Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Deckare

Filmrecension: Utan uppsåt, Beckfilm nr 3 i nya filmserien: Njae

by

Utan uppsåt
Betyg 2
Visas på C More från och med lördag 3 mars 2018

Tredje Beck-filmen i senaste omgången av fyra, lyckas inte nå några särskilda höjder. Av alla Beckfilmer med Peter Haber som Martin Beck är detta film nummer 37.

Trots att kvinnor tar allt större roll i handlingen. Martin Beck gick i pension men kom sedan tillbaka i en slags tillbakalutad chefsroll där hans ena uppgift var att rekrytera en efterträdare till sin egen tidigare roll som gruppchef. Den nya gruppchefen blev Alex Beijer som spelas av Jennie Silfverhjelm.

Att serien, liksom många polisfilmer numera, har många kvinnor i rollerna, ligger i tiden. Det vimlar av deckarserier med intressanta kvinnliga poliser. Det är naturligt i dagens filmvärld. Tack och lov. Det räcker förstås inte för att filmen ska bli något mästerverk.

Jag gillar den norska skådespelaren Kristofer Hivju. Speciellt gillar jag hans karaktär i tv-serien Game of Thrones. Jag gillar Peter Haber och jag gillar flera av Beckfilmerna med honom som polismannen Beck. Filmserien haft flera av våra skickliga skådespelare (förutom Peter Haber: Keve Hjelm, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt) i rollen som Martin Beck tillhör de legendariska svenska polisserierna som alltid har en stor skopa samhällskritik.

Filmerna tappade en hel del när Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson fick ta adjö. Han ersattes av den norske polisen Steinar, spelad av Kristofer Hivju. Manusförfattare och regissör har varit vettiga nog att låta Steinars karaktär vara mycket annorlunda mot Persbrandts. Något annat hade varit katastrofalt. Jag tyckte de första filmerna med Hivju fungerade godkänt. Hivju är en bra skådespelare. Det är inte hans fel att filmerna nu blir blekare och blekare.

Vad är det som gör att filmerna alltmer tappar kvalitet? Jag kan tänka mig att det är svårt att skapa trovärdiga, starka intriger med samhällskritik i hur många avsnitt som helst. Det som gör Utan uppsåt trist är att den är inte särskilt överraskande. Den är förutsägbar. Det känns också uttjatat att Steinar skulle bli sur på att ha fått en kvinna som chef. Det är det sista jag tror att hans karaktär skulle bli, egentligen. Rollkaraktärerna i polisgruppen är alla lite för gulliga, för snälla, för rättrådiga och den nya chefen hanterar allt rätt. Det blir för mycket av det goda. Och den underbara grannen till Beck, spelad av Ingvar Hirdwall är rolig. Men hans karaktär har också blivit uttjatad.

Handlingen i korthet:
Beck-gruppen, med Alex Beijer som ny gruppchef, får ett fall där en 12-årig flicka hittat sin mamma död nedanför trappan i hemmet. Är det en olycka eller ville någon den ensamstående mamman något ont? Det visar sig att familjen lever med skyddad identitet.

Mårten Klingberg har skrivit manus till ”Utan uppsåt” och Jörgen Bergmark har regisserat.

Filmrecension: Beck – Den tunna isen

by

Beck – Den tunna isen
Betyg 2
Premiär på C More den 3 februari 2018
Regi Mårten Klingberg

Beck – Den tunna isen är film nummer 36 i serien om med Peter Haber som kriminalpolisen Beck. Att alla avsnitt i en så lång serie skulle ha hög kvalitet är inte så troligt. Detta är film nummer två i denna nya omgång där den första faktiskt var hyggligt bra. Denna film nummer 2 i nya serien är inte lika lyckad. Den har mycket som är förutsägbart. Alldeles för mycket. Vem som är mördaren förstod jag ganska snart – och vem som inte var mördaren fast vi skulle luras att tro det.

Filmen börjar i ishallen där Stockholms-förorten Mälarhöjdens juniorer tränar och en av juniorernas pappor uppför sig riktigt illa. Han skriver nedvärderande saker till sin son och börjar bråka med den unge hockeytränaren. Pappan springer ut på isen och gormar åt tränaren. Pappan irriterar sig dessutom på att juniorernas träningspass flyttats fram för att flyktingpojkar ska få lära sig åka skridskor på den bättre träningstiden.

Givetvis hittas denna unga hockeytränare knivmördad några timmar därefter. De som varit senast i hallen var flyktingpojkarna. Men den som varit i konflikt med tränaren är den ilskne pappan. Kristofer Hivjus karaktär Steinar upptäcker att det är något skumt med en av de unga flyktingpojkarna. I förorten sprids också misstankar om att någon av flyktingarna varit inblandad i mordet och därför måste deras boende skyddas. Suck. En ur personalen ringer och gnäller över att flyktingpojkarna tycker det är läskigt att ha en polisbil utanför boendet – och tro det eller ej, men Steinar går med på att ta bort polisbilen. Givetvis tänder några eld på boendet direkt efter att polisskyddet försvunnit.

Det är så mycket i denna film som är så förutsägbart, så fyllt av klichéer och värsta klyschorna. Som alltid ska dessa Beck-deckare skildra samhället och med sympati för de utsatta. När då ett gäng ensamkommande förstår vi ju att vi ska förstå hur elaka omgivningen är mot dem. Men en av de sämsta detaljerna är skildringen av den kvinnan som jobbar på flykting-boendet. Hon och hennes man har bestämt att adoptera den misstänkte unge flyktingpojken. Hans föräldrar är döda och de själva har förlorat en son som drunknade något år tidigare. Eftersom jag är med i flera föreningar, både svenska och amerikanska, för oss föräldrar som förlorat barn så vet jag hur helt osannolikt det är att föräldrar som mist ett barn så snart efteråt skulle adoptera någon som ska ersätta deras förlorade son. Det fungerar inte så. Jo det händer att de som förlorat barn skaffar sin nya barn. Och också adopterar. Men inte så snart och inte på det sättet.

Tröttsamt är också det där med att Martin Beck, som gått i pension, kommit tillbaka i en högre befattning, där han kämpar med att hitta en ersättare för Steinar. Steinar har bara tjänsten som gruppchef tillfälligt. Hela den situationen beskrivs på ett sätt som överdrivet och svårt att tro på.

Det är för mycket som inte känns äkta i den här film nummer två i denna serie av fyra nya. Den första, ”Ditt eget blod” hade premiär den 1 januari 2018, ”Den tunna isen” börjar sändas 3 februari och sedan följer ”Utan uppsåt” den 3 mars samt ”Djävulens advokat” den 7 april.

I rollerna
Peter Haber, Kristofer Hivju, Anna Asp, Måns Nathanaelson, Jonas Karlsson, Elmira Arikan, Ingvar Hirdwall

Bokrecension: En äkta man av Dennis Lehane – jag skulle inte bli förvånad om den blir en bra film också

by

En äkta man
Författare: Dennis Lehane
Utgiven: 2018-01
Översättare: Johan Nilsson
ISBN: 9789100167257
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Dennis Lehane vet hur en psykologiskt spännande historia vävs ihop. Han fick internationellt genombrott med de två fristående romanerna Mystic River (Rött regn) och Shutter Island (Patient 67) som båda också blev framgångsrika filmer. En äkta man är liksom dessa en spänningsroman som överrumplar mig och den är verkligen uppslukande. Jag bara måste läsa vidare.

Huvudpersonen, Rachel Childs, kommer att som 35-åring skjuta ihjäl sin make på en båt och han trillar överbord. Det är inledningen. Vi får sedan följa vad som ledde fram till skottet på båten och vad som hände efteråt. Vi får lära känna Rachel under hennes uppväxt med sin ensamstående mamma. Mamman är en väldigt speciell karaktär som skrivit en bok när hon var ung om hur ett förhållande kan klara sig från fallgropar. Det är bara det att trots att boken blev en succé är mamman själv oförmögen att ha ett bra förhållande. Rachels pappa övergav dem när hon var liten. Rachel vet bara att han hade ett fint leende och heter James.

Att hitta sin pappa blir en fixering hos Rachel. Hon vill till varje pris få tag på sin pappa. Hennes mamma vägrar att berätta var han finns. När mamman dör fortsätter Rachel att leta efter pappan, bland annat anlitar hon privatdetektiver.

Karriärmässigt går det bra för Rachel. Hon blir en framgångsrik journalist och träffar en man som också jobbar i mediebranschen. De lever ett liv som många säkert skulle avundas dem, med ett fint hus och ständigt inbjudna på evenemang med andra framstående kända personer. Rachel är på väg att få jobb i New York och får därför ett tungt uppdrag: att bevaka katastrofen i Haiti. Där möter hon tragedier som sätter igång saker i hennes inre och hon börjar må allt sämre till hon klappar ihop totalt och får ett sammanbrott i direktsändning. Rachel isolerar sig, undviker människor och går inte ur ut lägenheten om hon inte behöver. Allt rasar samman.

Jag tänker inte fortsätta berätta handlingen som är både spännande och, som jag redan nämnt, uppslukande. Ytterligare ett plus är Dennis Lehanes enorma förmåga att berätta. Hans miljöbeskrivningar är så fullproppade med skarpa, exakta detaljer som beskriver vår tid och vår värld.

Jag har några små kritiska funderingar. Det finns några ologiska kullerbyttor i slutkapitlen som inte riktigt stämmer och delvis är historien lite överdriven. Men den är sammanfattningsvis ändå en bra psykologisk thriller – och jag skulle inte bli förvånad om den blir en bra film också.

Filmrecension: Beck – Ditt eget blod

by

Beck – Ditt eget blod
Betyg 3
Premiär på C More 1 januari 2018
Regi Mårten Klingberg

Beck-filmerna med Peter Haber i rollen som polismannen Martin Beck har många fans. Filmen är den 35:e i Beck-serien med Peter Haber. Det är rätt otroligt. Hur kan en film överleva så många versioner och fortfarande skapa engagemang hos publiken? Filmen som släppts nu är den första av fyra som släpps i vår.

Framgångsreceptet måste vara samma som var grunden för de tio polisromaner som filmerna löst byggt på: ett kollektiv av poliser, ledda av sympatiska Martin Beck och med en handling med starkt social förankring och realistisk bakgrund, ofta delvis verklighetsförankrade. Böckerna är skrivna i en realistisk tradition, som utgår ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och de innehåller flera referenser till dokumentära händelser som skedde under de år då romansviten skrevs.

Beck – Ditt eget blod följer traditionen och tar upp en högaktuellt ämne där vi får följa två bröder varav den ena blivit radikaliserad och planerar ett terrordåd i Sverige. Martin Beck har gått i pension och försöker inbilla sig själv att han trivs med att ha klivit tillbaka. Han blir dock övertalad av att hjälpa Säpo med några samtal och därmed dras han ofrivilligt in i ett fall.

En av filmseriens styrkor är att rollbesättningen har hängt med i tiden och bland poliserna finns olika personligheter, både män och kvinnor och i olika åldrar. Vi har säkert alla några favoriter bland de olika karaktärerna. Det är svårt att inte tycka om dem. Det är också väldigt skönt att slippa den ack så vanliga medelålders bittre alkoholiserade ensamvargen – som är alltför vanlig i alldeles för många deckarserier.

När Gunvald Larsson försvann ur serien var det säkert en del som trodde att Beck-serien inte skulle hålla i fortsättningen. Men det gör den. Det smarta draget var att ta in en ny karaktär, den norska polismannen Steinar Hovland, som spelas av Kristofer Hivju, som är en av mina favoritskådespelare från Game of Thrones. Hans karaktär i Beck är en helt annan typ än Gunvald Larsson och det är ett skäl till att hans roll fungerar så bra i helheten. Dessutom har flera av de andra karaktärerna vuxit in i teamet. Det är som om vi känner dem, som om vi själva är med i gänget.

Filmen är hygglig, den är helt OK, spännande och engagerande. Men … Ja där finns några men, annars hade den fått ännu högre betyg. Den har en hel del klichéer och skildrar en del väl förutsägbart och en del lite för ytligt och speciellt tänker jag på skildringen av föräldrar som förlorar barn. Det är väldigt sorgliga händelser som utspelas och mer svärta hade känts mer realistiskt.

En scen jag har extremt svårt att tro på är när en stor polisstyrka med prickskyttar ligger på lur på en stor match de har skäl att tro ska utsättas för ett stort terrordåd. Skulle svensk polis verkligen inte stoppa en match som är utsatt för ett sådant hot?

Filmen är i sin helhetlite för trivsam. Men för alla fans av Martin Beck och hans team väntar fyra högtidsstunder under våren.

Böckerna av den numera internationellt kända författarparet Maj Sjöwall (född 1935) och Per Wahlöö (1926–1975) har filmats i flera omgångar. Sjöwall/Wahlöö författade de tio polisromaner i serien Roman om ett brott utgivna på Norstedts förlag mellan 1965 och 1975.

Den första av de tio kriminalromanerna som filmatiserades av Roseanna som blev film 1967 av Hans Abramson med Keve Hjelm som Martin Beck. Sedan dess har flera andra skådespelare axlat rollen som Martin Beck: Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt och Peter Haber.


Bokrecension: Slugger av Martin Holmén: Läs

by

Slugger
Författare Martin Holmén
Utgiven: 2017-10
ISBN: 9789100145613
Förlag Albert Bonniers Förlag

Med Slugger avslutar Martin Holmén trilogin om Harry ”Kvisten” Kvists synnerligen vedervärdiga vedermödor i ett 1930-tals-Stockholm präglat av depression, fattigdom och klassförtryck. Första boken, Clinch, kom 2015 och följdes av Nere för räkning förra året.

Kvisten blev tidigt föräldralös, bortauktionerades som fattighjon, blev regelbundet misshandlad av den bonde som ropat in honom, och sedermera sönderslagen i boxningsringen och av några tjogtal plitar under de återkommande vistelserna på Långholmen för sitt ”bögeri”. Med modernt språkbruk skulle vi nog kunna säga att Kvisten lever med posttraumatiskt stressyndrom. Nu livnär han sig som indrivare med hjälp av det livets hårda skola verkligen lärt honom något om; våldet. Hur man använder det och hur man uthärdar det.

Kvisten är, milt sagt, inget moraliskt rättesnöre. Han tvekar inte (särskilt länge) över att slå en ledbruten och utsvulten gammal arbetare sönder och samman över en småskuld till någon krämare. Men han njuter inte av det. Njuter gör han bara när han slår uppåt, mot förtryckarna, mot brutala hallickar, fascistiska poliser, självgoda överklassmän. Han upptäckte den speciella – bräckliga, tillfälliga, men högst verkliga – självupprättelse bara våldet kan ge när han första gången vågade slå tillbaka mot den brutale bonde som använt honom som barnslav och anvisat honom sängplats i svinstian. Man kommer att tänka på vad Frantz Fanon skrev om våldets psykologiska funktion i förtryckta folks befrielsekamp.

Någonstans därinne i Kvistens ofta dimmiga, men också begåvade, hjärna finns också både samvete och medkänsla. Tyvärr, för honom själv, vill man tillägga. För i Kvistens värld går sällan en god handling ostraffad.

Det talas ibland om ”Nordic noir” när nordisk litteratur och film ska lanseras utomlands. Men få verk förtjänar egentligen beteckningen. Oftast räcker det med lite ytlig cynism, en återanvänd mordintrig och en trött kommissarie som, trots stereotypa karaktärsbrister, agerar moraliskt ankare från en tryggt medelklassig mellannivå. Svart som en kaffe latte ungefär. Martin Holmén däremot, är noir på riktigt. Han skriver om världen ur ett underifrånperspektiv lika becksvart som tjäran i Kvistens sönderrökta lungor. Det andas lika delar Dashiell Hammett och Jean Genet, med ruttnande dofter från Louis-Ferdinand Céline som extra krydda.

Ur detta asfaltsperspektiv, och med hjälp av en fiktiv och mycket välkonstruerad gangsterkrigsintrig, presenterar Holmén ett bara alltför realistiskt och välbekant klassamhälle, där såväl storfinansen som kungahuset och den spirande fascismen syns i bild. Om valet av epok och jämförelser med idag säger författaren själv: ”Naturligtvis finns det paralleller. Utsatta grupper i samhället blir allt mer utsatta, de populistiska högervindarna blåser friskare än någonsin och motsättningarna tycks bara öka. Det börjar lukta desperation igen.”

Läs.