• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Bakom masken – unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap

13 april, 2018 by Rosemari Södergren

Bakom masken
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018

Bakom masken är en unik, säregen och stark film som inte liknar någon annan film. Snyggt och elegant foto, med en säregen och överraskande dramatik.

Handlingen börjar i oktober 1918 + första världskrigets fasansfulla skyttegravsstrider. Soldaterna såväl på franska sidan som på tyska sidan tar det lugnt, alla väntar på fredssignalen. Ingen vill riskera att bli dödad i krigets sista minuter. Men där finns en fransk officer i skyttegravarna med namnet Pradelle som inte är nöjd. Han vill inte sluta kriga och tvingar upp gruppens yngste och äldste soldat för att rekognisera i och skjuter dem och skyller på tyskarna – och så får han igång striderna. I den röran blir den unge soldaten Edouard Péricourt (spelas av Nahuel Pérez Biscayart) svårt skadad. Han överlever men med ett deformerat ansikte och förlorar talförmågan. I röran räddar han också livet på sin äldre soldatkompis Albert (spelas av filmens regissör Albert Dupontel).

På militärsjukhuset övertalar Edouard sin vän Albert att fiffla med dödsbevisen och ordna så att Edouard förklaras som död. Han vill inte återvända hem till sin far och sin syster. Han hatar sin far som är alldeles för sträng och som inte låt honom få utveckla sig som konstnär. Sin syster saknar han däremot men han klarar inte att återvända och dessutom vara så deformerad.

Edouard och Albert lever tillsammans i Paris och de hittar också en liten flicka, Louise (spelas av Héloïse Balster) som lever med dem och blir den som tolkar och översätter vad Edouard säger. Edouard är från överklassen och låter Albert slita och kämpa för att försörja dem medan han själv roar sig med att skapa masker åt sig själv, den ena mer fantasifull och lekfull än den andra. Edouard är en rätt egoistisk person som dels tar för givet att Albert ska försörja honom så är han också grym mot sin far och sin syster och låter dem tro att han är död. Men trots det får han mina, och förmodligen de flesta tittares, sympatier. Han är liksom många offer för kriget och krigshetsarna.

Edouard kommer på ett plan hur de ska lura till sig enorma summor pengar och sedan fly till Afrika. De ska ta uppdrag att göra krigsdokument, ta betalt i förskott och sedan fly.

Det är en fascinerande berättelse, en annorlunda berättelse med oväntade vändningar. Vacker, vemodig, mörk men ändå med hopp, sorglig och kärleksfull. Och framför allt är filmen ett starkt inlägg mot krig utan att skriva oss sitt budskap på näsan.

Om du sett mycket fransk film har du troligen sett filmens regissör Albert Dupontel i någon roll. Han är en etablerad och hyllad fransk skådespelare som gått över till att regissera och fick en stor succé med sin förra film ”Kärlek och brott”.

Lite fakta om Albert Dupontel:
Albert Dupontel föddes i Saint-Germain-en-Laye som Philippe Guillaume. Han började som stå upp-komiker i slutet av 1980-talet och fick mindre roller i filmer av Paul Vecchiali och Jacques Rivette. Hans genombrott i Frankrike kom 1991 med enmansföreställningen Sale spectacle på L’Olympia i Paris. Han debuterade som filmregissör 1996 med Bernie, som nominerades till Césarpriset för bästa debutfilm. Samma år nominerades Dupontel även för bästa biroll för Jacques Audiards Den diskrete hjälten. Michel Devilles La maladie de Sachs från 1999 gav honom en nominering för bästa manliga huvudroll. Dupontel har utmärkt sig med sin förmåga att spela i väsensskilda filmer, såväl i Gaspar Noés chockeffektsbaserade Irréversible som i breda komedier och prestigefyllda dramasatsningar. För sin femte långfilm som regissör, Kärlek och brott från 2013, fick han Césarpriset för bästa manus och nominerades för bästa regi och manliga huvudroll.

”Bakom masken” har haft stora framgångar och gjort stor succé i Frankrike där den haft mer än två miljoner biobesökare och fick 13 nomineringar till Cesar, det franska filmpriset.

”Bakom masken” är helt enkelt en unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap med en lång rad duktiga franska skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Frankrike, Krig, Recension, Scen

Filmrecension: Mot solnedgången – Fantastiskt foto, filosofiskt, existentiellt, vemodigt och vackert, med många nivåer i berättelsen

13 april, 2018 by Rosemari Södergren

Mot solnedgången
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018
Regi Naomi Kawase

Japansk film när den närmar sig det mästerliga. Fantastiskt foto, filosofiskt, existentiellt, vemodigt och vackert, med många nivåer i berättelsen. En film som håller att se flera gånger om, varje gång hittar du något nytt, skildringen fördjupas. Filmen talar till betraktaren på så många sätt, med bilder, med språk, med dialoger, med tankar, med känslor, med ljud. Det är den vackraste film jag sett på länge.

Misako är en ung japansk kvinna som arbetar med att skriver filmtolkningar för synskadade. Hon iakttar ständigt omgivningen och beskriver för sig själv vad hon ser. Hon liksom pratar eller tänker för sig själv när hon går på en gata och övar sig i att ta fram bra beskrivningar. Hon har på så sätt fått en blick som ständigt iakttar sin omgivning och ser nyanser som ingen annan.

I filmens början för vi se när Misako gör en syntolkning av en film för en testgrupp av synskadade. Hon får då konstruktiv kritik av de synskadade men plötsligt börjar en av de synskadade, Masaya Nakamori, en man som är i yngre medelåldern ösa ur sig negativ kritik. Scenen skildrar så tydligt det japanska samhällssystemet och vi får se hur Misako är mjuk och ödmjuk och tackar för kritiken. Det japanska uppförandet. Jag som betraktar scenen från biosalongen känner att Nakamori bär på enorm bitterhet.

Lite längre in i filmen upptäcker vi att Nakamori är fotograf och varit enormt hyllad. Han har inte förlorat sin syn helt än men ser det mesta suddigt. Han ser lite mer än övriga i testgruppen. I filmen får vi ofta se vyer ur hans synvinkel, suddigt och beskuret. Det känns långt in hjärtat. En talande scen är när han träffar några fotograf-kollegor på en bar och de försöker inbilla honom att det kanske kan komma ett botemedel och de säger att han är stark som klarar en sådan hemsk situation. Ja att vara fotograf och vara duktig på att se: att se ljus och skapa talande bilder och sakta förlora synen mer och mer måste vara oerhört svårt.

Ingen i filmen är svart eller vitt, det är en av filmens stora styrkor. Som tittare kan jag känna och förstå alla de olika personernas reaktioner.

Den är så fantastisk på så många sätt och handlar om vad våra sinnen är, vad är film, vad är att berätta något, hur mycket ska den som berättar lämna till betraktaren och lita på deras fantasi – och det handlar egentligen om mycket mer än bilder. Det handlar om all kultur, all konst.

Cannes-prisade regissören Naomi Kawase, som bland annat låg bakom hyllade Under Körsbärsträden, visar (som det står i filmbolagets pressmeddelande) återigen att hon är en mästare på att skapa stora berättelser med små medel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Japan, Recension, Scen

Filmrecension: Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap

8 april, 2018 by Rosemari Södergren

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 maj 2018
Regi: Mike Newell

En varm och småmysig berättelse om vänskap, kärlek och kraften i litteratur med en lång rad av våra favoriter bland brittiska skådespelare som Lily James som blev känd genom sin roll som Lady Rose MacClare i Downton Abbey och Penelope Wilton, också hon från Downton Abbey.

Det är en fin berättelse, men inte särskilt överraskande och en historia vi egentligen sett i otaliga varianter. Den är baserad på en bästsäljande roman med samma namn och filmen har lite väl mycket av bokens berättande i sig. Att göra film på böcker blir inte alltid helt filmiskt bra.

Handlingen utspelar sig 1946, strax efter andra världskrigets slut. Lily James spelar den karismatiska författaren Juliet. Hon får ett brev från en medlem av en mystisk litteraturklubb startad på den brittiska ön Guernsey under kriget då ön var ockuperad av Hitlers nazi-soldater.

Juliet blir nyfiken på den lilla litteraturklubben med det ovanliga namnet ”Guernseys litteratur- och potatisskalspaj-sällskap”. Hon gör upp med sitt förlag och en tidning om att skriva ett reportage om sällskapet och hon reser dit. Hon hinner precis bli förlovad också innan hon tar båten till ön.

Det visar sig vara krångligare än hon tänkt sig att göra ett reportage. Litteratursällskapen har excentriska unika personligheter som medlemmar och ingen vill riktigt berätta sanningen för henne. Juliet har svårt att lämna ön, hon blir så fascinerad av människorna och kan inte släppa historien utan gräver vidare för att hitta sanningen.

Det är en vacker, söt berättelse som gör mig rätt glad men ändå griper den inte riktigt tag i mig. Förmodligen för att jag hunnit se lite för många liknande berättelser och filmen har för mycket av bokens berättargrepp över sig för att bli ett mästerverk. Men visst, en hyllning till litteraturen och till kärleken, förmedlas i filmen.

I rollerna: Lily James, Michiel Huisman, Glen Powell, Jessica Brown Findley, Katherine Parkinson, Matthew Goode, Tom Courtenay, Penelope Wilton

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Saknaden – Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse

30 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Saknaden
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 april 218
Regi Andrej Zvjagintsev

En av de mest deprimerande filmer jag sett. En konsekvent genomförd skildring av totalt egofixerade vuxna. Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse och Bergman en glädjespridare, jämförelsevis. Det här är en av de svartaste draman jag sett.

Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev är en av de i särklass mest intressanta nutida regissörerna vars filmer definitivt inte flyter i mainstream-fåran. Han har hyllats av kritiker för sina tidigare filmer som
Leviathan, Återkomsten, Elena.

Nu är han tillbaka med ett mörkt drama, Saknaden, som mottag juryns pris vid filmfestivalen i Cannes och var Oscarnominerad för Bästa icke-engelskspråkiga film. Men även om filmen är konsekvent genomfört är det den av hans filmer jag sett som samtidigt är mest seg. Det beror på flera saker, framför allt att filmen talar till vårt undermedvetna och det som sägs är väldigt sällan vad som egentligen sägs. Det är en mörk, mörk, mörk film, en tragisk berättelse om Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa.

De grälar hela tiden och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv. Boris har träffat en yngre kvinna som är gravid och väntar hans barn. Zhenya har träffat en något äldre förmögen man som är hennes älskare. De skriker på varandra på nätterna medan deras tolvårige son Alyosha står gömd med stora tårar och lyssnar. De bråkar om honom också. Ingen av dem vill ha sonen med i sitt nya förhållande.

Den som verkar mest mjuk av de två är pappan, Boris, som verkar fäst vid sin son medan modern Zhenya öppet berättar att hon ångrar att hon inte gjorde abort. Zhenya är en av de vidrigaste kvinnoporträtt jag sett på film.

Mitt i denna sörja försvinner Alyosha. Spårlöst. Vi får se hur polis avvaktar många dagar med att ens efterlysa pojken. Kanske är det rysk byråkrati regissören vill skildra med det. De enda som tar försvinnandet på allvar är en välorganiserad grupp volontärer som ordnar sökaktioner och sätter upp affischer.

Regissören har valt att ofta ha en stillastående kamera där det är människorna som rör sig, ofta att vi ser människorna bakifrån. Det ger en stark känsla av dokumentärt skildrande, av verklighet. Det är ju så vi ser verkligheten. I verkligheten zoomas inte närbilder in på människor när vi vill betrakta något på avstånd.

Filmens berättelse är oerhört sorglig och kryper under skinnet på mig. Jag kan inte glömma den. Den är därför välgjord. Samtidigt är den så hemsk att jag helst inte hade sett den. Jag vill inte tro att vuxna människor kan vara så hemska mot sina barn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Ryssland, Scen

Filmrecension: Midnight Sun – alldeles för smörigt gulligt

28 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Midnight Sun
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 mars 2018
Regi: Scott Speer
Manus: Kenji Bando, Eric Kirsten

Ett alltför smörigt romantiskt drama om ett viktigt ämne som är berörande men skulle förtjänat lite mer mörker och lite mer trovärdiga människoskildringar. När unga människor drabbas av dödliga sjukdomar och ställs familj och omgivning inför de svåra frågorna om liv och död. Det tyngsta vi människor kan utsättas för. Den här filmen handlar om en Katie, ung kvinna som levt ett skyddat liv sen barndomen.
Hon är begränsad till sitt hem på dagarna då hon lider av en sjukdom som gör att minsta lilla solljus är dödligt för henne. Hon måste leva hela sitt liv inomhus och bakom specialgjorda fönster som inte släpper igenom solens strålar.

Hon brukar sitta på andra våningen i hennes familjs fina villa och se barnen utanför. Speciellt pojken Charlie fångar hennes intresse. Hon upptäcker honom när hon är liten och hon ser honom komma förbi huset varje dag. Ibland går han, ibland springer han, ibland kommer han på sin skateboard. Charlie däremot ser aldrig henne och har inte en aning om att hon bor i huset.

En kväll när solen gått ner sitter Katie vid den lilla stadens järnvägsstation och spelar gitarr och Charlie kommer förbi. Kärlek och romantik uppstår. Men Katie vill inte att han ska se henne som en sjuk flicka, så hon håller tyst om sin livsfarliga sjukdom.

Det är förstås svårt att skildra livet för unga människor med dödliga sjukdomar utan att det blir sorgligt, vemodigt och vi som publik sitter med tårar i ögonen. Men dialogerna är för stela och karaktärerna för vackra, för duktiga, för förståndiga i alla lägen. Om de någon gång flippar ut hamnar de snart i den duktiga fåran igen med hjälp av de övriga karaktärerna fina svar.

Ja det är massor av bra musik, vackra bilder, snygga skådespelare – det blir bara för mycket.
Det är synd eftersom det är ett viktigt ämne.

I rollerna:
Bella Thorne, Patrick Schwarzenegger, Rob Riggle m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in