Konst

Den fjättrade Prometheus – scenkonst med betoning på konst

25 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

Den fjättrade Prometheus
Av Aischylor
Översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson
Regi, bearbetning och scenografi Karl Dunér
Peruk och mask Lena Strandmark
Kostym Helle Carlsson
Ljus Jenny André
Premiär 24 oktober 2015, Elverket, Dramaten

När regissören Karl Dunér tar sig an det 2.500 år gamla grekiska dramat Den fjättrade Prometheus blir det scenkonst med stor betong på konst. Karl Dunér är en regissör som är verksam inom teater, opera och bildkonst. Den trefaldiga grunden han står på märks i allra högsta grad i uppsättningen av ”Den fjättrade Prometheus” som talar till flera sinnen och där scenbilderna är som konstverk i sig som berättar något för oss på flera plan. Det är snyggt, elegant, starkt, vackert och berörande.

Prometheus tillhörde gudarnas familj men gav ljus åt människorna, han gav dem hopp och ett bättre liv genom att han gav dem elden. Gudarnas och världens härskare Zeus blev rasande och gav Prometheus ett grymt straff. Det kostar att hjälpa de utsatta, att utmana den rådande makten. Prometheus blev fastkedjad för evigt vid en klippa vid ett brant stup. Så kallade vänner till honom kom för att hjälpa honom. Hjälpen bestod i att de försökte övertala honom att böja sig för Zeus. Ja det känner vi väl igen? Att böja sig för makten är väl ett bekvämt sätt att slippa plågor och kval? Det är jobbigare att stå emot och kämpa.

Prometheus är ett grekiskt drama skrivet för 2.500 år sedan av Aischylos. Ändå går det lätt att se att människan är likadan idag som då. Ändå görs det inte övertydligt. Karl Dunér kanske inte ens har som huvudsyfte att få oss att dra paralleller till dagens värld. Det är skönt, han lämnar över tolkningen åt oss. Det är befriande efter att på senare tid sett så många teaterföreställningar där klassiker förs över till vår tid och vi får tolkningen av dramat i vår tid alltför övertydligt. Som om många regissörer inte litar på teaterbesökarna, att vi själva kan dra slutsatser till våra liv och vårt samhälle idag.

Musiken är en annan viktig pelare som bygger upp föreställningens helhet. Musiken är från Schubert och en rad av Schuberts sånger får nya ord från Aischylos drama. Musiken framförs av en tolvsträngad harpa, en orgel med tolv pipor och ett sjävspelande piano. Det är som om Schuberts musik var skriven till detta grekiska drama. Dramat passar perfekt ihop med musiken.

Forskningen tror att ”Den fjättrade Prometheus” är den andra pjäsen i en trilogi. De övriga två har inte hittats i sin helhet. Regissören har valt att låta oss få de små ord och korta meningar framförda som hittats till ingångspjäsen och avslutningspjäsen. De är fascinerande att få bara korta delar framförda och vår egen fantasi får ta vid. Det är ju en bild, eller metafor, för vad teater eller för den delen all konst och kultur egentligen är. Vi får alltid bara ett liten axplock från vad någon försökt förmedla.

Några dagar före den här premiären hade Dramaten premiär på stora scenen på Mattias Anderssons version av Dostojevkijs ”Idioten”. En ovanligt stor andel av den premiärpubliken var ungdomar i gymnasieåldern. Mattias Andersson har i många år lockat en ung publik till sina uppsättningar på Göteborgs scener. ”Den fjättrade Prometheus” hade ju en helt annan medelålder på sin publik där jag bland annat såg många kända kulturpersonligheter. Först tänkte jag att ”Den fjättrade Prometheus” inte är den bästa föreställningen för att locka ungdomar, att dess målgrupp mer är den teatervana personen. När jag tänkt något varv till på föreställningen har jag ändrat mig. Eftersom scenbilderna är en viktig del i vad föreställningen säger kan den mycket väl tala till unga vuxna. Absolut. Att den intresserar en publik som kan sin teater- och litteraturhistoria är en sak, men den kan mycket väl tala till den som inte kan den grekiska teaterhistorien.

En viktig pelare som föreställningen vilar på är skådespelarna, där regissören har gjort rollbesättning som passar perfekt. Torkel Peterson som en evige upprorsmakaren Prometheus talar med hela kroppen, med miner, kroppspråk, rösten och sången. Lotta Tejle är körledare och går in i flera andra roller liksom övriga ensemblen Elin Klinga, Hans Klinga och Anna Björk. De är samspelta som få på en premiär.

Aischylos tragedi ”Den fjättrade Prometheus” skrevs för mer än 2.500 år sedan och den sätts inte så ofta upp. Det lär vara första gången den sätts upp på Dramaten. I Karl Dunérs regi blir den ett konstverk och en tragedi med en hel del underfundig komedi inblandad. Dunér säger själv inför premiären i ett pressmeddelande:

– Prometheus är guden som trotsar gudarna, både stolt hjälte och ilsken outsider. Han gör sin resa till oss från de gamla grekerna, och fortsätter att locka och irritera, charma och provocera, säger Karl Dunér.

Körledarinnan/ Kör Lotta Tejle
Våld/ Io/ Herakles/ Kör Anna Björk
Hefaistos/ Okeanus/ Kör Hans Klinga
Makt/ Hermes/ Kör Elin Klinga
Prometheus Torkel Petersson

Kalle Anka & C:o tolkar några av världens mest kända konstverk

9 april, 2015 by Redaktionen

I kommande nummer av Kalle Anka & C:o har sex kända klassiska konstverk tolkats av några av världens främsta Kalle Anka-tecknare. Numret innehåller bland annat en specialskriven serie och bland de ”ankifierade” konstverken återfinns John Bauers ”Tuvstarr”.

Ett pressmeddelande berättar:
I Kalle Anka & C:o nr 16 – Konstspecial får vi följa med Joakim von Anka när han, i ett försök att få stanna kvar som medlem i Miljardärs-klubben, köper in några av världens kändaste konstverk med syftet att ordna en konst-ställning i världsklass i Ankeborg. Men allting går inte riktigt som han tänkt sig och resan tar en högst oväntad vändning.

– Vi strävar alltid efter att förena underhållning med kul lärande och med det här initiativet hoppas vi att våra läsare, framförallt de yngre, ska få upp ögonen för alla dessa fantastiska konstverk och blir sugna på att lära sig mer om konst, säger Jonas Lidheimer, Projektledare för Kalle Anka & C:o på Egmont.

I tidningen möts läsarna bland annat av en unik tolkning av ett av den svenska konstnären John Bauers mest kända verk, Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet, från 1913. Konstverket har tolkats av den erkända Kalle-tecknaren Paco Rodriquez.

– Detaljen i originalverket jag tog fasta på var flickans långa hår. Håret fick i min version bli en filt till Kalle Anka. Efter det föll allt på plats. eftersom Kalle har en filt över sig är han sjuk, och därav tekannan som pyr bredvid honom. Sedan spann jag vidare på det och inkluderade även hans favoritaktivitet – fiske, förklarar Paco Rodriquez sin tolkning av Tuvstarr.

Övriga konstverk som ankifierats är; Blå hästar av Franz Marc (1911), Sommarkväll vid Skagens strand av P.S. Krøyer (1899), Flicka med pärlörhänge av Johannes Vermeer (1665), Kullervos förbannelse av Akseli Gallen-Kallela (1899) och Brudfärden i Hardanger av Adolph Tidemand och Hans Fredrik Gude (1848).

Kalle Anka & C:o nr 16 – Konstspecial finns att köpa i butik från och med den 14 april.

Filmrecension: Mr Turner – bildmässigt och filosofiskt mästerverk

4 november, 2014 by Rosemari Södergren

Mr Turner
Betyg 4
Regi Mike Leigh

Joseph Mallord William Turner var en fascinerande konstnär som var helt absorberad av ljus. Han målade både i olja och med akvareller och han anses vara den konstnär som lade grunden för impressionismen. Den brittiska filmskaparen Mike Leigh har valt att skildra de sista tjugofem åren i Turners liv.

Bildmässigt är filmen ett mästerverk, precis som det anstår en film som skildrar en enastående konstnär som Turner. Filmfotografen har fått leka med ljus sätt som påminner om hur Turner skapade. Där är exempelvis en bild där allt är i motljus – med ljus som strålar in genom att stort fönster. Bildmässigt såväl som filosofiskt är filmen ett mästerverk. I små enkla vardagliga samtal fångar filmen de stora existentiella frågorna.

Mike Leigh säger att han med filmen riktad kameran mot sig själv och andra olika slags konstnärer som brottas med alla de krav yrkesvalet medför. I pressmaterial om filmen skriver han:
Det är en sak att få folk att skratta, även om det kan vara svårt. Men att lyckas beröra em så att de upplever det djupa, det sublima, det andliga, det episkt sköna och det skrämmande som livet här på jorden innebär – det är något helt annat. Och inte många av oss lyckas hur mycket vi än försöker.

Mike Leigh är filmens regissör så han vet väl vad han ville skildra. men jag tycker den handlar om mer än att vara konstnär, jag tycker den handlar om livet. Alla brinner väl för något och denna inre låga krockar med omgivningens alla krav och förväntningar.

Turner var ingen ängel, men ingen demon heller, eller kanske har Mike Leigh valt att skildra honom ömsint? Turner bor tillsammans med sin far, tills fadern dör. Hushållerskan stannar kvar och är djupt förälskad i Turner – som utnyttjar henne sexuellt och tar hennes närvaro för given. Turner har en tidigare älskarinna, Sarah Danby, som han har två döttrar med, vilket han oftast förnekar och inte erkänner officiellt. Under annat namn inleder han en relation med en änka som är hans hyresvärdinna där han ofta hyr in sig vid kusten. Han levde dubbelliv i många år, delade bädd och boende både med sin hushållerska och sin hyresvärdinna, på två olika ställen.

Han var en anarkistisk personlighet som gick sin egen väg men ändå tycks ha stort hjärta för människor. Men mest av allt älskade han ljuset och sin konst. En gång såg han till att bli fastbunden vid en fartygsmast i dåligt väder för att kunna måla en snöstorm. Han gav allt för sin konst.

För konstintresserade har filmen några extra små pärlor i scener där flera kända konstnärer är med som John Constable och Benjamin Haydon.

Det är skönt med en film där skådespelarna inte på typiskt Hollywood-manér är bildsköna utan är vardagliga, rent av rätt ful och med många skavanker, som folk är mest, som Marion Bailey i rollen som Sophia Booth och Dorothy Atkinson i rollen som hushållerskan Hannah. Timothy Spall i rollen som Turner själv är inte direkt framställd särskilt tvålfager. Fast där är jag tveksam. På bilder jag kan hitta på Turner såg han väldigt bra ut. Timothy Spall gör en imponerande prestation i rollen – och lär få ett och annat pris eller nominering. En film behöver ju inte skildra hur saker verkligen såg ut eller gick till utan det viktiga är att fånga meningen bakom, vad något vill säga. Fast ändå känner jag ett motstånd mot ytterligare en film där en medelålders, överviktig, vit man har huvudrollen och med alla sina brister får symbolisera alla människor och vår kamp för att förstå livet eller åtminstone ta oss igenom denna existens.

Det är intressant med Turner att hans konst är bland världens högst värderade. 2009 såldes hans målning ”The Temple of Jupiter Panellenius” för motsvarande 103 miljoner kronor, vilket är det näst högsta belopp som betalats för ett brittiskt konstverk. 2006 såldes ett venetianskt landskap av Turner för motsvarande 283 miljoner kronor. Fascinerande eftersom Turner trots allt var en konstnär som till rätt stor del ändå uppskattades redan av sin tid, även om inte den brittiska drottningen förstod sig på hans konstverk. En miljonär erbjöd sig att köpa alla hans konstverk och göra honom till en mycket rik man men Turner tackade nej och valde att donera sina verk till den brittiska nationen, trots att drottning Victoria avskydde hans konst.

Frank Bowling visas på Spritmuseum i höst

22 augusti, 2014 by Redaktionen

spritmuseum_bowling

I höst, 23 oktober, öppnar utställningen Traingone med Frank Bowling på Spritmuseum. Bowling har under senare år erkänts som en av de viktiga brittiska konstnärerna under efterkrigstiden. Traingone är den första stora presentationen av Frank Bowling i Europa utanför Storbritannien.

Ett pressmail berättar:
Under början av Bowlings karriär fanns det ett tryck och en förväntan på en ung svart konstnär att tillhöra en figurativ tradition med politiska budskap, och även om han började som figurativ målare rörde han sig snart mot mer abstrakta, stora målningar. Kampen att bli sedd som en abstrakt målare inom den samtida västerländska konsten och vägran att representera något annat har präglat hans yrkesliv.

Bowling valdes, som första svarta konstnär, in i Royal Academy of Arts 2005 och hans arbeten finns representerade på Museum of Modern Art, Metropolitan Museum of Art, Tate Gallery och Victoria & Albert Museum.

Ack Sverige du sköna, utställning av Elisabeth Ohlson Wallin visas på Galleri Kontrast

14 augusti, 2014 by Redaktionen

ACK SVERIGE DU SKÖNA av Elisabeth Ohlson Wallin visas på Galleri Kontrast 23 augusti – 28 september 2014.
Vernissage är det lördag 23 augusti kl. 12-16.

Ett pressmeddelande berättar:
”Det är ett grundackord av moll som på vägen förvandlas från folkvisa till punk. Det är den starkaste fotografiska Sverigeskildringen på 20 år. Lika viktig som sensationellt bra.” – Så skriver Johan Malmberg på Helsingborgs Dagblad om Elisabeth Ohlson Wallins nya bok, ”Ack Sverige” du sköna, som släpptes på Sveriges nationaldag i år. Nu visas ett urval av bilderna som utställning på Galleri Kontrast.

För första gången visar nu Elisabeth Ohlson Wallin fullt ut sina dokumenterande kunskaper.
”Ack Sverige du sköna” skapades mellan år 2011 och 2014. Bilderna berättar historier om de människor vars liv vi sällan tar del av, de öppnar dörrar till det vi inte väljer att se, de får oss att reflektera över hur Sverige ser ut idag.

Elisabeth Ohlson Wallin började arbeta som pressfotograf och kopist 1980 på tidningar som Göteborgstidningen och Aftonbladet. Året 1998 skapade hon sin första fotoutställning ”Ecce Homo”, som visade Jesus bland HBTQ personer. Utställningen fick påven att ”bannlysa” bilderna och polisen fick arbeta hårt med att skydda allmänheten från bomhot och demonstrationer. Ecce Homo är listad av Times magasin som ett av världens 20 mest farliga verk. Ohlson Wallin har fortsatt att skapa utställningar som tar upp frågor som demokrati och mänskliga rättigheter – ”In Hate we trust”, ”Jerusalem”, ”Älskade Tjack Hora”, och ”South Africa via dolorosa” – ser vi bilder där hon likt en regissör arrangerat varje detalj och uttryck.

Under åren har Elisabeth också arbetat med uppdrag för stora magasin där hon förevigat allt från Cornelis Vreesvijk till Pussy Riot. Verk av henne har blivit inköpta av Gripsholms slott, Riksdagen och Rosenbad. Hon har mottagit Arbetets Museums fotografiska pris för arbetet med utställningen In hate we trust 2007. QX Gay Gala har också gett henne flera priser genom åren för hennes arbete för HBTQ personers rättigheter.

Nu är hon alltså tillbaka där hon startade med att skildra Sverige utan regi.

Konst

Footer

Om oss