Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Hunter Killer – En amerikansk cliché

by

Hunter Killer
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 januari 2019
Regi: Donovan Marsh
Stjärnor: Gerard Butler, Gary Oldman, Common

En amerikansk cliché baserat på Firing Point, en roman av författaren Don Keith och den pensionerade militärofficeren George Wallace.

Hunter Killer är en historia om en undersökning av en försvunnen amerikansk ubåt. Undersökningn leds av kapten Joe Glass (Gerard Butler).

Undersökningen leder till att Rysslands president (Alexander Diachenko) räddas från försvarsminister Dmitri Durov (Michael Gor) som är en galen person som till utlösa ett världskrig.

En kvinnlig amerikansk president, karikatyrer av amerikanska hjältar och en medelmåttig rysk president, alla hand i hand för att förhindra ett krig – det är spikarna i soppan till denna film.

Det finns massor av amerikanska filmer i exakt somma genre som Hunter-Killer. Filmer som har budskapet där de försöker framställa USA som ett mycket fredligt land. Ett sarkastiskt, ironiskt påstående när vi alla vet att USA har varit i krig 222 år av 239 år nationen existerat.

Filmen har inga kvinnliga viktiga roller och när männen vill prata om dem blir det så vulgärt och fullt av sexism. Dialogerna och karaktärer är orimliga och påminner om mycket gammaldags heroiska Hollywood-filmer.

Hunter Killer är chanslös i tävlan med tidigare ubåtsfilmer somJakt efter röd oktober av John McTiernan eller Crimson Tide av Tony Scott. Hunter Killer är inte gnistrande som Top Gun by Tony Scott, vars syfte förstås var att övertyga ungdomarna att ta värvning och Hunter Killer ens i klass med Salt by Phillip Noyce.

Gerard Butler gör åter en hjältefigur men han är betydligt sämre än i tidigare hjälterollar som i London har fallit och 300.
Var Gary Oldman med i Hunter Killer. Ja, det var han men jag har redan glömt hans insats.

Den svenske skådespelaren Michael Nyqvist, som gick ur tiden i juni 2017, gör en av sina sista roller i filmen. Därför är det extra trist att resultatet blev en väldigt lång och tråkig och actionfilm som jag kommer att glömma snabbt.

Filmrecension: Den ödmjuka – stark, absurd och träffsäker

by

Den ödmjuka
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Sergei Loznitsa

En uppgörelse med det byråkratiska samhället i en totalitär stat där alla tar sin chans att sko sig och sno åt sig och där den lilla människan är utan makt och utan möjlighet att påverka sin situation. Den ödmjuka är inspirerad av en novell av Dostojevskij. Men det samhälle den skildrar är lika aktuellt i Ukraina idag, menar regissören Sergeii Loznitsa som berättar om filmen:
För mig är filmen en metafor för ett land där människor är konstant våldsamma mot varandra-. Hela landet exploderar av alla former av våld. Å ena sidan råder totalt hyckleri, obeskrivlig lögnaktighet och dubbla budskap, ett genomfört ”omertà”. Och samtidigt fortsätter fruktansvärda saker att hända varje dag. Jag upplever det som en smärtsam och olöslig gåta.

Vi får följa en kvinna som bor ute på landsbygden. Hennes man har hamnat i fängelse, varför är lite oklart. Varken hon själv eller någon annan tycks ha förstått varför. Det bara är så, en del får sitta i fängelse ibland. Samhället är långt ifrån ett rättssamhälle. Hon har skickat ett paket till sin man i fängelset med lite matvaror och annat han kan behöva. Men paketet kommer tillbaka i retur. Varför det kommit i retur finns det inget besked om.

Hon bestämmer sig för att ta ledigt från sitt jobb några dagar och åka till fängelset och lämna över paketet själv. Det visar sig vara omöjligt. Den feta, korrumperade kvinnan som sitter i luckan på fängelset och tar emot besökare vägrar att ta emot paketet. Något svar på varför paketet inte tas emot ges inte.

Kvinnan som vill lämna paketet till sin man försöker på olika få svar på varför, hon söker svar hos polisen, hon maffiafolk som hävdar att de kan hjälpa henne, ja det finns en uppsjö av lycksökare kring fängelset som försöker sko sig på att anhöriga till fängelsekunderna.

Det är en fruktansvärd färglös och byråkratisk värld vi får en inblick i och så suveränt berättad med rysk folkmusik och bilder från landsbygden. En film som gör mig ledsen men samtidigt är den så välgjord, så stark och så berörande. Den är deprimerande men samtidigt rolig och absurd.

Regissören säger om samhället i Ukraina:
Istället för att försöka leva lugnt och behandla varandra med vänlighet, tvingas man ta en svår, oärlig och stundtals ganska förskräcklig väg. Det är den värsta paradoxen, jag har levt med den sedan jag var fem år och det är fortfarande lika obegripligt.

Filmrecension: Bränd

by

Bränd
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 januari 2019
Regi Chang-dong Lee

En koreansk film som utspelar sig i Sydkorea, byggd på en novell av den japanske författaren Haruki Murakami.

En berättelse som är mystiskt och skrämmande men är svår att engagera sig i. Filmens intressanta del ligger i de koreanska miljöer, från kommersiella jippon i storstaden Seoul där lättklädda flickor lockar in köpare till butikerna genom att vifta på rumpan till landsbygden där högtalare med propaganda från Nordkorea ekar över bygden.

Handlingen kretsar kring den unge mannen Jongsu som drömmer om att bli författare och kämpar med sin första roman. Varför Jongsu just skulle drömma om att bli författare hänger löst och är ännu en av många trådar som spretar i handlingen. En dag stöter han ihop med Haemi, en tjej han känner från förr, från uppväxten på landsbygden.

Haemi ber honom passa hennes katt medan hon reser till Afrika. Men finns katten? Vi vet inte riktigt. Den är så skygg så den aldrig visar sig. Men Jongsu ger katten mat varje dag och maten blir uppäten så katten borde finnas. Filmen har många gåtfulla, mystiska företeelser och massor av metaforer och symboler. Problemet är att det blir för många symboler, för många metaforer, för många saker som går i varandra. Jongsu har en trasslig familjesituation. Hans pappa är gripen och åtalad för att han slagit en myndighetsperson. Pappa har problem med att hantera sin aggressivitet. Det var därför Jongsus mamma övergav sin son och familjen därn Jongsu var mycket liten.

Jongsu träffar sin mamma en bit in i filmen, första mötet mellan dem på sexton år. Mamman har en trasslig ekonomisk situation och verkar spela upp pengarna. Jongsu lovar att hjälpa henne. Frågan är då, vad symboliserar mamman i Jongsus liv? Mamman övergav familjen, pappan är aggressiv och nu möter Jongsu den unga kvinnan Haemi – som också har svårt med relationer och inte har kontakt med sin familj och ekonomiska problem.

Det känns som att Sydkorea är ett land där många av invånarna har det svårt i det superkapitalistiska samhället. Men det är för många olika trådar och ingredienser i filmens soppa.

Jongsu ger mat åt Haemis katt medan hon är i Afrika. När hon kommer hem har hon lärt känna en man som är några år äldre än Jongsu och som heter Ben. Ben är också väldigt mystisk. Ben är snygg, rik och kör en Porsche.

Jongsu har gått och förälskat sig i Haemi medan hon var i Afrika. Han är inte helt förtjust i att Ben plötsligt är i centrum Ben bjuder med dem till sina vänner som lever ett helt annat liv är Jongsu är van vid.

Efter ett tag är Haemi helt försvunnen. I hennes lägenheten finns inte ett spår. Inte ens katten finns kvar. Jongsu blir besatt av att hitta Haemi.

Hittar han henne? Jag kan ju inte göra en spoiler och avslöja hur det går. Jag kan bara säga att allt i filmen är mystiskt och både glasklart och helt oklart. På ett sätt som inte fungerar riktigt för att få mig som publik engagerad. Men om den hade stramats åt lite och en del saker tagits bort skulle den kunnat bli mycket bra.

Tv-serie: My Brilliant Friend

by

My Brilliant Friend
Betyg 5
Premiär på HBO 19 november 2018

Denna helt underbara tv-serien bygger på Elena Ferrantes hyllade romanserie om de två italienska flickorna Lila Elena som växte upp i efterkrigstidens Neapel.

Att filmatisera en fantastisk roman har sina sidor. Jag hade inte hunnit läsa böckerna när jag såg denna första säsong. Så jag tänker inte jämföra med boken. Men jag har svårt att tänka mig att någon som älskar böckerna skulle vara missnöjda. Denna första säsong verkar i stort sett stämma med den första boken i serien, boken som på svenska har titeln Min fantastiska väninna.

Så duktiga skådespelare. Vi får börja och följa flickorna när de är små och sedan som tonåringar och som unga kvinnor. Det är en stark och berörande och fascinerande berättelse om två unga kvinnors uppväxt. Att säga att en bok eller en film, eller tv-serie, är viktig, kan låta dumt och kan låta som om det inte har konstnärlig kvalitet. Denna tv-serie är viktig men samtidigt enastående och har högt konstnärligt värde.

Båda flickorna växer upp i fattiga, enkla omständigheter. Båda är duktiga i skolan med Lila är snäppet bättre. Lila är rent genialisk. Hon är bäst i klassen, utan tvekan. Hennes föräldrar och i synnerhet pappan har ingen förståelse för att en flicka ska studera vidare. Hon måste självklart sluta skolan när den obligatoriska delen är avklarad och sedan måste hon hjälpa till hemma och i pappans skomakeri. Sedan gifts hon bort som 16-åring. Elena har turen att hennes pappa lyssnar på när hennes lärarinna uppmanar föräldrarna att låta henne studera vidare.

De två flickorna följs åt i livet fast deras liv gestaltar sig väldigt olika. Det är en berättelse som känns äkta, människorna är begripliga, vi förstår hur de reagerar och varför även om i inte håller med dem.

Den är så vackert och snyggt filmad och Elena som är den som berättar kommer vi nära och det känns som att vi är där, som att vi upplever händelserna med deras ögon. Bilderna, ljudet, musiken, skådespelarna, berättelsen – allt är mästerligt.

Om du bara ska se en tv-serie: se denna. Nu längtar jag till säsong 2. Under tiden ska jag läsa övriga böcker i serien.

Aftonbladet skriver i sin recension av serien: Tidlös italiensk känsla i HBO:s mäktiga ”My brilliant friend”

Bokrecension: Lazarus av Kepler – en besvikelse

by

https://www.bokus.com/bok/9789100142698/lazarus/

Lazarus
Författare Lars Kepler
Serie Joona Linna (del 7)
Antal sidor 600
Utgivningsdatum 2018-10-19
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100142698

Lars Kepler är tillbaka med den sjunde deckaren om Joona Linna. Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. De har verkligen lyckats slå internationellt med sina deckare. Kaninjägaren var 2016 års mest sålda bok i Sverige och Lars Kepler är ugiven i 40 länder och har sålt 13 miljoner böcker över hela världen.

Jag läste de första böckerna av Kepler och då tyckte jag de var spännande och bra skrivna. Jag vet inte om det är jag som förändrats eller deras sätt att skriva, denna sjunde bok fick jag tvinga mig att läsa. Det kändes som en tråkig skoluppgift, något jag var tvungen att läsa klart.

Jag får väl svenska deckarfantaster på mig nu. Kepler tillhör de mest hyllade. Men, för att vara riktigt ärlig: vad säger denna berättelse? Vad ger den mig för känslor och tankar om livet och existensen? Handlingen

Våld av så äcklig grad att jag får spykänslor, men i vilket syfte? Underhållningsvåld? Behöver vi frossa i mer våld för att … Ja varför? Mänsklighetens historia har mycket våld i sig. Finns det någon djurart som dödar sina egna i lika stor utsträckning? Att skildra våld kan absolut vara berättigad. Absolut. Litteratur och alla kultur berättar något för oss om hur det är att leva. Kultur öppnar våra ögon och låter oss besöka platser och världar vi kanske aldrig själva kommer till men ändå säger de oss något om hur det är att leva, att finnas till. Också väldigt äckligt våld kan säga något. Men det finns också filmer och böcker och annan kultur som inte berör mig alls, där våldet mest är till för underhållning. Så upplever jag det extrema våldet som skildras i Lazarus.

Handlingen går att läsa utan att ha läst samtliga tidigare böcker i serien om Linna men det underlättar helt klart att ha läst serien. Jag tycker det oftast är ett minus om en bok kräver att läsaren läst allt tidigare i en serie, fast det är vanligt att det är så.

Jag värjer mig för språket också. De båda författarna har ett överflöd av detaljer där de skildrar miljö. De skildrar med både känsla, lukt, synintryck och ljud. Det är skickligt. Men det är ofta vara utsmyckning. När riktiga mästare skriver har varje detalj i miljön, varje beskrivning av ett ljud, en känsla, en bild, något som tillför berättelsen något till dess helhet, ingen detalj finns där bara för sin egen skull. Så är det inte hos Kepler i Lazarus. Det är många detaljer som bara flödar över till ingen nytta för helheten. Detaljerna ger ingen mångfacetterad fördjupning av berättelsen. I handlingen skildras en gravskändare som samlar likdelar och i handlingen får vi också höra om en seriemördare som hållit människor fångna levande i åratal i kistor under jorden. Det är liksom för mycket och jag undrar vad säger det om livet och människor omkring oss? Jag kan inte hitta något som det säger mig om hur människor kan bete sig. Det är liksom för mycket och till ingen inspiration för mig i livet.

Nu vet jag inte om det är jag som förändrat mig efter att ha läst många deckare och sett ännu fler på tv-serier, att jag helt enkelt kräver något utöver det förväntade i själva sättet att berätta, i karaktärsskildringarna för att jag ska fastna för en deckare. Jag vill att deckaren ska berätta något viktigt, antingen skildra samhället eller säga något om de existentiella frågorna. Tiden är för dyrbar för att spilla bort på underhållning utan något syfte. Lazarus av Kepler är tyvärr en besvikelse för mig.