Primate
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Johannes Roberts
En stor upptäckt har just gjorts, vi har nämligen funnit den felande länken, i alla fall den som skiljer mellan dräglig film och trivial utfyllnad som helt menlösa YouTube-klipp. Primate lyckas med konststycket att vara bryggan mellan just detta, en brygga så ranglig, hemsk – för att inte säga usel, att det skakar om mer än filmens besinningslösa våld eller värdelösa försök till genuin skräck.
Det huvudsakliga problemet är inte att regissören Johannes Roberts dränker projektet i tillräckligt många klyschor för att få slumpmässig Hallmark-produktion att likna ett originellt under. Klyschor – kan, med ironi, humor men också kreativitet vändas upp och ned för att skapa komik men också en kommenterande effekt kring problematiken i repetition och slapphänt berättarteknik. Flera skräckfilmer har också haft nära till svartkomik för att skapa en intressant dynamik mellan det brutala och det rent hysteriskt roliga, något som exempelvis nyttjades i fjolårets Weapons av Zach Cregger.
Men Johannes Roberts har varken fantasi eller förstånd nog till att applicera några sådana nyanser eller mer mödosamma inslag. Premissen, som hade varit utmärkt som postmodern ironi kring flera av 70- och 80-talets dussinskräckfilmer, där allt utgick från ett lövtunt koncept, behandlades utan någon som helst distans, värme eller kreativitet. Roberts gör istället en iskall bedömning att biopublik årgång 2026 accepterar total inkompetens vad gäller utförande och uppfinningsrikedom. Den monsun av klichéer som haglar i inledningen är så pass extrem att det går att se det som djup – om än usel, ironisk komik. Tyvärr är så inte fallet, Roberts sammanställer de sämsta och mest fantasilösa troperna och mallarna, däribland karaktärer som både är hjärndöda och har samma självbevarelsedrift som lämlar.
Sedan följer uruselt förspel menat att agera som det djupa andetaget innan skuttet. Här får vi skådespel som hade varit tveksamt även i den mest skamlösa porrfilm och ett hantverk som är fullkomlig slentrian.
Där andra skräckregissörer ofta kan demonstrera en barnslig – men också eldig, passion för sitt projekt, som då småpojkar får leka med monster och bestar, har Roberts en otäck kyla och likgiltighet. Med tanke på den helt banala berättelsen hade värme och omtanke varit den enda försonande kvalitén. Primate är istället ett block av is där allt avhandlas mekaniskt, stelt och med noll inlevelse. För att vara en film som cirkulerar kring apor finns det en djup ironi i att det hela snarare påminner om en mardrömslik bondgård där allt som rör sig är ämnat för slakt. För vad gäller våld, blod och lemlästningar finns det ingen som helst gräns. Detta är en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld där precis allt kan avlägsnas från den mänskliga kroppen. Och för alla som letar efter ett rent slakthus finns måhända ett visst underhållningsvärde, men eftersom avrättningarna utförs med samma stela handlag blir de varken minnesvärda eller skrämmande.
Och då den blodiga skördetröskan är igång och allt skall in i köttkvarnen blir det lika förutsägbart som det är patetiskt. Det bjuds inte på en enda överraskning, allt rullar på efter mall 1A och slutar i en helt hopplöst trist final.
Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är de praktiska effekter som hjälper till att skapa filmens diaboliska apa. Istället för digitalteknik nyttjas kostymer och andra mer klassiska knep, detta leder till ett filmmonster som – visuellt, är både trovärdigt och detaljerat. Men där slutar lovorden, på vägen hem från visningen köper jag – komiskt nog, en klase bananer och jag är övertygad om att samtliga har högre snittintelligens än Primate.