• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Vegetarianen av Han Kang

13 januari, 2019 by Redaktionen

Vegetarianen
Författare: Han Kang
Utgiven: 2017-01
Översättare: Eva Johansson
ISBN: 9789127149090
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur
Upplaga: 1

”Hur kan du läsa något så hemskt?”

Det var den första reaktionen jag fick när jag beskrev handlingen i Han Kangs Vegetarianen. Handlingen kretsar kring Yeong-hye som helt plötsligt bestämmer sig för att bli vegetarian. Jag skriver “kretsar kring” för att historien berättas av tre närstående till huvudpersonen. Läsarna får aldrig riktigt veta hur huvudpersonen själv resonerar eller känner. Ett väldigt spännande upplägg som gör huvudpersonen än mer gåtfull.

Yeong-hye är en helt vanlig person: “fullständigt alldaglig i alla avseenden”, som den förste berättaren – maken – beskriver henne. En natt finner han henne stående framför kylskåpet helt stilla. Hon säger ingenting. Nästa morgon börjar hon rota i kylskåp och frys och kastar allt kött hon kan hitta. “Jag hade en dröm” är den enda förklaringen som maken får till hustruns beteenden som blir allt märkligare varje dag. Yeong-hyes nya diet gör familjen orolig och när hon går ner i vikt så bestämmer sig de för att göra något åt det. Fadern, patriarken, försöker fysiskt trycka in kött i dotterns mun på en familjemiddag. Detta blir den omskakande upptakten till våld och psykisk sjukdom.

Bokens tre delar speglar den gradvisa förvandling som Yeong-hye genomgår, där var och en skulle fungera som en egen novell. Alla har en egen prägel och tillför nya och oväntade dimensioner. Det vanliga problemet med flera berättarpersoner, att man ändå hör samma “röst”, nämligen författarens, existerar inte i den här boken.

Jag har personligen ingen kunskap om eller erfarenhet av psykisk sjukdom, men känslan i den här boken är att det är trovärdigt skildrat, vilket gör boken på samma gång otäck och intressant. Vissa scener är så ingående beskrivna att de aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Det sexuella våldet och utnyttjandet av andra människor gör boken bitvis plågsam att läsa; samtidigt som språket gör det till en fröjd.

Varför ska man då läsa en så hemsk bok? Jo, förutom att det är en av de mest välskrivna och fascinerande böcker jag läst på senare år, ger den också en inblick i det patriarkala och traditionstyngda sydkoreanska samhället.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bok, Bokrecension, Recension

Recension av tv-serie: Tidying Up with Marie Kondo

11 januari, 2019 by Redaktionen

Tidying Up with Marie Kondo
Betyg 2
Premiär på Netflix 2 januari 2019

Nyår. Tiden på året man ska ta tag i sitt liv, göra upp nya planer för att se till att det nya året blir lite bättre än det som just passerat. Tidying Up with Marie Kondo kunde inte ha släppts på ett mer passande datum. Marie Kondo är en japansk städkonsult (hade hon varit ett par år yngre hade hon kallats influencer) som sålt 6 miljoner böcker om konsten att städa, vilket också är den svenska titeln. Nu finns hennes städmetod, med devisen Tidy your space, transform your life, också som TV-serie på Netflix.

Jag är i grunden skeptiskt inställd till alla självhjälpsböcker (och tv-serier) som utlovar stora förändringar i livet. Olika mer eller mindre obskyra metoder som fungerar för alla. KonMari-metoden går ut på att gå igenom alla sina tillhörigheter en kategori i taget och bara behålla de som spark joy, på svenska brukar det översättas med “ger glädje” eller liknande. Fokuset ligger alltså inte på att rensa bort saker, utan att välja vad man vill behålla. På det sättet får man inte bara ett mer lättstädat hem, utan också en tydligare riktning i sitt liv. Tanken är att man ska omvärdera sitt liv och tänka efter vad som är viktigt för en. I tv-serien får man följa åtta familjer eller par som går igenom den här processen. Då jag och sambon just gjort detta hade vi stora förhoppningar på serien.

Förhoppningarna infriades inte. Serien dras med en del problem, varav det största är att tittaren inte lär känna deltagarna som går igenom processen ordentligt. Visst ser man skillnaden i hur rent och snyggt det blir i hemmen, men den största skillnaden sker egentligen inne i de personer som medverkar. Det är synd att det inte kommer fram, eftersom den här metoden faktiskt fungerar. Ett annat problem är att serien bara skrapar på ytan av djupet som finns i böckerna och hoppar över många viktiga delar som absolut bör ingå. Marie Kondo, som ska vara experthjälpen, tycks bara komma hem till familjerna på femminutersbesök och lär dem hur de ska vika plagg på ett effektivt sätt. I processen stöter man oundvikligen på problem, men tyvärr får man inte alltid veta hur Marie hjälper familjerna att lösa dem. Det verkar bara lösa sig självt. Och alla som gått igenom samtliga prylar i sitt hem vet hur besvärligt det är.

Detta för oss vidare till nästa problem: familjerna. Eller rättare sagt castingen. Det är tydligt att producenterna ville få med olika typer av människor i serien; ordet mångfald ligger nära till hands. Småbarnsfamiljen, studenterna, den ensamma änkan och så vidare. Tanken är såklart att få variation i serien, men variationen uteblir ändå. Alla deltagare råkar bo i Kalifornien och ha det gott ställt, alla verkar vara moderna och progressiva människor. Vad hade hänt om man tagit vara på den faktiska mångfald som finns i USA? Om de tagit sig till Kansas eller Oklahoma?

Jag hoppas på en mer ingående och variationsrik säsong 2. Jag vill se den mest konservative texasbon rensa bland sina vapen för att se vilka som ger honom glädje. Metoden behöver stöta på problem, den behöver utmanas. Kanske kan serien ändå inspirera människor att ta tag i sina liv och sitt hem. Det är alltid något.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension, TV-serie

Teaterkritik: Förlovningen på Dramaten – hejdlös skrattfest

11 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Förlovningen
Av Georges Feydeau
Regi Ellen Lamm
Översättning Katrin Ahlgren
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljusdesign Torben Lendorph
Kompositör Matti Bye
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Nathalie Pujol
Premiär på Dramaten 10 januari 2019

Förlovningen av Georges Feydeau, i regi av Ellen Lamm och med en lång rad duktiga skådespelare blev en skrattfest utan like på Dramaten. Det var länge sedan jag skrattade så gott.

Handlingen utspelar sig i 1930-talets Pari och den fattiga unge mannen Bois-d’Enghien (skickligt spelad av Rasmus Luthander) är älskare åt den eldige, eftertraktade nattklubbsångerskan Lucette (träffsäkert komiskt spelad av Maia Hansson Bergqvist). Bois-d’Enghien har ett problem. Han är fattig och nu har han fått chansen att gifta sig. Nu måste han alltså göra slut med Lucette för att kunna gifta sig med den rika unga kvinnan. Att göra slut visar sig svårare än han räknat med, riktigt omöjligt. Lucette vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få honom upptänd. Relationerna skruvas till flera varv till, dessutom. Lucette har en rik uppvaktande generalen som inte uppskattar någon konkurrens och är beredd att döda Lucettes älskare, ifall han kan få reda på vem det är. Bois-d’Enghien lurar generalen och pekar ut en stackars oskyldig kompositör som älskaren. Situationen kompliceras dessutom av att Lucette har en lillasyster som är förälskad i generalen. På ytan ser det ut som ett triangeldrama vi sett förr och vi kan lista ur hur allt ska sluta. Fast det är inte riktigt så, denna fars har några unika oväntade vändningar.

Intrigen är lite löjlig, kanske. Men det är väl precis så ofta är i livet och med mänskliga relationer. När vi trasslar in oss i lögner kan det bli rejält tilltrasslat och om vi analyserar det efteråt var det egentligen ganska fjantigt – fast samtidigt så stort för oss just då. Lucette säger till sin älskare att om han skulle överge henne och gifta kommer hon att skjuta sig själv. Hon är så passionerat förälskad. Frågan på avstånd från oss som sitter i publiken är förstås: hur mycket är det själva passionen hon är förälskad i? Hur mycket är allt ett manér, en yta att visa upp?

Så trots den farsartade intrigen fångar komedin med sin humor något högst mänskligt. Och vi får skratta. Jag skrattade stundtals hejdlöst. Det här var det roligaste jag sett på en svensk teaterscen på länge. Föreställningen är bara en timme och 45 minuter, inklusive en paus, men det går så fort att det känns som att den är ännu kortare. Den har samma längd som en vanlig biofilm och denna komedi har också filmatiserats flera gånger.

En orsak som gör att det blev så bra är att skådespelarna hade sådan tajming. De spelar mot oss i publiken och delger oss sina tankar emellanåt, vända mot oss. Det fungerar riktigt bra.

Scenografin är enkel, i första delen mest flera sängliknande soffor med kuddar och i andra delen en kal vägg och en garderob. Suveränt för det ger skådespelarna utrymme för sitt spel som tidvis är mycket kroppsligt.

En underbart snurrig fars, skickligt framförd.



Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Komedi, Recension, Teaterkritik

Filmrecension: Hunter Killer – En amerikansk cliché

9 januari, 2019 by Redaktionen

Hunter Killer
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 januari 2019
Regi: Donovan Marsh
Stjärnor: Gerard Butler, Gary Oldman, Common

En amerikansk cliché baserat på Firing Point, en roman av författaren Don Keith och den pensionerade militärofficeren George Wallace.

Hunter Killer är en historia om en undersökning av en försvunnen amerikansk ubåt. Undersökningn leds av kapten Joe Glass (Gerard Butler).

Undersökningen leder till att Rysslands president (Alexander Diachenko) räddas från försvarsminister Dmitri Durov (Michael Gor) som är en galen person som till utlösa ett världskrig.

En kvinnlig amerikansk president, karikatyrer av amerikanska hjältar och en medelmåttig rysk president, alla hand i hand för att förhindra ett krig – det är spikarna i soppan till denna film.

Det finns massor av amerikanska filmer i exakt somma genre som Hunter-Killer. Filmer som har budskapet där de försöker framställa USA som ett mycket fredligt land. Ett sarkastiskt, ironiskt påstående när vi alla vet att USA har varit i krig 222 år av 239 år nationen existerat.

Filmen har inga kvinnliga viktiga roller och när männen vill prata om dem blir det så vulgärt och fullt av sexism. Dialogerna och karaktärer är orimliga och påminner om mycket gammaldags heroiska Hollywood-filmer.

Hunter Killer är chanslös i tävlan med tidigare ubåtsfilmer somJakt efter röd oktober av John McTiernan eller Crimson Tide av Tony Scott. Hunter Killer är inte gnistrande som Top Gun by Tony Scott, vars syfte förstås var att övertyga ungdomarna att ta värvning och Hunter Killer ens i klass med Salt by Phillip Noyce.

Gerard Butler gör åter en hjältefigur men han är betydligt sämre än i tidigare hjälterollar som i London har fallit och 300.
Var Gary Oldman med i Hunter Killer. Ja, det var han men jag har redan glömt hans insats.

Den svenske skådespelaren Michael Nyqvist, som gick ur tiden i juni 2017, gör en av sina sista roller i filmen. Därför är det extra trist att resultatet blev en väldigt lång och tråkig och actionfilm som jag kommer att glömma snabbt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Actionfilmer, Hjältefilmer, Recension, USA

Filmrecension: Den ödmjuka – stark, absurd och träffsäker

8 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Den ödmjuka
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Sergei Loznitsa

En uppgörelse med det byråkratiska samhället i en totalitär stat där alla tar sin chans att sko sig och sno åt sig och där den lilla människan är utan makt och utan möjlighet att påverka sin situation. Den ödmjuka är inspirerad av en novell av Dostojevskij. Men det samhälle den skildrar är lika aktuellt i Ukraina idag, menar regissören Sergeii Loznitsa som berättar om filmen:
För mig är filmen en metafor för ett land där människor är konstant våldsamma mot varandra-. Hela landet exploderar av alla former av våld. Å ena sidan råder totalt hyckleri, obeskrivlig lögnaktighet och dubbla budskap, ett genomfört ”omertà”. Och samtidigt fortsätter fruktansvärda saker att hända varje dag. Jag upplever det som en smärtsam och olöslig gåta.

Vi får följa en kvinna som bor ute på landsbygden. Hennes man har hamnat i fängelse, varför är lite oklart. Varken hon själv eller någon annan tycks ha förstått varför. Det bara är så, en del får sitta i fängelse ibland. Samhället är långt ifrån ett rättssamhälle. Hon har skickat ett paket till sin man i fängelset med lite matvaror och annat han kan behöva. Men paketet kommer tillbaka i retur. Varför det kommit i retur finns det inget besked om.

Hon bestämmer sig för att ta ledigt från sitt jobb några dagar och åka till fängelset och lämna över paketet själv. Det visar sig vara omöjligt. Den feta, korrumperade kvinnan som sitter i luckan på fängelset och tar emot besökare vägrar att ta emot paketet. Något svar på varför paketet inte tas emot ges inte.

Kvinnan som vill lämna paketet till sin man försöker på olika få svar på varför, hon söker svar hos polisen, hon maffiafolk som hävdar att de kan hjälpa henne, ja det finns en uppsjö av lycksökare kring fängelset som försöker sko sig på att anhöriga till fängelsekunderna.

Det är en fruktansvärd färglös och byråkratisk värld vi får en inblick i och så suveränt berättad med rysk folkmusik och bilder från landsbygden. En film som gör mig ledsen men samtidigt är den så välgjord, så stark och så berörande. Den är deprimerande men samtidigt rolig och absurd.

Regissören säger om samhället i Ukraina:
Istället för att försöka leva lugnt och behandla varandra med vänlighet, tvingas man ta en svår, oärlig och stundtals ganska förskräcklig väg. Det är den värsta paradoxen, jag har levt med den sedan jag var fem år och det är fortfarande lika obegripligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Folkets bio, Recension, Ryssland, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in