Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

DN:s kände teaterkritiker Leif Zern öser ur sig förakt mot bloggare

by

Teaterkritiker på traditionella medier får inte skriva lika långa texter idag som förr. De måste dessutom lämna texten mycket tidigare än förr. Detta irriterar DN:s kände teaterkritiker Leif Zern så till den milda grad att han öser ur sig förakt mot bloggare. Det är bloggarnas fel att det blivit så, tycks han mena.

Angreppet mot bloggare förs i en opinionsartikel i DN söndag 20 november som ännu inte publicerats på Internet.

Hmm? Bloggare bestämmer väl inte över redaktionens arbetsvillkor? Vågar herr Zern inte angripa sina chefer?

I Teatermagasinet har jag skrivit om detta:

 

Teaterrecensionerna blir alltmer kortfattade i bloggarnas tidevarv. Men det finns en undre gräns vid vilken den professionella kritikens död är ett faktum, skriver Leif Zern i en opinonsartikel i DN söndagen den 20 november. (Artikeln är ännu inte publicerad på webben.)

Leif Zern, DN:s välkände stora teaterkritiker, går ut hårt mot bloggare som skriver om teater i sin artikel. Han tycks anse att vi är skulden till att normallängden på en teaterrecension har sjunkit från sex tusen (och ibland mer) tecken till tre tusen tecken, samtidigt som deadline har flyttat från sen eftermiddag till tidig förmiddag.

Han skriver:
Det som en gång i tiden var en skrivprocess är idag ett förpackningsproblem.

Leif Zern är uppfylld av förutfattade meningar och fördomar, verkar det som.
Han sätter tydligen likhetstecken mellan att blogga och att vara okunnig.
Tvärtom är det ofta så att den som bloggar om teater har gedigen erfarenhet, kunskap och utbildning inom teater. Om inte lika gedigen bakgrund som herr Zern, men han kan väl ändå inte mena att måttstocken för att duga som recensent är han själv.

Tomas O som driver Teaterstockholm.se har gått på Calle Flygares skola, exempelvis. Jag själv som driver Teatermagasinet och Kulturbloggen har förutom att jag gått Journalisthögskolan läst teatervetenskap på Stockholms universitet och dramatik på Göteborgs universitet.

Skillnaden är att Leif Zern och hans kritikerkollegor på traditionella medier är anställda av storföretag. Vi andra kämpar på som småföretagare eller så ägnar vi teaterbloggandet all vår fritid. Gör det oss mindre värda?

Varför skulle Leif Zern ha rätt att visa oss sådant förakt?

För det första är han extremt okunnig om teknik, verkar det som. Bloggverktyg är ett verktyg som kan fyllas med vilket slags innehåll som helst. Vi på Teatermagasinet och Kulturbloggen har valt att fylla det med ett redaktionellt innehåll som ofta kan platsa i tryckta tidningar också. Många gånger har vi helt klart högre kvalitet på våra recensioner än de ytliga recensioner som ofta publiceras i kvällspress.

Leif Zern höjer gamla tider till skyarna och skriver om när en teaterkritiker kunde få breda ut sina texter på många spaltmeter. Det går ju att göra i bloggar, breda ut texterna alltså. Tvärtemot vad Leif Zern skriver är alltså bloggar utmärkt lämpade för långa analytiska texter. Det finns inget begränsat utrymme. Leif Zern borde slå på kollegorna i kvällstidningarna i stället. Där kan man tala om korta och ytliga recensioner.

En stor skillnad mellan Leif Zerns teaterrecensioner och våra är att han tydligt och klart riktar sig till redan mycket kunniga. Vi skriver för en mer ovan publik. Min uppfattning är att de flesta etablerade teaterkritiker på de traditionella medierna mest skriver för varandra. Jag tycker att det verkligen finns plats för teaterrecensenter som liksom vi vänder oss till andra än de redan extremt insatta. Om Zern brann för teaterns fortsatta existens skulle han inte ösa förakt över oss utan tvärtom se oss som ett komplement. Om det bara fanns elefanter på savannen skulle det bli rätt ödsligt. Lejon, zebror och noshörningar behövs också.

Herr Zern skriver också:
Bloggprosans första offer är den historiska horisonten. Om det enda som anses vara intressant är nuet, försvinner behovet av att se verkets plats i ett större tidsperpektiv.

Jaha? Och det menar han att ingen som skriver i ett bloggverktyg kan göra? Han menar uppenbarligen att den som skriver i ett bloggverktyg inte kan sätta in ett drama i ett tidsperspektiv? Snacka om att diskriminera. Zern drar alla bloggskribenter över en kam och förutsätter att där inte finns någon som kan sätta något i ett tidsperspektiv. Vilka fördomar herr Zern ger uttryck för.

Leif Zern visar både okunskap och elitens typiska förakt för andra än sig själva i sin opinionsartikel i DN Kultur.

Jag erkänner att jag ofta hellre sätter ett drama (eller för den delen en film också) i ett samhällsperspektiv. Jag tycker ofta det är intressantare att fundera kring vad ett drama berättar om mänsklighetens villkor och om våra relationer till varandra än hur föreställningen förhåller sig till medeltiden. Att jag föredrar att sätta in ett drama i ett perspektiv kring vad den säger oss om våra liv, gör det mig till en sämre kritiker per automatik?

Leif Zern avslutar sin föraktfulla opinionstext med
Ingenting lever om det inte sätts i förbindelse med något annat. Frågan är om vi har tid med det. Eller om det enda som återstår är att markera närvaro, punktbevaka en syster av tre och sätta ett btyg. I så fall är den professionella kritikerns död inte längre en kliché utan ett faktum.

Att tiden blivit knappare, att utrymmet minskat – det beror inte på oss som skriver teater i ett bloggverktyg – det beror på vinstgalna direktörer på mediaföretagen. Men uppenbarligen vågar Leif Zern inte angripa de som är orsaken till problemet. Det är enklare att skjuta på de med mindre makt och mindre status. Fegt. Dessutom löser det inte problemen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dramatens skådespelare stafettläser SCUM-manifestet i solidaritet med Turteatern

by

SCUM-manifestet av Valerie Solanas spelas på Turteatern i Stockholm. På grund av mordhot mot ensemblen har Turteatern satts under polisbevakning.

På måndag 21 november kl 19.00 i Lejonkulans foajé stafettläser därför skådespelare från Dramaten på eget initiativ ur SCUM-manifestet – i solidaritet med de som blivit mordhotade på teatern, för yttrandefriheten och i protest mot angreppen.

Aktionen finns som facebook-event på:

https://www.facebook.com/#!/event.php?eid=140302336074653

Här har Expressen skrivit om SCUM-manifestet. Och här har DN skrivit.
Mer hos Kulturnyheterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vetenskapsrådet ger 6,1 miljoner kronor till Dramawebben

by

Forskningsprojektet Dramawebben har tilldelats 6,1 miljoner kronor från Vetenskapsrådet. Pengarna ska användas i tre år för att utveckla den befintliga databasen och webbplatsen Dramawebben för teoretisk och konstnärlig forskning om äldre svensk dramatik. Dramawebben har funnits sedan 2006 och har Riksteatern som anslagsförvaltare, berättar ett pressmeddelande:

– Jag är jätteglad över beskedet från Vetenskapsrådet. Nu kan jag och mina kolleger fortsätta tillgängliggöra pjäser som tidigare varit bortglömda. Och nu kommer vi också att kunna vidareutveckla Dramawebben till en resurs för avancerad forskning, säger Marika V Lagercrantz, fil doktor, Dramawebben.

Sedan starten 2006 har Dramawebben arbetat med att tillgängliggöra upphovsrättsligt fri svensk dramatik genom att digitalisera manuskript och publicera dessa för fri nedladdning via internet. Kvinnliga dramatiker som tidigare varit bortglömda, äldre sagospel, succépjäser från 1800-talet och Strindbergs dramatik i svåråtkomliga förstautgåvor fyller idag databasen Dramawebben, som är en resurs för teatrar, universitet och allmänhet.

– Hittills har Dramawebben endast utnyttjat en bråkdel av de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder. Med stödet från Vetenskapsrådet ska Dramawebbens pjästexter nu märkas upp för avancerade textsökningar. Denna metod kan ge svar på frågor som dramatikens ord och dess grammatik förändrats över tid, hur maktförhållandet mellan män och kvinnor kan mätas i repliklängd eller hur dramatiken speglar vardagligt språkbruk i olika tider. Denna forskningsmetod kan ge en helt ny bild av svensk dramatik och dess utveckling från 1600-talet till modern tid. Nu blir vi en del i det starkt växande internationella forskningsfältet för digital humaniora, säger Marika V Lagercrantz.

Riksteatern är medfinansiär av projektet Dramawebben samt förvaltare av Vetenskapsrådets anslag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Kocksgatan revisited

by

 

Kocksgatan revisited är en musikteaterföreställning som bygger på Ernst Brunners bok Kocksgatan. En musik- och teaterfest och tidsdomunentär som inte bara berör södernostalgiker o lokalpatrioter. Herregud vad roligt!

Per Ragnar gestaltar bokens huvudperson som på scen berättar anekdoter, historier och människoden ur bokens galleri. Föreställningen interpunkteras av musik i form av tonsatta dikter av Ernst Brunner. Musiker och medaktörer under föreställningen är Idde Schultz, ”Sulo” Karlsson, Magic Gunnarsson och Henrik Widén. För regin står Boulevardteaterns chef Roger Westberg.

Kocksgatan revisited bjuder på själfullt berättade historier från Kocksgatans liv på sjuttiotalet. Mustiga, tragiska och lustfyllda är de inget för de (alltför) pryda eller känsliga. Vi får möta Kocksgatans invånare i deras vardag. Tämligen osminkad.

Musiken är Sulos skapelse, inspirerad av möten med författaren har han tonsatt dikter av Ernst Brunner och lyckats med konststycket att göra låtar av modern, orimmad poesi.

Konceptet är enkelt, monologer av Per Ragnar med musikaliska interpunktioner av Idde, Sulo och deras medmusikanter. Orkestern medverkar också som Frälsningsarmé och demonstrationståg.

Föreställningen är inte bara en utveckling av Ernst Brunners texter, den är också en kommentar tiden. Även ni som inte växte upp på Kocksgatan kommer att känna igen er.

Föreställningen är 80 minuter utan paus men känndes alltför kort. Publiken på premiärkvällen var entusiastisk och visade spontant sin uppskattning.

Föreställningen är inte bara för lokalpatrioter och södernostalgiker, den är ett tidssnitt från en del av Sverige under den varma sommaren 1975. Musikunderhållning, dramatik och dokumentärteater på samma gång. Jag hoppas att den här föreställningen får valsa runt i kultursverige under lång tid. Den har en potential att bli en klassiker och har en så enkel uppbyggnad att den kan anpassas till många sammanhang. Rekommenderas, alltså!

Kocksgatan revisited är också en skiva med Idde och Sulo. På scen får vi höra lite andra låtar. Kulturbloggen har lyssnat och du kan läsa vad vi tyckte.

Kulturbloggens intervju med Idde Schultz.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Johan Rabaeus briljerar i Gregorius på Stockholms stadsteater

by

Johan Rabaeus som pastor Gregorius i Gregorius. Foto: Carl Thorborg

Gregorius
Stockholms stadsteater
Premiär 29 oktober 2011

Johan Rabaeus fick stående ovationer av publiken efter sin insats. Ändå var det inte på premiären, då det ju är lite lättare att få stående ovationen när halva publiken består av teaterkollegor. Jag hade inte möjlighet att gå då utan såg föreställningen veckan efteråt, på torsdagskvällen den 3 november.

Applåderna var välförtjänta. Johan Rabaeus briljerar i rollen som pastor Gregorius.

Johan Rabaeus framför Gregorius som bygger på Bengt Ohlssons roman med samma namn som fick Augustpriset 2004. Gregorius är präst och en figur ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I Söderbergs roman är Gregorius en elak äldre präst som har en ung vacker hustru som han våldför sig på. Bengt Ohlsson har valt att skildra händelserna utifrån pastor Gregorius perspektiv. I programbladet för föreställningen berättar Bengt Ohlsson att han är fascinerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och läser den vartannat år. En gång när han läste Doktor Glas fastnade han för ett samtal mellan doktorn och Helga, Gregorius unga hustru. Helga klagar hos doktorn på att hon tvingas ha sex med sin man, pastorn.

Doktorn frågar henne:
– Men säg mig, fru Gregorius – har ni aldrig själv talat med honom om detta? sagt honom hur mycket det plågar er, och bett honom vänligt och vackert att skona er?
– Jo, en gång har jag bett honom om det. Men han svarade med en förmaning. Han sade att vi inte kunde veta, om inte Gud har för avsikt att skänka oss ett barn, fast vi inte ha fått något hittills, och därför skulle det vara en mycket stor synd om vi slutade upp med det som Gud vill att vi skall göra för att få barn … Och har har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.

Bengt Ohlsson berättar att han först tänkte att Gregorius var en ful fisk, en inpiskad skojare, som skyllde på att han ville ha barn. Men sedan tänkte han: vad är det som säger att pastor Gregorius inte talar sanning? Att han faktiskt längtar efter att de ska få ett barn?

Det är utgångspunkten eller den röda tråden i pastorns funderingar. Johan Rabaeus bjuder in oss i pastor Gregorius tankevärld. Föreställningen är en monolog – Rabaeus är ensam på scen. Men det blir så mycket mer på tack vare Johan Rabaeus skicklighet som skådespelare. Han får oss att uppleva att han är pastorn från tidigt 1900-tal med sitt sirliga, högtravande språk. Han får också också att de framför oss de människor han möter, i de samtal han återberättar om de människor han träffar. Han är Helga, han är Anna, han är Annas make, han är läkaren på kurorten, han är de olika karaktärerna han möter bara genom att låta Gregorius återge deras samtal.

Scenen är som en stor yta bakom en scen, fyllt av utrustning för ljud- och bildupptagning. På var sida om scenen står tv-skärmar staplade där Johan Rabaeus/pastor Gregorius syns, filmade med några videokameror som står utplacerade på scenytan. Längst fram, högst upp syns fyra stora vita dukar där vi också ser vad som sker på scen i direktsändning, ofta i täta närbilder.

I början av föreställningen står Johan Rabaeus djupt in på scenen men på de stora skärmarna ser vi honom i närbild. Det blir en fascinerande effekt: var ska vi se, vad vill vi se? Vill vi se skådespelaren live på långt håll eller vill vi se en bild av honom i närbild? Precis som föreställning bjuder in oss på att betrakta och uppleva händelserna i Doktor Glas på ett nytt sätt, ur en annan synvinkel, i ett annat perspektiv, kan vi välja att se det som sker på scen nu på olika sätt.

Johan Rabaeus var verkligen värd de stående ovationerna för sitt sätt att framföra Gregorius. Applåderna tillägnas givetvis också manusförfattaren och regissören och alla andra yrkesgrupper som bidragit till föreställningen som i en helhet gör ett starkt intryck.

Monologer kan vara krävande för publiken – och dramat om Gregorius, Helga och Doktor Glas är en mörk berättelse. Men det är så bra presenterat att det inte blir en död minut. Jag sitter som på nålar och känner det som att jag är där, med i det som händer.

För att inte bli påverkad av andra teaterskribenter har jag undvikit att läsa recensioner av föreställningen innan jag skrev ner mina tankar. Nu när jag är klar ser jag att Lars Ring på SVD upplevde samma sak som jag. Han skriver:
Johan Rabaeus gör en av sina riktigt stora rolltolkningar. Borta är alla manér, kvar är stilla, brännhet inkänning. En behärskad men naken förtvivlan, ett öppet sår på en man som gömt sig bakom Bibeln. Runt halsen på honom hänger ett silverkors som kastar ut ljusreflexer mot publiken som vassa påminnelser om en sträng Gud.

Rabaeus Gregorius berättar om det regelverk han är satt att tro och utföra men också om tvivlet som skär honom itu. Rabaeus, ensam på den stora och tomma Klarascenen, trollbinder genom att vara okonstlad, riktad och varierat subtil.

Föreställningen fick betyg 4 av teatertidningen Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,