• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Verity – kanske inte helt nyskapande, men det lyckas ändå överraska

3 oktober, 2026 by Linou Gertz

Verity film

Verity
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
’Regi Michael Showalter

I vad som inleds nästan som en romcom med klyschigt meet-cute drag, om än ett så morbid sådan, introduceras vi snabbt till unga författaren Lowen (spelad av Dakota Johnson) och Jeremy (Josh Hartnett) som först ramlar in i varandra under en olycka – och sedan träffas igen kort efter. Hur småcharmigt och oskyldigt det kan tyckas är det lyckligtvis inte det håll filmen dras mot därefter. Istället för en ny 50 Shades of Grey, som Dakota slog igenom med, är utvecklingen något mörkare än så. Mer spännande, angränsandes till skräckfilm nästan, drar filmen in en i intrig och karaktärsark. Det är aldrig kanske helt nyskapande på något sätt, men det lyckas ändå överraska och dra åt håll som inte känns helt förutsägbart eller tråkigt på något sätt. Det lyfter aldrig riktigt heller, även om det finns stunder då det helt klart känns som det äntligen ska ta av, men för regissören Michael Showalter som tidigare gjort ”Oh. What. Fun” och ”The Idea of You” kan jag ändå tänka mig det här var en rolig utmaning och spännande att göra någonting annat från tidigare verk.

På grund av medicinskt tillstånd behöver Lowen hjälpa till med en känds författares (spelad av Anne Hataway) sprökskriverier för hennes nya bok som behöver slutföras. Som sig bör är hon inledningsvis osäker på att ens ta jobbet, med tanke på hur stora skorna blir att fylla då hon själv aldrig skrivit för en sådan stor publik innan utan hankat sig fram bäst hon kunnat, men hon övertalas att ta jobbet och flyttar kort därpå in hos familjen för att sätta sig in i boken, dess anteckningar och stilval för att sömlöst kunna ta över och väva in sitt egna bokstävsväveri i förhoppning att läsarna inte ska kunna avgöra när och var hon gjort det. Men desto mer hon läser och lär känna familjen, märker hon att allt inte står rätt till. Såklart. Hon märker snart att det mörker som återfinns i böckerna, också tycks härstamma från en inte bara vild mörk fantasi utan även rutten själ som tycks oförmögen att vara tacksam över den framgång hon haft både professionellt och i familjen.

Filmen vibrerar ändå i sin osäkra genretillhörighet där den vacklar mellan spänningsfilm och psykosexuell thriller med rötter ur sent 1970-tal men mest populärt under sent 80- och tidigt 90-tal. Här görs det någorlunda väl, om ändå rätt tafatt, och talar till det biologiska begäret av hud och kött, snarare än det intellektuella och psykologiskt grävande – även om det förekommer scener som även försöker fylla på med bilder som suddar ut gränsen mellan det upplevda och det i huvudet uppmålade. Det blir såklart mest spännande när det är oklart vilket som är vilket, både för karaktären och publiken. När jakten på sanningen övergår i rent sexuell lättja samt misstänksamheter och oroande anklagelser bränner det ändå till någorlunda väl.

Både räddningen och besvikelsen kommer med filmens chockerande plot twist, som visserligen ställer hela filmens relationer och händelseutveckling på sin spets – men sen när den ska utvidgas och förklaras mer ingående håller det inte riktigt måttet ändå och det känns inte så logiskt och sammanhållande som författaren kanske önskat. Att filmens manus bygger på en bok är förvisso logiskt, men vad som kanske håller i text när läsaren får måla upp sin egna bild blir inte lika bra i bild när ansvaret lämnar publiken och blir en plikt att köpa och tro på. Vilket tyvärr blir för svårt.

Så även om det inte är helt övertygande är det ändå lätt att lämna salongen med känslan av överraskande vändning i klass med Sjätte sinnet och att det ändå ställer hela filmen och dess handling på sin spets och lämnar tittaren med fler frågor och tankar än enkla svar. Vilket är bra nog i sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Josh Hartnett, Verity

Filmrecension: Stormen – ska jag skratta eller gråta?

2 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Stormen Josephine Bornebusch

Stormen
Betyg 2
Global premiär på Netflix 15 oktober 2026 och på utvalda svenska biografer 2 oktober
Regissör och manusförfattare: Josephine Bornebusch
Rollbesättning: Gustaf Skarsgård, Aliette Opheim, Filip Berg, Josephine Bornebusch, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Christopher Wagelin, Sara Shirpey, Gizem Erdogan, Henrik Dorsin, Nils Wetterholm och Nicole Levin.

Ska man skratta eller gråta? Det är en rejält skruvad komedi med totalt överdrivna personligheter. Humor är personligt. Jag har svårt att tycka det är roligt att se filmer där samtliga karaktärer helt klart är absurda och löjeväckande och går över gränsen hela tiden. Stormen är skruvad och en mörk, dyster berättelse.

I centrum står Filip (spelad av duktiga Gustaf Skarsgård) som ska fira att han fyller 45 år. Firandet sker på hans och hans sambos nyinköpta gård i norra Sverige. Födelsedagsfesten har en baktanke. Filip med sambo har planer på att kunna leva på gården genom att göra den till ett pensionat dit välbeställda personer kan boka konferenser eller festligheter. Därför har de bjudit in flera gäster som har stora plånböcker, som är rika nog att kunna investera. Ett problem inför festen är att Filip med sambo inte har någon duktig personal. Den unge man som ska vara kock är inte särskilt duktig och är mest intresserad av att bli hög av svampar med psykedeliska egenskaper.

Filmens titel är Stormen och en storm är det som sveper in över landet och sällskapet på gården skärs av från omvärlden. Taxichauffören Stefan (väl gestaltad av Henrik Dorsin, som väl alltid gör bra ifrån sig) som beställts för att sitta redo om någon vill åka iväg blir också strandsatt på gården och får ett av gårdens många gästrum.

Stormen gör att gästerna kommer närmare varandra är de vill och en och annan fasad börjar rämna. Och när kocken tittar bort ett ögonblick sker en liten olycka i köket som gör att en stor hög av magiska svampar hamnar i svampsåsen som en av gästerna snor åt sig, för övrigt stenrike Nicholas (spelas av Johan Rheborg). Nicholas och hans pojkvän Jacob (spelas av Jonas Karlsson, i en så utflippad karaktär som jag aldrig sett denna duktige skådespelare spelat tidigare) har en fasad utåt av att vara helt drogfria. Men så drogfria och nyktra blir de inte.

Ja det blir många karaktärer som tappar sin vackra ytliga fasad och blir löjligare och mer misslyckade eller sorgliga än de vill att omgivningen ska förstå. Det är något som kan skildras på ett intressant sätt men för min del är allt ett par steg för överdrivna för att jag ska skratt och ha roligt. Jag är dock medveten om att vi alla har olika gränser för vad vi tycker är komedi och vad som börjar bli för mycket, för löjligt.

Filmens plus: en lång rad av de duktiga svenska skådespelarna är med och ofta i för dem ovanliga roller, som Jonas Karlsson som Jacob och Gustaf Skarsgård som Filip och Henrik Dorsin som vilsen, alldeles för snäll taxichaufför. Dorsins roll är för min del filmens största behållning. Han sätter fokus på klass-samhället på ett tydligt sätt. Men trots flera bra rollprestationer räcker det inte för något högre betyg, som jag ser det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netflix

Filmrecension: Kokuho – Ett färgsprakande episkt mästerverk

1 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Kokuho
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Lee Sang-il

Ett färgsprakande episkt mästerverk. En riktig storfilm, en helkvälls-film på tre timmar. Det är inte många sådana filmer som kommer nu för tiden. Denna japanska film har fått miljontals japaner att vallfärda till biograferna. Den är i hög grad värd att på fyllda salonger i Sverige också. Kärlek, maffia och kabukiteater blandat i ett svindlande vackert, storslaget och djupt berörande epos som blev Oscarsnominerat och är den hittills mest inkomstbringande japanska spelfilmen.

Vi får följa två unga män i en storslagen berättelse som sträcker sig över trettio år. De har samma dröm och önskan: de vill bli inom den japanska teaterformen kabuki. Då kabuki startade i Japan under 1600-talet ansåg det styrande makthavarna i shogunatet att det fanns risk för att invånarna blev omoraliska på grund av kabuki och därför bestämdes att endast män fick uppträda på scen. Män som spelar kvinnoroller i kabuki kallas onnagata.

Föreställningarna i kabuki bygger på traditionella mytiska berättelser. Det är fascinerande att få en inblick i hur mycket träning som ligger bakom att bli en onnagata. Minsta rörelse med en hand eller minsta vickning på huvudet har sin särskilda betydelse. Att bli mästare i kabuki tar tid och kräver mycket träning.

Handlingen börjar i Nagasaki, 1964. Femtonårige Kikuo ser sin far, en yakuzaledare, mördas framför ögonen på sig. Efter ett tag tas en av landets största kabuki-skådespelare hand om honom för att träna honom till en onnagata i kabuki. Kabuki-skådespelarna är en av landets främsta inom den teaterformen och han ser Kikuos stora talang. Kikuo får växa upp sida vid sida med mästarens son som också tränas i alla bli en onnagata i kabuki.

Den två pojkarna kommer från helt olika bakgrund. Den ene är son till en yakuza, en maffialedare, medan den andre är son till en kabuki-mästare, vilket gör att han bär på ett tungt arv att förvalta. Det har ett kluvet förhållande. De förenas i sin kärlek till kabuki och sin dröm och längtar om att bli onnagata, de är både bröder och konkurrenter, de är bundsförvanter och fiender. Det är en berörande och vacker och fascinerande skildring där vi får följa deras benhårda kämpande efter att bli fulländade onnagata.

Kokomo 2

Lee Sang-ils epos hade premiär i Cannes och vann tio priser vid den japanska Oscarsgalan, däribland bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll till Ryo Yoshizawa. Fotad av Sofian El Fani (Blå är den varmaste färgen), med den japanska stjärnskådespelaren Ken Watanabe (Inception, Godzilla, The Creator) i en bärande roll.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kabuki. Japan

Filmrecension: Digger – imponerande roll-prestation av Tom Cruise, som vi aldrig sett honom tidigare

30 september, 2026 by Rosemari Södergren

Digger med Tom Cruise

Digger
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Alejandro G. Iñárritu
Manus Alejandro G. Iñárritu, Oscarvinnarna Alexander Dinelaris och Nicolás Giacobone samt Sabina Berman

I huvudrollen Tom Cruise, i en roll jag aldrig har sett honom i tidigare. Tom Cruise som nästan alltid spelar ung och vältränad actionhjälte spelar nu Rockwell, en åldrad oljemiljardär som inte har något problem med att riskera människors liv för att låta oljan flöda. Han skyller på att om han stoppar oljeborrningen skulle många bli arbetslösa. Tom Cruise står för en imponerande rolltolkning. Det går nästan inte att känna igen honom, så sminkad och så förändrad spelar han.

Filmen har flera oväntade vändningar och det är till och med så att filmens distributör bett oss filmkritiker att inte avslöja för mycket, för att inte förstöra upplevelsen för publiken. Hur en film slutar brukar vi på Kulturbloggen rätt sällan skriva om i recensioner, men när det gäller den här filmen är det mer än slutet som är viktigt att inte avslöja. Filmen har sina oväntade vändningar.

Tom Cruise spelar Digger Rockwell som är världens rikaste man och därför oändligt mäktig, förstås. Den amerikanske presidenten sitter i stort sett i hans knä och gör allt Rockwell bestämmer. Rockwell enda stora kärlek är hans katt, som är 38 år. Katten är mer död än levande och Rockwell har satsat på att förlänga kattens liv längre än vad som borde vara möjligt. Det ska väl vara ett sätt att berätta att han värnar mer om sin katt som är alldeles för gammal för att leva längre än de människor som riskerar sina liv på grund av problem som uppstår vid borrningen efter oljan.

En av de viktigaste platserna där hans företag borrar efter olja är på Grönland där ett ras inträffat som inte bara dödar många på plats utan också ssätter igång en hotande katastrof, ett stort isberg är på väg mot Europa. Genom att Rockwell låtit borrningen pågå fast det fanns varningar för en stor spricka som då blev massiv och gjorde att metangas läckte från havsbotten. Detta ledde i sin tur till att ett ett enormt stort isflak lossnar och rör sig i riktning mot norra Europa.

Hur ska han agera? Går det att lura massmedier, mata dem med falska uppgifter? Kan isberget lösas upp in det når Europa? När det att bomba sönder isflaket? Idéerna från Rockwell och presidentens stab är många. Men förr eller senare nås världens medborgare av vad som är på väg att hända och Rockwell måste möta en stor publik och få dem att förstå att han är världens räddare. Det är tack vare honom som människor har jobb och som gör att de kan leva bekvämt och ha lön och kan beställa varor och mat online.

Cruise gör en bra prestation i rollen och jag skulle inte bli förvånad om han blir nominerad till en Oscar för rollen. I Digger spelar han mot flera av mina favoriter bland amerikanska skådespelare som Oscarvinnaren John Goodman och Oscarsnominerade Jesse Plemons.

Expressen skriver:
Det är en mörk, satirisk komedi och ett drama som driver med makt, ego, politik och klimatfrågor.

Det är en bra beskrivning. Filmen är absurd, den är rolig men samtidigt skrämmande eftersom den skildrar flera av de stora problemen idag med klimathotet och den stora vänskapskorruptionen bland de mäktigaste. Jag tror ingen går ut efter filmen utan att fundera och tänka kring frågorna som tas upp.

Bakgrundsfakta om filmens produktionsteam:
Bakom kameran återförenas Iñárritu med flera tidigare samarbetspartners, däribland den Oscarbelönade filmfotografen Emmanuel Lubezki, klipparna Conor O’Neill och Oscarvinnaren Stephen Mirrione, den Oscarsnominerade kostymdesignern Jacqueline West, den Oscarbelönade makeup- och hårdesignern Alessandro Bertolazzi samt den Oscarsnominerade castingansvariga Francine Maisler. Teamet inkluderar även den Oscarbelönade scenografen Dennis Gassner och produktionsdesignern Richard Johnson, den Oscarbelönade specialsminkdesignern Kazu Hiro samt kompositören Cosmo Sheldrake.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Digger, Filmkritik, Filmrecension, Tom Cruise

Filmrecension: Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie – berör på djupet och handlar om oss alla

29 september, 2026 by Rosemari Södergren

Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie

Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Alex Gibney

En dokumentär som genom att skildra ett personligt öde också skildrar och berättar om något som berör oss alla.

Den 12 augusti 2022 attackeras författaren Salman Rushdie på scen i New York i ett mordförsök som lämnar honom med allvarliga skador efter ett halvt liv under hot. Vi får följa Salman Rushdies liv kring attacken och rehabiliteringen av sitt liv – men samtidigt är berättelsen en av de vår samtids viktigaste skildring av en krock mellan olika samhällssystem som just nu pågår i världen, en krock de flesta vill blunda för.

Den 14 februari 1989 utfärdade Irans dåvarande högste religiösa och politiska ledare, Ayatollah Ruhollah Khomeini, ett dödshot (en så kallad fatwa) mot Salman Rushdie. Hotet och dödsdomen tillkännagavs i iransk radio efter att Rushdie publicerat sin roman Satansverserna (hösten 1988), som regimen ansåg vara hädisk mot islam. Khomeini uppmanade i sitt uttalande alla världens muslimer att avrätta Rushdie samt bokens förläggare utan dröjsmål. Rushdie fick leva gömd, under ständigt hot. På gatorna i Iran och en del andra länder gick tusentals människor ut och skrek till stöd för Ayatollahns stöd. Det var skrämmande bilder som vi kunde se i nyhetssändningar. Många som läst boken anser inte ens att den angriper islam. Men i en fri demokratisk bör väl trots allt författare och konstnärer få kritisera religioner? Sanningen är, tyvärr, att många kulturpersonligheter skruvade på sig och vågade inte ta ställning för det fria ordet. I Sverige har vi upplevt något liknande i hoten mot konstnären Lars Vilks som också hotades av fundamentalistiska muslimska krafter och fick leva flera år med livvakter, innan han oförklarligt dog i en bilolycka.

Salman Rushdie och hans fru har spelat in mycket med video och antecknat och fört dagbok. Dessa memoarer och minnesanteckningar tillsammans med filmklipp och annat från nyhetssändningar blir en stark berättelse om konstnärskap och yttrandefrihet och om en man som vågar stå upp för yttrandefrihet.

Var blir kulturen när den låses in? När konstnärer och författare och kulturarbetare av rädsla inte kan skapa fritt? Denna dokumentär går rakt in i hjärtat och går inte att skaka av sig. Den berör på djupet och handlar inte bara om en person utan om hela vårt samhälle, vår värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Film, Filmkriti, Filmkritik, Filmrecension, Salman Rushdie, Uttrandefrihet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in