Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Way Out West

Way Out West: Kraftwerk fortfarande i framkanten

by

Kraftwerk, Flamingo
Way Out West 11 augusti 2012
Betyg: 4

Kraftwerk år 2012 är ingen nostalgisk tripp – det är någonting komplett annorlunda från någonting annat jag bevittnat under den här svenska festivalsommaren. Inför Way Out Wests största publik bjöd legendarerna från Düsseldorf, åtminstone till en början, på en häftig audiovisuell lyxupplevelse. Men i takt med att 3D-effekterna efter inledningen – som bjöd på såväl robotar och rymdskepp som kubiska stadsanimationer – blev något oinspirerade påmindes jag istället om hur deras elektroniska musik än idag står i framkanten.

Även om showen, som tidigare framförts på Modern Museum of Art i New York, på förhand kanske inte låter som en ultimat festivalspelning fungerar det faktiskt förvånansvärt bra på Way Out West. En blytung bas som fick hela kroppen att vibrera fick det faktum att Ralf Hütter är enda kvarvarande originalmedlemmen att te sig som en irrelevant sidomarkering. Egentligen hade ju alla bandmedlemmar lika gärna kunna ersättas av robotar – det bjuds varken på livesång eller mellansnack. På scen står bara fyra män i olika storlekar som knappt rör på sig.

I Trans-Europe Express är spöket från Bowies Berlin-era än idag närvarande, men för min del är höjdpunkten när vi under Numbers – som övergår i Computer World – får se världen ur en robots perspektiv. I slutändan är det kanske just mer häftigt än vad det är bra och det går inte att komma undan tanken att spelningen kanske hade nått perfektion i en mer intim lokal.

Foto: Emma Andersson

Way Out West: Afghan Whigs är lika bra nu som på 90-talet

by

Afghan Whigs, Linné
Way Out West 10 augusti 2012
Betyg: 4

I grungens kölvatten dök Afghan Whigs upp under 90-talet som ett av de första indie-banden med kommersiell genomslagkraft. Bandets kärna har – utöver frontmannen Greg Dulli – alltid bestått av Rick McCollum på gitarr och John Curley på bas. Trion står nu återförenad och får sällskap av ytterligare några medmusiker – bland annat en celloist – när de intar Linné-scenen på fredagen.

Afghan Whigs lyckas med det som exempelvis deras föregångare Dinosaur Jr gjorde för några år sedan – att vara om möjligt ännu bättre efter återföreningen. I mer eller mindre utsträckning kan vi alla relatera till Greg Dullis orubbliga texter om hemlighetsmakeri, paranoia och livets mörka sida. När det redan i öppningslåten Uptown Again backas upp av gitarrer som är betydligt råare än hur vi minns dem är det svårt att inte ta det till sig med öppna armar.

Alla hitsen är där. Debonair, What Jail is Like, Fountain and Fairfax samt titelspåret hämtas från Gentlemen – deras kanske bästa skiva som gavs ut 1993. Afghan Whigs har även en förmåga att tolka såväl obskyra som klassiska soul-låtar och göra dem till sina egna. På Way Out West spelas See and Don’t See – Marie “Queenie” Lyons bortglömda låt från 1970 – samt Frank Oceans mer samtida Love Crimes. En timme räcker inte, för min del får Greg Dulli och hans mannar gärna återvända till Sverige under hösten för en längre och mer omfattande spelning där även material från Sub Pop-debuten Up in It spelas.

Följande låtar spelades:

Uptown Again
I’m Her Slave
What Jail is Like
Fountain and Fairfax
66
Gentlemen
Crazy
See and Don’t See
Love Crimes
Going to Town
Debonair
Milez iz Ded
Into the Floor

Way Out West: John Maus bjöd på lika delar pop som expressionism

by

John Maus, Storan
Way Out West 10 augusti 2012
Betyg: 4

För den som inte känner till den avantgardiske musikern sedan tidigare kan John Maus på scen nog framstå som en rätt besynnerlig syn. Han hoppar och han gestikulerar. Han slår till och med sig själv i ansiktet i ren frustration. Dessutom sjunger – eller snarare skriker – han karaoke över sina egna förinspelade låtar. Antingen älskar eller så hatar du det.

De flesta som tagit sig till Storan verkar dock vara med på noterna. John Maus senaste skiva We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves är ett litet mästerverk där mötet mellan analoga synthar och poppiga melodier för tankarna till såväl konsten som till hans tidigare samarbetspartner Ariel Pink – men på scen är allt ännu trasigare än på skiva. Det är mer hysteriskt och brutalt. Publiken hoppar och slår frenetiskt nävarna i luften. När de sjunger med i avslutande Believer når det nästan spirituella höjder. Men efter bara en halvtimme är konserten över och då har han ännu inte spelat sin cover på Molly Nilssons Hey Moon. Däremot bjöds vi på Street Lights och det räcker långt.

Way Out West: Blur infriar förväntningarna

by

Blur, Flamingo
Way Out West 10 augusti 2012
Betyg: 4

Vad ska man egentligen förvänta sig när ett av 90-talets mest inflytelserika brittiska band återförenas. Vanligtvis är skepticism berättigad men när Blur sålde ut Hyde Park två gånger om 2009 stod det klart att ingenting hade förändrats. När Damon Albarn kliver på Flamingo-scenen är det till och med i samma gamla Fred Perry-piké som vi är vana vid.

Redan när Bon Iver håller på att avsluta sin spelning på scenen mitt emot sjunger de mest förväntansfulla fansen på allsångsklassikern Tender. Bandet inleder sedan med Girls and Boys och det bjuds på en ordentlig hitkavalkad. Men även mer sällsynta låtar – såsom B-sidan Young and Lovely – får plats i låtlistan. Out of Time är ett möte mellan brittpop och afrikansk musik. Av de två nya låtarna faller mig framför allt Beatles-inspirerade Under the Westway i smaken och avslutningsnumret The Universal är precis lika vacker som på skiva.

Ofta får låtarna tala för sig själva, men å andra sidan behövs inget mellansnack. Vi har alla en relation till låtarna. Vi kan alla sjunga med i Parklife och Song 2 – som föga förvånande är de två låtar som får igång publiken i särklass mest.

Förutom Damon Albarn har även lo fi-gitarristen Graham Coxon en gedigen solokarriär att ägna sig åt – så vem vet när, eller ens om, vi kommer få se Blur igen. På söndag spelar de på OS-avslutningen, men därefter verkar det inte finnas några konkreta planer. Däremot visar Way Out West-spelningen att Blur anno 2012 är fyra kompisar som unnar sig själva – och fansen – några få exklusiva spelningar för att alla de där klassiska låtarnas skull.

Följande låtar spelades:

Girls and Boys
Tracy Jacks
Jubilee
Beetlebum
Coffee and TV
Out of Time
Young and Lovely
Trimm Trabb
Caramel
Parklife
The Puritan
Popscene
Song 2
Tender
This is a Low

Sing
Under the Westway
Intermission
End of a Century
For Tomorrow
The Universal

Way Out West: Hot Chip förvandlade festivalen till ett disco

by

Hot Chip, Linné
Way Out West 9 augusti 2012
Betyg: 4

Det var publiken som stod för festen när Hot Chip intog Linné-scenen samtidigt som The Black Keys spelade på festivalens största scen under torsdagskvällen. Från inledande And I Was a Boy from School via hits som Over and Over, I Feel Better och en något omgjord version av Ready for the Floor förvandlade Way Out West till ett lyxigt disco. En hitkavalkad som sedan de spelade på Popaganda två år tidigare har blivit om möjligt ännu bättre nu när de tidigare under sommaren släppte sin kanske hittills starkaste skiva In Our Heads. Jag saknade visserligen Motion Sickness men av de nya låtarna sticker Don’t Deny Your Heart och framför allt Flutes ut som briljanta dansgolvsfyllare.

Frontfiguren Alexis Taylor är en kortvuxen man som när han gömmer sig bakom ett hav av synthar knappt går att se. Ibland gör han en tur ut på scenkanten där han släpper loss och dansar helt ohämmat – som för att bevisa att han faktiskt existerar. Precis som rösten, som låten som en hybrid mellan Neil Tennants ljusa och Bernard Sumners svajiga, är det en charmig och sympatisk syn. Med rötterna i just 80-talets elektroniska musik bevisar – som om vi behövde bli påminda – Hot Chip att London fortfarande är Mekka för dansant pop. Även om de på skiva kan bli lite för intelligenta för sitt eget bästa fyller är det live bara en sak som gäller när hela Way Out West förvandlas till ett disco: Dans, dans, dans.

Följande låtar spelades:

And I Was a Boy from School
Don’t Deny Your Heart
One Life Stand
Night and Day
Flutes
Over and Over
How Do You Do?
I Feel Better
Ready for the Floor
Everywhere
Hold On