeus & Eurydike
Tonsättare: Christoph Willibald Gluck
Libretto: Raniero De Calzabigi
Iscensättning, version, instrumentation & musikalisk ledning: Arnold Östman
Premiär på Conficencen, Ulriksdal 14 juli 2017

Sången, dansen, scenbilden, orkestern – allt samverkar för att ge oss en berättelse och förmedla känslor på flera plan. Uppsättningen av Orfeus & Eurydike på Confidencen ger precis det som jag tror skaparna av denna opera ville.

Arnold Östman som ligger bakom iscensättningen skriver i programbladet:
– Var ska man börja då man förbereder Glucks verk Orfeus & Eurydike? Det man slås av är nog hur allt hänger samman. Hur alla delar hör ihop och hur ett klassiskt verk som detta lever i alla detaljer och bilder en sådan enhet som tack vare musiken får liv och rörelse i nuet.

Maria Sanner som Orfeus. Foto: Martin Hellström

Ja, iscensättningen följer detta. Helt. Allt hänger samman och bildar en enastående helhet, in i minsta detalj, från dräkterna till doften av stearinljusen (som alla föreställningar på Confidencen görs den till stearinljus som enda ljuskälla), varje ton från orkesterns instrument som alla är tidstrogna, dansarna rörelser, sångarnas framförande och den duktiga kören.

Handlingen kommer från den grekiska mytologin och berättar om Orfeus som älskar Eurydike så oändligt mycket att när hon dör vill han inte leva längre. Hans stora kärlek och tunga sorg berör gudarna som därför ger honom tillåtelse att ta sig ner till dödsriket för att hämta sin älskade Eurydike. Gudarna ställer bara ett villkor för att han ska få hämta henne tillbaka till de levandes rike. Han får inte titta på henne, inte möta hennes blick och han får inte berätta för henne om denna regel. Orfeus hittar henne i dödsriket och tar henne därifrån men ju närmare de levandes rike hon kommer desto värre upplever Eurydike det. I dödsriket var allt harmoni, ingen sorg, ingen smärta, inga plågor och dessutom förstår hon inte varför Orfeus inte tittar på henne. Givetvis står inte Orfeus ut med hennes klagande utan till slut tittar han på henne – och Eurydike når aldrig de levandes rike igen.

Orfeus och Eurydike är ett flitigt använt motiv inom konst, musik och teater. Glucks opera som Conficencen nu satt upp är ett exempel, och Offenbachs operett Orfeus i underjorden är ett annat. Claudio Monteverdis Orfeus från 1607 anses vara en av de första ”riktiga” operorna.

Den har också skildrats på film, till exempel i Jean Cocteaus Orphée (1950) och i Marcel Camus Orfeu Negro från 1959 som utspelas i Rio de Janeiro under karnevalen. I populärkulturen finns temat bland annat i gruppen Herds’ sång ”From the underworld” (1967).

För mig är Glucks typ av opera mina favoriter, den så kallade reformoperan där Gluck vill (som han skriver i förordet till en annan av sina reformoperor Alceste):
– Jag ville på nytt ge musiken dess sanna uppgift: att tjäna dramat för att förstärka dess känslouttryck och det intressanta i dess situationer utan att avbryta handlingen eller förstöra den genom onyttig och onödig utsmyckning …

Tydligast märktes förändringarna genom att dansen vävs in i handlingen och att arian inte stannar upp operans handling utan flyter med i handlingen.

Östmans iscensättning på Confidencen har lyckats mycket bra. Här är det helheten och samspelet som förmedlar något. Avslutningssången med kören och alla sångare är helt fenomenal, helt enastående – det var så starkt att jag rös. Jag är inte så förtjust i operor med många och långa solo-arior där publiken ska applådera och ropa bravo. Reformoperor, som denna, kom under 1700-talet.

Det jag kunde tycka var lite synd var att det mesta av sångerna framfördes på italienska, utan att någon översättning fanns. Några få sånger framfördes på svenska. Mest saknade jag översättning under den långa färden från underjorden där jag som tittare inte visste vad Eurydike klagade över. Orden och deras betydelse är förstås bara en liten av vad operan förmedlar, den talar ju till oss på många andra sätt: genom scenbilden, dräkterna, dansen, musiken, sången. Som helhet är det en mycket lyckat, välgjort och samspelat. Det är naturligt, imponerande, starkt, vackert och berörande med skickliga musiker, vackra dräkter och duktiga sångare.

Medverkande
Orfeus – Maria Sanner
Eurydike – Albina Isufi
Amor – Johanna Wallroth
Dansare & Kör
Confidencens Orkester

 

Foto: Martin Hellström

Arkiverad under: Recension Taggad som: Confidencen, Opera

Tankar om queer-operan Magnus-Maria

27 november, 2016 by Rosemari Södergren

magnusmaria

Magnus-Maria – en opera om rätt kön
Regi Suzanne Osten
Musik Karólina Eiriksdóttir
Dirigent Anna-Maria Helsing
Libretto Katarina Gäddnäs
Bearbetning och dramaturgi Ann-Sofie Bárány
Scenografi Maria Antman
Kostym Minna Palmqvist
’Koreografi Soledad Howe
Ljus Marie Agge Mask Daniela Krestelica
Urpremiär i Mariehamn på Åland och är nu på turné i Norden
Föreställning som recenseras: gästspel på Stockholms stadsteater 26 november 2016

Magnus-Maria är en fascinerande och stark scenföreställning i kammar-operaformat som på flera sätt leker med och utvecklar scenkonst och opera och könsnormer och är en föreställning som jag inte tror lämnar någon oberörd. Den bygger på en verklig person och verkliga händelser överförda till ett drama byggd på opera- och konstmusik.

I slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet levde en kvinna som heter Maria Johansdotter på Åland och i Stockholms-området. Hon var en duktig musiker och hon upptäckte att hon som spelman fick mycket mindre betalt än sina manliga kollegor. Maria trivdes inte med dåtidens fastlåsta roll som kvinna: Att som kvinna tvingas gå i kjol och vara mannen till behag och underdånig. Hon klädde sig till man, kallade sig Magnus Johansson och levde som man.

Scenografin är snygg och väldigt smart. Till höger är en båt och bakom där visas bilder på stor skärm som kompletterar spelat som pågår på scenen på ett bra sätt. Ljuset är satt på en nivå som gör scenlösningen spännande och bygger upp förväntningarna. Föreställningen handlar inte bara om en kvinna som levde som man för flera hundra år sedan utan bryter med könsnormerna på ett väl fungerande sätt också: de åtta skådespelarna på scen, som alla är kvinnor, spelar alla roller. Sju av dem är sångare och en, Andrea Björkholm är skådespelare. På scen är de män, de är kvinnor och de turas om att ha olika roller. Alla är någon gång under föreställningens gång Magnus-Maria. Det fungerar mycket bra, det är aldrig problem med att veta vem som är Magnus-Maria.

Musikerna, en liten orkester enbart med stråkar, är mycket skickliga musiker. Att jag inte är ensam om att imponeras av musikerna visar väl det att ”Magnus-Maria: en opera om rätt kön” är nominerad till Nordiska Rådets musikpris 2016. Fast det beror väl också på hur musiken är komponerad. Och där är jag kluven. I operor brukar oftast finnas någon aria eller körsång som är väldigt vacker eller behaglig, som blir en slags operaschlager, en låt som alla minns efteråt. Magnus-Maria som opera har ingen sådan del. Musiken är tvärtom emellanåt rätt skrämmande, som filmmusik kan vara. Det blir en del i det dramaturgiska tilltalet – men inte en njutning för sig själv enbart. Jag skulle tro att det är ett medvetet val av såväl kompositör som regissör.

De sju sångarna är skolade sångare, tror jag. Men vid några tillfällen sjöng de opera som om de drev med operaformen. Jag diskuterade det med en vän som såg föreställningen tillsammans med mig. Min vän är en mycket van operabesökare, betydligt mer van än jag är. Min vän menade att det var meningen att det ibland skulle låta skränigt, inte behagligt. Att det talar till oss på flera plan på det sättet.

Magnus-Maria ger två gästspel i Stockholm och går sedan vidare på sin turné i Norden. Nästa spelplats efter Kulturhuset Stadsteatern är Nationaloperan i Helsingfors.

I rollerna:
Hillevi Berg Niska, Andrea Björkholm, Lisa Fornhammar, Ásgerður Júníusdóttir, Maria Johansson Josephsson, Therese Karlsson, Annika Sjölund och Frida Österberg.

Musiker:
Laura Kokko, Marjaana Holva, Tiila Kangas, Juho Laitinen, Matti Kariluoto och Kim Jansson.

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Magnus-Maria, Opera

Idomeneo – grekiska myter blir högaktuella i Mozarts opera

25 september, 2016 by Rosemari Södergren

idomeneo

Idomeneo
Av W A Mozart
Regi Graham Vick
Scenografi och kostymdesign Paul Brown
Koreografi Ron Howell
Dirigent Laurence Cummings
Premiär på GöteborgsOperan den 24 september 2016

Idomeneo, en opera av Mozart, skriven av honom som 25-åring, är en berättelse från den grekiska mytologin som i GöteborgsOperans uppsättning blir en stark och fantastisk berättelse där scenografi och dräkter är från vår tid – på så sätt binder föreställning samman människans kamp mot de patriakala maktsystemen genom flera tusen år. Föreställningen fick stående ovationer och många bravo-rop. Ja det var den verkligen värd, trots att musiken inte är så välkänd och inte innehåller så många kända partier, eftersom det inte är den mest spelade av Mozarts operor.

idomeneo2Som alla Mozartoperor har den dock musik som bär, med storslagna körer, effektfulla stormscener samt arior och duetter som tar andan ur både publiken som sångarna. I en scen måste Paul Nilon som Idomeneo sjunga genomdränkt av vatten som slängs över honom hinkvis. Det kräver sin sångare.

Idomeneo är kung av Kreta och han har tillsammans med grekerna besegrat trojanerna. På vägen hem råkar han och hans besättning ut för ett fruktansvärt oväder, skeppet bryts i bitar och alla förväntas ha dött. Idomeneo avger under ovädret en ed till havsguden Neptunus att offra den första människa han möter på stranden vid sin hemkomst, om de bara överlever. Den förste människa som möter honom på stranden är hans son Idamante.

Med i handlingen finns också Elektra, som har sin egen myt skildrad i flera andra föreställningar i såväl operaform som på teaterscener. Elektra som älskade sin far Agamemnon, som mördas av sin fru, Elektras mamma. Elektra manar sin bror till att därför mörda deras mamma. Hennes parti i Idomeneo sjöngs skickligt av Ingela Brimberg. Elektras klädsel föreställningen igenom är en vit enkel blod-befläckad kort klänning och en stor kavaj, så stor att den blir som en rock. Ett snyggt grepp som fungerar bra är de dansare/artister klädda som Elektra och som hela tiden var som skuggor kring henne, som förstärkte hennes ångest.

Även om handlingen baseras på  den grekiska mytologin blev frågorna den ställer mycket aktuella och svidande svåra att väja för –  i och med kläderna och scenografin. I inledningen kommer soldater med k-pistar vällande in över scen, vi ser flickor med slöja kring sitt hår bindas fast vid sängar och vi ser familjer med barn skutta förbi. Starka bilder som talar till oss på flera plan. Scenografin var enkel och effektfull med en stor vit flyttbar vägg där olika bilder projicerades, bland annat en väldigt skrämmande storbild på Idomeneo i kostym och texten ”vår fader”, en bild över diktatorer historien igenom.

En annan detalj som talade direkt till mig var när Ilia (spelad och sjungen av Ida Falk Winland) mot slutet kommer in och talar om hur kungen och prästerna tolkar gudarna fel. Gudarna vill inte tvinga en far att döda sin son.

idomeneo3Föreställningen fick som jag nämnde i inledningen stående ovationer. Den fungerar mycket bra och ger mycket att tänka på och prata om efteråt för den som ser föreställningen. Det finns starka paralleller till mycket i vår tid, om kampen mot patrikala makthierarkier, om hur religion ska uttolkas, om kärlek och om hämnd och möten mellan olika nationaliteter och kulturer. Det går också att se bibliska paralleller till berättelsen i Gamla testamenten om Abraham som beordras att offra sin enda son Isak – som något som också berör kristendomens bas: gud som låter sin enfödde son offra sitt liv.

Regissören Graham Vick skriver i programbladet för föreställningen:
Så Mozart, i sitt livs mesta Jimi Hendrix-stund, komponerar galet rik, populär, rock´n-rollig musik, kullkastar traditioner geonm att förena det djupsinniga med det populära, blanda gammalt och nytt, ställa fader mot son, Europa mot Asien i bländande kontraster av färg och dynamik. Opera kommer aldrig att bli detsamma.

Ja det är bara att hålla med och att tillägga att Graham Vick har lyckats att bära traditionen och syftet med föreställningen vidare: gammalt blandas med nytt i en dynamisk opera om mänsklighetens villkor då och nu.

 

idomeneo4

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: GöteborgsOperan, Idomeneo, Opera, Scenkonst

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 24
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in