• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Tankar om föreställningen: April i Anhörigsverige

28 januari, 2016 by Lotta Altner

April i anhörigsverige. Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Anna Wallander Medverkande Annika Hallin Medverkande Emil Ljungestig Medverkande Ulf Eklund Medverkande Kalle Westerdahl PRODUKTION Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis


April i Anhörigsverige
Urpremiär 23 januari på Lilla scenen
Av Susanna Alakoski
Regi och dramatisering Monica Wilderoth
Kostym Monica Wilderoth
Föreställning som recenseras: den 27 januari 2016, på Lilla scenen Stockholms stadsteater

Det är ofta i dagens samhälle som vi får höra om disfunktionella familjer på ett sådant sätt att man nästan inte känner sig berörd. Man diskuterar det alltid statiskt på ett sådant vis, att det känns väldigt avlägset och nästan knappast sker. Man får det att låta som om det enbart är narkomaners barn som egentligen far illa.

I den här uppsättningen blir man drabbad av den ångest, rädsla och påverkan som 5 rollkaraktärer bär med sig genom livet, p.g.a. den erfarenhet de har haft av att vuxit upp med föräldrar som inte tagit sitt vuxenansvar för dem
Rollkaraktärerna kommer in i ett blåvitt väntrum. De sätter sig i varsin stol och inväntar att få göra sina röster hörda som hos en psykiatriker. Det är vi i publiken som får höra alla deras historier och frågor. Alla i publiken skrattar lite tyst, för de sitter så svenskt dvs. med största möjliga avstånd från varandra och låtsar nästan att de inte ser varandra. De nickar möjligen neutralt vid ingång och kastar sedan sin blick ned mot golvet. En stor känsla av inbördes skam fyller rummet. I tur och ordning börjar de berätta sakligt om de problem som påverkat dem hemifrån. Mammor som supit, pappor som slagits och rädslor man haft för att inte kunna hantera de bekymmer som de medfört.

April i anhörigsverigeJag fascineras av alla de ursäkter de fått höra genom åren och hur villig man är att ursäkta sina nära och kära med nästan vad som helst. För om man inte ursäktar dem så kommer ju skammen och oron (skammen är alltid värst!). Slutligen landar de ju i ett faktum och en sanning dvs. ”Men räknas inte jag då!?”. Det kanske låter som en självklar fråga och man vill naturligtvis ge ett jakande svar. Men alla som någon gång kostat på sig att verka stark och bära alla andra, vet ju att man anses som elak och förfärlig när man till slut inte orkar och måste välja sig själv först.

En fråga som genomskär hela föreställningen är, ”vad gjorde att du klarade dig!?”. Gång på gång ställs den frågan och flera gånger svarar man på skilda sätt ”jag vet inte”. Slutligen konstaterar en av skådespelarna, att vem är det som påstår att jag har klarat mig!?
Bara för att man står upp, andas och är i ett stycke, innebär ju inte att man klarat sig. Därefter belyser man mycket sakligt de men som överförs till den som tvingas växa upp för fort, dvs. grundtilliten är spräckt, klarar inte av besvikelser, ljuger för sig själv om nivån av bördan och ständigt är man på sin vakt för att rädda situationer.

Fantastiskt var det att kvällens föreställning kunde innehålla så vackra scener med dans och musik, och genom det lyfta oron till en annan nivå. I det tragikomiska finns en sådan fantastisk kraft som gör att vi vänder på det hemska för att se om det kan finnas något kraftfullt att plocka med oss. I ett annat sammanhang kan det sedan få gro vidare till någon beundransvärt.
Mot slutet rensar skådespelet upp bland alla de klyschor som finns mellan oss och våra närstående. För inte är det rimligt att vi måste sakna en mamma som aldrig varit som en mamma för oss. Istället har vi fått vaka över att de inte tagit livet av sig, flippat ut och själva fått bli morsor som fått väcka syskon på morgonen så de kommit till skolan. Detta tunga vittnesbörd levereras sanningsenligt med känslan och legitimt från scenen. Samtidigt meddelar man att förlåtelsen sitter på en fantastisk kraft för all de som verkligen vill gå vidare med sina egna liv. Du behöver kunna släppa det. Man vill någonstans förmedla att föräldrar vanligtvis inte vill sina barn illa. Jag skulle snarare vilja trycka på att de flesta föräldrar som gör sina barn illa saknar empati och inlevelseförmåga för någon annan än sig själv.

När tacken från rollkaraktärerna till de fiktiva föräldrarna gavs, var det nog få av oss som inte hade en tår på kind. För i allt elände till närstående finns det ändå alltid saker som vi är glada och tacksamma för i vår relation till dem. Inte en enda av oss hade varit det vi är i denna stund utan en hel del motstånd.

I rollerna: Anna Wallander, Annika Hallin, Ulf Eklund, Kalle Westerdahl, Emil Ljungestig
Foto: Petra Hellberg

April i anhörigsverige.  Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Anna Wallander Medverkande Annika Hallin Medverkande Emil Ljungestig Medverkande Ulf Eklund Medverkande Kalle Westerdahl PRODUKTION 		Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis

April i anhörigsverige.
Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande
Anna Wallander
Medverkande
Annika Hallin
Medverkande
Emil Ljungestig
Medverkande
Ulf Eklund
Medverkande
Kalle Westerdahl
PRODUKTION
Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Allakoski, anhörigsverige, Lotta Altner, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Jag var här först – En pärla om vingklippta kvinnor

28 januari, 2016 by Mats Hallberg

jagharharforst

Jag var här först – del 1 i Roadtrip i regionen
av Kristian Hallberg
Folkteatern, Göteborg
Premiär 27 januari 2016

Flyttar romer runt på grund av ryktesspridning eller beror på det på något annat? Detta är en central frågeställning i Kristian Hallbergs nya kortpjäs, första av tre i projektet Roadtrip i regionen. Uppmärksammade utställningen Vi är romer på Göteborgs Stadsmuseum var en utgångspunkt i skrivandet. Att den knaggliga dialogen mellan två omaka individer, som båda vistas i utanförskap, äger rum just i Lilla Edet är ingen slump. Dramatikern ville insupa stämningar i västsvenska orter där SD har starkt fäste.

Hallberg vars pjäser på sistone satts upp i Sveriges tre största städer, säger i intervju att han kan förstå tjusningen med mindre orter. Men uttalandet motsägs av de dagboksutdrag som publiceras i programmet, vilka återger allmän torftighet och ett begränsat utbud. Vill tala om att jag i fjol såg en lyckad iscensättning av 80-talistens listiga Variationer på Folkteatern.
Vad vi skådar är ett delvis absurt, delvis uppfordrande kammarspel vars spelplats är en föga lönsam änglabutik. Innan premiärpubliken kommit på plats i den lilla salongen hörs en vacker kör av kvinnoröster i högtalarna. Under tiden sitter en person med ryggen emot oss och tillverkar pappersänglar.

Berättelsen börjar med att hon överraskas av besök. Bakgrunden är att Innehavaren Elisabeth vill ha sällskap, därför annonserar hon efter personal. Kringflackande Samatha råkar få syn på jobberbjudandet, kliver in ackompanjerad av himmelska toner. Som enda sökande får hon utan referenser jobbet. De turas om att packa upp och stå i kassan, fast kunderna uteblir.

Kommunikationen dem emellan går knackigt. Butiksinnehavaren tar tillfället i akt att agera chef, låter frustrationen gå ut över den nyanställde. Misstänksamhet frodas snarare än systerskap, vilket leder till ofrånkomlig uppgörelse efter att en lapp satts upp på dörren. Vändpunkten kommer när de sköra kvinnorna kan dela sin utsatthet. Varför vet vi så lite om varandra, om de som vi umgås med i arbetslivet? Detta är ett tema i Jag var här först. Dialogen är vass och korthuggen, stör mig inte på att Hallberg odlat sin fäbless för krackelerande kommunikation genom att trava avsiktliga missförstånd på hög. Manus är lika mycket förhöjning som realism. Inte för inte är underrubriken vardagsmagi i Lilla Edet. Texten kretsar mycket kring att bli betraktad och granskad. Hur handskas gestaltarna vi ser på scen med sådan problematik?

roadtripVar intressant att höra radioinslag i P4 om hur Lena B Nilsson (Elisabeth) och Sara Wikström (Samantha) tagit sig an sina roller. De berättade att engelskspråkige regissören Gary Whitaker – hans första regiuppdrag hos Folkteatern – introducerat dem för nya arbetsmetoder genom att bland annat dela upp manus i sektioner. Flitigt anlitade Karin Dahlström står för scenografi & kostymdesign. Noterade främst alla pappersänglar hängandes i innertaket, Nilssons vita vida blus och den kvadratiska träkonstruktion; ett bygge som regissören liknat vid en tryckkokare. Stycket är kort, uppskattningsvis 50 minuter, vilket innebär nedslag i två karaktärer på bekostnad av fördjupning. Men trots kortvarig dramatik, hinner kontrahenterna karva i varandras psyken, vilket vittnar om textens kvalitet.

Jag har sett skådespelarna i ett otal roller i ett drygt decennium. De brukar suveränt behärska de utmaningar de ställs inför, inget undantag denna gång. Som vanligt sensibelt samspel och stark scennärvaro! Paret på scen är föredömliga uttolkare av ett angeläget drama, vars pendlingar mellan seriositet och avväpnande humor är värda rungande applåder. Vad jag tar med mig är fina rollprestationer och framför allt en intelligent pjäs som manar till eftertanke. Om finansiering kan ordnas, är tanken att denna pärla till enaktare ska ut på turné.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Thomas Hanzon och Petronella Barker i De stora vidderna på Lilla scenen

25 januari, 2016 by Redaktionen

Ett bekymmerslöst och till synes lekfullt sommarleverne får dödliga konsekvenser när Dramaten för första gången på över 100 år sätter upp Friedrich Schnitzlers De stora vidderna i en nyöversättning av Horace Engdahl. Regi Tobias Theorell. Premiär den 13 februari.

Ett pressmeddelande berättar:
En dans vid avgrunden. Så kan man beskriva temat i Friedrich Schnitzlers De stora vidderna där paret Friedrich och Genia, gifta sedan flera år, befinner sig mitt i varsin 40-årskris. Friedrich botar sin ångest genom att förströ sig med yngre kvinnor. Genia uppvaktas av den unge pianisten Korsakov, men nobbar honom. I sina försök att spela ut varandra leker de skoningslöst med varandras, och inte minst sina vänners, känslor.

dramaten_t_hanzon– De stora vidderna skrevs 1911 men går rakt in i vår tid. Schnitzler skildrar människor som lever en till synes bekymmerslös tillvaro. De har massor av fritid och pengar, fina sommarhus och stimulerande umgänge. Sköna sommarhäng med tennismatcher, extremsporter och otrohetsaffärer. Men innerst inne mal den molande känslan av ensamhet och tomhet. De lever sina liv på lek och som om deras handlingar inte kunde få några konsekvenser. Men det får de. Dödliga konsekvenser, säger regissören Tobias Theorell

Den österrikiske författaren Arthur Schnitzler (1862-1931) var på sin tid högst kontroversiell. Han såg på kärlek och sexualitet med läkarens klara och svala blick, så skarpt att en pjäs som Ringlek fick spelförbud. Idag har hans pjäser fått en renässans i Europa.

Schnitzler är en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten. Mellan 1910 och 1922 satte teatern upp hela 16 pjäser av honom. De stora vidderna har spelats en gång tidigare på teatern, 1915, och då under namnet Det vida landet.

Sigmund Freud, samtida med Schnitzler, såg i honom en ”psykologisk djupforskare, så ärlig och orädd som ingen förr”. Stanley Kubricks omtalade film Eyes Wide Shut (1999) baserades på Schnitzlers roman Drömberättelse.

Medverkande
dramaten_petronellaFriedrich Hofreiter Thomas Hanzon
Genia Hofreiter Petronella Barker
Dr Mauer Erik Ehn
Otto Meinhold-Aigner Otto Hargne Kin
Herr von Aigner Staffan Göthe
Anna Meinhold-Aigner Chatarina Larsson
Fru von Wahl Irene Lindh
Erna Rakel Benér Gajdusek,
Julius Natter Reuben Sallmander
Adele Natter Julia Dufvenius

Översättning Horace Engdahl
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torkel Blomkvist
Peruk och mask Peter Westerberg, EvaMaria Holm

Premiär 13 februari, Lilla scenen

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Scenkonst, Teater, Thomas Hanzon

Tankar om ”Daidalos och Ikaros” på Teater Sagohuset i Lund

25 januari, 2016 by Redaktionen

Ikaros

Daidalos och Ikaros
Av Dario Fo
Regi: Björn Granath
Premiär på Teater Sagohuset, Lund, 24 januari 2016

Hybris, mod eller frihetens rena skära glädje? Hur vi ser på Ikaros beror helt och hållet på perspektivet.
Teater Sagohuset sätter tänderna i Dario Fos monologförestälkning, Daidalos och Ikaros, grundad på en klassiker från den grekiska mytologin. Daidalos var en uppfinnare som byggde en labyrint avsedd att såväl fängsla som skydda Minotauros. Labyrinten till trots lyckas Theseus döda Minotauros. Daidalos hamnar i onåd hos den enväldige härskaren och spärras tillsammans med sin son Ikaros in i sin egen labyrint. Daidalos konstruerar vingar åt dem båda så de kan fly sitt fängelse. Daidalos varnar sin son för att flyga för nära solen, eftersom solens hetta då kommer att smälta vaxet i vingarna. Naturligtvis ignorerar Ikaros faderns varning, flyger för högt, och störtar i Egeiska havet.

Ikaros2Trots att det bara finns en person på scenen är det inte en klassisk monolog. Ola Citron spelar tre roller, Ikaros, Daidalos samt en berättare. Genom förändringar i röst, kroppsspråk, minspel och en rikt utbud av gester flyter han mellan de två rollerna och berättaren. Det är Dario Fo, vilket innebär att det finns både svärta och humor i dialogen mellan fadern och sonen. Ikaros är fullt begripligt rätt sur på fadern som konstruerat en labyrint så komplicerad att inte ens konstruktören själv kan hitta ut.

Det är verkligen minimalistisk teater. Scenen är tom, det finns ingen rekvisita, ingen dekor, bara ett blått skynke i bakgrunden. Ljuset är enkelt och ljudet är skådespelarens röst och inget annat.
Den vanligaste tolkningen av berättelsen om Ikaros är att det är varning för övermod, hybris. Flyg inte för högt, det kan gå dig illa. Det är Jantelagen 2000 år innan den formulerades av den danske författaren Aksel Sandemose – tro inte att du är något eller ”Skomakare, bliv vid din läst”.

Den klassiska synen på Ikaros som övermodig är väldigt endimensionell. Ikaros fängslas enbart därför att han är sin fars son. Han låses in i ett brutalt fängelse konstruerat i avsikt att driva dess fångartill vansinne. Vem är vi att klandra honom för att verkligen njuta sin nyblivna frihet när han äntligen får den? En annan tolkning är att Ikaros genom att trotsa faderns varning om vingarnas begränsning verkligen uppvisar mod och vision. Hur många upptäckter hade stannat i byrålådan om forskare, konstnärer och uppfinnare hade lyssnat på omdömet ”Det där går inte”?

En viktig målgrupp för Teater Sagohuset är barn och unga. Deras föreställningar spelas ofta på dagtid och är en grund för diskussioner om moral och val. Berättelsen om Daidalos och Ikaros är en odödlig berättelse just därför att frågan den ställer är tidlös. Är den som utmanar och trotsar auktoriteter och invanda föreställningar en övermodig skitstövel som förtjänar att misslyckas, en modig individ som oavsett framgång förtjänar respekt eller bara en livsglad nyfiken människa som vi övriga i hemlighet avundas?

På scen: Ola Citron

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dario Fo, Sagohuset, Scenkonst, Teaterkritik

Tankar om Medea på Operan

24 januari, 2016 by Lotta Altner

Urpremiär av Daniel Börtz nyskrivna opera Medea 2016 Kungliga Operan. Medea/Emma Vetter och Jason/Karl-Magnus Fredriksson.
Urpremiär av Daniel Börtz nyskrivna opera Medea 2016 Kungliga Operan. Medea/Emma Vetter och Jason/Karl-Magnus Fredriksson.

Medea
Text Euripides
Musik Daniel Börtz
Svensk tolkning Agneta Pleijel/Jan Stolpe
Regi Stefan Larsson
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Kungliga Operan, premiär den 23 januari 2016

Varje drama måste ha en drivkraft för att berättelsen ska kännas meningsfull. I Euripides Medea är det svartsjuka och hat som ska var de största krafterna. En kvinna blir lämnad av sin man för att han hellre vill gifta sig med någon annan och detta trots att hon har lämnat sitt land och sin familj bakom sig, för hans skull. Medea har dessutom givit Jason två söner, som det så fint hette på den tiden. Hon har således uppfyllt varje kvinnas skyldighet. Medea kan inte förstå hur han kan gifta om sig när han redan nu har två barn.

medea7Operans uppsättning befinner sig i en vit marmorlåda, någonstans i Korint. Det grekiska ursprunget gör sig gällande och gör oss redo för kvällens tragedi. Inledningsvis skulle nog den ovana åhöraren kunna blanda ihop Amman med Media, eftersom de påminner mycket om varandra. Men när Media väl gör sin entré bär hon tydligt upp sin starka rollkaraktär. Medea verkar vara en försmådd kvinna, men ändå sansad. Hon måste lämna landet och inser vad hon försakat i livet. ”Jag vill inte mera. Jag vill dö.”

När Jason och Medea möts för första gången på scen, känner jag en viss besvikelse. Jag upplever ingen passion eller före detta kärlek som gör det möjligt för mig att förstå att hon skulle ha kunnat offra hemland, släkt och vänner. Hur kan hon ens vara svartsjuk!? Om nu Medea aldrig riktigt älskat Jason, eller han aldrig henne, så blir ju inte heller hans svek så stort, eller hennes vansinne ens troligt. Genom båda akterna försöker jag känna med dem och förstå dem, men jag kommer aldrig fram till att det någonsin funnits kärlek mellan dem. Jag finner inte den där livsavgörande drivkraften. Musiken och scenografin, är pampig och dramatisk. Sångerna har vackra ord och fiffiga lösningar. Men kärlekens grund mellan Medea och Jason, övertygar aldrig någonsin. Hans nya äktenskap blir mer förståligt och hennes vrede mer obegripligt.

medea2Uppsättningen ger dock ett klart och viktigt politiskt budskap till publiken, när de första gången både talar och sjunger till oss. Kvinnorna i Korint stirrar rakt ut långt fram på scen och säger, ”Av alla bördor är nog ingen så stor som den att lämna sitt hemland”. De betonar också att var och en som vill stänga en gräns för en flykting inte är mycket värd och att de förtjänar att själva sättas på flykt.

När budbäraren kommer in i andra akten, lyfter han hela handlingen och passionen i dramat genom sin talmonolog. Det är först då jag på riktigt kan se Medeas vansinne i sina mord, eftersom hon hånler och sedan blir alldeles paralyserad. Vi får veta hur Jasons nya blivande hustru dör av den förgiftade kransen. Detaljerna är väldigt morbida och ger tydliga bilder om Medeas förmågor till hämnd, ” … ditt straff kommer att kännas in i märgen …”.

Mest fascinerad blev jag av de blodscener som trots sin fasansfullhet ändå förblev så konstnärligt strikta och vackra, trots dess vidrighet. Det är enbart vår opera som kan gör det så snyggt i all sin hemskhet.

Kvällens stora fråga är dock om det ligger mig i fatet att ha läst Euripides tragedi innan man ser Daniel Börtz tolkning? I det här fallet tror jag att det hade varit bättre att man hade varit oerhört förtjust och kunnig i avancerad operasång, snarare än att vara påläst och kunnig i tragedins fantastiska poesi.

 

Urpremiär av Daniel Börtz nyskrivna opera Medea 2016 Kungliga Operan. I rollerna; Medea/Emma Vetter, Kung Kreon/John Erik Eleby.
Urpremiär av Daniel Börtz nyskrivna opera Medea 2016 Kungliga Operan. I rollerna; Medea/Emma Vetter, Kung Kreon/John Erik Eleby.

Foto: Carl Thorborg

Arkiverad under: Scen Taggad som: drama, Medea, Opera, Scenkonst, Teaterkritik, tragedi

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in