Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Kort möte – i all sin enkelhet superb

by

Kort möte
Regi: Colin Nutley
Manus: Noël Coward
Stockholms stadsteater
Premiär 10 februari 2012

En medelålders kvinna, Laura Jesson, gift och med två barn, hamnar på ett järnvägscafé i engelska Milford 1939, mitt under världskrig och bombplan som flyger över husen så tekopparna skakar. Laura har fått en sotflaga i ögat och det gör ont och är irriterande. En medelålders läkare, Dr Alec Harvey, sitter på cafét och tar en eftermiddagste. Som läkare är han duktig på att ta ut sotflagor ur ögon och han hjälper snabbt och effektivt Laura.

Båda befinner sig mitt i livet, har barn och är gifta och har vänner och är relativt nöjda med sina liv. Eller? De är inte helt missnöjda i alla fall. Men något drabbar dem och när de av en slump stöter på varandra snart igen börjar de samtala. En häftig förälskelse har drabbat dem. Men det är inte så enkelt att ha ett förhållande vid sidan om, både det egna samvetet stör och det finns alltid någon i bekantskapskretsen som dyker upp oväntat.

Helena Bergström i rollen som Laura Jesson och Jakob Eklund i rollen som Dr Alec Harvey är bra val. De fungerar bra tillsammans och samspelet dem emellan växer under föreställningen.

Colin Nutley har regisserat Noël Cowards mest berömda pjäs och satt sin prägel på den. Filmregissören bakom Änglagård med flera filmer använder på ett snyggt sätt filmmediet genom att använda bakre delen av scenväggen som filmduk, där en del av föreställningen är förinspelad och vi får se Helena Bergström och Jacob Eklund i täta närbilder och en del av dialogen sker på filmduken. Effektivt och snyggt, fotograferat stilenligt som om det vore en film från 1939. Colin Nutleys uppsättning är en blandning av David Leans film, Cowards originalpjäs och Emma Rices bearbetning. Scener ur den klassiska filmen har spelats in på nytt med Helena Bergström och Jakob Eklund i rollerna. Dessa är gjorda av den svenske fotografen Jens Fischer.

Scenografin är härligt brunmurrig och där finns till vänster interiörer från järnvägscaféet, i mitten några bord och stolar där resturangbesöken spelas upp och till höger två insuttna fåtöljer från Lauras hem som känns väldigt trettiotal. Där sitter ofta hennes man och läser något eller om han löser korsord.

Tidskänslan förstärks dessutom av pianot till vänster på scenen där jazziga sånger spelas och sjöngs. I föreställningen ingår även sju av Cowards odödliga sånger, bland annat ”A room with a view”, alla översatta till svenska av Rikard Wolff. De framförs av Lindy Larsson, Jessica Heribertsson Katrin Sundberg Fredrik Meyer och Ole Forsberg. Föreställningen innehåller även nyskriven musik av Per Andreasson. På järnvägscaféet skildras också några små bihistorier kring kärlek, som speglar tidsandan.

På ett plan är Kort möte en lättsam föreställning – den är lätt att se och blir aldrig tråkig. Den har dessuotm mjuka komiska inslag. Men ändå fångar den ändå lite av livet, i kortformat. Vi lever vanliga liv, men mitt i allt det vanliga och ganska grå utspelar sig våra livs draman och vi ställs inför de situationer där vi tvingas välja väg.

Före föreställningen samtalade jag med en vän vars dotter går i gymnasiet och där hade haft som uppgift att läsa Hamlet. Gymnasieungdomen och hennes kompisar hade tyckt den var tung och svår och den hade inget att säga dem. (Nu menar jag inte att Hamlet inte har något att säga. Det var deras ord) De hade sagt att om det var teater, då var teater inget för dem. Nu uppmanar jag gymnasielärare som vill öppna ungdomars ögon för och intresse för teater: gå på Kort möte. Föreställningen skildrar vardagsliv under kriget och ett möte mellan två människor som det finns mycket att diskutera vidare kring. Valde Laura och doktorn rätt? Vad är viktigast i livet? Vad är kärlek?

Kort möte är i all sin enkelhet superb.

I rollerna:
Laura Helena Bergström
Alec Jakob Eklund
Fred Lindy Larsson
Dolly Jessica Heribertsson
Myrtle Katrin Sundberg
Stephen Robert Panzenböck
Albert Godby Ole Forsberg
Beryl Katharina Cohen
Stanley Fredrik Meyer
Johnnie Bashkim Neziraj
Bill Mats Qviström

Av Noël Coward
I bearbetning för scenen Emma Rice
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Colin Nutley
Scenografi och kostym Charles Koroly
Film Jens Fischer
Komposition, Musikarrangemang Per Andreasson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg

Fotot överst:Carl Bengtsson
Övriga foton: Carl Thorborg

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Here comes the sun – episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet

by

Here comes the sun
Av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck
Malmö stadsteater
Urpremiär 10 februari 2012

Here comes the sun har ingen egentlig handling, det finns ingen berättelse med början och slut. Pjäsen är en betraktelse över döden, baserad på intervjuer Klas Abrahamsson gjort med folk som lever nära döden. Genom en rad episoder belyser pjäsen konceptet döden utifrån många olika vinklar.

Trots att dödligheten är 100 procent är döden inget vi pratar om. Vem av oss har egentligen planerat vad som ska hända vid vår egen död. Jag vet av erfarenhet att ett ton praktiska uppgifter ramlar över den som ska sköta det praktiska runt ett dödsbo och begravning och jag är tacksam över att min mor hade lämnat klara instruktioner både om vad som skulle hända, men även vad som inte skulle ske vid hennes begravning.

– När jag var sju år så var jag med om en bilolycka och eh, det blev en, jag jagade en boll,och kom över på andra sidan och blev påkörd av en Golf, och for upp i luften, ner och slog i huvudet.
Först mötte jag den där enorma ljustunneln som var fantastisk, bara slungades in i den, bara kände som jag sögs in i den och eh, sen kände jag bara kärlek och att all oro bara flöt bort. Och sen kände jag en hand som tog min och så kände jag igen två ögon som var min morfars.
Och mamma satt och väntade att jag skulle komma tillbaks och kallade på mig. Jag kom tillbaks efter tre veckor, i koma, och var på håret hela tiden på att gå över.
(ur Here Comes the Sun)

Episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet. Vissa av episoderna sliter verkligen tag i mig, medan andra lämnar mig oberörd.

De mest rörande är berättelserna från de som jobbar i vården och måste hitta vägar att hantera det de ser varje dag. Berättelsen om hur en död man delar ut en örfil får salongen att vrida sig i skratt.

Samma skratt fastnar dock i halsen när begravningsentreprenören beskriver begravningar betalda av socialen, där samhällets ensamma och bortglömda läggs till de sista vilan i en ceremoni med endast präst, organist och begravningsentreprenör närvarande.

Trots ojämnheten är Here comes the sun värd ett besök.

Text: Peter Johansson

I rollerna:
Lennart Almroth, Jenny Antoni, Göran Dyrssen, Cecilia Lindqvist, Kenneth Milldoff, Marianne Mörck
Regi: Ronny Danielsson
Längd: 2 timmar 30 minuter (med paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Carin Mannheimer, Martina Montelius och Helena Franzén får Svenska Teaterkritikers pris

by

Carin Mannheimer, Martina Montelius och Helena Franzén får 2011 års priser av Svenska Teaterkritikers förening.

På teaterkritikernas hemsida står motiveringarna:

Svenska Teaterkritikers förenings medlemmar prisar sina scenkonstfavoriter från 2011. Teaterpriset går till Carin Mannheimer med ensemble, Barn- och ungdomsteaterpriset går till Martina Montelius och Danspriset tilldelas Helena Franzén.

Svenska Teaterkritikers förenings Teaterpris 2011 tilldelas Dramatikern och regissören Carin Mannheimer samt ensemblen i ”I sista minuten”

Som folkhemmets särskilda seismograf registrerar Mannheimer med självironi, distans och blick för livets komiska lurpassande det moderna åldrandets problematik. Gemenskapen är undertext och ensemblen på Göteborgs stadsteater, med den dynamiska trion Inger Hayman, Gerd Hegnell och Ann Lundgren i spetsen, bjuder på ett mästerligt spel där skärpa, ömhet och mod smälter samman till en salt, smart och överraskande salongskomedi.

Kulturbloggen recenserade premiären på ”I sista minuten” och skrev:

Carin Mannheimer gjorde stor succé med Sista dansen som spelade sin 133:e och sista föreställning tidigare i år. ”I sista minuten” har Carin Mannheimer backat bandet och låter oss möta människor som visserligen har några år på nacken men som klarar sig själva och har bettet i behåll. Carin Mannheimer ger oss hopp inför ålderdomen. Rätt utnyttjad med bra vänner som vi kan bråka med men ändå ställa upp på varandra – och kanske till och med flytta ihop och på så sätt få pensionen att räcka till mer – då kan det ha sin charm att komma upp i åldern.

Premiärpubliken reste sig och klappade händerna. Göteborgspubliken var nog mycket nöjda, tror jag.

Dramatikern och regissören Martina Montelius får Svenska Teaterkritikers förenings Barn- och ungdomsteaterpris 2011 med motiveringen:
som i ”Mira går genom rummen” fortsätter sin dramatikerbana med att, som ingen annan, låta humorn borra sig igenom taket till det stora allvaret. Den samtida familjen med särkullsproblematik, regnbågsvariationer och singelskap får en seriös genomlysning ur barnperspektiv. På Unga Dramaten blir det en underhållande lovsång till toleransen och kärleken människor emellan i dramatikerns egen regi.

Svenska Teaterkritikers förenings Danspris 2011 går till dansaren och koreografen Helena Franzén:

Under mer än två decennier har Helena Franzén utforskat och koncentrerat sitt koreografiska uttryck. Envetet och med rörelsen i centrum har hon finputsat och renodlat sitt språk tillsammans med dansarna. Det senaste året har vi kunnat ta del av hennes känsla för tid, rörelse och rum i flera nya verk som visat att hon behärskar såväl stora som mindre scener. Helena Franzén stöper om det välbekanta och leder oss ut på ny och osäker mark. De musikaliska samarbetena med Jukka Rintamäki, Jenny Wilson och Daniel Fagerström känns självklara; musiken är en integrerad beståndsdel i hennes universum.

Svenska Teaterkritikers Förening delar varje år, sedan 1956, ut priser till sina favoriter inom scenkonstens olika discipliner. Teaterpristagaren och Barn- och ungdomsteaterpristagaren är utsedda genom omröstning bland föreningens medlemmar. Danspristagaren har utsetts av en särskild jury bestående av Liv Landell Major, Anna Ångström och Thomas Olsson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Idol – med musikteatergruppen ”Jag är är nu”, om att vara sitt eget bästa fan

by

Idol – en föreställning med musikteatergruppen JAG ÄR HÄR NU
Folkteaterns foajé i Stockholm
Premiär 31 augusti 2012

Det är tisdagen den 31 januari och premiär på Idol – musikteaterföreställningen från gruppen Jag är här nu!

Den handlar om hjältar, idoler och om att vara sitt eget bästa fan. De gör en inte besviken: Nadina, Harriet, Lotta. Det är lätt att förstå att de vunnit Barnteaterakademiens Manuspris 2008. Sedan 2008 – när de drog igång på Folkteatern – har de turnerat Sverige runt och uppträtt för 50 000 barn (8-13 år), 350 föreställningar, under två och ett halvt år. Föreställningen gjordes också i avsnitt för SR Barnradion. Publiken; Hovåsskolan, undertecknad; bjuds in och följer med. Harriett är grym på saxofonen, liksom Nadina på trumsetet och Lisa på elbasen/elgitarren.

Vi lever oss in i musiken: ”kom igen, kom igen”. Scenografin består av pruttkuddar som används mycket , snigel (som påminner rätt mycket om snigeln i barnprogrammet Björnes Magasin som gick på 1990-talet), saxofon, elbas/elgitarr, konstnärligt förevigade av Harriet och Lisa och Nadina.
Politiskt tema är att vi måste hjälpas åt, vara sjyssta, inte dra ner varandra. Klyftorna växer, vi duger som vi är. Inspireras hellre än imponeras är nyckelordet.

Blivande publik, i rätt ålder (fysiskt och psykiskt), kommer inte bli besvikna. I januari och februari 2012 spelar de på Foajéscenen.

Text: Katarina Bredberg

Manus, text, musik av de medverkande: Nadina Pundins, Harriet Ohlsson, Lisa Pedersen – i samarbete med Lars-Eric Brossner som ingår i Folkteatern Artists in residence
Scenografi/foto: Anna Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Strindberg skulle uppskatta Mats Eks version av Spöksonaten

by

Spöksonaten
Dramaten
Premiär 22 januari 2012

Den unge studenten Arkenholz räddar livet på människor som drabbas av ett husras och tidningarna skriver om hans bragd. Dagen därefter hamnar han i ett mystiskt gammalt hus där han får hjälp av en gammal flicka och strax därpå hamnar han i klorna på direktör Hummel, en äldre man i rullstol som hävdar att han kände studentens far. Studenten är skyldig att hjälpa den rullstolsburne mannen eftersom hans far en gång blev hjälpt av den mannen.
Det är ramhandlingen i Strindsbergs Spöksonaten som regisseras av Mats Ek. Fast Spöksonaten handlar egentligen om något annat, något som inte riktigt går att sätta ord på. Spöksonaten talar till fler sinnen än vad vi hör med ord. Det är synintryck, det är rörelser, det är det outtalade, det är våra rädslor, det är våra känslor – som Spöksonaten säger något till.

Att en föreställning får stående ovationer händer då och då – vilket Spöksonaten fick. Men att publiken applåderar flera gånger under föreställningen hör inte till vanligheterna. Mats Ek är en av Sveriges stora dansare och koreografer och har valt att låta dans vara en viktig del i handlingen. Varje enskilt dansframträdande fick applåder. Det blir kanske extra starkt i det här sammanhanget för att det är skådespelare som dansar, det är inte perfekt dansmässigt utan det handlar om uttrycket, skådespelarna säger något med dansen.

Spöksonaten är mycket, mycket, mycket, mycket mer än ramhandlingen. Frågan är om karaktärerna i huset ens är människor. Genom att berätta med dans och därmed gå utanför vad ord och dialog kan ge har Mats Ek fördjupat och förtätat Spöksonaten. Jag tror att Strindberg skulle uppskatta Mats Eks version av Spöksonaten. Mycket. Det är som om Strindbergs Spöksonaten först nu får rättvisa och på scen får det djup den har.
Ett av de berömda citaten ur Spöksonaten handlar just om att ord är till för att dölja sanningen, att tystnaden säger mycket mer.

Mats Eks spel med könsrollerna stryker också under det surrealistiska. Stina Ekblad gör Gubben, direktör Hummel, Gunnel Fred gör översten, Malin Ek gör Bengtsson och Etienne Glaser gör Vita damen, Niklas Ek gör flickan och Staffan Göthe gör Överstens hustru.

Det slår mig också att jag saknat bra svensk absurd eller surrealistiska draman. Det är svårt att göra teater som spränger ramarna. Strindberg skrev Spöksonaten 1907. Enligt uppgifter i Wikipedia anspelar namnet på Beethovens pianosonat i d-moll (op.31, nr 2), i vilken Strindberg tyckte sig höra anderöster och därför gav detta namn. Drygt hundra år gammal är den ändå en av de mest modernistiska svenska draman av kvalitet som sätts upp på teatrar.

När Spöksonaten sattes upp 2007 på Strindbergs intima teater för att fira att den lilla scenen vid Norra Bantorget fyllde 100 skrev Expressens teaterkritiker Nils Schwartz:

Uruppförandet av Spöksonaten på Intima teatern för 100 år sedan lär inte ha varit någon höjdare. Det var nog snarare något i den här stilen Strindberg hade tänkt sig. Hade han fått se de gamla operasångarna Erik Sædén och Margareta Hallin i rollerna som gubben Hummel och Mumien skulle han ha rest sig upp och jublat under pågående föreställning.

Jag kan tänka mig att det var häftigt med operasångare i några av rollerna, men jag tror att Strindberg skulle vara mycket nöjd med Mats Eks version också. Mats Ek har låtit skådespelarna framföra dans och förstärker det drömlika tilltalet. Spöksonaten suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet och talar till oss på ett annat plan är traditionell realistisk teater.

På Dramaten har Mats Ek tidigare regisserat Don Juan, Andromaque, Köpmannen i Venedig och Ett drömspel. Nu har Spöksonaten kommit in på hans imponerande CV och en sak är säker: med Spöksonaten har Strindbergsåret som firas nu, 100 år efter Strindbergs död, fått en perfekt start. Föreställningen har så mycket att ge och jag är säker på att jag tänker se den minst en gång till. Där finns många detaljer att uppleva.

Dramatenbloggen berättar en hel del om föreställningen och Strindbergsåret.

I rollerna Stina Ekblad, Hamadi Khemiri, Niklas Ek, Thérèse Brunnander, Yvan Auzely, Ana Laguna, Gunnel Fred, Staffan Göthe, Melinda Kinnaman, Jonas Bergström, Johan Holmberg, Malin Ek, Etienne Glaser, Hulda Lind Jóhannsdóttir

Regi och koreografi Mats Ek
Bearbetning Mats Ek, Irena Kraus
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Thea Kristensen , Barbro Forsgårdh

Bilden ovan:
Hamadi Khemiri och Stina Ekblad
Fotograf: Sören Vilks

Bilden nedan:
(Hamadi Khemiri), Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman, Malin Ek, Stina Ekblad, Ana Laguna, Johan Holmberg, Gunnel Fred och Etienne Glaser
Fotograf: Sören Vilks

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,