Scenkonst

April i Anhörigsverige
Urpremiär 23 januari på Lilla scenen
Av Susanna Alakoski
Regi och dramatisering Monica Wilderoth
Kostym Monica Wilderoth
Föreställning som recenseras: den 27 januari 2016, på Lilla scenen Stockholms stadsteater

Det är ofta i dagens samhälle som vi får höra om disfunktionella familjer på ett sådant sätt att man nästan inte känner sig berörd. Man diskuterar det alltid statiskt på ett sådant vis, att det känns väldigt avlägset och nästan knappast sker. Man får det att låta som om det enbart är narkomaners barn som egentligen far illa.

I den här uppsättningen blir man drabbad av den ångest, rädsla och påverkan som 5 rollkaraktärer bär med sig genom livet, p.g.a. den erfarenhet de har haft av att vuxit upp med föräldrar som inte tagit sitt vuxenansvar för dem
Rollkaraktärerna kommer in i ett blåvitt väntrum. De sätter sig i varsin stol och inväntar att få göra sina röster hörda som hos en psykiatriker. Det är vi i publiken som får höra alla deras historier och frågor. Alla i publiken skrattar lite tyst, för de sitter så svenskt dvs. med största möjliga avstånd från varandra och låtsar nästan att de inte ser varandra. De nickar möjligen neutralt vid ingång och kastar sedan sin blick ned mot golvet. En stor känsla av inbördes skam fyller rummet. I tur och ordning börjar de berätta sakligt om de problem som påverkat dem hemifrån. Mammor som supit, pappor som slagits och rädslor man haft för att inte kunna hantera de bekymmer som de medfört.

Jag fascineras av alla de ursäkter de fått höra genom åren och hur villig man är att ursäkta sina nära och kära med nästan vad som helst. För om man inte ursäktar dem så kommer ju skammen och oron (skammen är alltid värst!). Slutligen landar de ju i ett faktum och en sanning dvs. ”Men räknas inte jag då!?”. Det kanske låter som en självklar fråga och man vill naturligtvis ge ett jakande svar. Men alla som någon gång kostat på sig att verka stark och bära alla andra, vet ju att man anses som elak och förfärlig när man till slut inte orkar och måste välja sig själv först.

En fråga som genomskär hela föreställningen är, ”vad gjorde att du klarade dig!?”. Gång på gång ställs den frågan och flera gånger svarar man på skilda sätt ”jag vet inte”. Slutligen konstaterar en av skådespelarna, att vem är det som påstår att jag har klarat mig!?
Bara för att man står upp, andas och är i ett stycke, innebär ju inte att man klarat sig. Därefter belyser man mycket sakligt de men som överförs till den som tvingas växa upp för fort, dvs. grundtilliten är spräckt, klarar inte av besvikelser, ljuger för sig själv om nivån av bördan och ständigt är man på sin vakt för att rädda situationer.

Fantastiskt var det att kvällens föreställning kunde innehålla så vackra scener med dans och musik, och genom det lyfta oron till en annan nivå. I det tragikomiska finns en sådan fantastisk kraft som gör att vi vänder på det hemska för att se om det kan finnas något kraftfullt att plocka med oss. I ett annat sammanhang kan det sedan få gro vidare till någon beundransvärt.
Mot slutet rensar skådespelet upp bland alla de klyschor som finns mellan oss och våra närstående. För inte är det rimligt att vi måste sakna en mamma som aldrig varit som en mamma för oss. Istället har vi fått vaka över att de inte tagit livet av sig, flippat ut och själva fått bli morsor som fått väcka syskon på morgonen så de kommit till skolan. Detta tunga vittnesbörd levereras sanningsenligt med känslan och legitimt från scenen. Samtidigt meddelar man att förlåtelsen sitter på en fantastisk kraft för all de som verkligen vill gå vidare med sina egna liv. Du behöver kunna släppa det. Man vill någonstans förmedla att föräldrar vanligtvis inte vill sina barn illa. Jag skulle snarare vilja trycka på att de flesta föräldrar som gör sina barn illa saknar empati och inlevelseförmåga för någon annan än sig själv.

När tacken från rollkaraktärerna till de fiktiva föräldrarna gavs, var det nog få av oss som inte hade en tår på kind. För i allt elände till närstående finns det ändå alltid saker som vi är glada och tacksamma för i vår relation till dem. Inte en enda av oss hade varit det vi är i denna stund utan en hel del motstånd.

I rollerna: Anna Wallander, Annika Hallin, Ulf Eklund, Kalle Westerdahl, Emil Ljungestig
Foto: Petra Hellberg