Malmö stadsteater

Stockholms Blodbad på Hipp – nationella fördomar och populärkulturella referenser

18 september, 2016 by Redaktionen

Stockholms Blodbad
Av Lucas Svensson
Översättning: Johanne Lycke Holm
Regi: Moqi Simon Trolin
Urpremiär på Hipp, Malmö Stadsteater, 17 september 2016

Stockholms blodbad handlar egentligen inte om Stockholms blodbad, utan om relationerna mellan Sverige och Danmark, två små grannländer med en gemensam understundom blodig historia. Pjäsen gör en djupdykning i det danska vs det svenska. Vad skiljer egentligen det danska från det svenska, förutom Janssons frestelse och Dansk fleskesteg?

För c:a 2,5 år sedan fick Lucas Svensson och Moqi Simon Trolin en fråga från teatern Mungo Park o de ville göra något på temat Stockholms blodbad. Mungo Park driver något de kallar Mungo labs, ett skådespelarstyrt utvecklingskoncept, där de utvecklar nytt material på väldigt kort tid. De kan börja med ett tomt blad på morgonen och spela inför publik samma kväll. Den föreställningen lade grunden för pjäsen Stockholms blodbad.

Föreställningen är ett samarbete mellan Malmö Stadsteater och Mungo Park, de danska rollerna spelas av danska skådespelare, de svenska rollerna av svenska och replikerna ärnaturligtvis på danska respektive svenska. Pjäsen använder Stockholms blodbad som en ram för att utforska relationerna mellan Danmark och Sverige och ställer frågor om nationella identiteter och vad som definierar nationer. De rör sig flytande i tiden. Ena stunden befinner oss mitt i blodbadet, i nästa sekund berättas historien från dagens tidsperspektiv.

Stockholms blodbad ägde rum under tre dagar i november 1720. Ett hundratal människor avrättades av den danska kungen Kristian II. Danmark hade just vunnit kriget mellan Danmark och Sverige, Kristian II hade gett amnesti till det svenska ledarskiktet och hans kröning till kung över Sverige skulle firas med en stor fest i Stockholm. Under förevändning om kätteri avrättades ett 100-tal personer under kaotiska former, och Kristian II fick tillnamnet Tyrann. Efterdyningarna till blodbadet formade det vi idag kallar Sverige. Den unge Gustav Ericsson av ätten Vasa gjorde sin berömda tur på skidor(snöskor) mellan Mora och Sälen och resten är historia.

Stockholms Blodbad är en fars, där fördomar och nutida populärkulturella referenser haglar. Jag räknar in Star Wars, Eminem och ett halvdussin maffiafilmer på några minuter. Det är mer skratt än eftertanke. Ett väl dolt guldkorn är den lilla pantomim där Marie Tourell Söderberg leder iväg en imaginär häst. Missa inte! Vi får också vårt blodbad av modell splatterfilm. De tre första raderna får välbehövliga stänkskydd.

I en kvalitativ ensemble står Christine Albeck Börge ut som den danske Machiavelli och Johannes Wanselow som den tyske bödeln Jörgen Homuth ut.

Scenkläderna använder de klassiska stereotyperna för att markera vem som är ond och vem som god. Samtliga är klädda i vitt förutom Wanselows bödel som genomgående är klädd i helsvart. När det dags att sätta ränkerna i verket skrudar Machiavelli om från vitt till svart. Scenen går i grått och domineras av enorm backdrop där bilder projiceras. Ett nytt innovativt grepp är en kamera i festbordet som sänder live på sagda backdrop. Musiken är väldigt 80-talsretro och levereras av tre personers band. Jag blev omedelbart förtjust i gitarristen som påminner om en David Bowie anno 1972, men helt i vitt.

I svensk historieskrivning är Stockholms blodbad en avgörande punkt i historien, övergången från medeltid till arvsmonarki, nationalstat och kommande stormaktsambitioner. I Danmark har Blodbadet ingen framträdande position. En seglivad myt är Kristian II kallades Kristian de gode i Danmark. Det finns inga som helst historiska referenser till Kristian II som ”den gode”, utan det var ett sätt för Sverige att demonisera fienden. Sanningen är att Kristian II var en förlorare även i Danmark. Han avsattes 1523 och tillbringade resten av sitt liv i fängelse.

Det paradoxala är att Stockholms blodbad gav de svenska upprorsmännen just det propagandamaterial de behövde för att skapa ett framgångsrikt uppror mot Kristian Tyrann. Sex månader efter blodbadet hade han förlorat större delen av det land han vann i kriget, några år senare satt han i en cell. Vad hade hänt om Kristian hade avstått från Blodbadet? Det är hög tid för arrangörerna av Vasaloppet att hylla Kristian II som sig bör – utan honom inget Vasalopp, ingen Mora-Nisse och inga kranskullor/kransmasar.

Den stora frågan ställs dock aldrig, Vad hade hänt om det serverats surströmming på festen?

I rollerna: Kristian Holm Joensen, Christine Albeck Børge, Johannes Wanselow, Marie Tourell Søderberg, Jesper Riefensthal, Jannie Faurschou, Josefin Iziamo, Hans-Peter Edh, Li Brådhe, Mattias Linderoth, Elin Rusk

Musiker: Hanna Englund, Jonas Munck Hansen, Sune Skuldbøl Vraa Nielsen

Längd: 2 timmar, 30 minuter inklusive paus

Peter Johansson

Sagorna – scenkonst med urgamla berättelser på svenska och arabiska på Malmö Stadsteaters Unga Teatern

16 augusti, 2016 by Redaktionen

Den 26 augusti är det urpremiär för Unga Teaterns Sagorna av Helena Röhr. Sagor har ofta färdats i många tusen år. Från mun till mun och till sist landat på ett papper i en sagobok. Med inspiration av många olika sagoskatter flätas sagorna samman till en föreställning för barn från 5 år.

Ett pressmeddelande om föreställningen:
Häng med när de tre sagoberättarna öppnar en väska packad med berättelser på svenska och arabiska, med en massa musik!

Regissören och dramatikern Helena Röhr tror på sagans kraft:
– Jag tror att sagor kan rädda liv. Att om rätt saga berättas vid rätt tillfälle så kan den rädda något i oss. När vardagen är tråkig och kanske jobbig eller mörk, kan det kännas skönt och viktigt att få sitta ner och läsa eller lyssna på en saga en stund.

Medverkar i föreställningen gör Yazan Alqaq, Håkan Paaske och Henrik Svalander.

Sagorna är producerad av Unga Teatern, Malmö Stadsteaters barn- och ungdomsverksamhet, och spelas på turné i Skåne samt på Unga Teaterns scen Studion under säsongen 2016/2017.

Dig kan man göra vad man vill med – lysande föreställning imponerar

2 april, 2016 by Redaktionen

Dig kan man göra vad man vill med
Av André Nilsson och Kristian Hallberg
Regi: Kristian Hallberg
Urpremiär på Johannesskolan i Malmö, Unga Teatern, Malmö stadsteater, 31 mars 2016

Det första som slår mig när jag stiger ut från Malmö Stadsteater är att Stephen King hade rätt. I romanen Det (It) från 1986 konstaterar en av karaktärerna att vuxenvärlden inte ser vad som händer under 1,5 meter. Vad som sker mellan två unga i tolv-trettonårsålder fastnar helt enkelt inte på vuxnas radarbild.

”Det är jag, A och M. Vi tre har hängt sen vi började fjärde klass, vi har umgåtts i princip varje dag sen vi var tio år gamla, nu går vi i åttan. Vi sitter där som vi alltid gör. Vi tre, på gården över Claesgatan i Malmö. Sen helt plötsligt så spottar A mig i ansiktet. Han tittar på mig, M tittar på mig. Som att de väntar på vad jag ska göra, hur jag ska reagera… men jag är bara stum, jag gör ingenting. Sen börjar de skratta, och sen börjar jag skratta lite. Och de skrattar ännu mer. Sen säger A: Fan André! Alltså, dig kan man göra vad man vill med! På en sekund är allt förändrat.”

Den kedja som började med en spottloska eskalerade till ett våld som placerade André Nilsson på sjukhus. Först då såg vuxenvärlden vad som hände. Pjäsen är ingen fiktion, inget påhittat drama, utan en berättelse vad som faktiskt hände på just Johannesskolan i Malmö.

Pjäsen utspelas i ett klassrum, där en ansiktslös docka i naturlig storlek får representera den unge André. Den vuxne André berättar på ett enkelt sätt vad som hände då och intar ett slags utifrånperspektiv på sina egna upplevelser.

Den scen som verkligen biter sig fast är när André utsätter dockan för samma misshandel som han själv fick utstå. Tro inget annat än att han verkligen laddar loss på den docka som är lika hjälplös som han själv var. Under misshandeln skäller han besinningslöst ut sitt 14-åriga jag. ”VARFÖR GJORDE DU MIG TILL ETT OFFER?” ”JAG ÄR INGET OFFER!”.

Det är mer en pjäs om makt och relationer än om mobbing. André Nilsson beskriver en triangelrelation där en av hans bästa vänner slår honom, bränner honom med cigaretter och tändare, kissar på honom och tvingar honom att runka av honom. Hans andre vän står bredvid och skrattar.

De som gjorde Andrés liv till ett helvete var hans bästa vänner. Vad i den mänskliga naturen kan få en människa att på det sättet vända sig mot sin vän. För att han kan? Pjäsen ger inga svar, men det är verkligen Flugornas Herre på riktigt. Han får också möjligheten att konfrontera en sin plågoande. Han har telefonnumret i mobilen, han tittar på numret, men raderar det. Den konfrontation vi får höra är vad som inte hände, men som kunde ha(hänt).
Det är också en pjäs om ansvar. Hur kunde vuxenvärlden undgå att se att något var väldigt fel? Hur kan en ung misshandlas så till den milda grad att han hamnar på sjukhus utan att någon reagerar? Vi pratar om en 14-åring med sår, bränn- och blåmärken på såväl kropp som ansikte. Jag önskar verkligen att skolverket bekostade en filmning av pjäsen för att använda på landets samtliga lärarutbildningar.

André Nilsson är lysande i rollen som sig själv. Jag imponeras framförallt av hur han pendlar mellan den kylige berättaren och den arge medelålders mannen som återupplever sin barndoms helvete.

Dig kan man göra vad man vill med spelas på såväl skolor som den traditionella teaterscenen. På skolorna finns en dramapedagog närvarande för att leda ett samtal och samla de tankar pjäsen väcker. Jag kan bara konstatera att Malmö Statsteater har gjort det igen. Sitt jobb, alltså! Jag är stolt över att bo i en stad där konsten tar sin uppgift på allvar. Teater ska både oroa och roa. För en vecka sedan roades jag av Shakespeares Trettondagsafton. Ikväll blev jag seriöst oroad av Nilsson/Hallbergs Dig kan man göra vad man vill med.

På Scen: André Nilsson
Längd: 45 minuter, ingen paus

Tankar efter premiären av Trettondagsafton i Malmö

20 mars, 2016 by Redaktionen

Trettondagsafton
Av William Shakespeare
Översättning: Göran O Eriksson
Regi och bearbetning: Frede Gulbrandsen
Premiär på Hipp, Malmö Stadsteater, 18 mars 2016

Trettondagsafton är inte tungt kungadrama, det är modern, nej mormodern. till alla Nils Poppes folklustspel. Här har vi ett förväxlingsdrama på steroider. Handlingen är lika genialisk som enkel.

Tvillingarna Viola och Sebastian lider skeppsbrott. Båda överlever, men tror den andre drunknat. Viola klär ut sig till adelsmannen Cesario och tar tjänst hos Orsini, hertig. av Illyrien. Orsini älskar Olivia, men Olovia älskar inte honom, utan faller handlöst för Cesario som i sin tur förälskar sig i Orsini som ju i själva verket är Olivia. Låter det komplierat? Sedan dyker naturligtvis Sebastian upp. Det är en färgsprakande komedi, utan större handling förutom ramhandlingen beskriven ovan. Det är mycket musik, inslag av ren slap-stick och mängder av smärre intriger förutom kärlekstriangeln.

Gulbrandsen väljer att göra den klassiska komiska versionen. Han hade kunnat välja att fokusera på genusfrågan. Pjäsen är skriven i början av 1600-talet, en tid då en adelsdams värderades på äktenskapsmarknaden. Valutan var heder, oskulden var självklar. Att ta rollen som man var Violas enda möjlighet att styra sitt öde. Men, den vinkeln av historien väljer som sagt Gulbrandsen bort.

I en jämn ensemble fastnar jag för kvartetten Baron Tobias Rap(Tom Ahlsell), Baron Andreas Blek Af Nosen(Henrik Johansson), Maria(Karin Lithman) och Fabian(Hampus Hallberg) som i en subhandling gör livet surt för Olivias hovmästare, den uppblåste Malvolio. Henrik Johansson är suverän som försupen bleknosad baron.
Musik, sång och små dansnummer är en bärande del av föreställningen. Jag imponeras av hur de blandar väldigt Shakespearemässig musik med rock och folkmusik och faktiskt får det att fungera. Jag upphör aldrig att förundras över hur återställandet av Hipps klassiska Hippodrom ger regissörer och skådespelare utökade möjligheter och utmaningar. Denna föreställning spelas med publik på tre sidor och en bakgrund bestående av diverse trappor och byggnader. Pjäsen framförs i praktiken i tre dimensioner, vilket som alltid ger mig känslan av att se film live, istället för en traditionell teaterpjäs. Scenen domineras av ett antal koffertar och caser avsedda för ljus och ljudutrustning.

Trettondagsafton var ett rent beställningsverk av Drottning Elisabeth. Drottningen skickade sin hovmästare som, förmodligen på ett rätt snorkigt sätt, upplyste Shakespeare att Drottningen önskade en pjäs med massor av kärlek, vådliga intriger och rikligt med förvecklingar. Det hela skulle avslutas med en stor fest. Även på 1600-talet måste en kulturskapare betala sina räkningar, så Shakespeare skrev vad drottningen önskade och håvade in betalningen. Drottningens hovmästare fick stå modell för karaktären Malvolio, en löjlig figur som är den ende som inte får ett lyckligt slut.

Ursprungsnamnet var ”As you will”, dvs ”Som ni önskar”, men det namnet var redan upptaget. Pjäsen döptes istället till Trettondagsafton, eftersom det var den dag då pjäsen skulle ha urpremiär.

I rollerna: Hanna Canvert, Johannes Wanselov, Hampus Hellberg, Hans-Peter Edh, Kardo Razzari, Yazan Alqaq, Josefin Izamo, Cecilia Lindqvist, Karin Lithman, Tom Ahlsell, Henrik Johansson, Håkan Paaske, Hampus Hallberg
Musik: Emilie Roos, Dohyo Sol, Fredrik Bock

Kontrabasen – Gunnarson är lysande

10 januari, 2016 by Redaktionen

kontrabasen

Kontrabasen
Av Patrik Süskind
Översättning: Hans Axel Holm
Regi: Fredrik Gunnarson
Nypremiär på Intiman, Malmö Stadsteater, 9 januari 2016

Jag måste erkänna att jag är svag för monologer. Det krävs så mycket av manus, regi och skådespelare för att göra en bra monolog. Det finns inget att gömma sig bakom, ingen att falla tillbaka på vid en dålig dag. En bra monolog är alltid en bra pjäs. Å andra sidan blir en dålig monolog en extremt dålig pjäs. Kontrabasen är en väldigt bra monolog.

Fredrik Gunnarsons karaktär är fast anställd kontrabasist vid stadens symfoniorkester. Kontrabasen är hans existens, men han är osäker på om han älskar eller hatar den. Å ena sidan är han helt övertygad om att kontrabasen är det fundament som resten av orkestern vilar på. Alla orkestrar har en kontrabas. Å andra sidan anser han att kontrabasen är anonym, osexig och absolut inte uppskattad. Han har inte helt fel, basister, oavsett musikgenrer är sällan de stora stjärnorna.
Vi får aldrig veta hans namn, bara att han spelar kontrabas, nej det är fel. Han är Kontrabasist, det är så han definierar sig själv. Hans självupplevda egenvärde är en avspegling av instrumentets.

Gunnarson är lysande. Det finns inget annat ord som beskriver hans insats. När Kontrabasisten berömmer sitt instrument är han obehagligt manisk, när han avskyr detsamma blir han depressivt småaggressiv. Framför oss står en man, en musiker, som bara har sitt instrument och som bedömer andra människor utifrån vilket instrument de använder. Det är svårt att känna sympati för honom, trots att vi ser att han inte mår bra. Även när han ler är han – obehaglig.

Monologen utspelas i en lägenhet – av allt att döma en etta, som mest påminner om ett studentrum, Skabbig obäddad säng, gammal stereo och en röd fåtölj som är lika mycket 70-tal som V-jeans och batiktryck.

Pjäsen beskriver paradoxen det innebär att vara en konstnärlig grovjobbare. Precis som han påpekar är en bra kontrabas ett måste i en orkester, men det är andra instrument som blir solisterna, som är stjärnorna. De får applåderna, de tjänar de stora pengarna. Ungefär som att vara defensiv mittfältare i fotboll. Nödvändig för att laget skall vinna, men det är målgörarna som får applåderna och rubrikerna. Att vara nödvändig betyder inte alltid att vara uppskattad.

När jag såg Bruce Springsteens konsert med Seeger Sessions band i globen 2006 fastnade jag för mannen som spelade bastuba. Tuban påminner lite grand om kontrabasen. De är båda tunga kraftfulla instrument, men även smått anonyma. De hörs inte på samma sätt som en trumpet eller en violin, men saknas om de avlägsnas ur ljudbilden. Konserten i Globen avslutades med en fantastisk version av Pay me my money down, där bandet en efter en lämnade scenen tills bara bastuban var kvar. Inför ett fullsatt kokande Globen står en ensam man med bastuba längst fram på scenen och har allsångsparty.

Det är en upplevelse jag unnar alla kontrabasister.

I rollen: Fredrik Gunnarson
Ljus: Carina Persson

Längd: 1 timme, 15 minuter, ingen paus
Peter Johansson

Foto: Johan Sjövall

Malmö stadsteater

Footer

Om oss