Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Videomannen – nja kunde blivit bra

by

Videomannen
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 augusti 2018

En film som är tänkt som en hyllning till åttiotalets videokultur och alla de som var besatta av filmer videovåld och för vilka namn som Video Invest och benämningar som italiensk ”giallo” sätter igång nostalgiska minnen. Det fungerar sisådär. Ett problem med filmen är nog den för sötsliskiga förutsägbara romantiska historia som fått bli ett täcke kring berättelsen. Vissa delar av berättelsen fungerar bättre, som jakten på en stulen video och upplösningen av vad som hänt med den försvunna Zombie-filmen, det är rätt roligt.

Stefan Sauk spelar huvudrollen som Ennio, en italienare som kom till Sverige under åttiotalet och blev så fascinerad av video att han byggde upp en av landets bästa videobutiker. Men nu har tiden gått och videobutiker tillhör det förgångna. Ennios dröm är att återigen öppna sin videobutik och det ska han få råd till genom att sälja sin värdefullaste ägodel – en zombiefilm från det ökända videobolaget Video Invest. Men filmen försvinner under mystiska omständigheter och en desperat jakt på en förövare inleds. Denna jakten är lite småkul men ändå känner jag aldrig riktigt den ångest som Ennio borde känna. Det känns för spelat.

Åttiotalets videokultur kan betyda rätt mycket olika. För mig var det inte alls dessa filmer som vi samlades kring. För mig och mina vänner i karate-klubben handlade det om att samlas hos någon som lyckats smuggla in kungfu-filmer med framför allt Bruce Lee. Ett annat videospår för mig var de långa perioder så jag bodde i London och vi tillbringade många kvällar framför videon med vad som väl måste kallas kvalitetsfilmer som aldrig gick upp på svenska biografer. Nu behöver förstås inte en film som är tänkt bli en kultrulle om åttiotalets videoperiod handla om den typ av film som jag och mina vänner och bekanta samlades kring, det är mer en reflektion hos mig att åttiotalets videotid handlar om så mycket mer än just porr, skräck och giallo.

Den del av filmen som jag tycker fungerar sämst är mötet mellan Ennio och Simone, en alkoholiserad kvinna som också är besatt av 1980-talet men samtidigt desperat skickar ut bilder på Instagram och Facebook för att få likes. Skildringen av henne och Ennios kritik av sociala medier blir väldigt klichéartad.

I rollistan har Stefan Sauk sällskap av en rad duktiga skådespelare som Lena Nilsson, Morgan Alling, Martin Wallström, Sven Wollter, Amanda Ooms och Carolin Stoltz, vilket jag hade hoppats hade tillfört extra kvalitetspoäng. Det är något av själva sättet att låta dem agera som känns oäkta. Ingen känns riktigt trovärdig.

Filmrecension: Domaren med Emma Thompson – fint berättad film som griper tag

by

Domaren
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 augusti 2018
Regi Richard Eyre

Fiona ( Emma Thompson) är hovrättsdomaren som har att avgöra de svåraste fallen. Fall där rättssystem och livsåskådningar kolliderar och någon måste fatta det de avgörande beslutet. Med stor vältalighet och pondus förklarar hon sina beslut inför domstolen. Beslut som är väl avvägda ställningstaganden och där tillämpning av rättssystem och lagar har fått styra. Respekterad och aktad av kollegor och van att inte ifrågasättas lever hon sitt liv.

Men ett vackert hem och hög status är inte hela bilden. När maken Jack (Stanley Tucci) ifrågasätter deras äktenskap är Fiona kallsinnig. Stumt slår hon igen dörren till hans försök till närhet och samtal. Alltid finns något ärende att fördjupa sig i.

Bland de många svåra rättsfallen dyker Adam (Fionn Whitehead) upp. En 17-årig kille med leukemi som vägrar ta emot det blod som skulle rädda hans liv. Han själv och hans föräldrar tillhör Jehovas vittnen. De anser att blodet är heligt, är själen från Gud och inte skall blandas. För Adam blir Fiona en viktig person och filmen handlar mycket om deras kontakt och brist på kontakt. Fiona berörs av Adams sökande men rationalitet och stumhet kan var svårt att besegra.

Filmen är gjord efter en roman med samma namn av författaren Ian McEwan och han har skrivit filmmanus. Av en bra och skarpsinnig historia har det blivit en intressant film.

Den unge Adams sökande efter livets mening och något att hålla fast vid gestaltas ömsint. Hans vilsenhet och ensamhet utan församlings gemenskap och regler. Att hitta en ny gemenskap är inte lätt. Whitehead utstrålar både sårbarhet och ungdomlig styrka i rollen som Adam.

Thompson är förvisso verbalt stum när det gäller att uttrycka känslor men hennes porträtt av Fiona är lysande. Med skarpt intellekt och ständig kontroll visar hon en kvinna i karriären. När det kontrollerade skalet ibland krackelerar visar det sig mest genom mer effektivitet. Att hon inte saknar medkänsla förstår man men rädslan till närhet tar över. Tucci är relativt anonym i rollen som maken och hans försäkringar att han älskar henne känns tomma. Hon är förvisso en kvinna att respektera och beundra men inte att älska.

Att filmen behandlar svåra etiska beslut med respekt för allas rätt till livsåskådning är en styrka. Men också samhällets dilemma att gripa in. Kanske de rätta besluten inte alltid visar sig var rätt . Frågorna är många och svaren inte självklara. Lika svårt är det att tina upp ett bottenfruset äktenskap där rollerna frusit fast. Då är det lättare att gå till domstolen och fortsätta sitt arbete. Att sköta sina plikter och slippa de svåra valen. En plikttrogenhet som sätter de svåra frågorna åt sidan är nog vanligare än man tror.

En fint berättad film som griper tag genom den verklighetsnära och realistiska historien och genom en lysande Emma Thompson i huvudrollen.

Teaterkritik: Krilon på Stockholms stadsteater

by

Foto: Markus Gårder

Krilon
Efter romantriologin av Eyvind Johnson
Dramatisering av Joakim Sten
Regi Carolina Frände
Premiär 17 augusti 2018 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Vad kan mänskligheten göra för motstånd när stöveltrampen från det omänskliga närmar sig? Eyvind Johnsons romantrilogi utspelar sig i Sverige under andra världskriget. Både Danmark och Norge var ockuperade av de tyska nazisterna och Sverige upprätthåll en neutralitetspolitik som stod under stark press. Det är oroväckande hur aktuell situationen känns.

Premiärföreställningen fick stående ovationerna och det var välförtjänst. Trots att föreställningen är nästan fem timmar lång känns det aldrig seg eller för utdragen.

Manusförfattare och regissör har valt att rama in uppsättningen av ytterligare en berättelse: att spela upp föreställningen som om den vore en provföreställningen med en granskningsnämnd närvarande i publiken och att det görs i en tid då censurförhållanden införts i Sverige: en teateruppsättning får inte innehålla något politiskt och nu har skådespelare och övriga scenkonst-arbetare att se till att hålla sig inom rådande riktlinjer. Spelet av berättelsen ur romanen avbryts därför av och till av diskussioner mellan scenarbetare och mitt i alltihop bryts det hela och regissören kallas till teaterledningen.

Denna metateater som ram förstärker frågeställningarna om vad konst/kultur är och om motstånd mot fascism och motstånd mot censur och knyter frågorna ännu tätare till vår tid. Det hade dock inte behövs för berättelsen håller bra nog för att få publiken att ta till sig ämnet. Däremot gör metateatern att det blir en bra krydda av fars och komedi som jag känner gör att föreställningen aldrig känns så lång som den i tid faktiskt är.

Skådespelarna genomför med bravur denna maratonföreställning som är skrämmande välplacerad i tiden. Att göra scen av en romantrilogi är ingen lätt utmaning. En roman innehåller så mycket – att göra på det här sättet ger ändå berättelsen rättvisa. Vi får följa flera olika livsöden och samtidigt behålls den stora grundfrågan och kulturens motstånd mot diktatur. Scenografin förstärker regissörens val av hur dramat ska förmedlas. Scenbilder är medveten rörig med lättflyttade delar som plakat som blir träd, husfasader, en dörr, en hög med stolar.

Eyvind Johnsons trilogi om mäklaren Johannes Krilon: Grupp Krilon, Krilons resa och Krilon själv, bygger på totalt 1-800 sidor. Krilonsviten kallas ofta motståndsromanerna. Eyvind Johnson skrev dem under tidigt 1940-tal, mitt under brinnande världskrig, när inget ännu var avgjort. Nazismen var på frammarsch. Likaså fascismen, och i Sverige svarade man med att föra neutralitetspolitik. Mot allt detta gjorde Eyvind Johnson motstånd genom fastighetsmäklaren Johannes Krilon.

Carolina Frände, regissör säger om uppsättningen i ett pressmeddelande:

– Krilon handlar om hur lätt det är att överge – och vad som krävs för att stå kvar vid – sina demokratiska värderingar när totalitärt språkbruk, manipulation och förtryckarmekanismer normaliseras. Johnsons berättelse blir avstampet för en föreställning som rör sig i ett helt samtida, mycket skrämmande, samhällsklimat. Inför valet 2014 arbetade vi med Ansvaret är vårt/Tingsten. Krilon blir en sorts uppföljande imperativ inför årets val, säger Carolina Frände.

Övrig produktion:
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Elin Hallberg
Ljus Karl Svensson
Mask Erika Nicklasson
Komposition och ljud Patrik Patsy Lassbo
Koreografi Anna Ståhl
Dramaturg Åsa Lindholm

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Krilon Pablo Leiva Wenger
Hovall Angelika Prick
Olesén m.fl Emil Almén
Lydia m.fl Tove Edfeldt
Cedin m.fl Simon Rodriguez
Odenarp m.fl Peter Gardiner
Minning m.fl Anders Johannisson
Verolyg m.fl Astrid Kakuli
Ombudet m.fl Robin Keller
Segel m.fl Eva Rexed
Berättaren Maria Sundbom
Frid m.fl Lotti Törnros
–
Barnstatist Frances Vogel och Noomi Blomme Stahlhammer

Filmrecension: And Breathe Normally – helt underbar

by

And Breathe Normally
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regi Isold Uggadòttir

En vacker isländsk film om två kvinnor från hela olika bakgrund som båda hamnat i kläm i livet och som upptäcker att de har en hel del gemensamt. Den ena en skuldsatt ung ensamstående mamma med son i lågstadier som kastas ut i hemlöshet och en afrikanska flyktingkvinna som av en slump fastnar i passkontrollen på Island och tvingas söka asyl där. Det är blir väldigt tydligt att världens utsatta människor har oerhört mycket gemensamt, de mekanismer som slår ut människor finns världen över.

Dessa isländska vyer och miljöer är som så ofta i isländska filmer så uppfriskande. Speciellt med denna heta sommar som sitter kvar i kroppen är det oerhört svalkande med det isländska regnet som öser ned.

Livsödena för dessa två unga kvinnor, isländska Lara och Adja från Guinea Bissau, binds samman på Reykaviks internationella flygplats. Lara som har vräkts från sin lägenhet har precis fått en chans att vända sin rätt hopplösa situation då hon fått en provanställning i passkontrollen. Adja mellanlandar på Island med ett falskt pass då hon försöker ta sig till sin familj i Kanada. När Adjas pass ska scannas påpekar Lara ett fel som leder till att Adja grips av polis och placeras i förvar inför deportation.

Adja blir dömd till fängelse för att hon försökt ta sig igenom med ett falskt pass. Det är lite annorlunda mot här i Sverige där jag inte hört att flyktingar blir dömda till fängelse för att de har falskt id. Jag kan tänka mig att skillnaden beror på att Adja inte egentligen ville söka asyl i Island utan ville bara ta sig vidare medan de flyktingar som kommer till Sverige med hjälp av falska pass eller id-kort har Sverige som mål och söker asyl här.

Lara och hennes son Eldar lever i bilen då de blivit utslängda från lägenheten. Lara vill inte säga sanningen till sonen, att de blivit hemlösa. Som tittare förstår vi att ett skäl till att hon inte vill säga sanningen till sonen är förmodligen att hon är rädd att förlora vårdnaden om honom om det kommer fram att de är hemlösa. Hon lurar i sonen att de ska på en äventyrsresa. Lara, sonen och katten får därmed sova i bilen medan regnet öser ned utanför. Vi ser också hur Adja å sin sida pratar i telefon med sin dotter som kommit till Kanada och Adja berättar inte heller sanningen för sitt barn utan lovar att allt ska lösa sig. Fast hon vet att chansen att det ska lösa sig inte är stora. Likheterna är stora mellan hur människor agerar, oavsett bakgrund i livet.

En av filmens styrkor är att den inte berättar allt för tydligt. Att Lara tidigare förlorat vårdnaden om sin son men nu lyckats få tillbaka honom får vi reda på liksom i förbifarten. Vi förstår att hon haft drogproblem men nu slutat. Fast hon inte klarar att spola ned alla droger i toalettstolen utan behåller lite för säkerhets skull. Det är likadant när det gäller bakgrunden till Adja, vi kan inte vara helt säkra på vad som hänt egentligen mer än att vi vet att hennes syster och dotter lyckades ta sig till Kanada då hon själv olyckligtvis stoppades.

Det var ren slump att just Adja stoppades. Den första passkontrollanten såg inte att passet var falskt. Vi kan bara förmoda att dottern och systern hade tur att inte fastna hos en lika noggrann passkontrollant. Det är en metafor, tänker jag, för situationen för all världens flyktingar. Vem som lyckas ta sig till frihet har mest tur, helt enkelt.

Skådespelarna är helt underbara. Kristín Þóra Haraldsdóttir som Lára, Babetida Sadjo Babetida Sadjo som Adja och Patrik Nökkvi Pétursson som Eldar är alla tre så naturliga och äkta i sina roller.

Filmen är en stark film i kategorin socialrealism och berättar om både världens flyktingar och om klassfrågor. Filmen har många bottnar och talar till mig på flera sätt. Den vänskap som byggs mellan dessa två kvinnor och Laras son Eldar värmer hjärtat och ger hopp åt tron på mänskligheten. Det är visserligen bara ett drama, en berättelse, inte ett klipp från verkligheten. Men vi kan alltid hoppas att filmen kan förmedla civilkurage och medkänsla/medmänsklighet – förmåga att se människan i våra medmänniskor.

Isold Uggadòttir är en isländsk regissör och manusförfattare utbildad vid Columbia University i New York. Hennes prisbelönta kortfilmer har visats på över hundra festivaler världen över. And Breathe Normally är hennes långfilmsdebut och med den har hon fått flera priser bland annat på Sundance filmfestival.

Filmrecension: The Miseducation of Cameron Post

by

The Miseducation of Cameron Post
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 augusti 2018

En varm film om ett tungt ämne. I vissa kristna kretsar i USA ses homosexualitet om en svår synd. Ungdomar som lever i dessa religiösa sammanhang och som dras till det egna könet skickas till konverteringsläger där de ska bli botade från sin homosexualitet.

Huvudpersonen i filmen är 16-åriga Cameron Post (spelas av Chloë Grace Moretz, som vi absolut lär få se mer av i fler filmer). Båda hennes föräldrar förolyckades i en bilolycka. Hon saknar dem men känner sig samtidigt lättad för att hon inte behöver tala om för dem att hon är lesbisk.

Cameron bor hos sin moster som är med i ett kristet sammanhang där homosexualitet fördöms. Cameron är en pigg, lite busig och oerhört charmig ung tjej. Hon är i smyg ihop med skolans snyggaste tjej men utåt håller de masken och har pojkvänner. Men under en skolbal smyger de två ut och har sex i en bil och blir upptäckta av Camerons pojkvän som blir upprörd. Cameron blir skickad till konverteringslägret för att bli botad.

En av filmens styrkor är att människorna skildras som just mänskliga. Föreståndaren på lägret tror verkligen att hon gör rätt, hon gör det av övertygelse att det är för ungdomarnas bästa. Hon är inte alltigenom ond utan drivs av omsorg om ungdomarna, fast det blir fel.

Vi får också se olika sätt som de unga hanterar sin situation och hur de försöker kämpa mot sitt inre, försöker bli botade. Bland annat ser vi något oerhört skrämmande, nämligen att idrott anses kunna göra flickor för manhaftiga och därför blir flickorna lesbiska.

Den här typen av kristen inriktning har ofta en hel del ekonomiska resurser i USA. Till exempel får vi se delar ur ett tv-program med en kristen variant av aerobics, gymnastikrörelsen blandade med hymner och psalmer för att prisa Gud.

Alla kristna grupper fördömer inte homosexualitet. I stora delar av kristenheten är homosexualitet helt accepterat och inom Svenska kyrkan får samkönade par gifta sig. Förtryck av människor på grund av sin sexuella läggning finns i olika religioner och är inte specifikt för kristna grupper. Det är många ungdomar världen över som växer upp i sammanhang där homosexualitet ses som synd och är något som fördöms.

Filmen handlar om mer än vissa kristna gruppers förtryck om människor – jag ser att det finns paralleller till alla sammanhang där människor inte får vara den de är.

Mest av allt är filmen en hyllning till den sunda kraft av respekt för sig själv som ändå, trots allt, gror inom de flesta.