Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

by

Sällskapet för ofrivilliga drömmare
Utgivningsdatum 2020-10-22
Förlag Tranan
Översättare Irene Anderberg
ISBN 9789189175044

”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” är definitivt den färgrikaste romanen jag läst i år, kanske även den färgrikaste romanen jag läst under de senaste åren. Faktum är att om man rotar bland böckerna i mina bokhyllor finns det nog inte en roman som man skulle kunna klart och tydligt peka på och säga”den här är färgrikare”; och även om en sådan roman skulle finnas bland böckerna i mina hyllor skiljer sig dess färgrika nyanser från ”Sällskapet för ofrivilliga drömmare”. De färger som denna roman bjuder på är inte bara starka som i iögonfallande, utan snarare är färgerna djupa, på samma sätt som ett mörkblått hav skulle kunna vara en solig eftermiddag (eller någonting i den stilen). Av någon anledning var det just det jag föreställde mig att jag hade i bakgrunden under hela läsningen — ett djupt blått glänsande hav. 

Alla är vi nog ofrivilliga drömmare på sätt och vis. Jag kan i alla fall inte komma på någon jag känner som kan kontrollera eller manipulera sina egna drömmar. Det så kallade ”sällskapet för ofrivilliga drömmare” läsaren får möta på är dock en speciell sorts ofrivilliga drömmare. I och för sig är det möjligt att alla vi är en så att säga ”speciell” sort, i och med att alla dessa drömmar som vi drömmer lika gärna skulle vara ungefär så pass olika som individer kan vara olika. I romanen får läsaren hursomhelst möta på ett antal (ett mindre sällskap) av ofrivilliga drömmare, alla dessa drömmare med distinkta skillnader i det de drömmer. Vi har bland annat huvudkaraktären Daniel Bechimor som drömmer om verkliga människor han än inte mött och om händelser som ännu inte har ägt rum, ex-militären och hotellägaren Hossi som dyker upp i andras drömmar, konstnären Moira som förvandlar sina drömmar till konst och Daniels dotter Karinguiri som drömmer om en rättvis och demokratisk framtid för Angola. 

”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” är inte bara en färgrik och vackert skriven roman (ibland blev jag till och med tvungen att stanna mitt i berättelsen för att få lite tid att smälta i mig skönheten i de ordval författaren valt), det är också en viktig samhällskommentar på verklighet, politik, hierarkierna i världen och framförallt drömmar. Och inte bara det! Jag tror att ”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” kan påminna många av oss hur viktigt det är att drömma. Drömmar må inte bara vara fragment som dyker upp i våra huvuden när vi sover, drömmar kan lika gärna vara en sorts hoppfulla fragranser i vår vardag. 

En vuxen människas bekännelser av David Wiberg

by

En vuxen människas bekännelser
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0657-2

Att göra slut med någon kan vända upp och ner på ens liv, få en att under en viss tid tappa allt hopp på att någonting positivt kommer att hända i framtiden. Hjälplöshet, förtvivlan, äckelkänslor, förvirring, ilska är några av de känslor som kan komma upp till ytan när man gör slut med någon. Huvudkaraktären i ”En vuxens människas bekännelser” blir tvungen att hantera alla de här känslorna (mycket starka känslor för den delen) när hans tvååriga relation med Alice en dag tar slut. I och med att det var hans första (och enligt honom troligtvis sista) relation som tagit slut tar han det minst sagt inte väl. 

Denna bokresa genom huvudkaraktärens känslor efter att ha gjort slut med Alice bjuder å ena sidan på en icke förskönad bild av ett kortare mycket förvirrat tillfälle i en människas liv, å andra sidan är huvudkaraktärens tirader om hur mycket han saknar och älskar Alice långtradiga. Visserligen är huvudkaraktärens känslotillstånd (delvis) intressant i och med de ärliga beskrivningarna, men ibland vill jag som läsare (i likhet med ett par av karaktärerna) bara säga åt huvudkaraktären att ge sig. 

Det är inte lätt att känna sympati för huvudkaraktären. Faktum är att inte ens huvudkaraktären (vars namn vi förresten aldrig får reda på) känner särskilt mycket sympati för sig själv, och om det är någonting som är denna romans starka sida så är det just denna obehagliga äckelkänsla, den (mörk)röda tråden som slingrar sig kring romanen likt en giftig orm. Allting faller liksom på plats för att få till denna äckelkänslofaktor — de smått kyliga ordvalen, den namnlöse huvudkaraktären, förvirringen kring händelseordningen och de någorlunda absurda delarna av boken som är menade att vara någon sorts ”inspelningar”, fast i skriftform. Om ”En vuxen människas bekännelser” vore en känsla skulle det antingen vara obehag eller äckelkänsla med tanke på hur väl denna roman lyckas förmedla dessa känslor. Faktum är att efter ett tag blir det svårare att ens märka karaktären; det enda som är kvar är känslorna, tillsammans med en obehaglig sorts tomhet.

Änkan som vägrade dö av Shirshendu Mukhopadhyay

by

Änkan som vägrade dö
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
Översättare Mikael Fant
Originaltitel Gayanara baksa
ISBN 978-91-642-0657-2

”Änkan som vägrade dö” är en enkel och lättläst saga för vuxna om tre generationer kvinnor, ett smyckeskrin och en smula spökerier. Boken kräver inte särskilt mycket av läsaren. Det är en bok som lätt skulle kunna läsas i ett halvsömnigt tillstånd på fåtöljen eller soffan, eller möjligtvis på  en bekväm sits någonstans på en semester. Samtidigt bjuder ”Änkan som vägrade dö” på en mycket underhållande berättelse om en rik familj i nuvarande Bangladesh. 

Såsom jag har förstått det är den bengaliska originaltiteln ”Gayanara baksa” vilket kan översättas till ”Smyckeskrin”. Ibland kan översatta bok eller filmtitlar vara en aning underliga eller rentav kännas fel men när det gäller ”Änkan som vägrade dö” skulle jag vilja påstå att titeln är mycket passande. Den svenska översättningens titel leder åtminstone till fler frågetecken (och därmed möjligtvis  en del nyfikna läsare) i jämförelse med originaltiteln. 

Egentligen dör änkan — Pishima — som vägrade dö; men hon är inte nöjd med att bara försvinna efter sin död. Det är trots allt inte rättvist att hon som bortgift vid sju och änka vid tolv  bara ska få dö. Det är så mycket hon inte fått uppleva, och hon är fortfarande alltför arg och hatisk för att dö. Istället kommer hon tillbaka som spöke och hemsöker Somlata — en ung kvinna ingift i den rika men lata bengaliska familjen. Tiderna håller på att förändras men Somlatas fina aristokratiska svärfamilj vägrar att tjäna pengar genom att arbeta, istället säljer de det ena efter det andra för att få det att gå ihop. Änkan som vägrade dö är rädd att även guldet i hennes smyckeskrin ska säljas bort av de andra familjemedlemmarna, därför tvingar hon Somlata att gömma skrinet, bort från alla intresserade familjemedlemmar. Denna incident sätter igång romanens handling och leder till den ena händelsen efter den andra — alla dessa händelser lagom komiskt beskrivna av författaren Shirshendu Mukhopadhyay. 

Varje bok är en resa. ”Änkan som vägrade dö” är en resa till Bangladesh, till kvinnors liv i olika generationer och med olika uppfattningar av vad man ska förvänta sig av livet. Boken är inte särskilt dramatisk, inte heller är den starkt samhällskritisk men den är trots det ett fint bidrag till lätta (med med exakt tillräckligt djup för att vara sofistikerade) berättelser om livet i ett av världens hörn. Nu får vi se om jag bestämmer mig för att se filmadaptionen (”Goynar baksho”) eller inte. 

”Lilla fröken Grenadin” av Vilda Rosenblad

by

Lilla fröken Grenadin
Författare Vilda Rosenblad
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag: Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0609-1

På Rue de Pascal i Paris bor en tolvåring vid namn Elvira Ljung men sin mamma och hennes sambo. Elvira drömmer om att bli stjärna – nästa Ingrid Bergman. I smyg besöker hon kyrkan för att hantera sina känslor kring sin bortgångna ateistiske pappa. Då och då skriver hon dessutom brev till ”Schwarzy ” (Arnold Schwarzneger) i hopp om att en dag kunna få svar. ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en verklighetstrogen skildring om hur det är att förlora en familjemedlem, om ett fortsättande liv med en melankolisk skugga ständigt närvarande. Denna roman skildrar människor som känner känslor enkla för läsaren att relatera sig till, lättillgängliga att uppfatta med hjälp av den enkla vardagliga prosan. Kanske är det för att jag läst mer poetiska verk på sistone, men här och där framstår språket i romanen som en aning kantigt, någorlunda karaktärslöst. Men möjligtvis är det just denna enkelhet som lyfter fram karaktärernas vardagliga och naturliga känslor. Det må inte finnas särskilt mycket charm i språket i sig, men ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en mycket riktig läsupplevelse. De franska hemmafruarna framstår vid tillfällen som en aning stereotypa och platta, men det finns fortfarande ett par någorlunda charmfulla och till och med litet mystiska karaktärer.

”Lilla Fröken Grenadin” är både språkmässigt och handlingsmässigt vardaglig. Det är enkelt att ta sig igenom detta verk, enkelt att besöka Elvira och hennes familj och vänner på Rue de Pascal, enkelt att känna igen sig i annars främmande omgivningar. Läsaren får en chans att följa med Elvira till kyrkan som Elviras mamma är kategorisk emot, till bokhandeln med den mystiska Beatrice, till fina och mindre fina upplevelser i Elviras värld. Vissa karaktärer i boken må framstå som en aning platta men jag skulle ändå vilja påstå att Elvira är ett någorlunda trovärdigt drömmande barn som snart ska bli tonåring. Hennes missförståelser och reaktioner framstår i alla fall som äkta. Kanske hade många av oss också reagerat mycket likt Elvira, kanske inte.

”Lilla fröken Grenadin” skulle nog inte komma på min lista av ”aktuella måste läsa böcker”, men romanen bjuder fortfarande på en del stämningar värda att minnas. Troligtvis blir detta en roman som jag inom kort inte minns särskilt tydligt, men vissa fragment kommer nog att stanna kvar; möjligtvis den mystiska säljaren på bokhandeln, Elviras klasskamrat Odette som ingen vill bli vän med, Elviras vän Delphine som inte vet hur hon ska hantera sina känslor, ”Schwarzy”, croissanterna…

Tiden har sett allt av Nachla Libre: vacker och smärtsam

by

Tiden har sett allt
Författare Nachla Libre
Utgivningsdatum 2020-09-23
Förlag Nordstedts
ISBN: 978-91-1-310206-1

                    ”Tiden har sett allt” av Nachla Libre hör till månades ”nattliga” överraskningar. När jag började läsa denna diktsamling hade jag endast en vag aning vad det var jag gav mig in på. Nyckelorden natt, sömnlös och stad lät tilltalande, romantiska till och med. Särskilt för den som sitter med en bok framför näsan under sömnlösa nattliga timmar. ”Tiden har sett allt” visade sig vara mer än tilltalande. Romantisk vet jag inte om jag tycker är ett passande ord däremot. Romantisk som i förskönad är denna diktsamling verkligen inte. Romantisk som i vacker – definitivt. Vacker på ett ärligt och smärtsamt sätt. Många ord Nachla Libre använder i ”Tiden har sett allt” må inte vara vackra i sig, snarare är det kanske enkla och vardagliga men på något sätt lyckas de väldigt graciöst flyta in i Libres diktströmning.  

Den ärlighet som läsaren får möta på i ”Tiden har sett allt” framstår som oerhört nära. Jag kan föreställa mig hur jag sitter någonstans en sömnlös natt i en stad som aldrig ler och lyssnar på det Nachla Libre har att säga. Jag kanske inte kan svara henne egentligen men jag kan lyssna på henne, jag kan få en inblick i hennes värld. Jag känner ingen distans mellan oss trots att den egentliga distansen är ett par tusen kilometer. Nachla Libre är mer närvarande än många andra författare i sina dikter. Hon är där i de svarta orden tryckta på de blanka sidorna, i de sena timtalen – gryningens timmar –, i det politiska som egentligen inte skulle behöva vara politiskt; för att mycket av det ”politiska” som berörs i denna diktsamling är egentligen mer mänskligt än rent politiskt. Det finns trots allt skillnad på politik och politik, där den ena sorten propagerar för ett visst parti eller en viss ideologi, men där den andra sorten egentligen betonar de problem och orättvisor som inte tillåter många människor att få leva ifred. ”Tiden har sett allt” är mycket mer av den andra sorten, skulle jag säga. Ibland är denna sorts politik mer eller mindre oundviklig, särskilt om systemet man lever i skadar en.

Den största nackdelen med denna diktsamling är att den tog slut lite för fort. ”Tiden har sett allt” är Nachla Libres debutbok som visar på hennes fulla potential som diktare, som någon som vågar ärligt kommentera på samhället utan några försköningar eller oklarheter. Som läsare kan jag bara hoppas på lika ärliga, språkmässigt vackra och skarpa skildringar i Nachla Libres framtida verk.