Filmkritik

Filmrecension: Rental Family – en underbart varm, engagerade och rolig film

22 januari, 2026 by Elis Holmström

Rental Family
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Hikari

Även om Sydkorea blivit det östasiatiska land som attraherar ungdomar och ögonlober genom sin moderna kultur fortsätter Japan att vara en ständig magnet för västerländsk fascination. Förutom landets oerhörda popkulturella export, vars inflytande tycks växa exponentiellt, fortsätter också landets historia och nutida seder att intressera. Rental Family är ett inlägg gällande det moderna Japan, där landets många problem men också unika positiva aspekter lyfts. Måhända är det inte det perfekta verktyget för att göra en djuplodande och nyanserad analys kring det japanska samhället, istället är det en osedvanligt gemytlig, varm och djupt underhållande film som stannar kvar men också värmer i vintermörkret.

Rental Family gör i praktiken ingenting särskilt extraordinärt eller unikt vad gäller filmkonsten. Det är ett rakt och enkelt hantverk samt en berättelse vars intrig är unik men där strukturen är igenkännbar. Men ibland handlar det inte om att utmärka sig med originalitet utan att genomföra arbetet med bravur. Regissören Hikari har en uppenbar passion och vilja för projektet, faktumet att hon också är född i landet och kan språket gör att hon sömlöst kan röra sig mellan japansk och engelsk dialog utan några som helst skarvar. För även om själva dramaturgin och narrativet har sina rötter i väst finns här också ett mer subtilt handlag som gör att det inte blir några överdrivna eller tårdrypande sockerbomber. Att hitta en stilfull kombination mellan öst och väst har visat sig vara en oerhörd utmaning, men Hikari hittar en utsökt balans som gör att Rental Family aldrig känns som en själlös hybrid.

Den nämnda passionen resulterar i en ständigt varm men också insiktsfull film som hanterar den aningen udda premissen med respekt men också ett behövligt mått av humor. Då en film visar återhållsamhet kan det ofta innebära en viss kyla eller distans till publiken, Hikari har istället en precision och förstår sin film och kalibrerar ständigt den emotionella volymen efter situationen. Detta gör att vi kan få sekvenser som drar åt det rent löjliga men också drabbande, allt i en mix som är oväntat effektiv.
Och det är just den starka regin som många gånger om får tittaren att bortse från det faktum att flera inslag vad gäller berättelsen är förutsägbara. Flera komplikationer som karaktärerna stöter på är alltför uppenbara och känns som konstruerade hinder menade att möjliggöra berättarmässig friktion.

Men ännu en gång lyckas filmen och Hikari att avleda från dessa brister genom en ensemble – som förutom Brendan Fraser, består av en rad lokala förmågor som inte är hushållsnamn utanför de mest inbitna japanska filmfantasterna. Fraser kunde ha varit centrum men istället är han endast en del i en oerhört begåvad skådespelartrupp som alla presterar ypperligt. Att Fraser inte heller – likt andra Oscarsvinnare, söker ytterligare prestige genom att medverka i lockbete för prisceremonier måste också applåderas, Fraser är istället dämpad men också oerhört sympatisk i en roll som är utan traditionell Hollywoodglamour eller flärd.

I och med den närmast otroliga utgångspunkten med en mänsklig uthyrningsservice som inte är det minsta sexuellt betingad, skapas ett par viktiga observationer och funderingar kring genuina problem i det japanska samhället men också i vårt västerländska. En plats där ensamhet och brister i social förmåga lett till ett isolerat och utsatt samhälle. Detta är ämnen värda att dokumenteras i en renodlad och lång dokumentär, men tyvärr så görs inga vidare efterforskningar eller mer intensiva studier av dessa aspekter. Istället är de bara stödpelare till berättelsen och aldrig den faktiska kärnan. Något som tyvärr känns aningen bortkastat då Hikari och filmens ensemble utan tvekan hade kunnat beröra detta på ett engagerande vis.

Rental Family är kanske inte en komplett eller perfekt studie i det moderna Japan eller revolutionerande vad gäller sin faktiska berättelse. Men det är en underbart varm, engagerade och rolig film som är så pass härlig att – då eftertexterna kommer, lämnar en stor längtan efter än mer, vilket i sig är ett extraordinärt högt betyg.

Filmrecension: Primate – en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld

22 januari, 2026 by Elis Holmström

Primate
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Johannes Roberts

En stor upptäckt har just gjorts, vi har nämligen funnit den felande länken, i alla fall den som skiljer mellan dräglig film och trivial utfyllnad som helt menlösa YouTube-klipp. Primate lyckas med konststycket att vara bryggan mellan just detta, en brygga så ranglig, hemsk – för att inte säga usel, att det skakar om mer än filmens besinningslösa våld eller värdelösa försök till genuin skräck.

Det huvudsakliga problemet är inte att regissören Johannes Roberts dränker projektet i tillräckligt många klyschor för att få slumpmässig Hallmark-produktion att likna ett originellt under. Klyschor – kan, med ironi, humor men också kreativitet vändas upp och ned för att skapa komik men också en kommenterande effekt kring problematiken i repetition och slapphänt berättarteknik. Flera skräckfilmer har också haft nära till svartkomik för att skapa en intressant dynamik mellan det brutala och det rent hysteriskt roliga, något som exempelvis nyttjades i fjolårets Weapons av Zach Cregger.

Men Johannes Roberts har varken fantasi eller förstånd nog till att applicera några sådana nyanser eller mer mödosamma inslag. Premissen, som hade varit utmärkt som postmodern ironi kring flera av 70- och 80-talets dussinskräckfilmer, där allt utgick från ett lövtunt koncept, behandlades utan någon som helst distans, värme eller kreativitet. Roberts gör istället en iskall bedömning att biopublik årgång 2026 accepterar total inkompetens vad gäller utförande och uppfinningsrikedom. Den monsun av klichéer som haglar i inledningen är så pass extrem att det går att se det som djup – om än usel, ironisk komik. Tyvärr är så inte fallet, Roberts sammanställer de sämsta och mest fantasilösa troperna och mallarna, däribland karaktärer som både är hjärndöda och har samma självbevarelsedrift som lämlar.

Sedan följer uruselt förspel menat att agera som det djupa andetaget innan skuttet. Här får vi skådespel som hade varit tveksamt även i den mest skamlösa porrfilm och ett hantverk som är fullkomlig slentrian.

Där andra skräckregissörer ofta kan demonstrera en barnslig – men också eldig, passion för sitt projekt, som då småpojkar får leka med monster och bestar, har Roberts en otäck kyla och likgiltighet. Med tanke på den helt banala berättelsen hade värme och omtanke varit den enda försonande kvalitén. Primate är istället ett block av is där allt avhandlas mekaniskt, stelt och med noll inlevelse. För att vara en film som cirkulerar kring apor finns det en djup ironi i att det hela snarare påminner om en mardrömslik bondgård där allt som rör sig är ämnat för slakt. För vad gäller våld, blod och lemlästningar finns det ingen som helst gräns. Detta är en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld där precis allt kan avlägsnas från den mänskliga kroppen. Och för alla som letar efter ett rent slakthus finns måhända ett visst underhållningsvärde, men eftersom avrättningarna utförs med samma stela handlag blir de varken minnesvärda eller skrämmande.

Och då den blodiga skördetröskan är igång och allt skall in i köttkvarnen blir det lika förutsägbart som det är patetiskt. Det bjuds inte på en enda överraskning, allt rullar på efter mall 1A och slutar i en helt hopplöst trist final.

Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är de praktiska effekter som hjälper till att skapa filmens diaboliska apa. Istället för digitalteknik nyttjas kostymer och andra mer klassiska knep, detta leder till ett filmmonster som – visuellt, är både trovärdigt och detaljerat. Men där slutar lovorden, på vägen hem från visningen köper jag – komiskt nog, en klase bananer och jag är övertygad om att samtliga har högre snittintelligens än Primate.

Filmrecension: Daaaaaali! – som om Dali hade ett finger med i filmens produktion

14 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Daaaaaali!
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Quentin Dupieux

En knasig, absurd film där tid och rum snurrar runt och vrider och vänder på berättelsen på ett suveränt underhållande och tankeväckande sätt. I centrum står konstnären Salvador Dali och en ung kvinna som omskolat sig från arbete som apotekare till journalist vars stora dröm är att få göra en intervju med den stora Dali.

Det är roligt, komiskt, knäppt och ger många skratt men samtidigt sätter det igång många tankar.

Att intervjua Salvador Dali visar sig vara en utmaning av stora mått. Han har ett ego som är tiodubbelt större än de flesta narcissister. Till det vävs en katolsk prästs dröm som –

Salvador Dalis konst går nog inte att se oberörd. Han vrider ut och in på verkligheten. Därför känns det som att en film som gör likadant är rätt berättelse för att göra honom rättvisa. Det är inte en film där regissören står med mössan i hand och ödmjukt bugar för den stora konstnären, tvärtom får skildras han som en enormt egofixerad man som gör gigantisk stor affär av sig själv. Hur väl det stämmer med verkligheten vet nog bara hans närmaste. Däremot försökte han nog ofta sprida den bilden av sig själv.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Quentin Dupieux (Otroligt men sant) har skapat en sann falsk biopic fylld av visuella gags från Salvador Dalís surrelistiska världar i en drömlik, meta-narrativ hyllning till konstnärens excentriska persona och det omöjliga i att fånga honom på film.

Det är en beskrivning som säger mycket. Det är underhållande, surrealistiskt, drömlikt och helt rätt sätt att hylla en excentrisk konstnärssjäl som nog var omöjlig att skildra, egentligen. Men filmen träffas så rätt och det känns som om självaste Salvador Dali själv var med på ett hörn, någonstans från den andliga dimensionen hade han ett finger med i att skapa denna film. Han var ju mycket intresserad av film. Wikipedia tar upp detta:
Utöver måleri omfattade Dalís praktik även film, skulptur, fotografi och text. Han samarbetade med Walt Disney kring den Oscars-nominerade tecknade kortfilmen Destino, som släpptes postumt 2003. Han samarbetade också med Alfred Hitchcock i arbetet med filmen Trollbunden (Spellbound).

Och den som kan mycket om Dali kommer att hitta många roliga poäng och får en extrastor behållning av filmens många underbara lustiga absurda surrealistiska scener och bilder.

Filmrecension: The Little Sister – undviker komplicerade frågor

9 januari, 2026 by Rosemari Södergren

The Little Sister
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Hafsia Herzi

En berättelse om om tonårsflicka som undersöker sin sexualitet. Huvudrollsinnehavaren Nadia Melliti fick pris för skådespelerska och filomen vann årets Queer Palm i Cannes. Filmen fångar mycket trovärdigt och igenkännbart en tonårings vilsenhet i sitt sökande, men samtidigt förundras jag över att det fortfarande är så att om man visar en mängd olika sätt homosexuella, i det här fallet framför allt lesbiska kvinnor, kan ha sex så blir dt automatiskt en succé i queer-sammanhang. Har man inte samma krav och förväntningar på dramatikens kraft i filmen som skildrar olika homosexuella sammanhang? Har vi inte kommit längre?

Nadia Melliti spelar Fatima, en 17-årig flicka, yngst av tre systrar i en familj i Frankrike med rötter från Mellanöstern. Fatima är en kavat 17-öring som helst hänger med killarna i klassen. Hon är duktig på fotboll och hon går helst i bekväma kläder som träningsbyxor och är inte mycket för att sminka sig. En dag blir hon beskylld i skolan för att vara lesbisk. Det sätter igång en process inom henne och hon börjar utforska det lesbiska. Skaffar en app för att träffa lesbiska, går på klubb för lesbiska med mera.

Mycket som sägs under ytan där vi som tittare får dra egna slutsatser tolka själva. Det är både positivt och negativt. Jag tycker att filmen därför också fuskar förbi en del frågor och situationer. Fatimas sökande startade i gymnasiet men vi får inte alls se hur det påverkar hennes situation i skolan för plötsligt går hon på universitetet istället och där är allt tillåtet och ingen bryr sig om vilken sexuell läggning någon har. Fatima är troende muslim och enligt den imam hon har ett samtal med får hon bekräftat att homosexualitet är fel enligt såväl islam som judendom och kristendom. Men hennes relation till islam skildras mycket ytligt i filmen. Inte heller hur familjen och hennes relation till sina två systrar och sin föräldrar eller om hon har övrig släkt får vi veta särskilt mycket om. Jag tycker filmen har fokuserat mest på det sexuella och bara väldigt lite på det känslomässiga och den personliga utvecklingen hos Fatima.

Filmen bygger på Fatima Daas autofiktiva roman ”“La petite dernière” (på engelska översatt till The Last One), och handlar om en ung kvinna med algerisk bakgrund som navigerar mellan sin tro, sin familjs förväntningar och sin sexualitet. I Sverige heter boken ”Lillflickan”.

Filmens styrka är dess skildring av hur vilsen en ung människa kan känna sig. Det finns så många alternativ till hur den tonåring kan välja att utvecklas för att bli den vuxne hon eller han eller hen vill bli, vill vara. Hur hitta sig själv? Fatima verkar lättpåverkad och har svårt att stå emot andra starkare viljor. Det är också något många kan känna igen. Men det som gör att filmen inte blir ett mästerverk är att den lite fegt undviker mer komplicerade frågor. Nadia Melliti är dock strålande duktig i rollen som Fatima.

Filmrecension: Regn över Babel -färgsprakande, bra steampunk-musik och inte lik någon annan film

1 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Regn över Babel
Betyg 3
Svensk biopremiär den 2 januari 2026
Regi Gala del Sol

En magisk fantasy från Colombia där döden är är bodyguard utskickad av en dragqueen. En unik film, inte lik någon annan. Regn över Babel visades på Sundance (samt Rotterdam, San-Sebastian, Toronto med flera festivaler) och är en galen film, inspirerad av Dantes Den gudomliga komedin, pepprad med i steampunk-tappning och bjuder på en udda dragshow.

Babel är en legendarisk nattklubb där stadens bästa musiker och dragqueens uppträder. Tiden tycks stå stilla, många av dess besökare som är där ständigt är flera hundra år men ser ut som unga eller medelålders personer. Tiden står stills och en av dess dragqueen är självaste Döden där den som spelar kort eller kasta tärning kan vinna flera år till sitt liv, fast oftast förlorar den som spelar mot Dödens dragqueen, som heter La Flaca och är en enväldig härskare. Alla själar som samlas där får ta chansen att spela om sina livsår.

Salai, nattklubbens Babels ägare, försöker vinna över döden genom att anlita salsa-bandet Mamba Negra. För att bandet ska kunna vinna över döden behövs dess frontfigur musikstjärnan El Callegüeso som tycks vara försvunnen. Salai skickar sin son att leta efter El Callegüeso. Kommer han att hinna i tid eller ska de blir dödade?

Med i filmens finns också en berättelse om Jacob, som är son till ortens pastor. Pastorn fördömer dragqueens och homosexualitet och könsbyten. Men Jacob tränar i smyg med en dansgrupp av dragqueens. De ska uppträda på denna konsert också. Men ska Jacob våga dansa klädd som kvinna?

Namnet Babel kommer från Bibeln, Gamla Testamentet, specifikt i Första Mosebok 11:1-9, där historien om Babels torn berättas: mänskligheten talade ett enda språk och försökte bygga ett torn till himlen för att göra sig ett namn och slippa spridas över jorden, vilket ledde till att Gud skapade språkförbistring och skingrade folket, vilket är ursprunget till världens olika språk. Berättelsen är en symbolisk myt om mänskligheten hybris. Detta ligger som en liten undertext till filmens handling,

Filmen är bubblig och dess handlingslinje är av och till svår att greppa. Jag har personligen svårt att roas av filmer som skildrar starka, livsfarliga droger som något högst normalt och vardagligt. Det vimlar av dragqueens i filmen och det är sorgligt att detta alltid, eller oftast i alla fall, i filmer sätts i samband med att använda droger och leva utsvävande. För mig är det svårt att se det komiska i det. Men filmen är högst speciell och ändå värd att ägna tid att se. Det är färgsprakande, bra steampunk-musik och inte lik någon annan film jag sett på länge.

Filmkritik

Footer

Om oss