Afghan Whigs, Linné
Way Out West 10 augusti 2012
Betyg: 4
I grungens kölvatten dök Afghan Whigs upp under 90-talet som ett av de första indie-banden med kommersiell genomslagkraft. Bandets kärna har – utöver frontmannen Greg Dulli – alltid bestått av Rick McCollum på gitarr och John Curley på bas. Trion står nu återförenad och får sällskap av ytterligare några medmusiker – bland annat en celloist – när de intar Linné-scenen på fredagen.
Afghan Whigs lyckas med det som exempelvis deras föregångare Dinosaur Jr gjorde för några år sedan – att vara om möjligt ännu bättre efter återföreningen. I mer eller mindre utsträckning kan vi alla relatera till Greg Dullis orubbliga texter om hemlighetsmakeri, paranoia och livets mörka sida. När det redan i öppningslåten Uptown Again backas upp av gitarrer som är betydligt råare än hur vi minns dem är det svårt att inte ta det till sig med öppna armar.
Alla hitsen är där. Debonair, What Jail is Like, Fountain and Fairfax samt titelspåret hämtas från Gentlemen – deras kanske bästa skiva som gavs ut 1993. Afghan Whigs har även en förmåga att tolka såväl obskyra som klassiska soul-låtar och göra dem till sina egna. På Way Out West spelas See and Don’t See – Marie “Queenie” Lyons bortglömda låt från 1970 – samt Frank Oceans mer samtida Love Crimes. En timme räcker inte, för min del får Greg Dulli och hans mannar gärna återvända till Sverige under hösten för en längre och mer omfattande spelning där även material från Sub Pop-debuten Up in It spelas.
Följande låtar spelades:
Uptown Again
I’m Her Slave
What Jail is Like
Fountain and Fairfax
66
Gentlemen
Crazy
See and Don’t See
Love Crimes
Going to Town
Debonair
Milez iz Ded
Into the Floor