Politik

Det är inte finanskris, det är brist på fördelning

4 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

fattigabarn300
Det är inte finanskris, det är brist på fördelning. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så. Expressen har haft en artikelserie som berättat om hur fattigt en del barn i Sverige har det.
Det är samma sak varje gång någon berättar om vilken fattigdom som finns i vårt välfärdssamhälle, direkt poppar det upp några högermänniskor och menar att svenska barn är bortskämda.
Har man mat och kläder så spelar det ingen roll om barnen i villakvarteren kan byta iphone var tredje månad, ungefär så brukar anhängare av ökade klyftor resonera.

På ett sätt har de ju rätt. Lyckan sitter inte i många prylar. Men att aldrig få komma på semester, aldrig ha något extra, kan vara tungt. Det handlar ju inte om att en del barn inte har lyxprylar, det handlar ju om fattigdom, som Expressens artiklar visat.

En annan sida av det är att det idag är svårare än tidigare att resa sig ur fattigdomen. Att många unga idag inte ens får in en fot på arbetsmarknaden och inte kan jobba sig uppåt, det är en stor svaghet i samhället idag. DN berättar om en svensk ort där var fjärde ungdom är utan jobb:

Hofors har högst ungdomsarbetslöshet i landet. Av kommunens ungdomar saknar var fjärde arbete och allt fler lever på socialbidrag. ”Folk går hemma och tycker att de inte är värda någonting”, säger Karin Landström som är 20 år och arbetslös.

Och det i sammanhanget platsar Fridolins debattartikel som hand i handaske. Ja det är nog ännu värre än att vara fattig att inte ens få en chans. Och så matas ungdomar av en falsk bild att det går att lyckas och bli jättejätterik.

Fridolin skriver i en debattartikel i Expressen:

En kvarts miljon unga lever i fattigdom i Sverige visar Kvällspostens serie ”Fattiga barn”. Men berättelser om lyckade stjärnor som Zlatan och Robyn gör att vi blundar för problemen, menar Gustav Fridolin, 26. ”Vi inbillar oss snart att alla kan gå från förorten till vräkiga villan. Fast statistiken visar att det inte på ett halvt sekel varit så svårt som nu.”

Zlatans exempel visar dessutom på det jag alltmer är övertygad om: Det är inte finanskris först och främst, utan det är brist på fördelning.
Det finns finansiella muskler att köpa fotbollspelare för en miljard kronor, då finns det finanser. Frågan är bara vem som bestämmer över dem och var de satsas på.

En annan grupp barn som är ännu mer utsatt är de ensamkommande flyktinbbarnen. På DN Debatt vädjar Migrationsverket, Rädda Barnen och barnombudsmannen att fler kommuner ska ta emot dessa barn:

I år beräknas 1?800 asylsökande barn komma till Sverige utan sina föräldrar eller andra släktingar. Det är mer än fyra gånger så många barn som det kom för fem år sedan. Barnen har flytt från krig, förföljelse och andra svåra förhållanden och deras högsta önskan är att få stanna i Sverige. Många av barnen har förlorat hela sin familj och kommit till ett nytt land där de inte känner någon. De kan varken tala språket eller orientera sig i den nya och främmande tillvaron.

Situationen är ohållbar. Drygt 250 barn sitter just nu fast i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att bli placerade i en kommun. Eftersom alltför få kommuner tar emot de ensamkommande barnen blir många kvar i flera månader, utan ordentlig skolgång och tillräcklig vuxenvägledning i boenden som är avsedda för några nätter. Detta är orimligt och ovärdigt. I väntan på ett beslut måste de här barnen behandlas humant.

Jag har själv i flera år varit god man åt sådana här ensamkommande flyktingbarn, som kommer till Sverige utan föräldrar och i en del fall är föräldrarna dessutom döda. Systemet som vi tar emot dem på har många brister. I debattartikeln skriver debattörerna att fler goda män behövs för dessa barn. Jag tror inte på det. Jag tror på kontaktpersoner eller familjer. Jag har varit god man och sett hur byråkratisk den ”befattningen” är. Man blir i barnens ögon bara en representant för den svenska byråkratin. Dessa barn behöver familjeboenden.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, solidaritet, ungdomar, god man, invandring, fattigdom, Migrationsverket, Barnombudsmannen

Jobben ingen viktig fråga för högerbloggarna, undrar varför?

3 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

silence
Alla som har med ungdomar att göra vet att ungdomsarbetslösheten är ett gissel. Det handlar både om de unga människor som vill arbeta heltid och de som vill komplettera studier med extrajobb. Jag har själv kontakt med massor av ungdomar – och det är få som lyckats få ett sommarjobb.
Att inte kunna försörja sig är ett gissel. Att inte kunna skaffa eget boende, inte kunna stå på egna ben.
Jag minns det glasklart: nuvarande högerregering gick till val på jobbfrågan. Det lovades att alla skulle kunna få jobb och kunna komma ut ur utanförskapet.

Av detta bidde ingenting.

Det är lågkonjunktur och det är finanskris. Sägs det. Jag tror att det är flera saker på en gång: västvärldens länder står inför en strukturförvandling och måste satsa på rätt slags jobb. Och det är finanskris inom vissa områden, men inte inom andra. Oljekris kan vara på väg, och det kan stoppa upp ekonomin. Men å andra sidan: Det finns en miljard att spendera på en försäkring på en fotbollsspelare, till exempel. Finanskris? Kanske lika mycket kris i fördelning av finanser?

Jag tänker inte förenkla denna svåra ekonomiska problematik: det finns många delar som samverkar och skapat detta svåra ekonomiska läge. Men det skrämmande är att så få högerbloggare ens verkar bry sig om jobbfrågan. Vad beror det på? Vill de att en stor grupp ska vara utan jobb för att klyftorna ska öka? Eller bryr de sig bara om ifall de själva och deras närmaste har det bra?

Alliansfritt Sverige har granskat högerbloggarna och kommit fram till att jobbfrågan knappt berörs av högerbloggarna.mAV mer än 7.000 inlägg har bara en dryg procent handlat om arbetslösheten.

När vi ändå har högermedier på tal och pratar jobbfrågan har Expressen en artikel idag om jobbångesten och hur man ska hantera det förfärliga att gå tillbaka till jobbet efter semestern.

Lite absurt och nästan rent av osmakligt med tanke på att det är många som varken har jobb ellerl har kommit in på den studieplats de ansökt till.

Stockholm Pride 2009: Sex, politik och folkfest

1 augusti, 2009 by Redaktionen

Prideparaden i ett urval bilder. Jag har inte varit på någon del av Pridefestivalen men paraden missar jag inte.

Sonen till en kompis frågade vad Stockholm Pride, är. Vi tittade på varandra och provade olika förklaringar: ; killar som gillar killar och tjejer som gillar tjejer. Åttaåringen tittade oförstående. Vi försökte förklara att det handlade om sex, utan att säga det. Till slut kom vi fram till att handlade om kärlek, inte om vem som knullar med vem och ingen skall bedömas efter det. Tyckte vi, i alla fall.

I måndags drog Pridefestivalen igång.

Pridefestivalen är en blandning av politisk manifestation och folkfest. I år fick Malmöpolisen Jeanette Larsson pris för att hon protesterade mot att kollegorna skrattade åt en transexuells självmord.

RFSL Ungdom har tagit upp frågan om alkohol, att många utestängs på grund av alkoholens central roll i årets festival.

Förtrycket av homosexuella finns i hela världen och det var en viktig fråga i paraden.

Det fanns en hel del nya deltagare i år. Djurgården, Hammarby IF, Migrationsverket med flera var med för första gången. Många poliser, soldater, väktare och andra uniformsyrken demonstrerade i uniform. Häftigt att se.

Det stora intresset för Pridefestivalen visar att fötrycket av HBT-personer är en fråga som berör alla. Jag såg Alexander Bard på TV alldeles nyss. Han sa (ungefär) att ett samhälle bedöms efter hur man behandlar dess svagaste grupper. Bra sagt!

Jag tog över 500 bilder under paraden. De flesta håller på att ladda upp till Flickr just nu. Det kommer alltså att finnas massor med bilder om en stund så titta tillbaka hit om en stund. Jag kommer att lägga in länken när uppladdningen är klar.

*Uppdatering*

Här är de: Flickr, Prideparaden

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride 2009, HBT-personer, Pridefestivalen, Prideparaden, politik

Häglund har rätt i att U2 är en illusion, men allt är illusioner

31 juli, 2009 by Rosemari Södergren

u2_290

Göteborg sjuder av U2-feber. Det började redan i början av veckan och har ökat kraftigt nu idag för att kulminera i kväll (fredag 31 juli) då första konserten med det gigantiska irländska bandet med Bono och The Edge, Mullen och Clayton, kör igång.

Tidningen här i Göteborg har haft många artiklar varje dag om U2 ur olika synvinklar. Utanför Nya Ullevi syns hur allt fler stånd fälls ut, där ska mat säljas under U2-dagarna. Jag läste i GP att det kommer att erbjudas en hel del vegetariska alternativ. Fattas bara, med tanke på den image U2 och framför allt dess sångare Bono har som världssamvete.

Det där med Bonos världssamvete retar många sig på. Kjell Häglund, redaktionschef på Residence, grundare av Weirdscience.se, krönikör och kritiker, skriver om detta i en lång debattartikel i GP som fått rubriken: ”U2-illusioner på löpande band”.

Häglund skriver om fenomenet U2 och menar att det 2009 mer handlar om affärer, image och Bonos roll som lysande stjärna i den internationella världsöverklassen än om musik.

Han har flera poänger och jo, många retar sig på Bono som världssamvete. I veckan bloggade Talking Head-sångaren David Byrne om det också, då han ansåg att det inte står i samklang att som Bono tala om svältande barn i Afrika och samtidigt ha en show som är så påkostad och energikrävande och ovänlig mot miljön.

Fast å andra sidan: U2:s kolossala scenbygge med klon i mitten ger många människor jobb. Det är värt en del i lågkonjukturen, om inte annat. Fast Häglund angriper inte det utan ironiseras över den Superklass som Bono umgås med när han går på det ena minglet efter det andra hos Hollywoodskådespelare och världspolitiker, FN-chefer, presidenter med mera. Citat Häglund:

Oftast när man stöter på U2-sångaren Bono i mediala sammanhang har det inget med musik att göra,
…
Bonos image som allmän rättvisekämpe har, mer än någon annat, resulterat i denna roll som hustomte hos Hollywood-glitteratin.

Det må så vara, men å andra sidan har denna glitterati trots allt varit en del i att bära fram Barack Obama och fått honom vald till president och gett världen någon form av hopp.

För några månader sedan när jag var i London satt jag och ironiserade lite över Bono på liknande sätt. Men mina nordirländska vänner där sade då att även om de också kunde reta sig på Bono hade han gjort och sagt en del bra saker. Till exempel hade han vid ett tillfälle fått tala till labourgruppen inom brittiska parlamentet och då hade han jämfört Blair och Gordon med två skolpojkar som bråkade. Att få tillgång till och kunna säga detta i ett sådant sammanhang, det är inte helt fel.

De flesta artister väljer att inte ta ställning, att inte göra något. Jag tycker det är bra med de artister som gör som Bono, tar ställning. Även om det innebär att de rör sig i en Superklass. Om han kan påverka den i en bättre riktning är det bättre än om ingen påverkan alls sker.

Jag kan dra slutsatsen att Häglund inte är någon stor fan av U2. I vilket fall inte av deras musik de senaste två decennierna. Nuvarande turnén jämför han med Transformers, filmen. Och den jämförelsen utfaller inte till U2:s fördel direkt.

Våren och sommaren 2009 är en sådan cykliskt återkommande tidsperiod då den irländska supergruppen i sin planetariska femårsbana runt jorden är så nära sin publik att de gör avtryck i form av ny skiva och turné, och man måste vara hyfsat kunnig inom samtida popkultur, och titta riktigt noga, för att se någon större skillnad på U2 och Transformers 2.

Men medan actionfilmregissören Michael Bay varken har eller vill ge några illusioner om högre konstnärliga värden, är U2, under ledning av inte bara Bono och The Edge utan också managern, upphovsrättslobbyisten och underhållningsindustrimagnaten Paul McGuinness, en formidabel låtsaskonstfabrik. Sätt in en U2-skiva i cd-spelaren eller ställ dig på innerplanen på en U2-arenakonsert och illusioner av experimentell konstnärlighet, passionerad innerlighet, världsförbättrarpolitik och humanistisk ideologi hamras ut på ett perfekt intrimmat löpande band. Allt U2 gör är fyrverkerier: existerar bara i luften, i flykten, i ett snabbt fantasiflimmer.

För min del tänker jag låta mig förföras av denna illusion på Nya Ullevi. Om inte annat som ett minne av när jag började lyssna på dem, i deras grönaste ungdom och min grönaste ungdom. Att deras musik talade till mig då. Och förresten illusion och illusion: är inte allt illusoner på något sätt?

Att det är gigantiskt? So what. Ska musikvärlden bara bestå av små intima singer/songwriterföreställningar?

Häglunds debattartikel vilar på två pelare, den andra är kritiken av företaget U2 och dess manager Paul McGuiness som argsint angripit fildelare. Men, som Häglund påpekar, U2 skulle aldrig, aldrig någonsin fortsatt vara så stora, aldrig fått nya fans av den nya generationen, om inte deras låtar spridits med ilfart över världen via fildelning.

Citat Häglund:

U2 håller sig med en manager som umgås med jurister, politiker och lobbyister, hatar gruppens egna fildelande fans och vill se en diktatorisk nedstängning av hela det fria internet så att han kan hägna in sitt U2-imperium som ett monopol.

Den 58-årige Paul McGuiness har affärsintressen över hela spektrat – radio, TV, film, musik – och tycks rentav njuta av att formulera ett frontalkrig med U2:s egna fans. Hans tal på skivindustrins Midemmässa förra året tycktes mer njutningsfullt än ilsket formulerat, när han kallade fansen för samvetslösa tjuvar och krävde nätcensur, kriminalisering av internetleverantörer och pardonlösa internetavstängningar för fildelare.

Häglund har förstås helt rätt, U2 hade aldrig blivit lika gigantiskt stora utan att deras musik spridit sig via fildelning:

Gruppens oerhörda popularitet i dag bygger inte minst på att när hängivna fans fildelat U2-material så har det – som alltid när de största artisterna (eller filmerna) också är de mest fildelade – spridits enorma ringar i piratvattnen så att också miljontals i de yngre generationerna börjat lyssna på U2, varav många även köpt skivor, merchandise och konsertbiljetter. Det är så den oheliga symbiosen fungerar mellan det skivbolagsstyrda och fildelargenererade, och knappast något annat band har vunnit så mycket på det som U2.

Häglund har rätt i att fildelning gjort U2 stora, men han har fel om senaste skivan.

Just nu, i skrivande stund, fredagsmorgonen och vi befinner oss i Göteborg och utanför hör vi hur regnet smattrar mot rutan och stormen drar över träden. Men enligt Göteborgsposten ska regnet sluta och solen kika fram innan konserten börjar. U2 ska komma med solen.

PS: Det blev flera citat från Häglund, men jag hoppas han ser det som fildelning och inte stöld.

Mer om U2:
Expressen: Ni kan vänta er ett mirakel
AB: Monsterscenen
Här är U2: tio bästa låtar
Se The Edges bilder
Bono i intervju 1997
Scenen är U2:s klo
DN: Miljöbov
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, pop, rock, musik, tour, konserter, miljö, politik, Bono, Nya Ullevi, The Edge

Den amerikanska staten är barbarisk

23 juli, 2009 by Rosemari Södergren

dodsstraff

Hur mycket ett land än ligger i framkant tekniskt är det ändå ociviliserat, ovärdigt att kallas mänskligt om dess stat dödar sina medborgare. Oavsett om medborgaren utfört ett grovt vidrigt brott är det barbariska stater som låter avrätta sina medborgare.

DN tar upp på ledarplats att USA nu har avrättat tusen människor ned giftspruta.
Det var uppehåll ett tag med avrättningar med den metoden ett tag, men har nu återupptagits. DN-ledaren berättar om bakgrunden till det:

För två och ett halvt år sedan gick något fel vid en avrättning i Florida. Nålar som skulle ha träffat en åder och lett giftet rakt ut i blodet hamnade snett. Det tog 34 minuter innan den dödsdömde avled efter svåra smärtor. Händelsen fick andra fångar som väntade i dödscell att överklaga med motiveringen att giftinjektionerna stred mot konstitutionens förbud mot grymma straff. I väntan på prövning verkställdes inga straff. Men förra våren förklarade högsta domstolen att några rättsliga hinder inte förelåg.

DN-ledare är ofta mycket mycket höger, så det är inte ofta jag håller med dess skribenter. Men i det här fallet är jag glad att kunna hålla med om deras resonemang:

Minst lika central är frågan om staten ska få ta sig rätten att utsläcka hans liv. Vad gör avrättningen med staten som beordrar den? Vad gör den med bödeln, statens tjänare? Vad gör den med oss övriga medborgare, med vår syn på varandra och på gränserna för vad vi får göra mot andra?

Även i ett land som Sverige med stabil majoritet av dödsstraffsmotståndare skulle man säkert kunna konstruera teoretiska fall som var så vidriga att de flesta skulle var beredda att hävda att gärningsmannan förverkat sin rätt att leva. Inte minst därför är det viktigt att inte tappa bort det andra perspektivet: Det måste finnas gränser för vad stater tillåts göra mot enskilda människor.

Världen är kall eftersom det fortfarande finns så många stater som tar sig denna rätt att avrätta sina medborgare. Vi lever i en barbarisk värld.

Ännu mer skrämmande blir det när man sätter in detta i sammanhanget att stater med USA i spetsen driver på för att införa mer och mer bevakning och övervakning över världens medborgare via Internet.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, dödsstraff, USA, giftspruta

Politik

Footer

Om oss