
The Happytime Murders
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2018
En komedi saltat och pepprad med lite action som utspelar sig i Los Angeles i en fantasivärld där dockor lever tillsammans med människor. Av och till är den riktigt rolig men under en del scener gäspar jag till. Jag har lite svårt för att tycka det är roligt med sperma som sprutar som värsta grädden.
Tänk dig en värld, eller som i den här filmen är det staden Los Angeles, där dockor är levande och lever sida vid sida med människor. De går inte helt friktionsfritt. Dockorna diskrimineras i många fall och många människor föraktar dem. I denna stad lever den bittre privatdetektiven Phil som är en blåfärgad tyg-docka. Han var stadens första dockpolis men då han och hans människopartner hamnade i en livshotande situation slutade det inte helt lyckligt och staden införde ett förbud för dockor att vara polis.
Phil har en bror som varit skådespelare i en tv-serie, The happytime gang, som har många fans, för övrigt den första serien där dockor och människor kunde spela tillsammans och det uppskattades. Plötsligt blir den ena efter den andra av huvudkaraktärerna mördade. Phil återförenas med sin forna partner, detektiv Connie Edwards (Melissa McCarthy) för att hitta mördaren. Det är bara det att Phil råkar befinna sig vid mordplatsen vid vartenda mord. Inte konstigt att han blir misstänkt och jagad av FBI.
Idén att låta dockor leva tillsammans med människor är ett upplägg som sätter igång rätt många tankar. Nu får vi inte svar på hur dockorna kommer till. I tv-serien Westworld där robotar som ser ut som människor inte har samma värde som människor vet vi att robotarna skapas av människor. I Westworld granskas de existentiella frågorna om människovärde eller livets värde, om liv och död, om gud och skapare. Inte för att The Happytime Murders skulle behöva gå i samma spår som Westworld – men grundförutsättningarna i filmen, att dockor behandlas illa av många människor skulle kunna utvecklas mer. Filmskaparna väljer att gå på ytan och skapa en farsartad komedi. Det är underhållning, jodå, av och till skrattade både jag och flera andra i publiken, men det kunde gjorts mer av grundidén.
I rollerna:
Detective Phil – BIll Baretta
Detective Connie Edwards – Melissa McCarthy
Jenny – Elisabeth Banks
Sandra – Dorien Davies

För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.
Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.


Stefan Sauk spelar huvudrollen som Ennio, en italienare som kom till Sverige under åttiotalet och blev så fascinerad av video att han byggde upp en av landets bästa videobutiker. Men nu har tiden gått och videobutiker tillhör det förgångna. Ennios dröm är att återigen öppna sin videobutik och det ska han få råd till genom att sälja sin värdefullaste ägodel – en zombiefilm från det ökända videobolaget Video Invest. Men filmen försvinner under mystiska omständigheter och en desperat jakt på en förövare inleds. Denna jakten är lite småkul men ändå känner jag aldrig riktigt den ångest som Ennio borde känna. Det känns för spelat.