• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Mordet på Orientexpressen

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Mordet på Orientexpressen
Betyg 3
Regi Kenneth Branagh
Svensk biopremiär den 24 november men visas i 70mm i Stockholm, Göteborg och Malmö från och med den 20 november.

Agatha Christies deckare ”Mordet på Orientexpressen” räknas av många som en av hennes bästa böcker. Den gavs ut 1934 och är en klassisk puzzeldeckare där hjälten/detektiven i slutet av boken/filmen samlar alla misstänkt för en genomgång mordgåtan och där den skarpsinnige detektiven löser gåtan och avslöjar vem som är mördaren.
Boken har filmats fyra gånger, den mest berömda versionen är från 1974, och har en lång rad kända skådespelare i rollistan, som Albert Finney (som Poirot), Jacqueline Bisset, Sean Connery, Wendy Hiller, Vanessa Redgrave, Lauren Bacall, Ingrid Bergman (som vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll), John Gielgud, Rachel Roberts och Michael York.

Varför alls göra en ny version av ett sådant mästerverk? Ja den frågan har jag hört många ställa. Den brittiske skådespelaren och regissören Kenneth Branagh gör absolut ett godkänt filmverk. Vissa saker fungerar bättre i denna nya versionen och andra sämre. Men varje film har rätt att bedömas för sig själv och alla har inte sett någon tidigare version och kanske inte heller läst deckaren. På sätt och vis är det en fördel att inte ha läst deckaren, att inte veta upplösningen på mordet, Lite av spänningen försvinner för den som vet svaret.

Filmfotot är, som väntat, fantastiskt skickligt genomfört och att se filmen på en biograf som visar 70 mm-film är mäktigt. Tåget som far fram på hög höjd, människor som skymtas genom frusna fönster, den lyxiga första klass-restaurangen och passagerarna.

Filmen utspelar sig på 1930-talet och följer den något själv-älskande belgiske detektiven Hercule Poirot som utfört ännu ett av sina hyllade insatser som detektiv på ett tillfälligt besök i Jerusalem och ska nu resa hem för att ta en välbehövlig semester. Han hamnar på en lyxig tågresa, med Orientexpressen, genom Europa och där inträffar ett mord.

Johnny Depp

Hercule Poirot övertalas av tågföretagets ledning att försöka lösa mordet och hitta mördaren. Poirot vars inställning till livet är att allt är antingen svart eller vitt, gott eller ont, ställs här inför en situation där han tvingas omvärdera hela sin världsbild. Jag tycker Branagh har gjort en intressant tolkning av deckarhistorien genom att sätta Poirot ännu mer i fokus och låta honom möta sina egna förutfattade meningar. Kenneth Branagh gör själv rollen som Poirot och det fungerar bra, han är en skicklig skådespelare även om han haft några sämre insatser emellanåt.

Rollistan är också påkostad med flera av världens skickligaste skådespelare där utan tvekan Judi Dench, Derek Jacobi och Willem Dafoe ligger i täten. Denna trio är alltid intressanta att se. Penélope Cruz och Michelle Pfeiffer får också väl godkänt. Däremot är jag rätt trött på Johnny Depp, han har i de senaste filmerna ofta varit en parodi på sig själv – och det är han i den här också. Han hittar inte rätt i rollen.

Jag tippar att Kenneth Branagh påkostade Mordet på Orientexpressen kommer att bli en av de filmer som drar storpublik i vinter – och det är absolut en välgjord film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kenneth Branagh, Mordet på Orientexpressen, Scen

Filmrecension: Lyubov- kärlek på ryska

16 november, 2017 by Rosemari Södergren

Lyubov – kärlek på ryska
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 november 2017

Vi bjuds in till ett lugnt, ärligt och öppet samtal om kärlek. Den ryska författaren Svetlana Aleksijevitj har intervjuat hundratals människor i Ryssland om kärlek i sin kommande bok och filmregissören Staffan Julén har skapat ett filmiskt verk där flera av berättelserna vävs in i varandra. Lyubov – kärlek på ryska är ett konstverk och en film där vi får möta vanliga människor som berättar om kärleken eller frånvaron av kärleken i deras liv. Det är underbart hur människor som inte är glamorösa Hollywoodstjärnor utan mänskliga karaktärer i olika åldrar stå eller sitta framför kameran och öppna sig, som om vi var vänner och satt tillsammans en kväll med en kopp te och pratade om livet och existensen.

I ”Lyubov – kärlek på ryska” får vi möta flera mycket intressanta människor som både upplevs unika och väldigt mänskliga, det kunde varit jag eller du eller någon i vår omgivning som öppnar sig och berättar om kärleken i sitt liv.

Det är så befriande med en kamera som kan vila på människor, en kamera som inte har en stressad fotograf som söker hela tiden söker nya vinklar, nya sensationer utan istället litar på att människorna och miljöerna kan tala till oss utan häftiga klipp.

”Hon sitter vid fönstret varje dag och väntar på mig. Var jag än är i världen, bär jag den vetskapen med mig”, berättar en röst i början av filmen. I slutet knyts säcken ihop och begreppet kärlek har vidgats och fördjupats.

Filmen är vacker, stark och mångbottnad. På ytan kan det se ut som att det enbart handlar om den passionerade kärleken mellan en man och en kvinna, men det handlar om mycket mer – och det sägs inte rent ut utan det är något som sitter i betraktarens öga. Det är mycket som sägs, men inte med ord.

Amerikanska romantiska filmer har öst över en förenklad, förljugen bild av kärleken över biopubliken i decennier. Vad är kärlek? Är det som i Hollywood: en man och en kvinna (på senare år kan det också vara två kvinnor eller två män) som möts: de har lite svårigheter av något slag och sedan övervinner deras kärlek allt och de lever i ett romantisk skimmer i evighet.

I Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, är bilden av kärlek och lycka annorlunda. Som en trettioårig kvinna berättar i filmen: ”Jag har växt upp under bra förhållanden och har lätt för att prata och har vänner. Du måste vara lycklig, säger de. Men då får jag dåligt samvete. Har jag rätt att ha lycka?”

Det sovjetiska systemet var så annorlunda att leva i än det amerikanska – och den sovjetiska och/eller den ryska litteraturen och all kultur därifrån har ett helt annat förhållningssätt gentemot människan, ett annat sätt att gestalta livets villkor. Ett sätt som är mycket mer vemodigt, mycket mer mångbottnad, mycket ärligare – upplever jag ofta. Varför är svensk film så påverkad av den amerikanska? Egentligen tycker jag att vårt svenska samhälle och hur vi lever våra liv har mycket mer gemensamt med det ryska sättet att se på livet.

Filmen är frukten av dryga tre års samarbete mellan filmregissören Staffan Julén och Svetlana Aleksijevitj. Kärleksberättelserna i hennes kommande bok utgör stommen i filmen där den ena berättelsen smittar den andra associativt och tematiskt. Likt Aleksijevitjs böcker utgår filmen från de dokumentära intervjuerna för att skapa ett verk där gränsen mellan dokumentär och fiktion upphävs, en syntes mellan journalistik och epik, dikt och dokumentär. I november och början av december visas Lyubov – kärlek på ryska på Liljevalchs konsthall där ett omfattande seminarieprogram arrangeras till filmvisningarna.

Det enda jag saknar i filmen är några homosexuella som får berätta om kärlek. Det hade passar så bra med tanke på den ryska maktens sätt att bemöta HBTQ-rörelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Lyubov- kärlek på ryska, Scen, Svetlana Aleksijevitj

Filmrecension: Okänd soldat – en finsk klassiker blir storslagen film om krigets jävlighet och viljan att överleva

16 november, 2017 by Birgitta Komaki


Okänd soldat
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2017
Regissör Aku Luohimies

Berättelsen om en truppenhet som kämpade under finska fortsättningskriget 1941 -1944 i skogarna i Karelen. När Väinö Linna 1954 skrev sin bok Okänd soldat låg inte kriget så långt tillbaka i tiden. Nu mer än 60 år senare har två filmer redan gjorts om boken och det här är den tredje. Det är Finlands hittills dyraste filmproduktion och kommer i år när Finland firar 100 års självständighet. När filmen hade premiär i Finland drog den en rekordpublik och väckte stort intresse. Filmens tre timmar har i Sverige förkortats till drygt två timmar.

Det är en krigsfilm med ett lerig, iskallt krig i skogen. Den visar ett krig långt från ära och berömmelse. Ett krig för herrarna mer än de soldater som hukar mellan träden eller i skyttegravar. Man gör sin plikt men man vet också vem som har nytta av kriget.

Kriget förändrar livet för soldaterna, unga karlar och pojkar. Kriget förändrar också livet för dem därhemma, hemmafronten. Kvinnor och barn som får kämpa för att överleva. Rädslan finns alltid där att maken eller sonen inte skall komma tillbaka. Det är ett krig som har satt djupa spår i den finska nationen. De som inte var födda har hört berättelser från den äldre generationen.

Men trots fasor och umbäranden så är det också en film som visar vänskap, humor och viljan att överleva. Rokka (Eero Aho) som varit med i vinterkriget är den som aldrig krusar och vet sitt värde. Aho är perfekt i rollen och man tror på honom direkt. Rokka bär upp en stor del av historien och han är en sann nationell hjälte. En person utan respekt för militärisk disciplin och med genuin medmänsklighet. Han har sällskap av Kariluoto och Koskila och många andra. Jag tycker om den här filmen för skildringen av männen. Deras vilja att överleva och att det enda sättet är att hålla ihop. Ingen ensam hjälte överlever i den Karelska barrskogen.

Regissören Ako Luohimies har gjort en fin psykologisk film som speglar storheten i den lilla människan. Han har tidigare gjort 9 långfilmer och flera TV-serier.

Filmen får mig att fundera på om det är värt att kämpa så för några skogsbackar eller nationsgränser som flyttas hit eller dit. Krigets meningslöshet. Och att krig kan vara att man krälar fram i skogen för att inta en åker. De krig man ser på TV nu är ju mest sönderbombade städer och hus som är helt förstörda. Här är skogen mäktig , svårframkomlig och fylld av tallar. Den är filmats förödande vacker och man känner att det är riktig levande natur. Men kriget drabbar allt och både människor och naturen lider. En stark film där minnet blir av människorna mer än av kanoner och tanks.

Okänd soldat är den största finska filmproduktionen hittills. Och den har slagit publikrekord i Finland. Filmen hade biopremiär i Finland den 27 Oktober och lockade inte mindre än 170.213 besökare premiärhelgen vilket gör den till den största öppningen för en finsk film någonsin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Okänd soldat, Scen

Filmrecension: Justice League – fjantig, löjlig, idiotisk

15 november, 2017 by Rosemari Södergren

Justice League
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 november 2017

Wonder Woman gjorde rätt stor succé när den kom på bio, också av bland filmkritiker hyllades superhjälte-filmen med Gal Gadot i rollen som Wonder Woman. (Filmen fick betyg 4 av Kulturbloggen.) Denna kvinnliga superhjälte är en av huvudkaraktärerna i Justice League som når biograferna den 17 november 2017, ungefär i samma veva som filmen Wonder Woman släpps på dvd och bluray.

Karaktären Wonder Woman är fortfarande väldigt bra, men det räcker inte. Justice League är en riktig flopp, en misslyckad film och då är jag en person som gillar serietidningar och filmer om superhjältar. Denna genre kan vara väldigt bra, både spännande, äventyrliga och samtidigt ha något vettigt att säga om livet och människor.

Filmen kretsar en hel del kring Batman som tyngs av skuldkänslor för att han menar att han är del i att Superman har dött. Ja Superman har dött och det sätter fart på kriminella som ser sin chans att inte längre bli gripna. Det största hotet är att den allra ondaste onda, Steppenwolf, kommer tillbaka.

Här har vi två av filmens stora minus. Steppenwolf är den mest idiotiska och löjliga ärkebov jag sett på film, tror jag. Med sin fjantiga huvudbonad med horn ser han skitdum ut. Han ser så töntig ut att han är en parodi på sig själv. Vad är då hans mål? Att totalt förstöra jorden. Har vi inte kommit förbi den tiden då filmens stora bov är rakt igenom ond och dum i huvudet? Ska det inte finnas någon tanke bakom vad denna onda person vill uppnå? Även om det är en saga om superhjältar kan vi inte förvänta oss några nyanser i den onda? Stackars Ciarán Hinds att ha en sådan idiotisk roll.

Batman är egentligen min favorit bland alla seriehjältar. Jag ska glömma bort den här filmen, ska glömma att Batman är med. För Ben Affleck är helt fel i den rollen. Hans sätt att vara den deprimerade Batman har helt fel utstrålning, hans mörker är inte ett dugg trovärdigt. Varenda en som gjort Batman tidigare har gjort det bättre.

Henry Cavill som superman är ingen riktig höjdare heller. För slickat sockersöt och stel. Nej, det räcker inte att Ezra Miller är väldigt charmig som den unga superhjälten Flash och Jeremy Irons en bra Alfred och att Jason Momoa fungerar som Aquaman. Storyn måste ha någon kvalitet även när genren är ”superhjältar räddar världen”.

De gigantiska resurser som filmarna har till sitt förfogande för att göra en sådan action- och ävenyrsfilm tycker jag vi har rätt att vänta oss något mer nyanserat. Varför ska en ond person vilja ta över världen enbart för att förstöra? Filmen är inte spännande, inte överraskande, inget oväntat händer, den är inte rolig, bara fjantig. Någon slags mer tanke bakom borde filmskaparna kunna ha med.

Filmen har premiär den 17 november 2017 och sorgligt när är en uppföljare är schemalagd att komma ut den 14 juni 2019. Hoppas de tar in en manusförfattare och regissör som kan göra en film med några blir bottnar i berättelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Batman, Filmrecension, Justice League, Scen, Wonder Woman

Filmrecension: Menashe – fascinerande, berörande

14 november, 2017 by Rosemari Södergren

Menashe
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 december 2017
Filmen visas Stockholm Filmfestival
Reg Joshua Z Weinstein
Språk: Jiddisch/Engelska

En fascinerande inblick i livet bland ultraortodoxa judar i New York. En film som berör och låter oss få komma in i en miljö de flesta av oss aldrig någonsin möter.

I New Yorks Borough Park finns ett av världens största judiska samhällen. Här är det ultraortodoxa det vardagliga, och bland de långa svarta rockarna finns Menashe – en snäll men olycklig man. Sedan Menashes fru gått bort anses han inte kunna tillhandahålla ett anständigt hem åt sin son. En man kan inte ta hand om barn och hem, det menar de ultraortodoxa judarna. Han får träffa sin son men inte ha honom boende hos sig.

Menashe vill inget hellre än att hålla ihop sin lilla familj, han vill ha sin son hos sig. Han lyckas övertala rabbinen om en chans att få bevisa sin duglighet som förälder. Under förberedelserna inför fruns minnesdag flyttar sonen tillbaka till honom på prov.

Det är inte så enkelt att ha hand om ett barn för en man som aldrig fått lära sig att sköta om ett hem. Han har svårt att ordna bra frukost, svårt att få sonen i tid till skolan. Jag märker hur jag med min bakgrund här i Sverige kan bli rätt irriterad på Menashe, när han nu vill ha sonen hos sig: varför sköter han inte det perfekt. Menashe är lite av en virrpanna. Det är en av filmens styrkor att den får mig som publik att reagera och leva mig in i filmen.

Menashe sticker ut en del i den ultraortodoxa gruppen. Han undviker att gå klädd i den svarta långa rocken och han umgås inte bara med judar. När han går på judiska dejter för att försöka träffa en ny fru har han svårt för kvinnorna som kategoriskt säger att kvinnor ska hålla sig i köket. Menashe har lite av rebellanda i sig.

Att det ändå inte är så lätt att bryta med traditionen och omgivningen visar filmen också. Enligt amerikansk lag borde han ha all rätt att ha sin son. Han borde kunna ta sonen och flytta någon annanstans, tänker kanske någon i publiken. Men det är inte så lätt att bryta med allt och att begära att barnet ska göra det också.

Menashe är ett genuint, närgånget och starkt porträtt av livet i en miljö där tro och gammaldags moral lag. Filmen är helt berättad på jiddisch och har lovordats av kritikerna.

Skådespelare: Menashe Lustig, Yoel Falkowitz, Ruben Niborski

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, judar, Menashe, ortodoxa, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in