A Clockwork Orange
Av Anthony Burgess
Regi och bearbetning Tereza Andersson
Översättning Stefan Åkesson
Scenografi och kostym Sven Dahlberg
Musik och ljuddesign Dan Andersson
Dramaturg Stefan Åkesson
Premiär på Backa Teater 14 november 2015
William Golding fick Nobelpriset i litteratur ett år det hade varit mer logiskt att ge priset till Anthony Burgess, en renässansmänniska som personifierade snille och smak. Hans spirituella tevesända samtal med Isaac B Singer fick mig att känna tacksamhet över denne bildade man. För cirka trettio år sedan roades jag av Slutet på världsnyheterna, vars komplicerade romankomstruktion får mig att tänka på, de olika lager som jag märker att regissör Tereza Andersson fogat ihop. Ungdomsinriktade Backa Teater lanserar A clockwork orange som en kulthistoria, vilket nog är korrekt. Omtalad tror jag dystopin främst blev efter den obeagliga filmversionen av Kubrick. Sent 1980-tal föll författaren till föga. Efter väldigt många år av tjat gjorde han en bearbetning för scen, en pjäs om Alex och hans störda gäng fylld med musik.
Trend eller tillfällighet? Hur som haver är detta pjäs nummer fyra av de jag sett under hösten i Göteborg, som har en kvinna i huvudrollen alternativt i de dominerande rollerna.
När vi vandrar i den långa gången fram till den inneslutna kala salongen/ arenan, bär vi med oss sorgen över terrorattackerna i Paris kvällen innan. Kämslan av att onda krafter attackerat vårt livsrum , ges en metaforisk motsvarighet då Ylva Gallons rollfigur riskerar kvävas av jackan som viras runt hennes huvud.( Terrordåden kommenterades efteråt och vid garderoben fanns tända ljus och ett tänkvärt citat.) Självklart undrar jag hur omständigheterna påverkade de som jobbat fram pjäsen, vars premiär blev framflyttad en vecka.
Testosteronstinna hannar är ett uttryck vi känner igen och förstår. Det motsatta könet, bland annat så kallade kickers, saknar också spärrar. Uppsättningen har vänt på kuttingen, inte bara män kan vara aggressiva ooch våldsbenägna. Fyra tjejer i grå träningsoveraller och vita foppatofflor ska genom chockterapi utrustas med såväl impulskontroll som empati.
Pelle Grytt & Ove Wolf agerar igångsättare av den gestaltande terapin, gör publiken till observatörer och som dompterande tvillingar behåller de samma strikta tonläge under dramats hundra minuter. Jag utgår från att produktionsteamet har sammanställt en lärarhandledning, som underlag för disskussion, om norm och undantag angående våldsbrott. Påpekandet är viktigt! Men jag vill applådera teatern på Hisingen för att de vågar vara kontroversiella. Deras mod påminner om det som Ruben Östlund visade i omdebatterade Play. Dock, mycket koncentration krävs för att den unga publiken ska tillgodogöra sig innehållet. I några medvetet teatrala scener, är det tveksamt om ensemblen når fram. De både osäkra och kaxiga intagna, varken kan eller vill övertygande gestalta alla situationer i det manus (Burgess urtext) de blivit påprackade. Vid ett tillfälle är förresten metaperspektivet så raffinerat att även recensenten blir förvirrad.
Jag inser att regissören tänkt noga på rätt avvägning. Hur tillgjort får det bli? Hur mycket dråpliga sekvenser är okej som andningshål i ångestladdad fysisk teater? Ska nämna att min åsikt är att pjäsen borde ha samma åldersgräns som barnförbjudna filmer. Gränsen är nu satt till tretton år, vilket kan vara i yngsta laget. Till saken hör att scenografen Sven Dahlberg knappt har någon rekvisita eller dekor. Vad som finns är i princip fyra stolar, en filmkamera, en storbildsskärm, och en påse tuggummi.
Inledningsvis får vi veta att behandlingsmetoden bygger på konfrontation och provokation. Ni som kan historien vet huruvida metoden att avprogrammera – få de våldsbejakande tonårstjejerna att sluta säga horrorskönt – verkligen fungerar och därmed gör dem redo för världen utanför anstalten.
Denna ledande scen för unga har under sin konstnärlige ledare Mattias Andersson blivit expert på dokumentärt material. I A clockwork orange i form av autentiska våldsbrott som återberättas på video. Den skådespelande kvartetten kvinnor ger röst åt förövarna.
En slutsats är att de gärna gör sig till offer för situationer de befunnit sig i. Ett annat smart grepp är att visa klipp ur Kubricks film, vilket inger avsky hos huvudpersonen (Gallon) medan publiken ges en uppenbarelse. Något som måste beröras som en möjligen försvårande faktor är språket. Av diffusa skäl har Burgess lekt fram slang (så kallad nadsat), vars obegriplighet en undrar hur skoleleverna kommer hantera. Kan handla om att hans framtidsskildring skulle sakna anknytning till specifik tid eller plats, även om berättelsen signalerar engelsk överklass . En annan underlighet är som bekant införlivandet av klassisk musik, vilket har gett upphov till åtskillig huvudbry. För Ylva Gallons karaktär får det konsekvensen, att hon som botad inte klarar av att lyssna på Beethovens nionde symfoni. Ytterligare ett andningshål i uppsättningen: Lutande överkroppen mot en kullvräkt stol sjunger Karin De Frumerie på ett lysande sätt en översättning av Schillers Ode an die freude. Vore tjänstefel att i sammanhanget låta bli att framhålla teaterns mycket duktiga musiker.
Medveten hållning eller slump? Faktum är att de förnämligaste skådespelarna på Backa Teater frapperande ofta är kvinnor. Kvartetten är totalt synkade, samtidigt som de gestaltar olika öden, olika förhållningssätt. Skickligt tar de fram det trasiga i sina karaktärer, hur de begår övergrepp, förnedrar och – som ett led i terapin – blir förnedrade, hur man försöker hitta tillbaka till att bli sociala varelser. Kan förvisso tolkas som naivitet, att Burgess driver tesen att grunden för vår existens är god. Rätt anslag och drivet samspel etableras omgående. Desperation och smärta, överlägsenhet och ursinne gestaltas proffsigt av samtliga. Hade varit intressant att i närbild detaljstudera Isabella Duarte Nilsson, hennes rollfigurs utvecklingskurva. Mest vana vid att porträttera ovan nämnda sinnesstämningar har Ylva Gallon och Emelie Strömberg. Som vore de glupska på att göra utåtagerande individer, ger de publiken minnesvärda prestationer.
Skådespelare
Karin de Frumerie
Isabela Duarte Nilsson
Ylva Gallon
Pelle Grytt
Emelie Strömberg
Ove Wolf