• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: 120 slag i minuten

28 november, 2017 by Birgitta Komaki

120 slag i minuten
Betyg 4
Regi Robin Campillo
Svensk biopremiär 1 december 2017 – som är World Aids Day

Politik och kärlek och 1000-tals som dör i AIDS. Myndigheter som blundar för problemet eller helt enkelt står handfallna. Samtidigt tickar tiden snabbt för de drabbade. Platsen är Paris och tiden är från sent 80-tal och framåt. Då bildas organisationen ACT UP enligt samma modell som finns i New York sedan tidigare.

Organisationen ACT UP som samlar AIDS-smittade och deras anhöriga, sjukhuspersonal och riskgrupper. Förutom personer med homosexuella relationer blev narkomaner, blodsjuka och folk från riskmiljöer uppmärksammade. Man hade livliga organiserade möten med hög disciplin där smittade inte var offer utan drivande aktiva personer. Man ordnade våldsamma demonstrationer på gatan och hos läkemedelsbolagen. Bolag som håller på sina mediciner för att göra större vinster. Mediciner som kan stoppa sjukdomens tillväxt och minska lidande. Filmen visar sårbarheten hos dem som drabbats men också deras styrka. En styrka man får genom ACT UP gemenskapen. Man fascineras av disciplinen på mötena och deras mod och ilska vid aktioner. Från skildringen av organisationen och aktionerna utvecklas filmen till en historia om några personer. Kärleken mellan Sean (Nahuel Pérez Biscayart) och Nathan (Arnaud Valois) växer fram. Den suggestiva kärleksscenen mellan två män som älskar kroppsligt men också där kärleken utvecklas. Deras personliga kamp och vad som händer när sjukdomen tar över och kroppen ändras. Samtidigt finns gruppens engagemang hela tiden där.

Regissören Robin Campillo har tidigare gjort filmerna Les Revenants och Eastern Boys. Med den här filmen har han fått Queerpalmen, Fipresci priset och Grand Prix i Cannes. Över 800.000 personer har sett filmen i Frankrike. Att regissören har valt skådespelare från HBTQgruppen känns naturligt. Speciellt intryck gör Nahuel Pérez Biscay ömsinta porträtt av Sean och Arnaud Valois i rollen som Nathan. Adèle Haenel är också lysande som Sophie med en kompromisslös ledarroll och ilsket engagemang. Det är en välgjord och passionerad film som visar utvecklingen i samhället för HBTQ personer. Under en tid då homofobin blomstrade och man inte skulle tala om AIDS eller nämna ordet kondom för ungdom.

120 slag i minuten har både allvar och hjärta men framförallt passion. En film som visar att människor med Aids är människor och inte bara statistik eller offer. En film som engagerar hela vägen trots att den är 2 timmar och 20 minuter. Det är en historia som visar kraften och kärleken i deras kamp för livet.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: 120 slag i minuten, Aids, Filmrecension, hiv, Scen

Filmrecension: Europas Brasilia – stark dokumentär som inviger dokumentär-filmfestivalen i Göteborg

27 november, 2017 by Rosemari Södergren

Europas Brasilia
Betyg 4
Svensk biopremiär då den invigen …

Under tio år byggdes en miljon lägenheter i Sverige. Det så kallade miljonprojektet gav moderna bostäder med rymd, rent vatten och toaletter i lägenheter åt miljontals svenska medborgare. Ändå är dessa bostadsområden starkt ifrågasatta.

Namnet på filmen kommer från den brasilianska huvudstaden Brasilia som byggdes under 1950-talet mitt i ödemarken. Staden byggdes klart snabbt och består av många höghus. Brasilia invigdes den 21 april 1960 och var en inspiration och föredöme för de politiker och arkitekter som ligger bakom förorten Hjällbo utanför Göteborg.

I denna underbara dokumentärfilmen ”Europas Brasilia” får vi lära känna Sagal Hussein, en ung kvinna som är uppväxt i Hjällbo. För henne är Hjällbo hemma, hon trivs där och har sin familj och sina vänner där. Men när hon blir bekant med dokumentärfilmaren Pontus Hjorthén får hon höra hur dåligt rykte som är häftat vid Hjällbo, och liknande förorter byggda under miljonprogrammet.

Sagal Hussein är en speciell ung kvinna som tydligt vågar gå sin egen väg i livet och stå för vem hon är. Hon är boxare och har vunnit SM. Hennes föräldrar kom från Somalia till Sverige och Sagal Hussein har bott i Hjällbo sedan hon var fyra år.

I dokumentärfilmen får vi följa Sagal Hussein när hon träffar arkitekter, politiker, lärare och tekniker för att samtala om Hjällbo och miljonprogrammet. Vi får också följa med när hon träffar några av de få ”svenskar” som bor i området. Jag skrev ”svenskar” med apostrof runt, för de flesta som bor i Hjällbo är säkert svenska medborgare och därmed svenskar. Sagal Hussein har sin familjs rötter i Somalia men hon är uppväxt i Sverige, har gått svensk skola och pratar svenska, så hon är självklart svensk. Men svenskar med sina rötter i Sverige i flera generationer är sällsynta i Hjällbo, fast när förorten byggdes och invigdes bodde bara ”svenskar” där .

Jag tycker väldigt mycket om filmen. Dels får vi lära oss en hel del om miljonprogrammet och svensk bostadspolitik – och vi presenteras för olika synvinklar på temat. Vi får själva fundera och tänka och hitta vår egen åsikt. Dessutom är Sagal Hussein en spännande person som det är roligt att följa.

Filmen kommer att ha världspremiär på Svenska Filmstudions Dokumentärfilmsfestival (1-4 december, Bio Roy i Göteborg). Den 1-4 december 2017 bjuder Svenska Filmstudion in till en retrospektiv för att sammanfatta 10 års dokumentärfilmsproduktion i Göteborg – och premiärvisa den senaste dokumentären “Europas Brasilia”, om den 19-åriga kvinnliga boxaren Sagal Hussein, regisserad av Pontus Hjorthén.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Europas Brasilia, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Friend Request – akta dig för att bli vän med udda personer eller tvärtom: var rädd om de utsatta

26 november, 2017 by Rosemari Södergren

Friend Request
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 december 2017

Akta dig för att bli vän med någon som är udda – eller tvärtom: ta emot de utsatta i din gemenskap. Det är två möjliga sätt att tolka denna skräckfilm för ungdomar. Eller så är den ett varningstecken för att låta sig uppslukas av Internet och sociala medier.

Friend Request är en hygglig skräckfilm för ungdomar – och den målgruppen kommer säkert att bli både skrämda och uppleva spänning och få ett och annat att tänka på. Laura är en ung, mycket söt kvinna, som läser psykologi för andra året på universitet i USA. Hon är en lyckad och lycklig ung kvinna. Hon har många vänner, en snygg pojkvän och hennes facebook är gödslad av bilder där hon och hennes vänner ler stort och är SÅ LYCKLIGA. (För min del tycker jag sådana där foton på facebook där personerna har de där ytliga minerna är så tröttsamma). En dag får hon en vänförfrågan av Marina, en annan ung kvinna som går samma kurs. Marina har inte en enda vän och sitter ensam i matsalen och utstrålar svårmod och enorm ensamhet där hon hänger över datorn med huvudet dolt av huvan på en svart huvtröja.

En sak som ger en äcklig bismak av att se filmen är budskapet den förmedlar: att det är farligt att bli vän med udda personligheter. Fast det är en tolkningsfråga. Det går också att se filmen som att det kan straffa sig att inte släppa in ensamma människor i gemenskapen.

Fast många ser säkert på denna film som enbart underhållning i skräckform och inser inte att all kultur, varje film, varje tv-serie, varje teaterföreställning, varje bok, allt har ett budskap i sig också. Även om budskapet kan verka helt ytligt så är det ett budskap i sig: att inte bry sig om världen och samhället i övrigt utan att bara blunda för allt utanför den egna lyckliga lilla fina bubblan av tillvaron.

Filmens handling i korthet från filmdistributörens pressmeddelande:
Lauras vänskapskrets på nätet expanderar i snabb takt. Hon accepterar förfrågningar till höger och vänster utan att tänka efter, tills den dag hon blir kompis med enslingen Marina. Den nya vännen blir snabbt besatt av Laura och börjar kännas hotfull, så Laura beslutar sig för att klicka på ”unfriend” för att kapa banden. Marina svarar med att begå självmord inför en webbkamera och dådet hamnar på ett oförklarligt vis i Lauras feed. Det slutar dock inte där. Djupt ner bland koderna har en demon vaknat till liv. En hämndlysten ängel som vill visa Laura och hennes närmaste vänner att vänskap sannerligen är att dö för.

Jo, jag tycker filmen håller hygglig kvalitet för sin genre, skräckfilmer bygger ofta på klyschor och förbestämda metoder för att få oss i skräckstämning, som att huvudkaraktären andas väldigt högt och snabbt när hon är rädd och jagad och att musiken är likadan i de flesta skräckfilmer. Sådant är ganska mediokert. Om regissören hade valt att istället göra lite tvärtom, att inte överbetona när det är läskigt, då tror jag att filmen skulle bli riktigt skrämmande och få högre betyg av mig. Men den får betyg 3 och det betyder att den håller hygglig kvalitet. Det finns många sämre skräckfilmer även om denna inte är något mästerverk.

Med Alycia Debnam-Carey (Fear The Walking Dead), William Moseley (The Chronicles Of Narnia) och Connor Paolo (Stake Land).

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Trollvinter i Mumindalen – helt underbar

23 november, 2017 by Rosemari Södergren

Trollvinter i Mumindalen
Betyg 4
Regi Jakub Wroński och Ira Carpelan
Svensk biopremiär 1 december 2017

En helt underbar film om mumintrollen som gått i idé inför vintern men blir väckta när Hemulen kommer till Mumindalen och skrämmer upp dem inför den annalkande Julen. Julen kommer, vi måste skaffa en julgran och klä på den, annars blir det farligt. Det är vad mumintrollen uppfattar av Hemulens besked. Vem är Julen? undrar Mumintrollen och hans mamma och pappa.

De bästa familjefilmerna är de som både engagerar barnen och som ger de vuxna något. Muminvärldens karaktärer med Mumintrollet, Muminmamman, Muminpappan, Lilla My, Snusmumriken, Filifjonkan med flera har fascinerat barn och vuxna runt om i världen. Den här versionen av Tove Janssons mästerliga berättelse är nog den som träffar samma ton som originalet. Mina barn växte upp med de japansk-nederländska tecknade tv-serien och filmen – som också var bra men hade mycket av det som annars är typiskt för amerikanska animerade filmer som Disneys och Pixars produktioner och därför tappade något av det magiska, mystiska, mytiska, existentiella och poetiska som finns i Tove Jansson Mumin-berättelser. De japansk-nederlänska versionerna lutar mer åt lättsam och ytliga underhållningsfilmer. Det är inget fel på underhållning, men ibland tappas något av det fördjupade när berättelser blir för underhållande.

Animeringen i Trollvinter i Mumindalen är som en tecknad barnbok som får liv. Stilen bygger på dock-animationer. Känslan när jag ser filmen är precis som om jag satt mig med ett barn i knäet och öppnat en bilderbok och plötsligt börjar alla figurer, löv, sol och träd röra på sig.

Lagom inför julstöket släpps den här fina berättelsen om gästvänlighet, om att vänner är viktiga och familj kan vara både viktig men också bra att inte ha för nära inpå sig.

Som extra bonus har filmens gestalter fått sina röster av några av de bästa svenska skådespelarna som Stina Ekblad, Stellan Skarsgård, Bill Skarsgård och Alicia Vikander.

Tove Janssons böcker om mumintrollen gavs ut under åren 1945-1970. De skrevs (enligt wikipedia) ursprungligen på svenska
och publicerades i Finland på bokförlaget Schildts, och från 2015 på bokförlaget Förlaget. Böckerna finns översatta till över 40 olika språk. Utöver de nio romanerna har Tove Jansson skrivit och illustrerat bilderböcker, tecknade serier tillsammans med sin bror Lars Jansson samt sånger inspirerade av figurerna. Mumintrollen och deras vänner har sedan dess även blivit TV-serier och långfilmer samt fått en egen temapark i Nådendal, kallad Muminvärlden.

En av böckerna styrkor är att de är svåra att placera i ett enda fack eftersom de skiljer sig från bok till bok; en del är äventyrliga och en del är dramatiska. Det har också diskuterats om att böckerna egentligen inte är några barnböcker. Gemensamt för båda parter är dock att böckerna växer med huvudpersonen; de första fyra kan kategoriseras som barnböcker och de senare för äldre läsare.

Den här animerade filmen om muminfamiljens vinterbestyr av Jakub Wroński och Ira Carpelan har fångat precis det mångsidiga och den talar till både barn och vuxna. Där är så många vackra, filosofiska citat om livet och vikten av att det finns saker som är mystiska, att vi inte vet allt, som både Muminpappan och Too-Ticki förmedlar. Och inte minst behöver vi idag budskap om vikten av att inte vara rädd för främlingar och att vara gästvänliga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Barnfilm, Familjefilm, Filmrecension, Scen, Trollvinter i Mumindalen

Filmrecension: Wonder Wheel

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Wonder Wheel
Betyg 4
Manus och regi Woody Allen
Svensk biopremiär 22 december 2017

En berörande film om människors livslögner och om hur långt människor kan gå för att slippa att leva ensamma.

Kate Winslet har hyllats av filmkritiker för sin insats i Woody Allens senaste film Wonder Wheel där hon spelar 39-åriga Ginny, en kvinna som är gift med Humpty, sin andra make. Humpty spelas av John Belushi och jag tror att både han och Kate Winslet kommer att kamma hem en och annan nominering för sina roller.

Filmen utspelar sig på 1950-talet på Coney Islands livliga nöjesfält och strand, i Brooklyn i New York. Humpty är karusellskötare och Ginny arbetar som servitris. De träffades när de båda mådde dåligt, Humptys första fru hade nyligen dött och Ginnys första make hade också dött. Humpty var dessutom djupt olycklig för hans älskade dotter hade övergett honom och rymt med en gangster.

Ginny är plågad, hon bär djupa skuldkänslor för hur hon orsakade sin första mans död. Men samtidigt vill hon inte riktigt ta itu med den känslan. Hon är också olycklig för att hon inte längre är skådespelerska. Hon var en ung lovande skådespelerska men fick sparken från teatervärlden när hon började dricka för mycket i samband med sin första mans död.

Ginny och Humpty lever tillsammans i ett olyckligt och fattigt äktenskap, ingen av dem kan ge den andra vad den behöver. Men ingen av dem vågar lämna relationen för att leva ensam. Ginny ger sig in i ett hemligt förhållande med en ung badvakt, Mickey (spelas av Justin Timberlake). Mer och mer bestämmer hon sig för att Mickey ska bli räddningen i hennes liv, de två ska gifta sig. Vem lurar hon? Bara sig själv. Desperat lurar hon sig själv. Och som om inte livet är krångligt nog, hennes son, som verkar vara i tioårsåldern, har börjat tända eld på olika ställen, han har blivit en pyroman och det är bara en tidsfråga när han blir mordbrännare.

Mitt i denna röra dyker Humptys dotter Carolina upp, på flykt från sin make och hans maffiavänner. FBI har gripit henne och tvingat henne att berätta vad hon vet om sin kriminelle make. Om hon inte berättade hotade FBI att sätta henne i fängelse också. Och hon har avslöjat saker om sin kriminelle makes affärer – och nu är hon dödshotad av maffian. Hon kommer för att gömma sig hos sin pappa, Humpty.

Woody Allen har alltid mycket dialoger som är roliga, men han har dämpat detta i den här filmen och det är positivt. Det är mycket som sägs utan att det sägs, det kommer fram i bild, i blickar och i människornas sätt att röra sig. Den här filmen påverkar mig, jag kan inte skaka den av mig efteråt. Det är sorgligt att se hur människor nöjer sig med usla äktenskap för att de är så rädda för att vara ensamma och det är en stark skildring av människors förmåga att lura sig själva.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kate Winslet, Scen, Woody Allen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in