Scenkonst

Kaos i fredagsmyset – lyckat drag att lyfta Sune från böckerna och filmerna till teaterscenen

28 november, 2015 by Redaktionen

Kaos i fredagsmyset
Av Sören Olsson och Anders Jacobsson
Regi Morgan Alling,

Vi möts av en vacker och maffig scenografi i Globens Annexet när vi bänkar oss för ”Sune, kaos i fredagsmyset”. Hangaren Annexet som för kvällen förvandlats till en mysig och spännande ljussatt teaterscen.

Det hela börjar inte så bra, eftersom ljudet strular rejält redan i de inledande replikerna. Ungdomarna i ensemblen får trolla med diverse tricks och improvisationer för att hålla publiken på gott humör tills teknikerna lyckats åtgärda problemen. Ljudet är också genomgående ur balans. Det är störande att höra Sunes andetag på högsta volym under föreställningen. Och paussignalerna klämmer i så att trumhinnorna är på väg att brista. Premiärstrul med ljudet får vi hoppas och något som teamet får ordning på till kommande föreställningar.

Att lyfta Sune från böckernas och filmens värld till teaterscenen är ett lyckat drag. Det känns som om figurerna bara väntat på att få anta mänsklig gestalt. Vi känner igen rollfigurerna från filmens familjen Andersson och samtliga gör fina insatser. William Ringström som Sune och Morgan Alling som pappa Andersson tar oss med storm. Härlig värme, humor och närvaro och de kantrar inte till överspel trots allt kaos i fredagsmyset. Hela ensemblen gör bra ifrån sig.

Manuset är smart och roligt och min tolvåring som är med som teatersällskap stortrivs. Det är ett omväxlande manus, i ena stunden livligt med mycket krasch och bang och i nästa stund känslosamt med tonårslivets hjärta och smärta i fokus.

Flera sång och dans-nummer ger glamour och drag i föreställningen. Som vuxen har man en rolig buskisstund och på frågan om tolvåringen föredrar Sune på film eller teater blir svaret: ”Teater alla dagar i veckan!”

Att det kan vara bra med mer teater i familjens repertoar visar också kommentaren: ”Det här är ju som 3D!”

Vi vill gärna rekommendera ”Sune, kaos i fredagsmyset” som en gemensam familjeupplevelse. Det blir garanterat många skratt och en festlig stund tillsammans. Dock är biljettpriset i högsta laget och det är trist när det höga priset sätter stopp för en fin kulturupplevelse för många familjer.

I huvudrollerna: Morgan Alling (pappa Rudolf), William Ringström (Sune), Mirja Turestedt (mamma Karin), Happy Jankell (storasyster Anna), Kassel Ulving och Bastian Lönner (Håkan Bråkan).
I övriga roller: Sara Persson, Måns Nathanaelson, Göran Gillinger, Sandra Caménisch, Axel Mattson, Felicia Cedergren och Clara Wettergren.

Marodörer – rolig, ironisk och tankeväckande

19 november, 2015 by Rosemari Södergren

Marodörer
Regi Jens Ohlin
Scenografi och Ljus SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Urpremiär 19 november 2015, Lilla scenen Dramaten

Marodörer är en ironisk, rolig skrattfest med allvarlig botten. Föreställningen handlar om en manlig och en kvinnlig författare som blir förälskade. De ska leva som jämlika. De träffas ironiskt nog i ett litterärt debattprogram då hon, kvinnan, Bertha, precis gett ut en seriebok där hon driver med kulturmannen och speciellt driver hon med Axel som är författare, son till Nobelpristagare, och som ser sig själv som en modern feministisk man. Han tycker att det är helt fel att han tas som exempel på mansgris.

Axel anser sig vara en feminist. Han tar hand om deras baby och är hemma och sköter om barnet medan Bertha kan åka på bokturné och åka bort för att skriva i lugn och ro. Det är bara det att han offrar sig själv, men är det vad Bertha ville? De skulle vara jämlika och det enda hon ville var att om hon skulle lyckas bättre än honom som författare skulle han glädja sig åt det. Han är beredd att göra det mesta, han klär sig i klänning på bröllopet, han skänker bort enorma summor till en feministisk organisation – men det enda Bertha bett om: att han ska stå ut med att hon ett tag lyckas bättre, det klarar han inte. Det är intressant. Att vara jämlik betyder inte att sudda ut sig själv, sin egen identitet.

Jag blev enormt positivt överraskad över föreställningen, den är rolig och väldigt, väldigt ironisk – men inte förutsägbar och den ger inte enkla svar, den låter mig som åskådare tänka vidare. Den är underhållande med samtidigt seriös, allvarlig och tar upp något av det viktigaste för oss alla: samspelet mellan män och kvinnor. Alla måste vi förhålla oss till detta, oavsett vad vi har för sexuella preferenser.

Föreställningen är starkt inspirerad av August Strindberg, av hans syskonpjäser Marodörer och Kamraterna som gör upp med kulturmannen, men också av Strindberg i sin helhet. Det är en extra bonus för den som kan sin Strindberg och de två pjäserna Marodörer och Kamraterna, förstås. Men det är inget måste för att få ut mycket av föreställningen. Hannes Meidals och Jens Ohlins version står i allra högsta grad på egna ben.

Den är snygg och elegant, rolig, ironisk och tankeväckande med strålande skådespelare. Jag hoppas att gymnasierna nu går kommer dit i mängder för att se och diskutera och fundera kring det där med relationer.

Ett pressmeddelande beskriver handlingen:
Axel Egerman är en av landets mest uppburna manliga författare, uppvuxen i innerstadens kulturadel. Bertha Ålund är en ung serietecknare, en autodidakt som gärna kallar sig geni. Hennes satiriska udd riktar sig ofta mot uppburna manliga författare.
De träffas i ett samtal om kvalitetsbegreppet. De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade.
Bertha klargör att hon inte tänker leva i Axels skugga. Axel klargör att han förstår att han måste ta ett steg tillbaka. En av dem kommer att bli vansinnig och dö.
– Marodörer handlar helt klart mycket om mig själv, säger Jens Ohlin som även regisserar föreställningen.
– Den manlige huvudrollen Axel i Strindbergs Marodörer, som vi har använt som utgångspunkt, är utformad som en slags idealman. Inte en machosnubbe och inte en feminiserad man, utan en gyllene medelväg. En skön snubbe helt enkelt. Och det är många som ser sig själva som sköna snubbar, som rimliga män. Man har inga problem med att erkänna en patriarkal världsordning, men tycker främst att andra män ingår i den. Där är väl jag själv mycket, och det är det vi undersöker.

Hannes Meidal och Jens Ohlin har tidigare gjort succé på Dramaten med Don Giovanni och en omarbetning av Friedrich Schillers Rövare. Utan tvekan har det gjort ännu en succé.

I rollerna:
Bertha Bahar Pars
Axel Hannes Meidal
Abel Thérèse Brunnander
Carl Per Svensson
Katla Alexandra Rapaport
Gaga Leonard Terfelt

Foto: Marcus Gårder

Tankar om Othello med Lunds studentteater

16 november, 2015 by Redaktionen

Othello
Av William Shakespeare
Översättning: Mette Sjölin
Regi: Mette Sjölin
Premiär på Lilla Salen, AF i Lund, Lunds studentteater 14 november 2015

Othello skrevs någonstans kring 1603 och spelades för första gången 1604. Pjäsen har satts upp otaliga gånger både på scen och på vita duken. Pjäsens teman är klassiska, svartsjuka, lust för hämnd och revansch, allt kryddat med ett rejält stänk av rasism. Grundstoryn är enkel. Rodrigo älskar Desdemona som i sin tur avvisar honom för att istället gifta sig med Othello, en morisk general. Soldaten Iago hatar Othello därför att generalen befordrat en annan soldat, Cassio, till Löjtnant istället för honom. Iago smider en avancerad komplott som går ut på att övertyga Othello om att Desdemona har en sexuell relation med Cassio för att på det viset både bli av med rivalen om positionen som löjtnant och samtidigt kräva hämnd på Othello. Desdemona är för Iago bara ett verktyg.

Lunds Studentteater tar sig en av Shakespeares verkliga klassiker och de gör det med en befriande respektlöshet. Jag gillar att de vågar ta ut svängarna, även om resultatet får mig att lämna AF med ett minst sagt blandat intryck. Regissören Mette Sjölin har inför denna uppsättning av Othello gjort en egen översättning av den ursprungliga texten och med det tagit sig rätt stora friheter med materialet. Hon har kapat rätt friskt, men inte lagt till något.
Förutom svartsjukeaspekten finns även en dimension av rasism. Den vita överklassflickan som väljer en afrikansk man, general eller inte, framför det parti som familjen föredrar. Othello’s originaltitel är Othello (The Tragedy of Othello, the Moor of Venice). Othello är alltså Afrikan och brukar vanligtvis spelas av svarta skådespelare. 1998 spelade Patrick Stewart en vit Othello i en annars helsvart ensemble i Washington.
Sjölin har valt att ta bort den vinkeln av handlingen och fokusera på det faktum att Desdemona av männen kring henne inte ses som en individ med en självklar rätt att välja sig egen framtid utan som ett verktyg eller en ägodel. Lunds Studentteater arrangerar även i samband med förställningen ett seminarium om mäns våld mot kvinnor.

Handlingen har flyttats från Venedig till Cypern och tiden är kring första världskriget. Jag vet inte om det är en strategisk tanke eller om det helt enkelt är av praktiska skäl. AFs Lilla sal ger klara vibrationer av ett England i övergången mellan 1800- och 1900-tal och ett tidsskifte är ur den synvinkeln praktiskt. Eftersom handlingen är tidlös spelar det i sammanhanget ingen roll. Även uniformer och andra kläder ger ett klart brittiskt intryck.

Det som drar ner helhetsintrycket är bland annat den lilla dans Othello och Desdemona gör varje gång det träffas. Det har för mycket drag av Lundaspexet Uarda. De borde också ha undvikit att sjunga klassiska lundensiska festvisor när Iago skall dricka Cassio under bordet. Pjäsen innehåller annars ett par väldigt bra och välplacerade sångnummer där samtliga skådespelare får visa att de verkligen kan sjunga. Jag gillar också att de använder musiker istället för inspelad musik.
Jag tvingas påminna mig själv flera gången att det faktiskt är amatörer jag ser på scen. Visst är framförandet ibland lite platt med inslag av överspel, men det är ändå sevärt. Absolut bäst är Amanda Jimbergsson som gör en lysande tolkning av en manipulativ, hänsynslös Iago. Jag gillar även Annie Dahlins tolkning av Iagos hustru Emilia. Hennes sätt att genom tyst kroppsspråk visa vad hon tycker om makens ränker är inget annat än lysande.
I Rollerna: Annie Dahlin, Henrik Granlid, Amanda Jimbergsson, Johannes Löf, Christian Nilsson, Sandra Norrgård, Alice Ribbenvik, Sebastian Sjöfors

Längd: 2 timmar 30 minuter inklusive paus

A Clockwork Orange på Backa Teater – Starkt skådespeleri i brutal reningsprocess

15 november, 2015 by Mats Hallberg

clockworkbacka450

A Clockwork Orange
Av Anthony Burgess
Regi och bearbetning Tereza Andersson
Översättning Stefan Åkesson
Scenografi och kostym Sven Dahlberg
Musik och ljuddesign Dan Andersson
Dramaturg Stefan Åkesson
Premiär på Backa Teater 14 november 2015

William Golding fick Nobelpriset i litteratur ett år det hade varit mer logiskt att ge priset till Anthony Burgess, en renässansmänniska som personifierade snille och smak. Hans spirituella tevesända samtal med Isaac B Singer fick mig att känna tacksamhet över denne bildade man. För cirka trettio år sedan roades jag av Slutet på världsnyheterna, vars komplicerade romankomstruktion får mig att tänka på, de olika lager som jag märker att regissör Tereza Andersson fogat ihop. Ungdomsinriktade Backa Teater lanserar A clockwork orange som en kulthistoria, vilket nog är korrekt. Omtalad tror jag dystopin främst blev efter den obeagliga filmversionen av Kubrick. Sent 1980-tal föll författaren till föga. Efter väldigt många år av tjat gjorde han en bearbetning för scen, en pjäs om Alex och hans störda gäng fylld med musik.

Trend eller tillfällighet? Hur som haver är detta pjäs nummer fyra av de jag sett under hösten i Göteborg, som har en kvinna i huvudrollen alternativt i de dominerande rollerna.

När vi vandrar i den långa gången fram till den inneslutna kala salongen/ arenan, bär vi med oss sorgen över terrorattackerna i Paris kvällen innan. Kämslan av att onda krafter attackerat vårt livsrum , ges en metaforisk motsvarighet då Ylva Gallons rollfigur riskerar kvävas av jackan som viras runt hennes huvud.( Terrordåden kommenterades efteråt och vid garderoben fanns tända ljus och ett tänkvärt citat.) Självklart undrar jag hur omständigheterna påverkade de som jobbat fram pjäsen, vars premiär blev framflyttad en vecka.

Testosteronstinna hannar är ett uttryck vi känner igen och förstår. Det motsatta könet, bland annat så kallade kickers, saknar också spärrar. Uppsättningen har vänt på kuttingen, inte bara män kan vara aggressiva ooch våldsbenägna. Fyra tjejer i grå träningsoveraller och vita foppatofflor ska genom chockterapi utrustas med såväl impulskontroll som empati.

Pelle Grytt & Ove Wolf agerar igångsättare av den gestaltande terapin, gör publiken till observatörer och som dompterande tvillingar behåller de samma strikta tonläge under dramats hundra minuter. Jag utgår från att produktionsteamet har sammanställt en lärarhandledning, som underlag för disskussion, om norm och undantag angående våldsbrott. Påpekandet är viktigt! Men jag vill applådera teatern på Hisingen för att de vågar vara kontroversiella. Deras mod påminner om det som Ruben Östlund visade i omdebatterade Play. Dock, mycket koncentration krävs för att den unga publiken ska tillgodogöra sig innehållet. I några medvetet teatrala scener, är det tveksamt om ensemblen når fram. De både osäkra och kaxiga intagna, varken kan eller vill övertygande gestalta alla situationer i det manus (Burgess urtext) de blivit påprackade. Vid ett tillfälle är förresten metaperspektivet så raffinerat att även recensenten blir förvirrad.

Jag inser att regissören tänkt noga på rätt avvägning. Hur tillgjort får det bli? Hur mycket dråpliga sekvenser är okej som andningshål i ångestladdad fysisk teater? Ska nämna att min åsikt är att pjäsen borde ha samma åldersgräns som barnförbjudna filmer. Gränsen är nu satt till tretton år, vilket kan vara i yngsta laget. Till saken hör att scenografen Sven Dahlberg knappt har någon rekvisita eller dekor. Vad som finns är i princip fyra stolar, en filmkamera, en storbildsskärm, och en påse tuggummi.

Inledningsvis får vi veta att behandlingsmetoden bygger på konfrontation och provokation. Ni som kan historien vet huruvida metoden att avprogrammera – få de våldsbejakande tonårstjejerna att sluta säga horrorskönt – verkligen fungerar och därmed gör dem redo för världen utanför anstalten.
Denna ledande scen för unga har under sin konstnärlige ledare Mattias Andersson blivit expert på dokumentärt material. I A clockwork orange i form av autentiska våldsbrott som återberättas på video. Den skådespelande kvartetten kvinnor ger röst åt förövarna.

En slutsats är att de gärna gör sig till offer för situationer de befunnit sig i. Ett annat smart grepp är att visa klipp ur Kubricks film, vilket inger avsky hos huvudpersonen (Gallon) medan publiken ges en uppenbarelse. Något som måste beröras som en möjligen försvårande faktor är språket. Av diffusa skäl har Burgess lekt fram slang (så kallad nadsat), vars obegriplighet en undrar hur skoleleverna kommer hantera. Kan handla om att hans framtidsskildring skulle sakna anknytning till specifik tid eller plats, även om berättelsen signalerar engelsk överklass . En annan underlighet är som bekant införlivandet av klassisk musik, vilket har gett upphov till åtskillig huvudbry. För Ylva Gallons karaktär får det konsekvensen, att hon som botad inte klarar av att lyssna på Beethovens nionde symfoni. Ytterligare ett andningshål i uppsättningen: Lutande överkroppen mot en kullvräkt stol sjunger Karin De Frumerie på ett lysande sätt en översättning av Schillers Ode an die freude. Vore tjänstefel att i sammanhanget låta bli att framhålla teaterns mycket duktiga musiker.

Medveten hållning eller slump? Faktum är att de förnämligaste skådespelarna på Backa Teater frapperande ofta är kvinnor. Kvartetten är totalt synkade, samtidigt som de gestaltar olika öden, olika förhållningssätt. Skickligt tar de fram det trasiga i sina karaktärer, hur de begår övergrepp, förnedrar och – som ett led i terapin – blir förnedrade, hur man försöker hitta tillbaka till att bli sociala varelser. Kan förvisso tolkas som naivitet, att Burgess driver tesen att grunden för vår existens är god. Rätt anslag och drivet samspel etableras omgående. Desperation och smärta, överlägsenhet och ursinne gestaltas proffsigt av samtliga. Hade varit intressant att i närbild detaljstudera Isabella Duarte Nilsson, hennes rollfigurs utvecklingskurva. Mest vana vid att porträttera ovan nämnda sinnesstämningar har Ylva Gallon och Emelie Strömberg. Som vore de glupska på att göra utåtagerande individer, ger de publiken minnesvärda prestationer.

Skådespelare
Karin de Frumerie
Isabela Duarte Nilsson
Ylva Gallon
Pelle Grytt
Emelie Strömberg
Ove Wolf

Tankar kring: Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta

15 november, 2015 by Lotta Altner

Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta
Manus Liv Strömquist
Manus Sara Granér
Regi Nora Nilsson
Scenografi och kostym Ulla Karlsson
Musik och ljuddesign Christoffer Karlsson
Ljusdesign Martin Ogland
Premiär på Stadsteatern, Kilen 14 november 2015

Man skulle kunna säga om titeln, att den var lite lång och något komplicerad, men också att påståendet var ganska långsökt och att vår verklighet är mer invecklad än så. Dock var det med stor nyfikenheten som publiken satte sig vid den runda scenen, en cirkusmanege med vitt fluff i bävernylon. Jag tänkte först ”nu ska kritiken ges inlindande och mjukt” men det var just precis tvärtom. Materialet var snarare stora bromskuddar så att smällarna skulle kunna tas emot utan att få för fula märken.

Det var tillfälligtvis svårt att höra skådespelarnas röster, eftersom de ständigt flyttade runt på scen för att inte stå med ryggen mot någon hela tiden. Jag hade lite svårt att förstå vitsen med att de just skulle röra sig i denna cirkel. Däremot var det spännande när de både gömde sig och dök upp i detta vita fluff på olika sätt. Det gav en känsla av att verkligheten på något sätt döljs och kamoufleras av en massa lager av tramsigt prat.
Det är väldigt sällan som en föreställning är så genomgående och klockrent satirisk som i denna uppsättning. Pjäsen påvisar nödvändigheten av arbete och produktion som redovisas ur skilda perspektiv. Skådespelarna plockar tårtbitar av problem som är tjuvarna till världens svält, undergång, orättvisor, börsnoteringat, skolväsen och annat man bedömer att kapitalismen är ansvarig för. Ofta var satiren väldigt bearbetad, finurlig och inlindad med torra fakta som jag ändå kunde ”köpa”. Jag skrattade en hel del, trots att både recensenter, kultureliten och andra grupper som jag i någon mån själv tillhör, fick sig ena ordentliga, men välförtjänta smällar.

Mest intressant och igenkännande var just den materialism som kritiserades och som vi idag ser stora spår av. Vi ersätter relationer, känslor och djuphet med varandra, med just onödiga saker som vi faktiskt inte behöver. Dessutom tar dessa ting resurser från vårt jordklot som vi inte har råd att avvara, ”mer, mer…allt måste ju få lov att växa”. Vi säljer helt klart vår själ, genom att gå med på orimliga arbetstider, hög stress, stora löneskillnader och ständigt vara uppkoppling på nätet. Dessutom ska vi hinna med att vara lyckliga också och då gärna på en nivå så att andra kan mäta och bli avundsjuka ”…försöker bara känna obehag 50 minuter om dagen …”

Jag tyckte upplägget och satiren var befogande och gav en hel del bra och vettiga insikter under drygt en timmes gång. Men när kapsäcken skulle knytas ihop och skådespelarna gick utanför sina roller och helt plötsligt var sig själv, då föll föreställningen i ett magplask. Det blev lite av krystat väckelsemöte och då med enbart prackande vänsterröda åsikter. Hela samhällssatiren fanns inte längre kvar ur ett större perspektiv, utan det blev snarare ett politiskt manifäst av ung vänster. Med egna små ”goda råd lappar” med förslag på pjäsens eventuella slut, slog jag dövörat till en stund därför att jag helt enkelt var tvungen. Framförallt var det så kallade påtvingade ”feministiska” perspektivet om föreställningens slut, något i hästväg. Hon ville helt enkelt tvinga oss alla att pilla varandra i håret och komma varandra närmare. Feminism med inbyggda sexuella trackaserier är inte riktigt min lösning på hur världsekonomin skulle kunna fördelas på ett bättre sett. Precis på samma sätt som jag inte tror på allsång med ”we shall overcome”. Jag tycker inte det är speciellt hedersvärt att våra världsproblem tros sig kunna lösas genom pedagogiska riktlinjer på ”fortune cookie” nivåer.

”Om du vill förändra världen måste du börja med dig själv” – okänd

Scenkonst

Footer

Om oss