Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Teater Galeasen, recensionen

by

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Teater Galeasen, Stockholm
Manus: Roland Schimmelpfennig
Regi: Olof Hansson
Premiär 5 mars 2012

I u-länder svälter barn ihjäl och människor dör av sjukdomar för att de inte har råd med medicin. I västvärlden lever medelklassen trygga liv i hus med garage, fina möbler och bra jobb.
Vem rår för det? Vem fel är det?
Den frågan ställer föreställningen Peggy Pickit ser Guds ansikte i uppsättningen av den intressanta tyske nutidsdramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs.

Martin och Karin är två läkare, de är gifta och har arbetat utomlands i en krishärd i Afrika i sex år. Nu är de bjudna hem till vännerna Lisa och Frank, som under sex åren istället byggt upp ett tryggt medelklassliv med villa med fint garaga. Paren har inte setts på sex år – men mötet blir en katastrof.

När vi träder in i salongen möts vi av en helvitt scen. Vita soffor, vit heltäckningsmatta och alla fyra skådespelare klädda i chica vita kläder. Vi möts av en pinsam tystnad. Länge sitter de fyra nästan helt stilla. Någon rör bara lite lätt på en fot eller vickar på huvudet lite.

Framför scenen är en upphöjning där en plastfigur står fastsatt i ett ställ, dockan har röda högklackade skor och ser ut som en billig minivariant av Barbiedockor. Dockan har en central roll i dramat, det är Peggy Pickit.

Mannen i paret som bjudit hem middagsgäster bryter den pinsamma tystnaden genom att gå fram till publiken och ge startsignal åt spelet med att säga: ”Det var en total katastrof”. Därmed ser vi redan det förljugna spelet, låtsasvänskapen och kramarna som inte betyder något när Frank och Lisa välkomnar sina gäster.

Handlingen bryts hela tiden av genom att skådespelarna kliver ur scenen, tar några kliv fram mot publiken och kommenterar det som hänt eller återger sina tankar om kvällen. Därefter tas handlingen upp igen, ibland tillbakaspolar några steg. Upprepningen blir som ett mantra som speglar det förljugna sällskapslivet.

Mycket sägs mellan raderna och förstärks genom blickar och miner. Dramat klär av den välbärgade övre medelklassen in på benet och avslöjar alla dess förljugna beteenden och vi får också flera citat som kommer att bli klassiska beskrivningar av nutidsmänniskor som: ”Enda sättet att klara bjudningar är alkohol”.

Lisa och Frank har en femårig dotter, som inte är hemma när gästerna kommer. Martin och Karin har under de sex åren i Afrika tagit hand om en sjuk och föräldralös flicka, Annie. Lisa och Frank har skickat pengar till dem för att de ska kunna ge flickan medicin. De har också skickat brev från dottern Caroline, som gjort teckningar till Annie. Nu vill Caroline skicka sin plastdocka till Annie. Det blir så absurt, Annie är lämnad i Afrika och får inte längre medicin och kommer troligen inte att överleva, om hon ens lever fortfarande.

Föreställningen skildrar det komplicerade förhållandet mellan västvärlden och u-länderna, men den skildrar också hur hopplöst maktlös varje enskild människa kan känna sig.

En stark föreställning och ett måste för var och en som är intresserad av globala frågor. Den ställer viktiga frågor som mal runt i huvudet efteråt.

Rollerna:
Lisa: Sandra Huldt
Frank: Jacob Ericksson
Martin: Per Grytt
Karin: Åsa Persson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vita Horan på Teaterverket, en effektiv föreställning

by

Teater: Teaterverket
Pjäs: Vita Horan
Manus: Tom Eyen
Skådespelare: Anna Molin, Jeanette Svanberg
Regissör: Max Lundqvist

Scenografi och kostym: Linda Thisell, Sofia Findahl

Rubrik:
Två perspektiv av en människa – mötet som aldrig blir av

Det är inte första, och sannolikt inte sista, gången som Marilyn Monroes öde lockar till spekulationer om vad som låg bakom hennes död. Trots att Monroe var en person som levde större delen av sitt vuxna liv i strålkastarljuset, och gärna delade med sig av sitt förflutna, är hennes inre liv irriterande oåtkomligt.

Den här gången är det Max Lundqvist som med Vita Horan vill ge sitt bidrag till den rika floran av Monroe-kommentarer. Femtio år efter sin död berör hon oss fortfarande, även om jag misstänker att större delen av publiken aldrig sett en film som Monroe medverkade i.

Kort sammanfattning 1: Monroe gick från att vara firad modell till att bli typecastad som dum blondin till att bli seriös och firad aktris innan hon råkade svälja för många sömntabletter. Möjligen var det där med sömntabletterna högst frivilligt.

Kort sammanfattning 2: Norma Jeane Mortenson var ett oönskat barn till en psykiskt instabil mor som inte klarade av att ta hand om henne, och hon råkade ut för flertalet sexuella övergrepp från människor som skulle vara hennes trygghet. Kanske satte det djupa spår, för senare i livet utvecklade hon en viss psykisk instabilitet med bland annat alkohol- och tablettmissbruk. Oälskad och med ett oändligt bekräftelsebehov från de människor som svek henne först.

I Lundqvists uppsättning av Monroe befinner sig dessa båda perspektiv av en människa på samma scen. Det är ett möte mellan nutid och förflutet, mellan det naiva och det blassé, mellan livets olika besvikelser.

På Lundqvists scen rör sig Anna Molin och Jeanette Svanberg som olika perspektiv på Marilyn på betryggande avstånd från varandra. Mellan dem och aldrig riktigt utsagt ligger frågan om Mannens syn på Kvinnan, om ett våld som utövats rakt igenom en människas liv, med olika uttryckssätt. Ibland, som fosterfaderns försök att utföra sexuella övergrepp. Andra gånger som samhällets förväntan på henne att vara enkel och tillgänglig för att bevilja henne någon framgång. Hela tiden kan många frågor från pjäsens författare Tom Eyen anas, men får under den knappa timmen föreställningen varar inte någon klädsel. Monroes liv befinner sig hela tiden sig i förgrunden, och döljer allt som försöker lyfta handlingen bortom en människas alltför tidiga bortgång. Det är synd, men å andra sidan lämnar det något att tänka på resten av kvällen.

När ämnet och utgången är välkänd finns det ingen anledning att rygga tillbaka för att vara frank och tydlig med publiken. Vita Horan är en effektiv föreställning utan några störande krusiduller, enkel (om än något övertydlig) i såväl scenografi som kostym. Överlag skickligt och känsligt hanterat av såväl regissör som skådespelare.

Text: Johan Ranstam

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Frankenstein på Turteatern – känns i magen och ibland går det inte ens att titta

by

Frankenstein
Regi: Carina Ehrenholm
Av Helena Granström fritt efter Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderna Prometheus
Turteatern i Kärrtorp, Stockholm
Premiär 26 februari 2012

– Allt har ett syfte, det har jag upptäckt. Men vad har jag för syfte?
Det frågar Frankenstein i Turteaterns uppsättning där monstret gestaltas av en kvinna, i smutsig, trasig klänning. Klänningen som är nersolkad har förmodligen varit blommönstrad, men det är svårt att avgöra under all smuts. Hon har trasiga nylonstrumpor, högklackade orange skor där klacken är borta på vänster, så hennes stapplande gång blir ännu mer haltande.

Turteaterns uppsättning bygger på den klassiska berättelsen om Frankenstein. En vetenskapsman skapar en varelse. Gud skapade människan till sin avbild, varför ska då inte människan kunna skapa liv?
Vetenskapsmannen i Turteaterns föreställning ställer många frågor om vad som är liv och vad som är död och vad är forskares ansvar för sina verk.

Alla tre rollerna spelas av kvinnor, vetenskapsmannen, monstret och en upptäckare som bestiger berg.

Det finns många sätt att se föreställningen på. Den ställer frågor om vetenskapens ansvar och den tar upp existentiella frågor. Den kan ses som en skräckföreställning också, den är mörk och den är läskig med skramlig bullrig musik och starka strålkastare som då och då lyser oss, publiken rakt i ögonen så vi knappt kan se.

Föreställningen har inga dialoger, utan allt som talas är monologer riktade till publiken. Ingen lyssnar på de andra, alla tre rollkaraktörerna är uppslukade av sina egna tankar. När det var monstret som kom nära publiken och talade var jag tvungen att titta bort eller snegla åt sidan. Hon var så äcklig att jag inte klarade av att se hennes ansikte utan att må illa, hon var sminkad som ett riktigt monster och hade blod som rann över ansiktet och som hängde i långa slamsor från hakan.

Frankensteins frågor som jag nämnde i början det som gjorde mest ont att höra, de träffade rakt in i magen. Till vilket syfte finns jag? En fråga som lika gärna handlar om människans existens som om monstret.

Ibland talas det om teaterns kris och att det mest är äldre damer som går på teater. Det stämde inte på premiärpubliken på Turteatern som hade många unga i publiken och säkert lika många män som kvinnor i salongen. Om det är förortsteatrar som lockar den yngre publiken eller ämnet skräck tänker jag inte spekulera i. Den som gillar skräckfilm och skräcklitteratur får säkert ut ytterligare en aspekt av föreställningen,

Själv saknade jag dialoger och klarade inte riktigt att titta på Frankenstein där blodet som var kletat i ansiktet rann från hakan. Men frågorna kring forskningens ansvar får igång tankarna. Jag tror att Turteaterns föreställning av Frankenstein kommer att få olika reaktioner, den är speciell och lämnar nog ingen oberörd, oavsett om man blir äcklad av vissa delar eller inte

I rollerna:
Helena Sandström, Andrea Edwards och Karin Bengtsson

Foto: Jonas Jörneberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Erland Josephson är död

by

Erland Josephson har avlidit 88 år gammal. Han har vårdats på vårdhem en längre tid men blev under veckan allt sämre berättade dottern i Aftonbladet.

Erland Josephson har blivit känd genom bland annat sitt samarbete med Ingmar Bergman och var verksam inom film och teater sedan 1940-talet.

Hans arbete inom film och teater förde honom samman med många av de största inom film och teater.

Erlan Josephson var också en produktiv författare och skrev romaner, drama, poesi och noveller.

Mer om Erland Josephson

Aftonbladet

Sydsvenska Dagbladet

Sveriges Radio

Dagens Nyheter

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Strindberg som tolkad av Monty Python – när Moment:teater ger Nya Spöksonaten

by

Nya Spöksonaten
Av August Strindberg
Regi och bearbetning: Andreas Boonstra
Musik: Simon Steensland
Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn
Moment:Teater, Gubbängen, Stockholm
Premiär 25 februari 2012

Strindberg tolkad av Monty Python. När Andreas Boonstra från Moment:Teater sätter upp en teaterföreställning är det bara att räkna med att det blir mycket musik och en hel del totalt utflippade scener. Och alltid med rejäl politisk udd.

När han nu satt händerna på Strindbergs Spöksonaten är det likadant. Direktör Hummel som i Strindbergs manus lurar stundenten att jobba för honom med konstiga och falska argument blir i Boonstras version en man och ett parti som sade att de var ett nytt arbetarparti men egentligen stod för samma politik som de alltid haft. Hummel spelad av Martin Jonsson har har många likheter med Fredrik Reinfeldt, i maner och sätt att tala.

Regissören Andreas Boonstra beskriver sin tolkning av Hummel:
Vad några tyckte som var lite konstigt var att det nya partiet hade precis samma politik som de hade innan de blev nya, det nya var att nu skulle skattesänkningar och ökat privatisering leda till ökad välfärd, solidaritet, nya jobb.
…
Det är ju trolleri.

Översten i Spöksonaten blir en symbol för det socialdemokratiska partiet som suttit så länge på makten att deras politik upplevts som föråldrat. Mumien i garderoben och späket i originalmanus har blivit Olof Palme.

Ja det är mycket politik och de som förbereder sig inför valet 2014 kan hämta en hel del argument från föreställningen. Dessutom är det som alltid i Boonstras föreställningen en hel del fars och komik. Men föreställningen gör återvänder hela tiden, efter alla komiska politiska utvikningar, till Strindbergs manus. Strindbergs Spöksonaten blir ett sammanhållande kitt som Boonstras vidlyftighet mår bra av att följa.

Nya Spöksonaten bjudet på en skrattfest, åtminstone om du är kritisk till utvecklingen av samhället i Sverige idag. För rakt igenom politiskt är det. Andreas Boonstra radar upp argument efter argument till varför högerregeringen bör röstas bort 2014.

En av föreställningen roligaste scener är när Direktör Hummel rabblar upp årtal för alla saker som hans parti sagt nej till genom historien: som kvinnlig rösträtt, två veckors semester, fyra veckors semester, sjukförsäkring, rätt till partnerskap för homosexuella, a-kassa, ATP med mera, med mera.

Det subtila och mångtydiga i Strindbergs Spöksonaten försvinner förstås. Men ingen har väl heller väntat sig att Andreas Boonstra ska sätta upp en föreställning utan att tala klarspråk politiskt?
Känslan av att befinna sig i en galen dröm finns däremot kvar, fast i en dröm hos en politiskt engagerad person.

Den som sett mer traditionella föreställningar av Spöksonaten får uppleva hur berömda citat och dialoger framförs på ett nytt sätt och i nya sammanhang. Det är intressant och får mig att vilja se fler klassiker tolkas på det här yviga, fria och rent av respektlösa förhållningssättet, med ett nutida samhällsperspektiv.

Roligt är att våra bloggvänner på bloggen Alliansfrittsverige tackas i programmet för ovärderlig hjälp och inspiration.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,