Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

blues

Skivrecension: G2 – Untapped Routes

by


G2 – Untapped Routes

G2 är inte som vilket band som helst, de lyckas på något vis att mixa den honungslena boybandsångrösten men flitigt banjoplockande. Ibland blir resultatet lyckat och ibland så faller det bara platt. Att de fått mycket uppskattning i USA förvånar mig inte ett dugg, de gör en ordentlig hommage till den amerikanska folkmusiken och är kindnypar-gulliga unga män.
Musiken fungerar som bäst när bandet får större spelrum och får fyllas av spelglädje. De lugnare låtarna blir lätt klyschiga när de sjunger om att ”behålla tron” samt att ”stanna förevigt”, tråkigt och allt för förutsägbart. I låten This road that I’m on höjer G2 tempot en aning och det svänger ganska behagligt. Det här är sådan musik som jag vill lyssna på när jag diskar, och det är ett bra betyg.
Allsångsvänlig och diskbänksrealisms-sympatiskt. Rekomenderas för dem som drömmer om Amerikat likt utvandrarna gjorde.

Lyssna lite här. http://www.myspace.com/g2bluegrassband

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

John Hiatt på Nalen

by

I februari såg jag John Hiatt på Cirkus, då spelade han tillsammans med Lyle Lovett (jag bloggade om det här). Det var en lugn och trivsam konsert. När John Hiatt nu kom tillbaka till en spelning i Stockholm redan samma år var det tillsammans med sitt turnerande band The Combo och då är det en helt annan spelning.
Det var bluesrockigt och fullt ös. I allra sista låten, bland extranumren rev han loss i klassikern ”Riding with the King” och det är så imponerande hur de alla gav järnet. Hur orkade trummisen fortsatta banka, banka, banka på trummorna. Det var som om ”Riding with the King” skulle hålla på för evigt. Och inte mig emot att fasta i en evighetsloop med dessa riviga gitarrer.
Näst sista låten var förresten mjuka klassikern ”Have a little faith in me”.

Temat för kvällen var definitivt bluesrock. Han blandade nya låtar, bland annat ”The Open Road” från senaste albumet, hans 19:e album som också heter ”The open road” och en del klassiker som en av favoriterna ”Perfectly Good guitar”. Men han körde inte bara hits utan det märktes att han spelar för att han älskar att stå på scenen.
Det kan vara en bekväm väg att åka på turné med en hitskavalkad för en artist som hängt med så länge och har radat upp en rad hits, men det skulle nog inte falla John Hiatt in. Här är det bluesrock som gäller, fullt ös.

Han strålade förresten och log med hela ansiktet och spelglädjen lyste ur ögonen.

Nalen fick beröm av honom, han småsnackade emellanåt mellan låtar utan att bli alltför långrandig. Han uppskattade de långa pelarna inne Nalen, det kändes som att vara i någon romersk lokal, menade han.

Och Nalen är en av de konsertlokaler i Stockholm jag ger högst betyg. Var man än står i lokalen känns det nog som att man är rätt nära artisten. Fast nu stod Kulturbloggen allra längst fram, så vi hade verkligen första parkett.
För övrigt gillar jag hans sköna skor, bruna gångskor som ser hur bekväma ut som helst. Det kan vara bra med sköna skor som fötterna mår bra i för den som ska orka riva loss på scenen i mer än två timmar.

John Hiatt visar att han är en mästare på både lågmälda stillsamma spår som det rockigt elektriska. Som en sntusiastisk låtskrivare och artist har hans kreativitet, intelligens och öppna attityd lett till sprudlande konstnärlig framgång. Hans gitarrspel präglas av glöd och passion och i många fall är tecterna både vackra och anmärkningsvärda och dräpande ironiska på samma gång.

Efter att ha haft en hel rad av framgångsrika och kritikerrosade album under 70- och 80-talet så klev Hiatt ner från scen några år för att reda ut en del privata intressen. Hans definitiva comeback kom med albumet ”Bring the family” som släpptes 1987 där bl a Ryland ”Ry” Cooder och Nick Lowe medverkar som blev en stor hit hos både kritiker och fans. Sedan dess har han släppt album med jämna mellanrum, turnerat och ået igen byggt upp en trogen publik och fanskara.

I mars i år släppte den legendariska låtskrivaren sitt 19:e album ”The open road”. Uppbackad av hans turnerande band The Combo som består av Kenny Blevins på trummor, Patrick O´Hearn på bas och Doug Lancio på gitarr innehåller skivan låtar inspirerade av vägen genom livet och den 9 november får vi se John Hiatt & The Combo på Nalens stora scen.

The Combo består av Kenny Blevins på trummor, Patrick O´Hearn på bas och Doug Lancio på gitarr.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Eric Clapton släpper sitt nittonde soloalbum

by

Gitarristen, ikonen och trefaldige Rock and Roll Hall of Fame-invalde Eric Clapton har tillkännagett att han kommer att släppa sitt nittonde solostudioalbum 29 september, döpt helt enkelt till CLAPTON.

Albumet är samproducerat av Claptons långtida samarbetspartner, tillika gitarristen, Doyle Bramhall II och innehåller en stjärnspäckad radda av medmusikanter, bland andra legendariske JJ Cale, trummisen Jim Keltner, basisten Willie Weeks och keyboardisten Walt Richmond – samt namn som Steve Winwood, Wynton Marsalis, Sheryl Crow, Allen Toussaint och Derek Trucks.

Clapton har ställt samman en samling som nuddar vid allt från sekelskiftets traditionella brassband till okända country/blues-nummer och helt nyskrivet material. Resultatet är både avslappnat och nyfiket, och helt olikt allt annat gitarristen gjort under sin legendariska karriär.

”This album wasn’t what it was intended to be at all,” säger Eric Clapton. ”It’s actually better than it was meant to be because, in a way, I just let it happen. It’s an eclectic collection of songs that weren’t really on the map—and I like it so much because if it’s a surprise to the fans, that’s only because it’s a surprise to me, as well.”

För mer om Eric Clapton, och releasen av CLAPTON, besök www.ericclapton.com

TRACK LISTING:

1 Travelin’ Alone
2 Rocking Chair
3 River Runs Deep
4 Judgement Day
5 How Deep Is The Ocean
6 My Very Good Friend The Milkman
7 Can’t Hold Out Much Longer
8 That’s No Way To Get Along
9 Everything Will Be Alright
10 Diamonds Made From Rain*
11 When Somebody Thinks You’re Wonderful
12 Hard Times Blues
13 Run Back To Your Side
14 Autumn Leaves

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Peter Frampton "Thank You Mr Churchill" – ett bra bluesrockigt album av en man som inte förstått Internet

by

Den brittiske premiärministern Winston Churchill var med och tecknade fredsavtalet i slutet av andra världskriget. Det gjorde att de brititska soldaterna kunde komma hem och en av dessa blev pappa till Peter Frampton. Därför fick det nya albumet titeln ”Thank You Mr Churchill”.
Han har viss humor, Peter Frampton.

Albumet ”Thank You Mr Churchill” släpptes mitt under högsommaren och det är riktigt äkta gitarrbaserad rock med starka influenser av blues. Rockmusik som den var innan varianter som metal eller mjuk indiepop eller skrikig punk gjorde begreppet rock omöjligt att definiera.
Peter Frampton låter som rock gjorde under 1960- och 1970-talet.
Så är han rutinerad också. När han var tio år spelade han i sitt första band, The Little Ravens, där David Bowie också ingick.
Kanske är han mest känd för sina soloplattor som gavs ut under 1970-talet. Han solodebuterade 1972 med skivan Wind of Change.

Det finns ett klipp med Peter Frampton på Youtube där han berättar om bakgrunden till varje spår på skivan. Det är där han berättar om låten ”Thank you Mir Churchill”. Men klippet är inte tillåtet att lägga in i bloggar. Det är så idiotiskt med band och musiker som har inbäddning inaktiverad. Det tjänar ju inget på att den som vill se klippet måste gå till Youtube för att se det. Tvärtom hade de ju tjänat på att deras musik spred sig. Det är synd att Frampton och/eller hans musikbolag verkar vara från 1800-talet på den punkten.

“Thank You Mr Churchill” är Framptons första albumet sedan 2006 då han släppte “Footprints” i som han fick en Grammy för.

Låtarna på nya skivan börjar alltså med hyllningssången till Chruchill och hans pappa som följs upp med flera sånger som skildrar hans eget liv som relationen till sin sång och sin kamp för att leva nykter.

Jag tycker mycket om titelspåret ”Thank You Mr Churchill” – och mina två andra favoritspår är de lugnare sångerna ”Vaudeville Nanna and the Banolele” och ”Suite Liberte: a) Megumi b) Huria Watu” där hans gitarrspel påminner om Jeff Beck.

Det ryktas att han är på väg ut på Europaturné. Hoppas det stämmer. Jag skulle gärna se honom spela live. Även om det inte verkar som han riktigt förstått vitsen med Internet, eftersom han inte tillåter bloggare att lägga in klipp med honom i sina bloggposter utan vill tvinga oss att länka till Youtube.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skäggrockarna ZZ Top kommer till Stockholm också

by


När meddelandet kom att skäggrockarnas bluesiga fäder ZZ Top skulle spela i Göteborg tänkte jag i mitt stilla sinne: Tänk om jag fick en önskan uppfylld, att de lade till en spelning i Stockholm på sin turné.
Och nu har min önskan tydligen slagit in. Ett pressmeddelande berättar att ZZ Top spelar på Annexet den 24 oktober. Biljetterna släpps torsdagen den 15 juli.
Här bloggade vi om att ZZ Top kommer till Göteborg.
Här är pressmeddelandet om att de kommer till Stockholm också:

Förra veckan bekräftade Live Nation att ZZ Top tillsammans med The Doobie Brothers spelar på Scandinavium i Göteborg i höst, idag kommer nästa glada nyhet. ZZ Top spelar – den här gången utan gäster – även i Stockholm i höst. Närmare bestämt på Annexet den 24 oktober. Biljetterna släpps torsdagen den 15 juli.

ZZ Top bildades i Houston, Texas 1970, inspirerade av blues och boogie woogie-influenser. Medlemmar är, och har alltid varit, Billy Gibbons på gitarr, Dusty Hill på elbas, och Frank Beard på trummor. Gruppen började som ett traditionellt blues- och boogierockband men på 80-talet började de använda sig mer av syntar och musiken blev både poppigare och mer kommersiellt gångbar än tidigare. På senare år har de återvänt till sina rötter.

ZZ Top var tidiga med att utnyttja musikvideor och nådde en bred publik med videotrilogin ”Legs”, ”Gimme All Your Lovin'” och ”Sharp Dressed Man” från albumet ”Eliminator” (1983), som slog an en mer trallvänlig ton än deras tidigare produktioner. Plattan fick sitt namn och omslag från bilen Eliminator, en Hot Rod som ZZ Top låtit Boyd Coddington bygga utifrån en Ford av årsmodell 1933. Temat för de tre videorna var Eliminator-bilen och tuffa tjejer som hjälpte tafatta killar. Dessa nominerades i ett flertal kategorier i MTV Video Music Awards år 1984. ”Legs” vann t ex priset för bästa gruppvideo och ”Sharp Dressed Man” vann priset för bästa regi.

Till ”Afterburner” (1985) utnyttjade man i ännu större grad syntar för att skapa ljudet, en teknik som man därefter började gå ifrån. Även ”Afterburner” begåvades med några intressanta videor, framför allt till ”Rough Boy” som nominerades i sex kategorier till MTV Video Music Awards år 1986 och där vann priset för bästa art direction. Även ”Sleeping Bag” nominerades i två kategorier. I båda nämnda videor ingår bilen Eliminator; i ”Sleeping Bag” förstörs den av stora traktorer för att sedan återuppstå som rymdfärja, vars färd man senare får följa i ”Rough Boy”. Eliminator sågs för sista gången i ”Rough Boy”, men ZZ Tops intresse för bilar bestod. I slutet av 1980-talet lät de samme Boyd Coddington bygga CadZilla baserat på en Cadillac från 1949. Denna kan ses i videon till ”My Head’s in Mississippi” från albumet Recycler.

ZZ Top släppte senast en studioskiva 2003 och fortsätter med att turnera jorden runt. Den 15 mars 2004 blev de välförtjänt invalda i Rock and Roll Hall of Fame med sina 14 studioalbum och 6 samlingsskivor i ryggen.

– Hitsen ”Gimme all your lovin”, ”Sharp dressed man” och ”Legs” håller hög klass. Det är svårt att hitta tuffare raggarlåtar om brudar, bilar, öl och långa ben på den här sidan av AC/DC. För att inte tala om ”La Grange” och ”Tush” – två klassiska boogiesmällare – Markus Larsson, Aftonbladet om konserten på Hovet 2003

För mer information besök www.zztop.com

Biljettinformation:

24.10 Annexet, Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,