• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Fjord – lite för kall och lite för många teman som snurrar runt på ytan

29 september, 2026 by Rosemari Södergren

'Fjord

Fjord
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi och manus Cristian Mungiu

Är en dask i rumpan på ett barn helt OK? Om det händer flera gånger, är det fortfarande helt OK? Det är en av de centrala frågorna eller teman i denna film. Hur hård är en dask? Hur definierar man en ”dask i rumpan”? Är fysiska tillrättavisningar av en förälder mot ett barn endast något fysiskt eller kan det ge mentala skador? Filmen ställer dessa frågor men ger oss inga svar. Jag är osäker på om det är av feghet från regissören? Jag håller med om att en dask är något man kan bagatellisera. Jag vet inte vad regissören anser – men han framställer det som rätt smått och att reaktionerna från det norska samhället är överdrivna. Kanske har jag tolkat regissörens intention fel. I vilket fall är filmen stark, berörande och ställer många intressanta frågor som är viktiga att prata om.

Fjord vann Guldpalmen som långfilm 2026 i Cannes, som är det finaste och mest prestigefyllda priset som delas ut vid Cannes filmfestival. Filmen sticker ut och är speciell. Dess berättelse är inte glasklar och hur var och en tolkar den beror mycket på ens egna värderingar.

Handlingen lyfter fram en rejäl krock mellan olika kulturer. Ett rumänsk-norskt par, Mihai och Lisbeth Gheorghiu, flyttar till en liten by i Norge med sina fem barn. Mihais föräldrar har gått bort och de vill bo närmare Lisbeths familj, bland annat för att hennes familj delar deras djupa religiösa övertygelse.

De tas emot vänligt och hjärtligt av grannfamiljen Hallberg. Mats Hallberg jobbar som rektor på den närliggande skolan medan hustrun Mia har lämnat sitt arbete som jurist för att ta hand om Mats åldrande pappa. Överlag tas den rumänsk-norska familjen emot väl i början men då personal på skolan ser att Gheorghiufamiljens tonårsdotter Elia har blåmärken som verkar komma från slag väcks misstankar om att barnen i familjen Gheorghiu uppfostras med slag ibland. Barnevernet som är en norsk motsvarighet till svensk socialtjänst pratar med Elia och hennes tonårsbror. De berättar att de får stryk ibland och att de uppfostras till att be och läsa Bibeln varje dag. Barnevernet beslutar att hämta alla fem barnen och placera dem i fosterfamiljen fram tills en domstol får ta beslut om barnen ska få komma hem till familjen igen. Mia Hallberg från grannfamiljen är jurist och hon blir familjen Gheorghius advokat vid rättegången och kämpar för att familjen ska återförenas. Mia blir därmed en slags våg mellan de två sidorna: de som anser att familjen absolut bör återförenas och en dask då och då är inget att göra någon affär av och den andra sidan som är orolig för när barn får växa upp med dask i rumpan och andra straff och med en sträng religiös uppfostran.

Mihai lyckas få med sig massor av kristna grupper som demonstrerar högljutt för att familjen barnen ska komma tillbaka till sina föräldrar. Många av de grupper som stödjer kampanjen för att familjen ska få tillbaka sina barn är extremt konservativa. Det är skrämmande. Inte heller när det gäller temat om de skrikande extremisterna visar filmskaparen sin tolkning. Det är väldigt objektivt och rent av känslokallt berättat.

Filmens berättelse har en tydlig parallell till debatten i Sverige för några år sedan då muslimska nyhetsmedier utomlands beskyllde svenska myndigheter för att ta barn från muslimska familjer.

Familjen Hallbergs rebelliska tonårsdotter Rakel förändras när hon blir vän med Elia och hennes syskon. Det är en tråd i berättelsen som fladdrar lite hit och dit och tyvärr inte riktigt får den plats den förtjänar.

Delvis blir filmen som filmad teater då regissören valt att ofta låta kameran stå stilla och låta skådespelarna agera och tala utan att kameran följer dem nära. Det är få närbilder i filmen. Det gör den speciell och för denna berättelse fungerar det bra även om det blir delvis stelt. På ett sätt är det att inte utnyttja films många möjligheter att berätta något genom att låta kameran komma nära eller gå längre ifrån och skifta fokus. Men då denna film bygger mycket på att låta oss som betraktare tänka och känna fungerar det med detta mer teatrala sätter att skapa film. Filmen har flera lager, vilket är ett plus. Samtidigt är det lite för många teman som snurrar runt på ytan om uppfostran, våld, religion, frihet och kulturkrockar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cannes, Christina Mungiu, Film, Filmkritik, Filmrecension, Fjord, Guldpalmen, Religion, Uppfostran

Filmrecension: Första blatten på månen – öppet och ärligt och nära

23 september, 2026 by Rosemari Södergren

Första blatten på månen

Första blatten på månen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Iván Blanc

Ett nära möte med Douglas ”Dogge Doggelito” León som samtidigt berättar något om det svenska samhället och dess förändring under tolv år.

Personligt men inte privat, brukar vara en guide för att skapa bra film, litteratur, draman, eller vilken kultur som helst. Ja all kultur brukar bli bättre om det finns en personlig ansats bakom medan för privat kan bli för nära, för enskilt och kanske obehagligt till och med. Jag är lite vankelmodig kring denna riktlinjes giltighet. Douglas ”Dogge Doggelito” León som slog igenom med hiphop-bandet Latin Kings har blivit en välkänd svensk kändis på många sätt då han är med i så många olika sammanhang. Regissören Iván Blanco har följt Dogge i tolv år. Det är en lång tid. Det är förmodligen en anledning till att vi kommer väldigt nära Dogge, kanske rent av blir det privat – men trots det är det en engagerande dokumentär som förstås låter oss möta personen Dogge men samtidigt får en berättelse om det svenska samhället.

Vi får komma hem till Dogge. Vi får följa honom i många olika sammanhang, som när han berättar om sin djupa sorg då hans fru dog och om uppbrottet med Latin Kings. Vi får komma hem till hans bostad och se djuren han har. Vi kommer mycket nära, men ändå går filmens skapare inte över gränsen till det alltför privata. Det är skickligt och det gör att detta blir ett högst personligt möte med Dogge Doggelito.

Douglas ”Dogge Doggelito” León var frontfigur för Sveriges kändaste hiphopgrupp, Latin Kings. Han var ensjälvklar stjärna i rampljuset men samtidigt fick han och hans vänner i bandet höra att de vara invandrare och inte svenskar. Men mitt i allt detta dör hans fru Leonida i cancer. Allt förändras, som det gör när marken, grunden för allt bara skakar. Dogge står där ensam med ett litet barn och han måste få deras liv och vardag att fungera.

Regissören Iván Blanc berättar om filmen:
– Från början var tanken att göra en film om att återförena The Latin Kings. När jag insåg att det aldrig skulle hända hade frågan redan förändrats: vad händer med rebellen när rebellen blir medelålders? För mig blev det en film om överlevnad, sorg och kreativitet.

Filmen belönades med Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborg Filmfestival och visades på Way Out West i augusti där den var nominerad för bästa musikdokumentär.

Dogge är en person med många järn i elden och vi får komma honom mycket nära i denna dokument, kanske för närgånget men samtidigt är dokumentären mycket ärlig och vi möter en öppen Dogge som är som han är. Kanske är det mer sådan öppenhet vi behöver? Att regissören följt honom i tolv år gör att dokumentären samtidigt blir en tidsresa genom det svenska samhället där vi får se hur han blev bemött först och hur han blir bemött idag och det säger en del om det svenska samhället.

I sin motivering lyfte juryn på Göteborgs Filmfestival fram filmen som ”ett intimt och osentimentalt porträtt av livet efter förlust” och ett verk som skapar ”ett ovanligt utrymme där maskulinitet och sårbarhet kan samexistera”.

Om regissören Iván Blanco
Iván Blanco är en chilensk-svensk dokumentärfilmare och filmfotograf, baserad i Stockholm och verksam internationellt. Han har undervisat i film på Biskops-Arnö, Birkagården och Journalisthögskolan, och har arbetat med flera uppmärksammade dokumentärer, däribland Hacking Hate, The Scars of Ali Boulala och The Most Beautiful Boy in the World.

Om Douglas ”Dogge Doggelito” León
Douglas ”Dogge Doggelito” León är artist och en av svensk hiphops mest igenkännbara röster. Som frontfigur i The Latin Kings blev han på 1990-talet en symbol för en ny sorts svenskhet – rotad i förorten, språket och vardagen. Under en lång och mångsidig karriär har Dogge rört sig mellan musik, film, scen, konst och folkbildning. Med sin energi, humor och sitt direkta tilltal har han fortsatt vara en närvarande, älskad och omdiskuterad röst i svenskt kulturliv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Douglas ”Dogge Doggelito” León, Film, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Resan till Piemonte – engagerande, berörande och hjärtevarm

23 september, 2026 by Rosemari Södergren

Resan till Piemonte

Resan till Piemonte
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi och manus Alexandra-Therese Keining

En svensk engagerande, berörande och hjärtevarm feelgoodfilm med några av de mest folkkära svenska skådespelarna i huvudrollerna. Dessutom spännande av och till. Förmodar att den kommer att locka en stor publik och också inspirera till resor till Italien. Ett stort plus får filmen för att den har äldre människor i pensionsåldern i de ledande rollerna. Fler och fler filmer och tv-serier har under senare år visat att åldras inte nödvändigtvis betyder att människor blir ointressanta.

Helena Bergström spelar Eva som ärvt en olivgård i Italien. Hon är i pensionsåldern och tar med sig några vänner som också är pensionärer för att titta på gården hon ärvt, med planen att sälja gården. Men ganska snart blir Eva och hennes vänner förtjusta i Italien. Där är sol och mat de tycker om och en hel del charmiga bybor. De bestämmer sig för att stanna. Men det finns några grannar som inte uppskattar det och gör vad de kan för att försöka skrämma iväg Eva och hennes vänner.

Filmen har flera styrkor. Att äldre människor kan vara tuffa och ha viktig livserfarenhet och kunna utvecklas är något som gärna får visas i filmer och olika berättelser. Berättelsen visar också att kvinnor kan vara kraftfulla. Ett stort plus är att inget är bara vitt eller svart. De flesta karaktärerna har djup i sig och är inte ensidiga. d

Att filmen går upp precis nu när hösten anlänt till Sverige är förstås noga genomtänkt, perfekt väl-tajmat. Liksom Eva och hennes Eva uppskattar att få lite sol och värme när höstvindarna far fram i Sverige är lätt att förstå. Det kan nog många känna igen sig och därför leva sig in i berättelsen. Karaktärerna går att identifiera sig med på flera sätt. Som många i den åldern idag har de hunnit skilja sig någon gång och har problem med sina ex-makar.

En lång rad av de populära och duktiga svenska skådespelarna som nu börjat uppnå pensionsåldern är med i rollistan, förutom Helena Bergström har vi i de fyra huvudrollerna Kjell Bergqvist, Björn Kjellman och Kajsa Ernst. Flera svenska folkkära skådespelare syns i biroller som Peter Dalle och Peter Haber.

Filmen är gemytlig och trevlig och lagom spännande när godtrogna svenska pensionärer möter italienska maffiametoder. En del är ganska förutsägbart men inte allt, en del överraskande vändningar kommer. En trevlig film att fly med från de kalla höstvindarna en stund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: .Svensk film, Filmkritik, Filmrecension, Filom, Helena Bergström, Kjell Bergqvist, Peter Dalle, Resan till Piemonte

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

15 september, 2026 by Rosemari Södergren

Bad Apples

Bad Apples
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Jonatan Etzler
I rollerna Saoirse Ronan, Eddie Waller, Sean Gilder, Jacob Anderson, Nia Brown

Vad ska göras när unga människor, ja så unga att de är barn, är våldsamma och stör och förstör för alla runt omkring? Det är en högaktuell fråga i Sverige som politiker bråkar om. I Bad Apples utforskas ämnet på ett mycket tänkvärt sätt och ger en hel del att fundera på.

Vi får följa Maria som är grundskolelärare och har hand om en klass med tioåringar. Danny, en av pojkarna är bråkig och våldsam. Han förstår för alla och är helt oregerlig. Maria ber skolledningen att få någon hjälp för att kunna ta hand om honom, men skolledningen ifrågasätter hellre henne som lärare.

Några slumpartade händelser och något ogenomtänkt beslut i panik gör att plötsligt har Maria lyckats låsa in Danny i källaren i sitt hus. Hon tänkte förstås släppa ut honom när han lugnat ner sig lite. Men när Danny inte är i klassen kan undervisningen fungera. Ja Maria börjar blomstra som lärare och skolan får beröm. Plötsligt blir det svårt att släppa ut Danny ur källaren.

En styrka i filmen är att den inte går in på vad som är orsaken till att Danny är så våldsam. Det berörs bara lite och det är bra att det inte är många djupdykning i varför han är som han är. Det kan ju finnas en mängd olika bakgrunder som gör att barnen blir besvärliga: både arv och miljö och sådant som ligger i barnets egen natur. Det finns exempel på människor som växer upp under svåra förhållanden med missbrukande föräldrar och våld och som inte blir bråkiga och det finns människor som tycks haft omsorgsfull uppväxt och blir våldsamma. Att dyka ner på bakgrunden till varför just denna pojken är så fruktansvärt bråkig och stökig skulle kunna bli en egen film.

Det är bra att handlingen koncentreras kring temat om hur mycket en person ska få förstöra för alla andra. På något sätt har nog många upplevt hur en stökig elev kan förstöra mycket för alla andra. Det är något vi måste våga kika på hur olika synvinklar. Regissören har valt att låta Danny till stor del vara bråkigare och våldsammare än många. Han är nästan omöjlig att få lugn och samarbetsvillig. På det sättet blir han något mer av kliché än en realistisk pojke. Men det var nödvändigt för att få fram flera viktiga frågor.

Filmen är välgjord med flera oväntade vändningar. Handlingen är inte förutsägbar. Och den ger en hel del att fundera kring och prata om. En modig film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bad Apples, Film, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

15 september, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Autofiction

Autofiction
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Manus och regi Pedro Almodóvar
Skådespelare Bárbara Lennie, Aitana Sánchez-Gijón, Milena Smit, Quim Gutiérrez, Leonardo Sbaraglia

Var går gränsen mellan verklighet och fiktion? Den spanske tidigare Oscarsvinnaren Pedro Almodóvar utforskar denna gräns i en delvis engagerande film men samtidigt något rörig och luddig. Jag tror att det är medvetet av regissören att det ska inte vara tydligt vad som är den verklighet som skildras och vad som är fantasi och litteratur. Och i själva verket är ju alltihop fiktion. Men som tittare kan jag ändå tycka att han på så sätt tematiskt gör det lite enkelt för sig. Kanske hade han fått sagt mer om det inte var lika diffust skildrat.

I filmen får vi möta reklamchefen Elsa. Hon flyr in i jobbet för att slippa känna sorgens smärta efter sin mors död. Men en panikattack gör att hon måste få ett avbrott och då reser hon till Lanzarote med sin vän Patricia. Berättelsen om dessa kvinnor löper parallellt med en manusförfattares och filmregissörs berättelse som utforskar hur liv och fiktion är oupplösligt sammanlänkade, ibland smärtsamt knutna vid varandra.

Ett skäl till att jag har svårt för att falla för denna film, trots det högintressanta ämnet, är att Almodovar så tydligt i denna film tagit över Ingmar Bergmans mantel då han skildrar en samhällsgrupp som aldrig behöver bekymra sig om ekonomin. Jag har svårt att engagera sig i dessa karaktärer, jag berörs inte av dem, varken positivt eller negativt.

Temat – tja, hur intressant är det på film? Allt är ju fiction så länge det inte är en ren dokumentär och vem förstår inte det uppenbara att allt som en författare eller manusförfattare inspireras av är sådant som händer i människors liv.

I slutet av filmen förs en diskussion med Monica om mamma som förlorat ett barn. Det är något som alltid sker någonstans i vår värld. Det är en svår tragedi och djup sorg som några alltid måste gå igenom i vår existens. Det är ett ämne som skildras i många filmer, draman och romaner och egentligen värd mycket mer än några korta scener.

Filmen engagerar mig inte på djupet. Temat är förstås intressant och jag har sett både sämre och bättre filmer och romaner i ämnet. Förmodligen är det medvetet av regissören att berättelsen är rörig och inte helt bestämt vad som ska föreställa fiktion och vad som ska vara ”den verkliga handlingen”. Kanske är allt omkring författaren fiktion, inspirerat av hans egna upplevelser. Förmodligen har Almodóvar medvetet skapat en rörig berättelse. En författare skriver om någon som också skriver och alla omkring dem är både fiktion och verkliga upplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Almodóvar, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in