Othello
Av William Shakespeare
Översättning: Mette Sjölin
Regi: Mette Sjölin
Premiär på Lilla Salen, AF i Lund, Lunds studentteater 14 november 2015
Othello skrevs någonstans kring 1603 och spelades för första gången 1604. Pjäsen har satts upp otaliga gånger både på scen och på vita duken. Pjäsens teman är klassiska, svartsjuka, lust för hämnd och revansch, allt kryddat med ett rejält stänk av rasism. Grundstoryn är enkel. Rodrigo älskar Desdemona som i sin tur avvisar honom för att istället gifta sig med Othello, en morisk general. Soldaten Iago hatar Othello därför att generalen befordrat en annan soldat, Cassio, till Löjtnant istället för honom. Iago smider en avancerad komplott som går ut på att övertyga Othello om att Desdemona har en sexuell relation med Cassio för att på det viset både bli av med rivalen om positionen som löjtnant och samtidigt kräva hämnd på Othello. Desdemona är för Iago bara ett verktyg.
Lunds Studentteater tar sig en av Shakespeares verkliga klassiker och de gör det med en befriande respektlöshet. Jag gillar att de vågar ta ut svängarna, även om resultatet får mig att lämna AF med ett minst sagt blandat intryck. Regissören Mette Sjölin har inför denna uppsättning av Othello gjort en egen översättning av den ursprungliga texten och med det tagit sig rätt stora friheter med materialet. Hon har kapat rätt friskt, men inte lagt till något.
Förutom svartsjukeaspekten finns även en dimension av rasism. Den vita överklassflickan som väljer en afrikansk man, general eller inte, framför det parti som familjen föredrar. Othello’s originaltitel är Othello (The Tragedy of Othello, the Moor of Venice). Othello är alltså Afrikan och brukar vanligtvis spelas av svarta skådespelare. 1998 spelade Patrick Stewart en vit Othello i en annars helsvart ensemble i Washington.
Sjölin har valt att ta bort den vinkeln av handlingen och fokusera på det faktum att Desdemona av männen kring henne inte ses som en individ med en självklar rätt att välja sig egen framtid utan som ett verktyg eller en ägodel. Lunds Studentteater arrangerar även i samband med förställningen ett seminarium om mäns våld mot kvinnor.
Handlingen har flyttats från Venedig till Cypern och tiden är kring första världskriget. Jag vet inte om det är en strategisk tanke eller om det helt enkelt är av praktiska skäl. AFs Lilla sal ger klara vibrationer av ett England i övergången mellan 1800- och 1900-tal och ett tidsskifte är ur den synvinkeln praktiskt. Eftersom handlingen är tidlös spelar det i sammanhanget ingen roll. Även uniformer och andra kläder ger ett klart brittiskt intryck.
Det som drar ner helhetsintrycket är bland annat den lilla dans Othello och Desdemona gör varje gång det träffas. Det har för mycket drag av Lundaspexet Uarda. De borde också ha undvikit att sjunga klassiska lundensiska festvisor när Iago skall dricka Cassio under bordet. Pjäsen innehåller annars ett par väldigt bra och välplacerade sångnummer där samtliga skådespelare får visa att de verkligen kan sjunga. Jag gillar också att de använder musiker istället för inspelad musik.
Jag tvingas påminna mig själv flera gången att det faktiskt är amatörer jag ser på scen. Visst är framförandet ibland lite platt med inslag av överspel, men det är ändå sevärt. Absolut bäst är Amanda Jimbergsson som gör en lysande tolkning av en manipulativ, hänsynslös Iago. Jag gillar även Annie Dahlins tolkning av Iagos hustru Emilia. Hennes sätt att genom tyst kroppsspråk visa vad hon tycker om makens ränker är inget annat än lysande.
I Rollerna: Annie Dahlin, Henrik Granlid, Amanda Jimbergsson, Johannes Löf, Christian Nilsson, Sandra Norrgård, Alice Ribbenvik, Sebastian Sjöfors
Längd: 2 timmar 30 minuter inklusive paus