Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Orionteatern

Cirkus Orion – en sagolik föreställning med hästar och hundar

by

Cirkus Orion
Orionteatern, Stockholm
Premiär: 28 oktober 2011

För tredje gången sätter Orionteatern upp en föreställning som utforskar samröret mellan djuren och människorna. Efter sex mimare tillsammans med sex svarta Frieserhästar respektive sex vita Arabhästar är det nu Cirkus Orion som framförs under hösten 2011 och våren 2012. Det är en barnvänlig föreställning med många söta djur och gott om småbarnsfamiljer i publiken.

I Cirkus Orion medverkar åtta hästar av olika storlekar och tre hundar. Häst- och hundtränare Suzanne Berdino, som är född i cirkusfamilj i fjärde generationen, har med sina tre barn Charmaine, Oliver och Stephanie i föreställningen. Systrarna är ryttare och rockringsspecialiser medan brodern är jonglör och akrobat på hästryggen.

Cirkusnumren får en extra dimension av fadern (skådespelaren Thomas Roos) och dottern (dansaren Sara Larsson-Fryxell) som kommer som åskådare, men dras in i den sagolika föreställningen. I manegen skildras på ett fint sätt flickans längtan efter att också hon få tillhöra cirkusen och bli ett med de vackra hästarna. Fadern blir det humoristiska inslaget i cirkusen när han letar efter sin dotter och gör tafatta försök att kommunicera med djuren.

Numren är lagom långa och den magiska känslan förstärks av vacker musik. Häftigast tycker jag att numren med de stora, kraftfulla hästarna är. Speciellt när Sara Larsson-Fryxell dansar i manegen tillsammans med den sagolika svartvita Lord Wellington of England av rasen Irish Cob och hans ryttarinna.

Medverkande

Människorna:
Suzanne Berdino, häst- och hundtränare, ryttare och frihetsdressör, Cirkus Arena, Cirkus Ahoy, Holland.

Oliver Berdino, jonglör, akrobat på hästrygg, Cirkus Arena, Cirkus Skratt.

Charmaine Berdino, ryttare, hula hop-artist, Cirkus Arena, Cirkus Skratt.

Stephanie Berdino, ryttare, hula hop-artist, Cirkus Arena, Cirkus Skratt.

Thomas Roos, skådespelare, komiker, teater, TV, film, en av grundarna av Orionteatern, Tolvskillingsoperan, Peer Gynt, Stockholms Stadsteater, Vems lilla mössa flyger, Orionteatern.

Sara Larsson-Fryxell, dansare, koreograf, Aniara, Stockholms Stadsteater, Cecilia och Apkungen Drottningholms Slottsteater, Utan titel, DC3 och 6 Mimare 6 Vita hästar, Orionteatern.

Hästarna:
Lexus, Mini Shetlander

Loui, Mini Shetlander

Pascha, Welsh mountain ponny

Odysseus, Welsh mountain ponny

Lord Wellington of England, Irish Cob

Javito, PRE (pour rase espanol – spansk renras)

Kazarro, PRE (pour rase espanol – spansk renras)

Duglas, Noriker

Hundarna:
Viktor och Valde, Dansksvensk gårdshund

Bendji, Border collie

Läs recensioner i DN, Expressen och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Weeping Willows på Orionteatern

by


Varmt så det förslog. En förväntansfull stämning på Orion. Kostymklädda i värmen äntrade bandet scenen.
Svettigt värre blir det, tänkte jag.

Spelningen inleddes trevande och vekt. Det stämde inte riktigt för gänget.
Det flöt fram likt en sommarbäck som söker en ny fåra. Sakta men säkert så höjdes tempot.
En Tom Paxton-cover gav en aning om vad som finns mera.

Under pausen undrade jag hur fortsättningen skulle bli. Fast något hände i mellanrummet.

Ett nytt band äntrade scenen. Hela rummet förändrades. Nu blev det bra riktigt bra.
Svetten flödade både på scenen och bland publiken. Magnus Carlsson visade sin klass. Stark och rå i rösten.
Vilken pipa. Gitarrsolon blev grymma och rytmrocken kändes under huden.
En avslutning som absolut gav mersmak.

Foto Hans Ernst

Vocals – Magnus Carlson
Guitars – Ola Nyström
Bass – Stefan Axelsen
Drums – Anders Hernestam
Guitars, Pedal Steel & Keyboards – Niko Röhlcke

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Träd, Gräs och Stenar på Orionteatern

by

Sigge Krantz, tillsammans med de gamla medlemmarna Jakob Sjöholm, Reine Fiske och Thomas Mera Gartz bjöd på en musikresa som gick tillbaka till 60-talet. 1969 blev bandet Träd, Gräs och Stenar till. Det märks att man ville få publiken delaktig då som nu. Bandet gick i Pärson Sounds fotspår. Tungt trumspel som dunkade genom låtarna. Det är mycket tryck i spelningen.

Bandet inledde den första avdelningen som ett smygande åskväder. Sakta stegrades tonerna för att explodera. Storskogen var på gång. Här fick skogsljuden styrka och var rentav på marsch mot skogskövlingen.
Kanske uttrycket ”Gammal är äldst” kan komma till användning igen. Nog visade bandet var skåpet kan stå.
Rå ,raspig svettig melodisk kraftrock. Trummornas shamandunk visade vägen. Nog blev jag svettig av hänförelse.

Efter pausen ändrade sig spelningen något. Thomas Tidholm på flöjt och sopransax. Han sjöng sina egna underfundiga låtar. Texter som hade budskap. Låtar som ”Två blodröda segel” gav hopp inför framtiden.
Man kan dö av vilken fånig anledning som helst sa Tidholm.
Jag kommer osökt ihåg några rader av Goethe ”Lev livet mens du kan, för du är längre död än levande”.

Hela konserten var en kraftfull och tung uppvisning. Den första avdelningen manar till uppföljning i större skala. Ett band som man måste ha lyssnat på. Skaffa fram deras musik och lira hemma. Då kanske storskogen klarar sig.
Orionteatern fick beröm av Thomas Mera Gartz för sitt fina ljud.
Ingen rundgång där inte.
En härlig lokal för musik.

Foto: Hans Ernst

Premiär med 6 mimare 6 hästar på Orionteatern

by

Suzanne Berdino är tillbaka på Orionteatern med 6 Arabhingstar. Det är en upplevelse att se den här föreställningen. Hästarna, mimarna och Suzanne Berdino i samspel. Det känns som ett experiment men är faktiskt fortsättningen på en idé som redan prövats. Suzanne Berdino har varit här med sina 6 Frieser. En arbetshäst från Nederländerna. Stora, svarta och väldigt vackra. Tyvärr såg jag inte den föreställningen men jag har träffat en sådan häst. De är inte små.

Nu vet jag inte varför det kallas just mimare, min upplevelse är mer en slags dans men en föreställning i gränslandet mellan olika konstformer är det.

Gränser är föresten ett bra tema. När jag såg mimarna kunde jag inte avgjöra om det var maännniskor som försökte likna hästar eller hästar som försökte likna människor. Vi får tänka själva.

Jag satt bredvid tvp tjejer och frågade dem om de var där för att de gillade hästar. Det gjorde de men var också där för att se mimarna ”…snygga hästar kan man ju alltid se…”. De trodde att det var mycket hästfolk där. Det kan jag förstå. Det som Suzanne Berdino visar upp i sitt samspel med hästarna är säkert unikt i hästvärlden, till och med. Utan att vara expert antar jag att det krävs en stark relation till hästarna för att sex Arabhingstar skall hålla sig fokuserade så länge och så säkert som dessa hästar gör.

Det som imponerar med kunniga hästdomptörer, och särkilt med Suzanne Berdino, är hur stillsamt de kontrollerar hästarna. Låg röst och små rörelser vägleder hästarna genom föreställningen. De är väldigt duktiga, hästarna, Suzanne och alla andra medverkande.

Mimarna gör en mycket fin insatts. De får in en hel del humor i sin tolkning av hästarnas kroppsspråk. Jag kan inte låta bli att tänka att de måste ha fått lära sig en hel del om hur det är att vara häst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på Tombola Tragique på Orionteatern

by

Visuellt, kroppsligt, fartfyllt, humoristiskt men alltid med något viktigt att säga: Salong Giraff är tillbaka på Orionteatern med en varietéföreställning – ”Tombola Tragique” – om en varietéteaters uppgång och fall.
Fast egentligen handlar det om kulturens uppgång och fall och föreställningen ställer viktiga frågor om kulturens värde.
”Tombola Tragique” hade premiären planerad till annndag jul, 26 december, men snökaoset och inställda flyg sköt upp premiären till 28 december. Men som väntar på något gott … Salong Giraff bildades 2004 och har med sin nattvarieté dragit fulla hus på Orionteatern och gästscenen Folkoperan. Gruppen behärskar och utvecklar denna varietéform på en intressant sätt och självklart var det fullsatt på premiären. Salong Giraff har många fans som uppskattar deras akrobatik, dans och nycirkus-blandning.

Till formen består föreställningen av en mängd kortare nummer, som ändå binds samman i en berättelse.
Några av numren var helt underbara: jag fastnade så klart för den lindansande och fiolspelande ninjan.

Ett återkommande moment var bingoutroparen som kom in med en mest färgsprakande sidenkonstym, hopklippt av långa smala remsor med olika mönster och glänsande blå skor var rolig och bisarr, tillsammans med sin gäst en kort kvinna med en riktigt säljande amerikansk svada.

På Orionteaterns hemsida finns en kort beskrivning av föreställningen, som sammanfattar dessa innehåll ganska bra:

Ett sällskap maniska bergochdalbaneentusiaster som cyklar på väg till sitt livs åkupplevelse blir startskottet för en räcka märkliga händelser. Vi möter en steppande dam i en popcornlåda, en telepatiskt pianospelande kaninherde och ett brudpar som fastnat i sin ram. Alla har de en gång dragit lotter ur samma tombola och nu möts de på nytt i en popcornstorm.

Tombola Tragique är en bisarr Salong Giraff produktion inspirerad av kaosteorin. Ett drömspel fyllt av komik och poesi med cirkusartister, dansare, mimare och skådespelare till nyskriven livemusik framförd av Sthlm Hamsters.

Som alla föreställningar av varietétyp med kortare delmoment är en del nummer helt fantastiska och andra känns mer som ett sätt att fylla tiden till nästa bra nummer. Fast det där med humor är så individuellt. Det nummer som jag kan tycka är lite tristare kan vara en annans höjdpunkt.

Visuellt är föreställningen fantastisk med dräkten så fantasifulla, med kostymer och kavajer sydda på snedden och uppochner, det går knappt att beskriva, måste ses.

Musiken höll hela föreställningen, var så genomtänkt och gav hela tiden en extra dimension till handlingen.

Att de medverkande är fysiskt oerhört duktiga både som nycirkusartister och dansare behöver jag väl knappast nämna?

Det är häftigt med Orionteatern också. Den är inrymd i en stor gammal industrilokal med högt, högt i tak och sittplatser som byggts på metallställningar. Färgsprakande varietéföreställningar och cirkusnummer passar som hand i handske i lokalen.

Fotograf Sanna Lindberg

Relaterat:
Expressens recension

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,