Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Morrisseys nya album släpps inte förrän i februari. Men vill du höra den första singeln kan du lyssna på Morrisseys MySpacesida.
Första singeln fårn kommande plattan finns där att lyssna på nu. Låten heter ”I’m throwing my arms around Paris” och släpps inte i butikerna förrän den 9 februari.
Aftonbladet berättar att själv beskriver Morrissey låten som sin” kosmopolitiska hyllning till arkitekturen”.
Andra bloggar om: myspace, alternative, popmusik, skivnytt, indie, musik, kultur, Morrissey
I svenska gammelmedier hyllas framför allt tre skivor från 2008. Albumen med Frida Hyvönen, Fleet Foxes och Glasvegas. De hyllas och får höga betyg i stort sett överallt inom svenska musikkritiker-kåren.
I England ser det lite annorlunda ut. Dagens Nyheter berättar:
En sammanställning visar att britterna i stället ser Manchesterbandet Elbows Mercuryprisade ”The Seldom Seen Kid” som årets mesta toppen album, skriver BBC News.
På andra plats följer Portisheads ”Third” och tredje bäst är, enligt de brittiska kritikernas tycke och smak, Nick Caves ”Dig, Lazarus, Dig”.
Om ni undrar hur Glasvegas klarade sig i den omröstningen? Skottarna kvalar in på en niondeplats med ”Glasvegas”, slagna av Vampire Weekends ”Vampire Weekend” (5), TV On The Radios ”Dear science” (6), MGMT:s ”Oracular Spectacular” (7) och Bon Ivers ”For Emma Forever Ago” (8).
Ground for divorce, första singeln som släpptes på Elbows hyllade album:
Andra bloggar om: skivnytt, musikvideo, kultur, topplistor, Storbritannien, indie, alternative, Elbow, Fleet Foxes, Glasvegas, Vampire Weekend
Ett popband med lugna och sävliga norrlänningar är på väg att slå sig på den svenska indiepophimlen. Debutskivan ”Free For Friends” hyllas av musikkritiker och när Franz Ferdinand spelade i Stockholm var Luleåbandet Park Hotell förband på konserten som var utsåld månader i förväg.
Kulturbloggen satt på ett lugnt café på Medborgarplatsen och pratade med gitarristen Jonas Teglund och trummisen Mikael Yvesand i Park Hotell efter att de soundcheckat före spelningen.
Att de var stressade och knappt hade tid att sätta sig i en intervju syntes inte ett spår av.
– Jo, vi är nog typiskt norrländska lugna och sävliga och ganska trevliga, säger Mikael Yvesand och Jonas Teglund.
Det hade verkligen kört ihop sig vid spelningen. Uppskjuten och försenad soundcheck då huvudbandet Franz Ferdinand var försenade och dessutom drog över tiden. Det har sina sidor att vara förband. Men Jonas och Mikael tar det med ro.
Park Hotell har funnits i sex år men nuvarande uppsättning har spelat ihop i ett år ungefär och består av:
Cristian Ramirez, sångare och gitarrist, startade bandet
Jonas Teglund, gitarrist
Mikael Yvesand, trummor
Petter Granberg, basist
Tvillingarna Miriam och Johanna E Berhan som körar
Bandet, förutom tjejerna, kommer från Luleå.
Luleå är en bra plats att bo på för ett band, tyckte de båda.
– Det är helt suveränt, där har hänt så mycket, både politiskt och på andra sätt, säger Jonas. Bland annat har en massa ungdomar styrt upp och fixat ett hus med replokaler. Ungdomar styr det själva, det är helt autonomt.
– I folkmun kallas huset Punkhuset, berättar Mikael.
Park Hotell repar där och hade releasefest för debutalbumet där. De spelade in skivan i början av i år, men att det tagit så många år för bandet att släppa ett debutalbum var inte direkt planerat.
– Den första skivan spelades in 2003. Men det blev väldigt strul för han som hade skivbolaget försvann, berättar Jonas.
Den skivan gavs aldrig ut, bara några låtar från den släpptes på EP.
Albumet har fått bra omdömen och framför allt har kritikerna fastnat för den fartfyllda låten Dead Ringers. Men när Kulturbloggen frågar vilket spår de är mest nöjd med vill de inte lyfta fram någon särskild.
– Många tycker säkert Dear Ringers, för den kanske är mest som en hit, men det är svårt att säga vilken låt vi är mest nöjd med, de är bra på olika sätt, säger de.
Hur vill ni själva beskriva er musik?
– Gitarrindie, förmodar jag, svarar Jonas. Den bygger mycket på gitarr. Låtarna börjar ofta med gitarrslingor, rätt invecklade.
Hur kom det sig att ni blev förband åt Franz Ferdinand?
– Det vet vi inte riktigt, men det gick rätt snabbt. Konsertarrangören ringde i mitten av veckan och frågade, säger Mikael.
– Det var ren tur att vi kunde med så kort varsel, säger Jonas. Vi jobbar på olika ställen och det är inte alltid vi kan komma loss så snabbt.
Vad lyssnar ni själva på för musik?
– Jag lyssnar mycket på Don Lennon, säger Mikael.
– För min del blir det mycket gubbrock, som Stones, Neil Young och Lynyrd Skynyrd, säger Jonas. Och gubbig jazz och gubbig klassisk mycket. Mycket gubbigt blir det. Och en del fräsch indie. Fast kanske mest gubbindie, men band som var unga och fräscha.
Text: Rosemari Södergren
Foto: Jonatan Södergren
Lyssna på Park Hotell på deras MySpace.
Här skrev Kulturbloggen om skivan.
Recensioner av skivan:
Nöjesguiden
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Dagens Skiva
Andra bloggar om: intervjuer, indie, Debaser, förband, Park Hotell, Franz Ferdinand, Park Hotell
Det är en rätt kul skivvecka med flera bra nya skivor från olika genre. Den som gillar diskopop av gammal klass kan glädja sig åt Grace Jones comeback. Hon syntes förresten i vimlet på MTV-galan på torsdagskvällen. Tänk vad tiden går. Kvinnan som var trådsmal och en androgyn rymdvarelse av Bowie-stilen var nu en medelålders dam. Det är nästan tjugo år sedan hon gav ute en skiva sedan. DN som hyllar skivan skriver: … när replikantkvinnan återvänder gör hon det med imponerande styrka. Nästan så att man föreställer sig att nya albumet ”Hurricane” legat nedfryst sedan 80-talet för att plötsligt resa sig likt en annan ”Demolition man”.
Albumet pendlar mellan maskinkylig elektro och soul och till och med samhällskritiska texter och ett gospel-spår, eller åtminstone med rejäla gospelinfluenser i ”William’s blood” .
Park Hotell
Det bubblar inom svenska indiepop och många nya band kommer fram. Park Hotell från Luleå har gjort klart sitt debutalbum för flera år sedan men av flera struliga skäl kom det aldrig ut. Men när albumet ”Free for friends” nu kommer hyllas det på många håll. Jag såg att skivan som fanns med bland en av de som musikmagasinet Sonic valt ut som särskilt premie att välja om man svarar snabbt på deras prenumerationserbjudande.
Debutalbumet har producerats av Jari Haapalainen som också spelade trummor. Tvillingsystrarna Johanna och Miriam E. Berhan körar.
Bland annat Dagens Nyheter ger skivan högt betyg:
För när det nyinspelade debutalbumet nu väl är här visar det sig rymma så mycket ackumulerad prillig popfrustration att man blir alldeles rödflammig av upphetsning. Det låter inte så lite engelsk 80-talsindie – med ekon av band som McCarthy och Razorcuts – med flinka gitarrer, en uppstudsig bas och ettriga trummor, och den för stilen så typiskt svävande sången ovanpå alltihop.
…
Det här är inte en lovade debut, det här är ett band som för länge sedan har fattat vad popmusik handlar om.
Skivans hemsida.
Här är Svenskans recension.
Här Dagens Skiva (som går mot strömmen och tycker den är tråkig)
Gang Gang Dance: ”Saint Dymphna”
För den som gillar mer jazz, konstmusik, djungeltrummor och elektroniskt i en egen och mycket speciell blandning är det säkert en julafton i förskott när Gang Gang Dance släpper ett album.
Det är ett av de nya skivor som får bra mottagande av musikkritiker.
Nils Hansson på DN skriver:
Att lyssna på dem har dock inte varit lätt. Men på ”Saint Dymphna” har de rensat bort allt det mest trassliga, grumliga och medvetet klumpiga. Varenda låt är tydligt definierad på sitt eget sätt, oavsett hur många lager den är sammansatt av.
Du kan lyssna på dem på deras Myspace.
Här en recension i tidningen Rolling Stone.
För hiphipare:
Också den som gillar hiphop har en ny skiva att lyssna på: Q-Tip har släppt ”The renaissance”.
Den tas emot väl på de flesta tidningars recensionssidor, betyg 4 både i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Albumet släpptes för övrigt samma dag som det var presidentval i USA, vilket påpekar i den engelska Wikipedian. En sådan där rolig detalj som aldrig skulle få stanna kvar i den svenska wikipedian där en liten grupp nördar tagit över och censurerar bort roliga detaljer hela tiden (den svenska wikipedian och dess gängstyre är för övrigt en sak värd att granskas).
Men åter till Q-tip, här finns han på MySpace om du vill lyssna på spår från nya albumet.
Albumet recenserat i BBC.
Helsingborgs Dagblad
Sonic Magasin.
Mest av allt är jag bara glad över att Q-Tip är tillbaka. Att få höra den där nasala robotrösten som låter som sandpapper inlindat i varm bomull igen räcker gott. Det är ju som han själv rappar: ”What good is an ear without a q-tip in it?”
Men det kära återhörandet stannar inte bara vid en av hiphoppens mest lättigenkännliga röster. Den förre A Tribe Called Quest-rapparens solokarriär hittills har inneburit tvära kast. Först den funkigt kommersiellt dansgolvsflirtande ”Amplified” som en reaktion på hans forna grupps introverta avslutning. Sedan det indragna svåra, men i längden väldigt givande, ”Kamaal the abstract” som en motreaktion på solodebuten. På ”The renaissance” återvänder Q-Tip till – och uppdaterar – den uppfinningsrika distinkt jazziga och souliga hiphoppen som utgjorde grunden för ATCQ. Det låter som att han hittat hem.
Grace Jones – Hurricane (Mix 1 Edit)
Gang Gang Dance live
Gang Gang Dance: Princes
Q-Tip – The Renaissance album realease party
Andra bloggar om: musikvideo, skivnytt, indie, hiphop, jazz, jam, elektro, pop, Grace Jones, Gang gang band, Q-tip, Park Hotell, Luleå
Nio månader bodde Tiger Lou i Berlin – och ägnade tiden till att ge låtarna på nya albumet tid att växa fram.
-Den här gången ville jag låta det ta tid. Jag ville ha tid att ställa upp olika val av hur det ska låta, ställa valen emot varandra, hinna känna mig fram, berättar Tiger Lou när Kulturbloggen träffade honom i en lokal hos konsertarrangören Luger i Stockholm.
Tiger Lou heter egentligen Rasmus Kellerman och i slutet av oktober släpptes hans tredje album: Partial Print.
Han var i Berlin nio månader. Hans fru, Andrea Kellerman, som också är musiker, var med och jobbade under tiden med att spela in sin nya skiva, medan Tiger Lou utförde några frilansuppdrag som formgivare, badade och promenerade i Berlin, såg mycket film och lät nya skivan växa fram.
– Det var fantastiskt att ge sig själv tid att koncentrera sig. Att få arbeta med musiken och låta en låt få växa i flera vecka innan jag gjorde en demo, säger Tiger Lou.
Varför blev det just Berlin?
– Både jag och min fru har turnerat mycket i Tyskland och vi har spelat massor av gånger i Berlin. Det var enkelt att stanna där och att hitta en lägenhet. Berlin känns som en ny stad, trots att den är gammal. Den har inte fått växa till sig riktigt än.
Partial Print, släpptes i slutet av oktober och onsdag den 5 november hade han premiärspelning på höstturnén, i Nyköping.
Under turnén har han med bandet, men när han spelade in skivan har han i stort sett spelat alla instrument själv, med undantag av att Rolf Klinth spelat bas på några låtar.
– I bandversionern blir det aldrig annorlunda men ändå annorlunda, eftersom alla är olika och spelar på sitt instrument på sitt sätt. Min andra skiva med väldigt levande och dynamisk under turnén, säger Tiger Lou.
Den nya skivan skiljer sig från de två tidigare genom att den är så mycket mer genomarbetad menar han. Arrangemangen har många detaljer att hitta och upptäcka.
– Den kanske inte är lika lätt att ta till sig snabbt, kan kräva tid att lyssna på. Jag hoppas mina fans från tidigare ger skivan den tiden, säger han.
Varför spelar han själv nästan alla instrument på skivan?
– Jag vill få fram min vision, det är enklaast att få fram den om jag för alla delar själv, även om bandmedlemmarna är bättre på sina instrument än jag. Roffe är till exempel en mer proffsig basist än jag. Men det känns viktigt att få fram min vision.
Tiger Lou skriver de flesta låtar på gitarr, men när riffen kommer och låten tar form i hans huvud hör han de andra instrumenten samtidigt, berättar han.
– Ja basen och trummorna hör jag inom mig samtidigt som gitarrens melodi.
Tiger Lou bor numer i Stockholm. På svenska wikipedia står det att Tiger Lou är från Oxelösund. Men själv säger han att han är uppväxt både i Oxelösund och Nyköping. Men det var en tillfällighet att turnéstarten blev just där.
– Nyköping har ett nyöppnat ställe, jag visste inte att det fanns knappt.
Tiger Lou har ett förflutet som punkmusiker. Det första bandet han spelade med var punk/hardcore. Men den första musiken han lyssnade på mer aktivt var dels shoegaze och band som The Cure och Depeche Mode. Första stora konserten han var på var just med The Cure, på deras Wish-turné.
– Det var musik som mina större syskon lyssnade på. Men så upptäcke jag punken och det var jättekul att hitta skivor och band som mina syskon inte kände till, berättar han.
Det var via punk och hardcore som han först började spela i band.
– Det var sådan stämning då. Med punken upptäckte ungdomar att man kunde spela i ett band. Jag förstod plötsligt att man kunde spela i band under andra förutsättningar än att stå på scenen i Globen.
Runt om i landet var det ett vitalt musikliv.
– Det fanns ett sådan engagemang, med ett nätverk av musikintresserade. Det växte upp skivbolag i många småstäder.
Tiger Lou inte bara spelade i ett band, han startade ett skivbolag (som hann ge ut en skiva) och ett fanzine också.
Kanske var det då han upptäckte sin talang som formgivare? Vid sidan av musiken försörjer han sig som formgivare, har formgett bokomslog med mera. Och förstås: omslaget till nya skivan.
– Det känns viktigt, form och musik hör ihop och ska förmedla samma känsla.
Vad gör han när han inte sysslar med formgivning eller musik?
– Jag har börjat med kickboxning, för första gången i mitt liv har jag skaffat en hobby. Och så går jag långa promenader i skogen med vår hund Bess.
Namnet Tiger Lou kommer av karaktären Tiger Lu från filmen Fong Sai-Yuk (1993).
Text: Rosemari Södergren
Foto: Anders Löwdin
Så här ser turnéplanen ut för Tiger Lou:
6.11 Gävle, Spegeln
8.11 Uppsala, V-dala Nation
12.11 Göteborg, Brew House
13.11 Norrköping, Skandiateatern
14.11 Linköping, Konsert & Kongress
23.11 Stockholm, Debaser Medis
Tiger Lous hemsida
Tiger Lou på Myspace
Newsdesk, pressmeddelande om turnén
Helsingborgs Dagblad om turnén.
Kulturbloggens recension av Partial Print
Andra bloggar om: intervju, Berlin, skivnytt, turné, Nyköping, indie, Tiger Lou, Rasmus Kellerman, Partial Print, formgivning