Filmrecension: Wonder Woman – en lång rad duktiga skådespelare, snyggt koreograferade strider, intressant filosofi om krig och mänsklighet, spännande och varm

Wonder Woman
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 juni 2017

Att en kvinna är filmens stora hjälte och dessutom en riktig superhjälte – och dessutom finns det massor av kvinnor som är duktiga på kampkonst i birollerna: det är har inte hört till vanligheterna i filmhistorien. Nu lever vi i en tid då kvinnor är mer jämställda med män och allmänheten är mer uppmärksamma på att det inte behöver vara så stor skillnad på flickor och pojkar, att flickor får klättra i träd och spela fotboll och pojkar kan få leka med dockor, om de vill. Tiderna förändrar och vi med den – och filmkonsten. Det finns en fälla i att göra konst, kultur, film med rätt värderingar. Ja, Wonder Woman har väl rätt värderingar, men den är välgjord och kul att se och den fungerar bra.

Filmen ”Wonder Woman” bygger på den amerikanska seriefigurer Wonder Woman (i Sverige tidigare känd som Mirakelkvinnan), skapad av Elizabeth Holloway Marston och William Moulton Marston samt hans älskarinna Olive Byrne. Första framträdandet skedde i All Star Comics nr 8 (december 1941) från DC Comics. Wonder Woman betraktas allmänt som den mest populära kvinnliga superhjälten. Hon är en av grundarna till superhjältegruppen Justice League of America. Hennes civila identitet (vid de få tillfällen hon använt en) är Diana Prince.

I filmen spelas Wonder Woman av Gal Gadot. Hon växer upp på en gömd där bara kvinnor bor, amazonerna som var den grekiske guden Zeus kvinnliga krigare. Diana är tränad för att bli en oövervinnerlig krigare. Fast hennes mamma, drottningen, hoppas förstås att Diana aldrig ska behöva kriga. Det förstår vi förstås från början att mamman inte får rätt i sin önskan. Filmen har mycket som är förutsägbart men har några överraskande vändningar också. Det förutsägbara stör inte så mycket, det är en välgjord film som är både roande och har en del att säga.

När en amerikansk pilot, Steve revor, kraschar på amazonernas paradisö berättar han att världen står i brand, det är krig ute i världen. Diana har blivit lärd att orsaken till krig och våld är krigsguden Ares. Hon bestämmer sig för att lämna den trygga ön och ge sig iväg med Steve. Diana ska ta sig till krigsfronten, söka upp Ares och besegra honom – och då ska all världens krig ta slut. Jag gillar symboliken, metaforen. Det finns en del idag liksom det har funnits i hela mänsklighetens historia, människor som skyller krigen på gudar av olika slag.

I veckan har en ny säsong av Netflix politikerdrama om det maktgalna presidentparet Underwood premiär. Robin Wright spelar den intrigerande makthungriga presidentfrun. Det var kul att se henne som en krigarkvinna, hon är general Antiope, moster till Diana och den skickligaste amazonen av dem alla och Dianas lärare i kampkonst. Likaså är det kul att se David Thewlis som är aktuell i den tredje säsongen av Fargo i en helt annan slags roll nu.

Det är, förstås, mycket kampkonst i filmen och en del skjutande och kastande av bomber – men det hör till själva seriefigurs-hjälte-genren. Som sådan fungerar den riktigt bra med en lång rad duktiga skådespelare, snyggt koreograferade strider, intressant filosofi om krig och mänsklighet, spännande och varm.