Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Ett sista race – på sin väg norrut, misständer det lite här och där

by

Foto: Centrumbiografen, Ronneby

Ett sista race

Betyg: 3

Regi: Edward af Sillén

Manus: Edward af Sillén, David Hellenius och Lars Vasa Johansson

I rollerna: David Hellenius, Malin Åkerman, Jonas Karlsson, Johan Glans, Peter Dalle, Johan Ulveson, Ola Forssmed, Sara Soulié, Elsa Öhrn, Malte Gårdinger.

Årets julhelg är för svenska filmbesökare en riktig julafton, det då det är två storfilmer, som har premiär på juldagen; Hammarskjöld och Ett sista race. Det kan te sig som att det skulle inverka på ett negativt sätt på möjligheten att dra publik till biosalongen för båda dessa filmer men det är snarare så att biobesökare i blandat åldersspann faktiskt ser båda även när premiären sker samtidigt och så har det varit förut t ex när Oppenheimer och Barbie gick upp på bioduken exakt samma tidpunkt våren 2023.

Ett sista race är stjärnspäckad komedi, som berättar historien om streetracing-legenden Dennis (David Hellenius), som har levt hela sitt liv på fel sida om lagen och till slut mött konsekvenserna därav. Han har nu bestämt sig för att börja leva det ansvarsfulla och stilla livet med att driva en mack och tillhörande butik, men det är något som snart bryts upp när Dennis får reda på att hans dotter Hanna (Elsa Öhrn) ska delta i ett race med sin nya kille Charlie (Malte Gårdinger). Man kan lugnt säga att det tar direkt hus i helsike, inte ska dottern följa pappas fotspår.

För att stoppa Hanna från att åka med pojkvännen i den trimmade sportbilen beger sig Dennis och hans ex-fru Tove (Malin Åkerman) ut på en resa från starten i Hjo och de långa 134 milen till målet i Gällivare – allt för att helt enkelt hämta hem dottern. Det visar sig bli allt annat än enkelt och det blir istället en början på ett hisnande race med fart väl över de tillåtna fartgränserna, vi bjuds på höga farter och varvtal med hög oktan i tanken norrut genom Sverige. Det blir inga längre andhämtningspauser, när så mycket står på spel. Till slut blir det ofrånkomligt att racets deltagare får polisen hack i häl, men insatsen följer inte direkt reglementet.

Flera av karaktärerna lyfter filmen, som de facto dras med svagt manus. Claes (Johan Glans), som fanatisk elbilsentusiast med sug efter ständiga adrenalinkickar, TT:s kartläsare och medhjälpare Steffe (Ola Forssmed) försök att vara bra nog och på alla sätt smöra för TT fast det går åt pipan, och Blomman (Johan Ulveson) och Leffe (Peter Dalle) som två äldre raggare som med sin Åskfågeln gör sitt bästa för att hänga med i det sista och bästa racet mot norra Norrlands inland. Och Ulveson och Dalle gör det med en klockren humor sinsemellan, som funkar i vart fall på flera av de som såg filmen i eftermiddagens visning.

Handlingens bärande del då, håller den ihop det? Den är, utöver Dennis och Tove som vill få dottern på bättre tankar, det oundvikliga och sista racet mellan de sedan barnsben tävlingsinriktade TT (Jonas Karlsson) och Dennis. Inte ska det stå oavgjort i vunna race dem emellan, ställningen är en viss oturssiffra som återkommer och att få övertaget med en segers marginal det gör att alla fula knep alltid har varit och fortfarande är tillåtna i vart fall sett från TT:s perspektiv. Just det känns aningens krystat men kanske det ändå funkar att dra biopublik i jul och nyår.

Att de som är med och gör vägarna ytterst osäkra har sina problem att tampas med och drömmar om något annat bättre som att t ex äntligen flytta till varmare sydeuropeiska breddgrader och då ha nära till kan ni tänka er en Lidl-butik, det går med nöd och näppe ihop med huvudhandlingen. Slutbetyget når precis nivån bra det vill säga en svag trea, och det är de skådespelarinsatser som jag nämnt ovan som gjorde det utan dem hade det blivit en tvåa. Men för all del tycker man om att ha plattan i mattan, snutjag, hög oktan och buskishumor så får man sitt lystmäte här.

Filmrecension: Hammarskjöld – Persbrandt är filmens stora behållning

by

Foto: Niklas Maupoix

Hammarskjöld
Betyg 3
Regi Per Fly
Manus Per Fly och Ulf Ryberg
Svensk biopremiär 25 december 2023
I rollerna Mikael Persbrandt, Francis Chouler, Richard Brake, Sara Soulié, Thure Lindhardt, Hakeem Kae-Kazim

Hammarskjöld är en av stora svenska biopremiärerna i jul och den har fått sju Guldbagge-nomineringar, bland annat är Mikael Persbrandt nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll för rollen som Dag Hammarskjöld. Den nomineringen är Persbrandt värd. För min del röstar jag för att han ska vinna den kategorin. Persbrandt är filmens största behållning.

Handlingen utspelas under ett par intensiva månader 1961. Svensken Dag Hammarskjöld har då ett år kvar på sin post som FN:s generalsekreterare. Världen levde under hotet från atomvapen med Kalla kriget. Sovjetunionen och USA stod allt som oftast på var sin sida i världens olika konflikter. I Afrika pågick avkoloniseringen. Flera länder blev självständiga men inte alltid under lugna former. I Kongo har regionen Katanga utropat sig som en självständig stat med stöd av framför allt Belgien och belgiska företagare som vill ha fortsatt tillgång till regionens rikedomar. Hammarskjöld är stridbar och kräver att Katangas utropade president avgår och låter Katanga åter ingå i Kongo. Hammarskjöld tar på sig uppdraget att mäkla fred och få enighet i Kongo, vilket inte ses med blida ögon varken av Belgien, USA eller Sovjetunionen. Dessa länder och flera andra har egna intressen av Kongo och Katanga.

Exakt hur handlingen följer verkligheten vet jag inte. FN gick in med fredsbevarande styrkor i Katanga på order av Hammarskjöld, men dessa FN-styrkor var samtidigt beredda att med våld köra ut Katangas legosoldater och föra dess president till förhandlingsbordet.

Filmen sätter igång många funderingar. Jag blir förvånad över att en generalsekreterare i FN var så drivande och var beredd att använda soldater för att tvinga fram enighet. Att han kunde vara kritisk mot stora nationer (framför allt USA, Sovjetunionen och Storbritannien) som då styrde världen. Han till och med uttalade att diplomatin inte fungerade längre i Kongo-konflikten. Det är uppenbart att han fick starka fiender som var redo att gå över lik. Och att flygplanet han åkte i över Nordrhodesia för att mäkla fred störtade berodde på en attack, det är nog mycket troligt.

Hammarskjöld beskrivs som en stark kämpe för avkolonialiseringen och för de afrikanska ländernas frihet och som en stark kämpe för demokrati, rättvisa och mot rasism. Det går inte att låta bli att dra paralleller till vår tid där FN istället vikt sig totalt för skurkstater som är diktaturer. FN:s människorättsråd (UNHRC) uttalade sig i juli emot människors rätt att kritisera religion. Detta skedde  under påtryckningar från länder där kvinnor inte har samma rättigheter som män. Att flera av dessa länder öppet förtrycker kvinnor, det tiger FN om. Så det känns dubbelt sorgligt att en sådan stridbar ledare för FN troligen blev dödad. Det är som att FN därefter blev allt svagare och bugar alltmer åt diktatorer. Denna film sätter onekligen igång många tankar.

Persbrandt gör rollen enastående och filmen har en lång rad duktiga skådespelare varav flera duktiga svenska skådespelare Mattias Nordkvist och Sven Ahlström och danske Thure Lindhardt som bland annat känns igen från Bron. Filmen lockar säkert en stor publik, speciellt många som är över 60 år och som minns denna tid eller har nära anknytning till Kongokrisen. Mer än 6.000 svenskar deltog i FN:s styrkor där.

En svaghet är att det är för många frågor som faller till marken utan svar. Vi ser attacker på människor i afrikanska byar, men vem och varför kan vi bara spekulera om. Som porträtt av en människa är Hammarskjöld fascinerande och mycket bra men handlingen utöver det är både rörig och ganska seg.

Dag Hammarskjöld var inte gift och han höll sitt privatliv mycket hemligt. Han bodde i en lägenhet med sin butler och en apa, för övrigt en jättesöt apa i filmen. Regissören och manusförfattaren har då bestämt att han måste ha varit homosexuell och ger honom till och med en påhittad kärlekshistoria. Suck. Det är ännu ett sådant där exempel på den stora okunskapen om att det finns många människor som är asexuella. Det är samma fördom som speglas i filmen Hilma om Hilma af Klint där hon skildras som homosexuell eftersom hon aldrig gifte sig. Det asexuella spektrat är brett och det finns många som ingår där som kan ha djupa relationer men helst utan sex. Det är ibland att göra det lite lätt för sig att alltid dra slutsatsen att den som inte är gift med någon av motsatta könet alltid är homosexuell. Å andra sidan är det klart att eftersom det inte rådde något öppenhet kring homosexualitet på den tiden och det också var förbjudet i många länder finns det förstås en möjlighet att Dag Hammarskjöld dolde det.

Egentligen skulle jag vilja vet mer om Dag Hammarskjölds uppväxt, vem han var och hur han hamnade som generalsekreterare i FN. Vad påverkade honom att bli så starkt övertygad?

Spännande fakta om honom i wikipedia får mig att vilja veta mer:
Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, född 29 juli 1905 i Jönköping, död 18 september 1961 nära Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), var en svensk nationalekonom, jurist, ämbetsman, diplomat, adelsman och författare.

Hammarskjöld är främst känd för att han från 1953 fram till sin död verkade som FN:s generalsekreterare och som sådan avled på sin post när det flygplan han färdades i störtade i djungeln i Nordrhodesia i september 1961. Även om teorier att planet skulle ha skjutits ned genast uppstod, fastslog tidiga utredningar att kraschen varit en olycka. Senare försök att klargöra svenskens öde har dock fått fram uppgifter som pekar mot att olyckan egentligen var ett mord.
Hammarskjöld efterträdde 1954 sin far som ledamot av Svenska Akademien (på stol 17) och blev därmed den första akademiledamot som efterträdde sin förälder.
Hammarskjöld tilldelades postumt Nobels fredspris år 1961.

Filmen sätter igång tankar och funderingar och har många duktiga skådespelare, men den kunde gärna fått skildra lite mer bakgrund. Emellanåt är den lite seg.

Filmrecension: Beck: Inferno – har helt tappat det som är Beck

by

Beck: Inferno
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 8 december 2023
Regi Pontus Klänge

Det som präglade Beck, böckerna och de första filmerna, är samhällskritiken, dess aktualitet. Det har denna film nummer 49 i serien om Beck helt tappat. Vi får följa en berättelse som är förutsägbar och berättats i många versioner i andra filmer redan och som inte alls säger något om det svenska samhället idag. ”Beck – Inferno”, liksom allt Beck-filmerna bygger på författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck.

Det är tre saker som gör att denna Beck-film fallerar. Att den saknar skärpa i samhällskritiken är det första. Det andra är att Beck, spelad av Peter Haber, reduceras till en bifigur medan polismannen Josef Eriksson (som spelas av Martin Wallström) tar över huvudrollen och han är rätt ointressant. Martin Beck har en intressant personlighet men när han nu är helt borta ur fokus är det på gränsen till falsk marknadsföring att kalla det en Beck-film. Martin Wallström var en av två skådespelare (den andre var väl norrmannen Kristofer Hivju som är jättebra som vilde i Game of Thrones men inte riktigt hittat en plats i Beckfilmerna)som jag tror togs in för att axla den roll av svart får, Gunvald Larsson, som Mikael Persbrandt spelade. Men Josef Eriksson är inte på långa vägar i nivå med Gunvald Larsson. Nej tack, säger jag. Martin Wallström är bra i andra filmer men här är hans karaktär inte intressant nog att dra en hel film. Dessutom när berättelsen delvis handlar om en lögn som Josef tillsammans med avdelningschefen Alexandra ”Alex” Beijer (spelas av Jennie Silfverhjelm) utreds för.

Det tredje skälet är att hela historien misslyckas med att bli spännande eller engagerande. Det är inget nytt som berättas om korrumperade polischefer och stenrika företagare som är kriminella. Det största problemet är att detta i dagens Sverige helt förlorat realism. Knarkhandeln i Sverige styrs av gängkriminella som använder många unga från förorter. Att de gängkriminella i Sverige skjuter ihjäl varandra och ibland också mördar människor som råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt borde inte någon ha missat och att det är dessa gäng som styr knarkhandeln borde inte vara någon hemlighet.

Om man inte är berörd av samhällets problem idag, om man bor i områden där man är skyddad, ja så förstår man inte vad som är en äkta Beck-berättelse. Visst går det att göra filmer om fantasiberättelser, om saker som inte alls är realistiska och inte säger något om samhällsproblemen, men då går det genuina med Beck-filmer och berättelser förlorat.

OBS: Det kommer ett reklamklipp från något annat först i denna trailer. Det är trots allt en trailer från det kommersiella företaget TV4 Play, som ju vill tjäna pengar på reklam överallt.

Filmrecension: Bamse och världens minsta äventyr – Rolf Lassgård som Bamse är lysande

by

Bamse och världens minsta äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2023
Regi Christian Ryltenius

Märkligt nog är en film om Sveriges mest älskade björn en film som tål en riktigt djup analys. Inte för att det förekommer något oceansikt djup, utan för att den så väl demonstrerar problematiken i att modernisera och bredda ett älskat koncept. Då Bamse skulle bli biofilm med ’’debuten’’ 2015 fanns en spänning och laddning. Oavsett hur gammal, förbittrad eller cynisk någon må vara är björnen med blå toppluva en nationalklenod som är en närmast cementerad del av svensk kultur som är svår att värja sig ifrån. Med tanke på att generation efter generation exponerats för fenomenet, antingen genom böckerna eller de – närmast, legendariska filmerna med den eminente Olof Thunberg som berättare, fanns det förväntningar, till och med en viss oro. Bamse och Tjuvstaden må ha varit imponerande på ett rent tekniskt plan, med följsam animation och vackra färger, men trots gott handlag var det uppenbart att något hade skett.

Att snegla på våra vänner i väst och låta sig inspireras och, i vissa fall, stjäla diverse inslag är inte fel utan snarare oundvikligt. Men när det skall implementeras i en institution – som Bamse måste kategoriseras som, blir det problematiskt. Detta eftersom det finns tydliga och rigida strukturer som inte alls är särskilt mottagliga – eller ens lämpliga, att fusionera ihop med de mest tradiga Disney-ingredienser. Framförallt fanns det något forcerat, närmast krystat över hela framförandet, alltifrån regin till röstskådespelarna. Detta har fortsatt plåga de tre uppföljarna och någon behaglig eller tillfredställande form har aldrig hittats.

Precis samma åkommor dras Bamse Och Världens Minsta Äventyr med. Återigen är det en film som saknar autenticitet och som bär på ett falskt leende. Där de bästa barnfilmer känns som rena njutningar, där alla iblandade njuter av miljön och materialet, känns detta som en belastning, liksom den stackars sommaranställda på Gröna Lund som tvingats på en stor och varm maskot-kostym. Det pressas in en rad löjliga musikaliska nummer som – trots musik av den legendariske Georg Riedel, känns som AI-skapelser.

Dock finns det också inslag då regissören Christian Ryltenius lyckas kombinera gammalt med nytt. Det gäller framförallt ett par av röstskådespelarna som hittar helt rätt, Rolf Lassgård i rollen som Bamse är fortfarande helt lysande, detsamma kan också sägas om Johan Rabaeus som Krösus Sork. Men den största komiska explosionen sker då före detta statsminister mm Carl Bildt träder in i en kort men mycket betydande roll, vid det tillfället lyckas Ryltenius version av Bamse äntligen kännas modern men samtidigt genuin. Då blir filmen äntligen unik, bekväm med sig själv och sitt budskap.

Slutspurten bjuder också på lite klassisk dunderhonungs-action som tillfredsställer alla åldrar. Dessa ljuspunkter lyfter det hela till att vara acceptabelt men fortfarande långt ifrån fulländat, något denna björn har förmågan att vara.

Filmrecension: Liv – en modig och mycket berörande dokumentär

by

Liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 december 2023
Regi Kristina Levin Vinter, Finn Vinter

En modig dokumentär om att förlora barn men ändå trots alla utmaningar våga hoppas på livet. Kristina Levin Vinter och Finn Vinter är två dokumentärfilmare som verkar ha med sig kameran överallt, både i sängkammaren, köket och hos läkaren och med vänner. Vi får följa deras längtan efter ett barn men den som ska bli deras första baby dör i livmodern och Kristina måste föda fram ett dött barn.

Det går att fundera på hur personlig en dokumentär ska vara. Var går gränsen mellan det personliga som ger film ett djup och ett värde och det privata som kan bli för nära, för enskilt. Kristina och Finn lyckas upprätthålla den gränsen trots att en del scener är väldigt nära filmade och gränsar till det alltför privata, men också då är det personligt på ett berörande sätt som absolut ger tittaren en insikt. Jag är full av beundran av hur de visar sin förtvivlan och sorg. Scener som jag tror är starka och till en slags tröst för andra som gått igenom samma sak.

Vi får se redan första gången stickan visar att Kristina väntar barn. Då är hon inte helt säker på vad hon känner. De är båda så unga när hon blir med barn. De träffas när hon är 19 år och han 22 år. Det jag saknar i filmen är att jag inte vet tidsperspektiven. Hur gamla de är när deras första barn är på väg berättar filmen inte. Vi får följa hur det första barnet verkar må bra i magen men sedan får hjärtfilm inne i livmodern och dör. Barnet är så långt gånget att det måste födas fram. När sedan ytterligare ett barn dör i magen förlorar de nästan hoppet. Det är bra att vi redan från filmens start ändå vet att de till slut får ett barn. Det gör det lättare att se och följa berättelsen. Mycket bra komponerat.

Ibland undrar jag hur de filmat allt. Finns det någon tredje person eller till och med en fjärde som tillsammans filmar och sköter ljud eller har de alltid en kamera stående för att filma sig själva? Nå, det spelar inte så stor roll, i och för sig. De filmar både de stora omvälvande ögonblicken men också mer vardagliga scener och där är också några lite drömlika scener med stora ballonger som sakta rör sig över en träsk eller vattning mark i skogen. Ibland ser vi ballongerna på nära håll och ibland ser det ut att finnas något där inne som vill ut.

Denna dokumentär är starkt berörande. Egentligen får vi alltför sällan se sådana här berättelser som är så ärliga.

Med denna dokumentär visar Kristina Levin Vinter och Finn Vinter att de är duktiga filmskapare och jag ser fram emot att se en film som inte är dokumentär av dem. Jag räknar med att de är två framtida stora svenska namn inom filmkonsten.