Gregorius
Stockholms stadsteater
Premiär 29 oktober 2011
Johan Rabaeus fick stående ovationer av publiken efter sin insats. Ändå var det inte på premiären, då det ju är lite lättare att få stående ovationen när halva publiken består av teaterkollegor. Jag hade inte möjlighet att gå då utan såg föreställningen veckan efteråt, på torsdagskvällen den 3 november.
Applåderna var välförtjänta. Johan Rabaeus briljerar i rollen som pastor Gregorius.
Johan Rabaeus framför Gregorius som bygger på Bengt Ohlssons roman med samma namn som fick Augustpriset 2004. Gregorius är präst och en figur ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I Söderbergs roman är Gregorius en elak äldre präst som har en ung vacker hustru som han våldför sig på. Bengt Ohlsson har valt att skildra händelserna utifrån pastor Gregorius perspektiv. I programbladet för föreställningen berättar Bengt Ohlsson att han är fascinerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och läser den vartannat år. En gång när han läste Doktor Glas fastnade han för ett samtal mellan doktorn och Helga, Gregorius unga hustru. Helga klagar hos doktorn på att hon tvingas ha sex med sin man, pastorn.
Doktorn frågar henne:
– Men säg mig, fru Gregorius – har ni aldrig själv talat med honom om detta? sagt honom hur mycket det plågar er, och bett honom vänligt och vackert att skona er?
– Jo, en gång har jag bett honom om det. Men han svarade med en förmaning. Han sade att vi inte kunde veta, om inte Gud har för avsikt att skänka oss ett barn, fast vi inte ha fått något hittills, och därför skulle det vara en mycket stor synd om vi slutade upp med det som Gud vill att vi skall göra för att få barn … Och har har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.
Bengt Ohlsson berättar att han först tänkte att Gregorius var en ful fisk, en inpiskad skojare, som skyllde på att han ville ha barn. Men sedan tänkte han: vad är det som säger att pastor Gregorius inte talar sanning? Att han faktiskt längtar efter att de ska få ett barn?
Det är utgångspunkten eller den röda tråden i pastorns funderingar. Johan Rabaeus bjuder in oss i pastor Gregorius tankevärld. Föreställningen är en monolog – Rabaeus är ensam på scen. Men det blir så mycket mer på tack vare Johan Rabaeus skicklighet som skådespelare. Han får oss att uppleva att han är pastorn från tidigt 1900-tal med sitt sirliga, högtravande språk. Han får också också att de framför oss de människor han möter, i de samtal han återberättar om de människor han träffar. Han är Helga, han är Anna, han är Annas make, han är läkaren på kurorten, han är de olika karaktärerna han möter bara genom att låta Gregorius återge deras samtal.
Scenen är som en stor yta bakom en scen, fyllt av utrustning för ljud- och bildupptagning. På var sida om scenen står tv-skärmar staplade där Johan Rabaeus/pastor Gregorius syns, filmade med några videokameror som står utplacerade på scenytan. Längst fram, högst upp syns fyra stora vita dukar där vi också ser vad som sker på scen i direktsändning, ofta i täta närbilder.
I början av föreställningen står Johan Rabaeus djupt in på scenen men på de stora skärmarna ser vi honom i närbild. Det blir en fascinerande effekt: var ska vi se, vad vill vi se? Vill vi se skådespelaren live på långt håll eller vill vi se en bild av honom i närbild? Precis som föreställning bjuder in oss på att betrakta och uppleva händelserna i Doktor Glas på ett nytt sätt, ur en annan synvinkel, i ett annat perspektiv, kan vi välja att se det som sker på scen nu på olika sätt.
Johan Rabaeus var verkligen värd de stående ovationerna för sitt sätt att framföra Gregorius. Applåderna tillägnas givetvis också manusförfattaren och regissören och alla andra yrkesgrupper som bidragit till föreställningen som i en helhet gör ett starkt intryck.
Monologer kan vara krävande för publiken – och dramat om Gregorius, Helga och Doktor Glas är en mörk berättelse. Men det är så bra presenterat att det inte blir en död minut. Jag sitter som på nålar och känner det som att jag är där, med i det som händer.
För att inte bli påverkad av andra teaterskribenter har jag undvikit att läsa recensioner av föreställningen innan jag skrev ner mina tankar. Nu när jag är klar ser jag att Lars Ring på SVD upplevde samma sak som jag. Han skriver:
Johan Rabaeus gör en av sina riktigt stora rolltolkningar. Borta är alla manér, kvar är stilla, brännhet inkänning. En behärskad men naken förtvivlan, ett öppet sår på en man som gömt sig bakom Bibeln. Runt halsen på honom hänger ett silverkors som kastar ut ljusreflexer mot publiken som vassa påminnelser om en sträng Gud.
Rabaeus Gregorius berättar om det regelverk han är satt att tro och utföra men också om tvivlet som skär honom itu. Rabaeus, ensam på den stora och tomma Klarascenen, trollbinder genom att vara okonstlad, riktad och varierat subtil.
Föreställningen fick betyg 4 av teatertidningen Nummer.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Johan Rabaeus, stockholms stadsteater