En vuxen människas bekännelser
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0657-2
Att göra slut med någon kan vända upp och ner på ens liv, få en att under en viss tid tappa allt hopp på att någonting positivt kommer att hända i framtiden. Hjälplöshet, förtvivlan, äckelkänslor, förvirring, ilska är några av de känslor som kan komma upp till ytan när man gör slut med någon. Huvudkaraktären i ”En vuxens människas bekännelser” blir tvungen att hantera alla de här känslorna (mycket starka känslor för den delen) när hans tvååriga relation med Alice en dag tar slut. I och med att det var hans första (och enligt honom troligtvis sista) relation som tagit slut tar han det minst sagt inte väl.
Denna bokresa genom huvudkaraktärens känslor efter att ha gjort slut med Alice bjuder å ena sidan på en icke förskönad bild av ett kortare mycket förvirrat tillfälle i en människas liv, å andra sidan är huvudkaraktärens tirader om hur mycket han saknar och älskar Alice långtradiga. Visserligen är huvudkaraktärens känslotillstånd (delvis) intressant i och med de ärliga beskrivningarna, men ibland vill jag som läsare (i likhet med ett par av karaktärerna) bara säga åt huvudkaraktären att ge sig.
Det är inte lätt att känna sympati för huvudkaraktären. Faktum är att inte ens huvudkaraktären (vars namn vi förresten aldrig får reda på) känner särskilt mycket sympati för sig själv, och om det är någonting som är denna romans starka sida så är det just denna obehagliga äckelkänsla, den (mörk)röda tråden som slingrar sig kring romanen likt en giftig orm. Allting faller liksom på plats för att få till denna äckelkänslofaktor — de smått kyliga ordvalen, den namnlöse huvudkaraktären, förvirringen kring händelseordningen och de någorlunda absurda delarna av boken som är menade att vara någon sorts ”inspelningar”, fast i skriftform. Om ”En vuxen människas bekännelser” vore en känsla skulle det antingen vara obehag eller äckelkänsla med tanke på hur väl denna roman lyckas förmedla dessa känslor. Faktum är att efter ett tag blir det svårare att ens märka karaktären; det enda som är kvar är känslorna, tillsammans med en obehaglig sorts tomhet.
