Beväpnad med en liten anteckningsbok och en penna strövar jag runt bland bakgatorna i Haga för att hitta till caféet som jag har blivit instruerad att möta upp Alice vid. Alice B, en av våra mest hyllade nykomlingar i Musiksverige just nu. Framförallt inom popscenen.
Efter mycket påtryckningar ifrån en vän så ställde hon 2010 upp med låten ”Någonting, Nej.” i Göteborgspostens musiktävling GP Scen. Till hennes egna förvåning så gick låten vidare för att till slut vinna hela tävlingen. Priset var att få spela in låten i studio. Strax därefter så fick skivbolaget EMI upp ögonen för Alice och såg hennes talang och potential. Sedan dess så har Alice hunnit spela in ett album som släpptes den 22 Februari 2012.
Jag hittar fram till det lilla, men åh så charmiga caféet. Jag är aningen tidig och passar på att förbereda mig lite inför intervjun. Efter en stund kliver Alice in genom dörren och jag hälsar på henne och beställer in varsin kaffe till oss. Personalen hälsar glatt på Alice, och det visar sig att hon är lite av en stammis där. Det är fullt på caféet, men jag har lyckats få plats vid ett litet bord som vi slår oss ner vid.
Alice visar vara sig en väldigt ödmjuk person. Bortsett ifrån att jag själv är väldig orutinerad när det kommer till intervjuer så känns stämningen väldigt avspänt.
Idag är dagen för releasen av hennes debutalbum, så jag passar på att fråga henne hur det känns.
– Det känns ofattbart, stort och konstigt. Speciellt när man sitter bredvid någon på spårvagnen som läser tidningen där det står om mig. Man försöker nästan gömma sig lite.
En försening med posten har resulterat i att jag inte fått mitt exemplar av albumet än, så jag ber henne berätta lite om det.
– Det är ett samlingsalbum med lite av det äldre jag gjort och spelat in och som folk har visat sig gilla. Vi har även spelat in en del nya låtar för att komplettera.
Jag valde att köra på ett självbetitlat album för att jag ville hålla det simpelt. Simpel titel, simpelt omslag.
Som musiker så har hon i princip enbart hyllats och jag undrar om det får henne att känna någon större press på sig.
– Nej, jag har ju alltid hållit på med musik, och det här förändrar egentligen ingenting med den biten. Jag gör det jag gör, helt enkelt.
Det är ganska hög samtalsvolym inne på det lilla caféet som leder till att det blir väldigt mycket repetition och ett flertal avbrott i form av ”va?” – vi ramlar även in på diskussioner som inte alls är relevanta för intervjun egentligen. Alice är allt annat än egoistisk på det sociala planet.
Jag frågar henne vad som har varit det bästa, samt det jobbigaste under hela den här processen.
– Det bästa är definitivt att få vara i studion och spela in. Det jobbigaste måste vara driften, nu när jag faktiskt jobbar med andra människor och måste ta hänsyn till en del rutiner.
Allting har gått väldigt fort, och Alice hade aldrig kunnat tänka sig att hon skulle vara där hon är nu för några år sedan. Vad var den huvudsakliga planen? Jag är även nyfiken på om hon har någon förebild utanför musikvärlden.
– Jag hade nog jobbat på café eller något med matlagning. Jag ska eventuellt praktisera på ett café här i Göteborg och håller på att utbilda mig inom det området. Min största förebild är min bror, Phillippe. Han har varit ett enormt stöd, och jag önskar att jag en dag kan gå i hans fotspår, som person.
Det har nog inte skrivits en enda text i media som inte har nämnt någon form av jämförelse mellan Alice B och Håkan Hellström. Hur känns det?
– Visst är det smickrande, jag gillar ju Håkan. Men samtidigt så känns det fel, för jag gör min grej och Håkan sin. Ingen kan göra det som Håkan gör, och själv känner jag inte att min musik är som Håkans. Sen så är det synd att man får den stämpeln, och att folk inte kan se det jag gör som Alice B, utan måste dra till med uttryck som ”en kvinnlig Håkan”.
Men det hade varit fint att få göra ett avtryck i Göteborgs popscen som är väldigt egen och speciell.
Skivbolaget verkar sedan länge sedan förstått att Göteborgspopen är värd att investera i. Hur känns det egentligen att jobba med det ganska väletablerade skivbolaget?
– Jag blev chockad först. Men det känns bra, speciellt att få jobba med Hans Olsson Brookes. Jag har fått enorm frihet med det jag gör.
Avslutningsvis så frågar jag henne vad hon har för framtidsambitioner.
– Jag vill fortsätta att spela med bandet och spela in min musik. Ja, samma som jag gör nu.
Alice säger att hon redan har massor av material och knappt kan vänta tills hon kan börja spela in igen. Det planeras även lite spelningar till våren och sommaren, och har vi tur så kanske vi till och med får se Alice på en och annan festival.
Vi skiljs åt och när jag kommer hem så ser jag hennes album liggandes i brevinkastet, egentligen lite sent, men ändå inte.
Text: Anthon Zümendorf
Läs även andra bloggares åsikter om intervju, popmusik, Alice B
Relaterat: Göteborgsposten
