• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Mary Poppins kommer tillbaka

18 december, 2018 by Redaktionen

Mary Poppins kommer tillbaka
Betyg 4
Svensk biopremiär på 25 december 2018 i både originalversionen samt en dubbad version
Regi: Rob Marshall
I rollerna: Emily Blunt, Lin-Manuel Miranda, Ben Whishaw, Emily Mortimer, Julie Walters, Colin Firth och Meryl Streep.

Mary Poppins kommer tillbaka heter filmen – och det kan vi verkligen säga att Mary Poppins gör. Denna fantasifulla barnsköterska kommer i en ny berättelse som säkert blir en av julens storfilmer för barnfamiljer. Filmen om Mary Poppins med Julie Andrews och Dick Van Dyke i huvudrollerna kom på bio 1964 så det är en kär återkomst säkert för många i den generation som nu blivit mor- och farföräldrar.

Den nya filmen, Mary Poppins kommer tillbaka, har nominerats till fyra Golden Globe för Bästa Musikal/Komedi, Bästa kvinnliga huvudroll i en musikal/komedi, Bästa manliga huvudroll i en musikal/komedi samt Bästa originalmusik.

Mary Poppins är väl en dröm som  praktiskt barnsköterska med sitt smittande goda humor och sina magiska färdigheter. Hon kan förvandla den tråkigaste uppgift till ett oförglömligt, fantastiskt äventyr, något vi kanske alla drömmer om att kunna. I denna nya uppföljaren kommer Mary Poppins tillbaka för att hjälpa nästa generation i Banks-familjen hitta den glädje som saknas i deras liv. Den gåtfulla barnsköterskan får hjälp av sin vän Jack, en optimist som har till yrke att tända lamporna på Londons gator, och som sprider både ljus och glädje.

Filmen är fint animerad och har blandat animerat med spelfilm precis som i original filmen och det fungerar mycket bra. Allra mest gillade jag scenen i soppskålen. Det kändes som att musikalscenen var där framför mig på riktigt och inte var inspelad, trots de tecknade elementen som passade in fantastiskt bra. Badkarsscenen däremot tyckte jag inte höll lika bra utan den kändes mer flamsig.

Lin-Manuel Miranda har följt i Van Dykes spår med en överdriven dialekt, på vissa ställen blir den löjlig men vid andra tillfällen märks den inte.

I filmen få vi möta de självständiga barnen Banks, ett år efter att deras mamma Kate har gått bort. Deras pappa Michael gör allt han kan för att få vardagen att funka, men efter att ha tagit ut ett lån på huset så hotar banken med att ta huset om han inte lyckas hitta pappret som visar att hans far ägde aktier i banken. Den nya bankdirektören verkar först göra allt han kan för att hjälpa familjen men han har andra motiv märker vi efter ett tag.

Vi får även möta Berts skyddsling, Jack, som tar över Berts roll. Jack spelas av Lin-Manuel Miranda. Mary Poppins frågar vad Bert håller på med nu för tiden och Jack svara ”åh, han reser runt världen”,  en fin vinkning till originalfilmen.

Familjen Banks känner vi också från förra filmen. Då var det barnens pappa Michael och hans syster Jane som fick uppleva äventyr med Mary Poppins.

En annan fin vinkning till originalfilmen är draken som Michael och Jane flög tillsammans med familjen i parken efter att Mary Poppins hade lämnat dem. Draken får en viktig betydelse i denna film och hjälper till att knyta ihop de båda filmerna på ett fint sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Disney, Filmrecension, Recension

Litteraturkritik: Camino Island av John Grisham – en annorlunda Grishamroman som helt klart kommer att bli en film

15 december, 2018 by Rosemari Södergren

Camino Island
Författare: John Grisham
Utgiven: 2018-12
Översättare: Kjell Waltman
ISBN: 9789174297423
Förlag: Bonnier

En sak är säker, John Grisham själv har nog haft rejält roligt när han skrev den här romanen som inte är någon av hans vanliga juristdeckare. Långt ifrån. Hans lättsamma språk som flyter på finns kvar men i de flesta av hans deckare finns det någon som strider för de svaga och som ofta också lyckas vinna över de mäktiga som missbrukar sin makt. Här finns det inte någon glasklar indelning av vem som kämpar för de goda och vem som kämpar för det onda.

Handlingen börjar med att vi hamnar mitt i en brott:
Några ovärderliga originalmanuskript till den amerikanske författaren F Scott Fitzgerald stjäls från ett bibliotek. Tjuvarna tror att de gjort ett perfekt brott men det är alltid någon som gör ett misstag och de flesta av tjuvarna fångas snabbt. Men manusen är spårlöst försvunna.

Sedan kastas vi in i vad som verkar vara två helt andra berättelser. Vi möter Mercer Mann , en ung kvinnlig författare, som fått skrivkramp inför sin andra roman. Hennes första blev hyllad av kritiker.

Vi får också lära känna Bruce Cable som av en slump äger en populär bokhandel på Camino Island i Florida. Han verkar vara en rätt rolig karaktär som brinner för böcker och ständigt ses läsande, iklädd kostym. Han arrangerar signeringsträffar i bokhandeln för författare och ser till att deras böcker blir sålda. Han arrangerar litterära samtal och överdådiga middagar.

Den stackars Mercer Mann som tvingats ta studielån och försörja sig som lärare får ett välbetalt uppdrag att infiltrera Bruce Cable och han bokhandel. En företag knutet till försäkringsbolaget misstänker nämligen att Bruce har köpt de stulna manusen på den svarta marknaden för att sälja vidare. Mercer lyckas infiltrera bra och blir god vän med Bruce Cable. Ja mycket god vän. Då hamnar hon i ett dilemma: om hon upptäcker att han verkligen säljer tjuvgods, kan hon medverka till att en sådan bra person och nära god vän hamnar i fängelse?

Det är en lättläst och rolig roman som har sina poänger och som driver med förlagsvärlden, amerikanskt rättssystem och rider på myter om författare. Jag tror inte det är någon roman John Grisham lagt ner massor av energi på research utan han har helt enkelt haft ganska kul när han skrev. Och jag hade kul när läste även om den inte kommer att gå till historien som något litterärt mästerverk. Den kommer helt klart att bli en bra film så småningom.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Recension

Litteraturkritik: Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

11 december, 2018 by Rosemari Södergren

Socialdemokratiska noveller
Författare: Björn Runeborg
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-05
ISBN: 9789177018438
Förlag: Modernista
Antal sidor: 159

Förlåt de kanske för ofta använda uttrycken men det här är en novellsamling som är helt enastående, helt mästerligt – det är noveller som i det stramt hållna språket både ger historia, magi och sätter igång fantasin och som är öppen för läsarens val hur han eller hon vill tolka berättelserna. Och noveller som tål att läsa om och om igen – och då kommer vi att hitta nya detaljer, varje gång. Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg var nominerade till Augustpriset 2018. Det var den definitivt värd. Enligt mig var det denna och lyriksamlingen Aednan (som vann) som var de två nominerade skönlitterära alster som utan tvekan borde vara nominerade.

Novellsamlingen har tre delar. Den första delen handlar om en ung Kata Dalström, i den andra delen möter vi de stora legendariska socialdemokraterna som Olof Palme, Per Albin Hansson, Tage & Aina Erlander, Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. I den tredje delen möter vi några trasiga människor som har förlorat tron på socialdemokratin när Mona Sahlin hoppade av som partiledare. Visst går det att se novellsamlingen som en fantasifull skildring av socialdemokratins födelse, blomstring och fall, men jag tycker det är att göra det lite enkelt för sig. Det handlar om livet, om människorna och vårt förhållande till samhället och människor omkring oss. Och framför allt tycker jag det är en hyllning till språket och fantasin.

Fakta om BJÖRN RUNEBORG föddes 1937 i Visby. Han debuterade med romanen Utflykten 1962 och flera av hans böcker har nominerats till Augustpriset. För Dag [2007] mottog han Sveriges Radios Romanpris. För romanen Dödas kärlek [2011] tilldelades han De nios vinterpris. Senaste verket före Socialdemokratiska noveller är romanen Estonia (2016)

Sagt om novellsamlingen:
»Björn Runeborg är en sällsynt och sträng stilist. Efter bara några sidor var jag som vanligt magnetiserad av Runeborgeffekten. Varje novell är som ett upplyst rum där omgivande buller filtreras bort och uppmärksamheten skärps på varje liten detalj. Inte ett onödigt ord har släppts ut på papprets yta. Runeborgs bok är läskigt vältajmad. Den går nu att läsa samtidigt som Socialdemokraternas valrörelse verkar försvinna in i en dödsspiral, utlöst av en vansinnig spekulation i invandringsfientlig politik.« | Per Wirtén, Expressen Kultur

»Björn Runeborg är en av landets mest säregna författare.« | Jenny Aschenbrenner, SvDKultur

»Björn Runeborgs noveller är ett försvar för modet.« | Helsingborgs dagblad

»En samling lysande noveller som kommer i precis rätt tid.« | Norrköpings tidningar

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustprisnominerad, Bok, Recension

Filmrecension: Beautiful Boy – En av de mest gripande och ärligaste, mest äkta filmer som gjorts om missbruk

9 december, 2018 by Rosemari Södergren

Beautiful Boy
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 januari 2019

En av de mest gripande och ärligaste, mest äkta filmer som gjorts om missbruk – och en film som är både dramatisk och engagerande och som det surras om Oscars-statyetter kring. Thimotée Chalamet har redan fått en Golden Globe-nominering för sin roll i ”Beautiful Boy”. Thimotée Chalamet slog igenom internationellt i Luca Guadagninos drama ”Call Me by Your Name”.

Det finns så många fördomar och felaktiga föreställningar om hur det är att vara drogmissbrukare, så mycket okunskap. När en (oftast ung) person tar en drog första gången sker förändringar i kroppen, biologiska, fysiologiska och kemiska. Dessa förändringar blir större för varje gång han eller hon tar droger. När en missbrukare vill sluta skriker hela kroppen fysiskt efter droger. Det är inte lätt att med sin vilja bara sluta. Det är en stenhård, svår kamp. Det är alldeles för många som tror att den som vill sluta enkelt kan sluta, bara han eller hon vill. Till och med inom den så kallade missbruksvården råder stor okunskap om detta. Och framför allt får de anhöriga oerhört lite stöd och korrekt information om vad som händer med missbrukaren.

Den andra stora fördomen som den här filmen gör upp med är tron att den som fastnar i missbruk nästan alltid kommer från trasig bakgrund, den felaktiga så spridda uppgiften att den som blir missbrukare ofta växer upp med missbrukande eller på annat sätt trasiga föräldrar. Enligt ny statistik i flera länder, bland i Sverige, visas att detta är fel. Att en ung person fastnar i missbruk har inte att göra med att han eller hon växt upp utan kärlek och engagemang från sina föräldrar. Nic i filmen har en engagerad pappa och en bra relation till sin pappa. Droger finns så lätt tillgängliga för unga människor idag och när någon testat är den kemiska processen i kroppen igång och den unge personen är fast. Tvärtom är det fler ungdomar från välbärgade områden som fastnar i missbruk eftersom drogerna är så tillgängliga där, de har råd med drogerna och kan lätt få tag på dem och testa. Och då fastnar de snabbt. Nu finns det förstås läsare som absolut till varje pris vill ha det till att det är något fel på familjerna där någon blir missbrukare. Om familjen är välbärgad blir barnen missbrukare för att föräldrarna inte ger dem kärlek. Men det är en en fördom. Statistik visar tydligt att det som gör att någon blir missbrukare beror inte på dåliga föräldrar, oavsett om de är fattiga eller rika. Anledningen till att det är fler från välbärgade områden som fastnar i droger i dagens samhälle beror helt enkelt på tillgången. Dessa ungdomar erbjuds droger oftare och kan ha råd med drogerna. Den som vill börjat använda droger fastnar därför att droger är förrädiska, de sätter igång stora förändringar i en människas kropp.

Filmen handlar om Nic och hans pappa David Scheff och familjerna runt om och vad som hände när Nic fastnade i drogmissbruk. Berättelsen bygger på två biografier, pappan David Scheffs ”Beautiful Boy: A Father´s Journey Through His Son´s Addiction” och två böcker av sonen Nic.

Steve Carell är jättebra och trovärdig in i minsta detalj i rollen som David Sheff och Timothée Chalamet gör en alltigenom enastående gestaltning av Nicholas ”Nic” Sheff (som yngre spelas Nic av Jack Dylan Grazer som den tolvårige Nic, Zachary Rifkin som den åttaårige Nic och Kue Lawrence som Nic som fyra- pch sex-åring).

Alla som haft någon anhörig som fastnat med droger kommer att känna igen så mycket av händelserna. Hur den missbrukande unge lovar och lovar och vill sluta, men hur det sliter i kroppen. Hur missbrukandet påverkar hela familjen, släkten. Hur missbrukaren kan stjäla av sina närmaste, kan göra vad som helst när kroppen skriker efter drogerna. Filmen skildrar också hur enormt starka positiva känslor av välbefinnande som drogerna ger. Det är viktigt att förstå vad det är som drar in missbrukaren.

Medberoende är ett dumt ord, tycker jag, för vad som händer när en i familjen är fast i missbruk. Familj och släkt blir påverkade in i hela sitt liv på grund av missbruket. I familjen som skildras får vi se hur pappan och hans nya fru och Nics pappa om och om igen ställer upp på Nic. Vi ser den kärlek som finns för Nic och vi ser hur fin han är som person, men vi ser också vad drogerna förändrar inom honom och ser hur ilskan och vreden tar över när de kemiska förändringarna sker inom honom.

Det är ofta svårt att göra en film som både är viktig och rent dramatiskt är välgjord. Här har regissören, Felix van Groeningen, verkligen lyckats och jag hoppas att filmen kan sätta igång en ordentlig kamp mot knarkkungarna, mot tillgängligheten av drogerna.

I USA dör fler unga av droger än i trafikolyckor och det är likadant i många länder. När ska samhället och vi medmänniskor reagera och kräva att något verkligen görs för att förhindra dessa tragiska dödsfall? Det som behöver ske är att få bort drogerna. Få bort de stora knarkkungarna som blir stenrika på att sprida dessa dödande droger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Droger, Filmrecension, Missbruk, Recension, Scen

Teaterkritik: Mary Page Marlowe – föreställningen som väcker våra egna minnen

7 december, 2018 by Rosemari Södergren

Mary Page Marlowe
Av Tracy Letts
Översättning Rebecca Alsberg
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh
Sverigepremiär på Dramaten 6 december 2018, Stora scenen

En kvinnas liv som minnen som hoppar fram, som i en cirkel. En av de starkaste och mest berörande berättelserna på en svensk teaterscen på många år. En föreställning där allt samverkar: scenografin, ljus, musik och skådespelarna, som är helt enastående. Berättelsen handlar om Mary Page Marlowe som vi får se ur olika delar av hennes liv och varje del i hennes liv spelas av en ny skådespelare. Alla skådespelare har på så sätt biroller eller om vi vill kan vi kalla det huvudroller. I rollistan står en lång rad av de mest spännande och intressanta svenska skådespelarna nu, som Melinda Kinnaman, Kajsa Ernst, Torkel Petersson, Alexander Salzberger, Shanti Roney och Reine Brynolfsson plus flera unga skådespelare som vi säkert kommer att se mer av i framtiden.

Handlingen hoppar fram och tillbaka i tid, som om den bläddrades fram ur ett fotoalbum. Viktiga och oviktiga händelser väver ett porträtt av en människa som funderar på vem hon egentligen är. Och varför det blev som det blev. Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. Hon är tonåring och tackar nej till ett frieri för hon hoppas att livet ska ha mer än äktenskap som sin mening. Hon väcker sympati och vår förståelse och medkänsla, ibland, hon väcker min antipati i andra situationer. Hon är som vi alla en vanlig ovanlig människa.

När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.

Scenerna som visas är oftast inte de mest dramatiska ögonblicken utan händelser efter eller före det dramatiska. Det är ofta så att när vi är mitt inne i något tragiskt eller dramatiskt då är vi så påverkade att det är svårt att minnas det medan de flesta minns händelser strax före eller efter. Den som förlorat ett barn vet nog alltid precis vad som hände strax före det som förändrade deras liv för alltid. Min tolkning av pjäsen, som jag ser den, är hur Mary Page Marlowe flyr från sin smärta, dels från barndomen då hon blev övergiven flera gånger och den stora smärtan att förlora ett barn. Förmodligen ser var och en pjäsen på sitt sätt.

Jag tror ingen kan se denna föreställning och vara opåverkad. Själv upplevde jag att jag blev riktigt arg på Mary Page Marlowe som medelålders, hur kunde hon vara så ansvarslös? Jag har också svårt att förlåta henne den lögn hon kommer med på äldreboende då hon säger att hon bara har ett barn. Hon hade en on också, som dog ung. Hur kan någon någonsin förneka sitt barn?

Kanske en och annan teaterbesökarna kan gå ut efter föreställningen undrande. Den bryter med det vanligaste sättet att berätta. Den ger inte svar och den visar inte de mest dramatiska ögonblicken. De får vi se själva inom oss och kanske är det framförallt att föreställningen väcker våra egna minnen. Den kanske inte handlar så mycket om huvudpersonen Mary Page Marlowe utan om oss och människor omkring oss. Kanske blir en och annan störd av att huvudkaraktären kan vara svår att greppa om. Vi vill så gärna tro att en människa är en och densamma. ”Det ver vi väl hurdan hon är”, sägs det. Men är vi verkligen alltid en och samma person? Förändrar vi inte ständigt liksom vi byter våra celler ständigt och inte ens består av samma celler när vi är vuxna som när vi var barn.

Scenografin är ett mästerverk. Den är uppbyggd av genomskinliga ljusfilter i ramar som rör sig rund med vridscenen. Det ser ut som bildramar, foton, som fördjupar berättelsen. Scenbild lägger på scenbild. Allt hör ihop.

Mary Page Marlowe är en nyskriven pjäs från 2016 av Pulitzerprisbelönade Tracy Letts som nu får Sverigepremiär. Hans pjäs En familj – August: Osage County spelades på Dramaten 2010 och har även filmatiserats 2014, med Meryl Streep i huvudrollen. Tracy Letts är även själv verksam som skådespelare och har bland annat haft en viktig roll i tv-serien Homeland.

Regissören Alexander Mørk-Eidem är känd för en rad succéer på Kulturhuset Stadsteatern och senast för Häxorna och Swede Hollow på Dramaten.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in