Kulturbloggens Möte med Park Hotell – ett indieband att lägga på minnet

Ett popband med lugna och sävliga norrlänningar är på väg att slå sig på den svenska indiepophimlen. Debutskivan ”Free For Friends” hyllas av musikkritiker och när Franz Ferdinand spelade i Stockholm var Luleåbandet Park Hotell förband på konserten som var utsåld månader i förväg.

Kulturbloggen satt på ett lugnt café på Medborgarplatsen och pratade med gitarristen Jonas Teglund och trummisen Mikael Yvesand i Park Hotell efter att de soundcheckat före spelningen.
Att de var stressade och knappt hade tid att sätta sig i en intervju syntes inte ett spår av.

– Jo, vi är nog typiskt norrländska lugna och sävliga och ganska trevliga, säger Mikael Yvesand och Jonas Teglund.

Det hade verkligen kört ihop sig vid spelningen. Uppskjuten och försenad soundcheck då huvudbandet Franz Ferdinand var försenade och dessutom drog över tiden. Det har sina sidor att vara förband. Men Jonas och Mikael tar det med ro.

Park Hotell har funnits i sex år men nuvarande uppsättning har spelat ihop i ett år ungefär och består av:
Cristian Ramirez, sångare och gitarrist, startade bandet
Jonas Teglund, gitarrist
Mikael Yvesand, trummor
Petter Granberg, basist
Tvillingarna Miriam och Johanna E Berhan som körar

Bandet, förutom tjejerna, kommer från Luleå.

Luleå är en bra plats att bo på för ett band, tyckte de båda.

– Det är helt suveränt, där har hänt så mycket, både politiskt och på andra sätt, säger Jonas. Bland annat har en massa ungdomar styrt upp och fixat ett hus med replokaler. Ungdomar styr det själva, det är helt autonomt.

– I folkmun kallas huset Punkhuset, berättar Mikael.

Park Hotell repar där och hade releasefest för debutalbumet där. De spelade in skivan i början av i år, men att det tagit så många år för bandet att släppa ett debutalbum var inte direkt planerat.

– Den första skivan spelades in 2003. Men det blev väldigt strul för han som hade skivbolaget försvann, berättar Jonas.

Den skivan gavs aldrig ut, bara några låtar från den släpptes på EP.

Albumet har fått bra omdömen och framför allt har kritikerna fastnat för den fartfyllda låten Dead Ringers. Men när Kulturbloggen frågar vilket spår de är mest nöjd med vill de inte lyfta fram någon särskild.

– Många tycker säkert Dear Ringers, för den kanske är mest som en hit, men det är svårt att säga vilken låt vi är mest nöjd med, de är bra på olika sätt, säger de.

Hur vill ni själva beskriva er musik?
– Gitarrindie, förmodar jag, svarar Jonas. Den bygger mycket på gitarr. Låtarna börjar ofta med gitarrslingor, rätt invecklade.

Hur kom det sig att ni blev förband åt Franz Ferdinand?
– Det vet vi inte riktigt, men det gick rätt snabbt. Konsertarrangören ringde i mitten av veckan och frågade, säger Mikael.
– Det var ren tur att vi kunde med så kort varsel, säger Jonas. Vi jobbar på olika ställen och det är inte alltid vi kan komma loss så snabbt.

Vad lyssnar ni själva på för musik?
– Jag lyssnar mycket på Don Lennon, säger Mikael.
– För min del blir det mycket gubbrock, som Stones, Neil Young och Lynyrd Skynyrd, säger Jonas. Och gubbig jazz och gubbig klassisk mycket. Mycket gubbigt blir det. Och en del fräsch indie. Fast kanske mest gubbindie, men band som var unga och fräscha.