• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Förklädd gud – något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone

16 februari, 2017 by Redaktionen

Förklädd gud
Text Hjalmar Gullberg
Musik Lars-Erik Larsson Lelo Nika (trad)
Regi/filmkoncent Malin Stenberg
Musikalisk ledning Marie Rosenmir
Dirigenter Marie Rosenmir Lone Larsen
Scenografi/ljus/filmkoncept Hanna Reidmar
Foto Erik Henriksson
Klippare Isak Lindberg
Koreografi Örjan Andersson Anders Butta Börjesson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2017

Förklädd gud med eu-medborgare och dragspel. Ärligt talat var jag lite skeptisk till upplägget, rädd som jag är för tilltal som skriver publiken för mycket på näsan. Men så spänner jag av, låter mig intas av verket, lyssnar och smälter. Främst på grund av den musikaliska upplevelsen.

Det finns en anledning till att förklädd gud är ett av de mest älskade verken som sätts upp i kyrkor och konsertlokaler i landet. Av Lars Erik Larssons verk är det hans lyriskt nordiskt klingande kompositioner som främst har överlevt, trots att stilen sågs lite över axeln av dåtidens kulturelit som föredrog atonalt och tolvtonsteknik. Verket är slitstarkt och har man bara kompetenta musiker och sångare är det nästan omöjligt att misslyckas. Och folkoperan levererar. Orkester och körer framför musiken sublimt och mäktigt men utan åthävor som gör att den går rakt in. Det enda minuset är att akustiken inte riktigt räcker till för att stråkarna ska göra sig fullt ut. Sopranen Sanna Gibbs var förresten en överraskning. Hon lyckades sjunga arian ”Vad faller över träden för silverglans” – på ett skönt och okomplicerat sätt vilket inte alltid är fallet.

Men att kalla folkoperans uppsättning för Förklädd gud är lite missledande, i alla fall om man tror att det är Larsson-Gullbergs verk man ska få höra. För uppsättningen innehåller lika mycket serbisk-rumänsk dragspelsmusik. Mellan varven får vi höra den fantastiska dragspelsvirtuosen och kompositören Lelo Nika framföra folkmusik och egna kompositioner, följsamt ackompanjerade av orkestern. Ett experiment i folkoperans anda som här fungerar väldigt bra. Den medryckande, eleganta och suggestiva folkmusiken kompletterar Larssons svala nordiska vemod. Det visualiseras också på scenen på ett möjligen ofrivilligt komiskt sätt där medlemmar ur kören släpper loss i romska danser; ett försök av oss ”oss kyliga och tröga” att bli lite härligt osvenska
.
Och romerna? De närvarar både på scen och på film i bakgrunden där de berättar om sina livsöden. De symboliserar förstås de som inte är sedda, men som lika gärna kan vandra på jorden, sida vid sida vid dig, som en gud förklädd. Som går förbi dig, fast din blick är slö. Hjalmar Gullbergs tema i sin diktsvit är att det gudomliga finns i allt och oss alla, bara vi skärper våra sinnen. Det är ett budskap som både är tidlöst och trösterikt. Helheten fungerar faktiskt oväntat bra i en uppsättning som lyckas navigera väl utan att knäppa på näsan. Det känns direkt och ärligt och är faktiskt något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone.
Text: Ulrika Sandhill

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Folkoperan, Förklädd gud, Scenkonst

Mördar-Anders har premiär på Länsteatern på Gotland

15 februari, 2017 by Redaktionen

Den 28 februari kliver Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) upp på scenen på Länsteatern på Gotland. För första gången iscensätts nu en bok av den framgångsrike författaren Jonas Jonasson, efter ett manus av Thomas Sundström.

Ett pressmeddelande berättar:
Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) är en hiskelig och underbar skröna om människor lite i utkanten av det vittrande folkhemmet. Berättelsen kretsar kring den osannolika trion: Per Persson; en osäker receptionist på ett skumt hotell, Johanna Kjellander; en avsatt präst som finner nya världsliga vägar samt den fruktansvärt fruktade Mördar-Anders som finner sin barnatro i botten av vinkruset.

Föreställningen är en scenisk roadmovie där alla söker efter ett sammanhang. Man kan ju tillhöra samma familj även om man inte är släkt. Och tro det eller ej, det hela slutar på Gotland…

Skådespelare: Janne Åström, Lena Bogegård, Lennart Bäck, Tove Vahlne, Filip Johansson.
Text, kompositör o regissör: Thomas Sundström. Scenograf: Johanna Mårtensson. Teknisk chef/Ljussättare: Ulf Grönhagen. Kostymör & rekvisitör: Mari Ljungström. Maskör: Elin Valentinsson.

Av Jonas Jonasson
Manus och regi Thomas Sundström
På Länsteatern på Gotland
Urpremiär 28 februari 2017, spelas feb-april 2017

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Gotland, Mördar-Anders, Scenkonst, Teater

Teaterrecension: Banddirektör Borkman på Stockholms stadsteater

4 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Bankdirektör Borkman
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Regi och bearbetning Dritëro Kasapi
Bearbetning Sofia Fredén
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Michael Breschi och Johan Ehn
Mask Maria Lindstedt
Video Visual Relief
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 3 februari 2017

Bankdirektör John Gabriel Borkman har investerat och satsat av bankens pengar på vägbyggen, fastigheter med mera. För detta dömdes han till fem års fängelse. Ibsens drama Bankdirektör Borkman skildrar livet ett decennium efter att han släppts ur fängelset. Borkman han flyttat hem till sin fru och deras villa. Borkman bor på övervåningen, isolerad och bitter går han omkring där och ruvar på hämnd medan hans fru går omkring om möjligt ännu mer bitter på bottenvåningen och är helt förstörd, hennes makes affärer och brott har gjort att hon och familjen tappat ansiktet utåt – vilket hon aldrig kan förlåta sin man.

Ibsen publicerade pjäsen, som då hette ”John Gabriel Borkman” 1896 av Henrik Ibsen. Den hade premiär i Helsingfors 10 januari 1897. Pjäsen handlar om livslögner och om svek och hämnd. Alla överlever för att de lurar sig själva men om någon tar livslögnen från en annan kan hämnden bli svår. John Gabriel Borkman överlever efter fängelset för att han inbillar sig själv att han ska ta sig tillbaka in i samhället och klättra upp på samhällsstegen en gång till, han överlever också genom att han intalat sig själv att om han inte blivit sviken och förråd av sin advokat utan om han hade haft ytterligare några dagar på sig före avslöjandet hade han istället hyllats, för då hade han fått in vinster på de av bankens pengar han satsade.

Regissören har valt att halvera pjäsen. Det vinner den på, på alla sätt. Varje dislog blir mer beydelsebärande, föreställningen kan spelas i ett svep utan paus och det är bara en fördel i denna delvis komiska tragedi.

En stark scen är när Borkman får besök av en av sina tidigare lägre anställda, Vilhelm Foldal som i sin tur lever vidare i sitt fattiga liv mest av allt för att han har en dröm om att en dag trots allt ska något bokförlag trycka hans diktsamling. Foldal och Borkman träffas för att ge varandra bränsle och stöd i sina livslögner. När den ena avslöjar för den andre att livslögnen är just en lögn då brister allt och de överger varandra. Men bara tills någon av dem åter hittat en ny livslögn.

Kvinnorna har sina livslögner och hemskast är nog fru Borkmans fixering vid att sonen Erhart ska återupprätta familjens anseende och skapa något stort så alla glömmer faderns brott.

Pjäsen är en mörk tragedi men också med sina komiska delar. Vi skrattar ibland, mest av igenkänning, vi kan känna igen oss själva eller andra människor vi stött på i livet som när en mor inte kan släppa taget om sin son eller hur bankdirektör Borkman tror sig vara mer värd än andra. Han är ju super-entreprenören.

Borkman spelas storartat, som väntar, av Peter Andersson. Det är fascinerande hur en man som hamnat högt upp på samhällsstegen blir fartblind och upplever sig själv som mer värd än alla andra. Det hemska är att i dagens värld hamnar inte dessa män som förskingrar bankens pengar i fängelse längre. Dessa män får löneförhöjningar och miljonbonusar idag, oavsett om de satsat och fått vinst eller förlust.

Dramat handlar också om hämnd och svek på många plan, om kärleksförhållanden, om föräldraskap, om släktband och vänskap. Ibsen var genialisk och det finns många nivåer att se pjäsen på.

Scenografin är mycket snygg, sparsmakad och smart med en stor videobild på bakre delen där vi ser genomfrusna träd i ett vitt vinterlandskap. När vi är på övervåningen ser vi trädens toppar och på nedervåningen ser vi trädens stammar.

Peter Andersson är mycket kraftfull han Äger scenen. Likaså är Helena af Sandeberg hundra procent rätt i rollen som Fanny Wilton. De scener där hon är med och scenerna med Borkman och hans frus syster Ella Rentheim (spelad av Chatarina Larsson) är de som fungerar starkast i premiären. Övriga scener tror jag tar några föreställningar tills de sätter sig mer övertygande. Men det kommer helt säkert. Jag tror föreställningen kommer att växa efter några spelningar. Den har en stark grund.

I rollerna
John Gabriel Borkman Peter Andersson
Gunhild Borkman Kajsa Ernst
Erhart Borkman Emil Ljungestig
Ella Rentheim Chatarina Larsson
Fanny Wilton Helena af Sandeberg
Vilhelm Foldal Jan Mybrand
Frida Foldal * Mari-Helen Hyvärinen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bankdirektör Borkman, Ibsen, Peter Andersson, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

Shakespeares Stormen på Riksteaterturné

30 januari, 2017 by Redaktionen

Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography

Stormen är en av Shakespeares märkligaste och mest älskade pjäser, en komedi om att våga se världen på ett nytt sätt. I Riksteaterns version blir det en föreställning om paradigmskiften, vår tids utmaningar, en varningsklocka och en hyllning till människans förmåga att förändra sitt beteende. Regi Michael Cocke.

Ett pressmeddelande berättar:
Ett skepp förliser i en storm och dess passagerare spolas i land på en mystisk ö. Isolerade från varandra vet de inte vem som överlevt, och om de någonsin ska kunna komma därifrån. Ön blir en plats för dem att rannsaka sig själva och börja fantisera om andra sätt att leva. En furste börjar drömma utopiska drömmar. Ett kungabarn upptäcker glädjen i enkelheten och det hårda arbetet. En narr och en drucken betjänt vill använda öns resurser för fullt tills de tar slut. Men över alltsammans vakar trollkarlen Prospero med sina hårt tuktade naturandar och en plan för att återta makten.

Pjäsens tema om självrannsakan och försoning talar starkt till vår tid. I Michael Cockes regi blir det en magisk föreställning i Prosperos anda med oväntade förvandlingar och mycket musik.

– Shakespeares sista pjäs berättar om människans förmåga att omvärdera och tänka om. Den visar att det är möjligt att se nya perspektiv; att förlåta och försonas. Det är svårt, mycket svårt, men det går. I en tid då vi matas av undergångsbilder vill vi med Shakespeares vackra kärleksfulla text berätta att lyckliga slut är möjliga, säger Michael Cocke, regissör.

Turnépremiär 18 februari i Norrtälje

Riksteatern i samarbete med Örebro länsteater.

Medverkande
Malin Berg, Linus Lindman, Hanna Lekander, Mats Jäderlund, Simon Rodriguez, Aja Rodas, samt Christer Christensson (musiker)

Av William Shakespeare
Översättning Jan Mark
Bearbetning Anders Duus
Regi Michael Cocke
Musik Christer Christensson
Koreografi Jimmy Meurling
Scenografi & kostym Katrin Brännström
Mask Janina Rolfart, Giovanni Indelicato
Ljus Ronny Andersson

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Riksteater, Scenkonst, Shakespeare, Stormen

Dumma jävla mås – en något övertydlig version av Tjechovs pjäs

28 januari, 2017 by Rosemari Södergren

Katarina Ewerlöf och Nils Poletti i Dumma jävla mås av Aaron Posner. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås
Av Aaron Posner
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Persson
Scenografi och kostym Charlotta Nylund
Mask Linda Gonçalves (praktikant från Stockholms Dramatiska Högskola)
Komposition BF/C
Premiär 27 januari 2017 Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Alla längtar. Längtar efter något. Ingen är bara här och nu. Konstantin längtar efter att bli sedd av sin mamma, Semjon längtar efter att bli älskad av Masha. Masha längtar efter att bli älskad av Konstantin. Konstantin längtar efter sin mammas kärlek och sin flickvän Ninas totala kärlek och han längtar också efter att bli ett stort namn inom teatern. Nina längtar efter att bli en stor skådespelare – och så längtar hon efter den hyllade författaren Trigorins kärlek.

Kristofer Kamiyasu och Kirsti Stubø. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås, som är en modern version av Tjechovs drama Måsen har många likheter med originalet, men också en hel del skillnader.

Teaterpjäsen Måsen skrevs av den ryska dramatikern och författaren Anton Tjechov 1895. Den hade premiär 17 oktober 1896 i Sankt Petersburg. Den amerikanske dramatikern och regissören Aaron Posner berättar i en intervju på Arden Theatre Company blog varför han gjort en nyskriven egen version av Måsen:
– Jag älskar Tjechov och Måsen. Men sanningen är att … pjäsen är gammal och inte längre talar direkt till våra liv, så som jag är övertygad om att den gjorde för hundratio år sedan. Det gör inte pjäsen irrelevant – men det gör mig angelägen om att få se den briljanta uppsättningen problem, komplikationer och relationer han skapade och sysselsatte sig med, på ett mer omedelbart och nutida sätt. För det råder ingen tvekan om att Tjechov var ett stort, stort geni.

Tjechovs pjäser är stora på flera sätt. De olika karaktärerna möter livet på skilda sätt och jag tror att alla, varenda en, som ser en Tjechov-pjäs kan identifiera sig med någon, åtminstone i något som karaktärerna säger eller avslöjar om sig själva. Där har Aaron Posner utan tvekan lyckats med samma sak. Persongalleriet är lika fascinerande och förlorar inte på att människorna fått en mer nutida inramning. Fast å andra sidan tycker jag inte det är nödvändigt. Det finns något starkt i att se exempelvis ett grekiskt drama som är flera tusen år gammalt framföras utan att det görs nutida och att ändå uppleva att människan till sin karaktär är likadan nu som då.

Något Tjechov är mästerlig på är undertexterna, allt det som inte sägs rent ut men som ändå driver varje karaktär. Det som formar varje enskild unika karaktär. Det som inte sägs rent ut. Där har Aaron Posner inte varit lika skicklig. Det är för övrigt något han är väl medveten om, i intervjun till Dumma jävla mås på Arden Theatre Company blog säger han:
… ja resan mot självkännedom och självförverkligande är mer omedelbar och ytlig i min pjäs än i Tjechovs. Han är MYCKET subtilare än jag är.

Aaron Posner menar att ändå, även om han har lyft upp undertexterna till dialoger och gjort dem mycket mer tydlig finns det ändå alltid mer därunder. Ja, det har han förstås rätt i. Hur tydligt något än blir, visst finns det mer att upptäcka och förstå. Ändå saknar jag just detta tjechovska subtila. För mig är Dumma jävla mås intressant och spännande, men lite för övertydlig av och till. Det finns en risk med att lyfta upp undertexter eftersom hur vi tolkar dem delvis är individuellt. När de blir uttalade sätts också gränser, de blir låsta i en tolkning och ett drama förlorar en del av sin mångtydighet.

Föreställningen börjar med att Konstantin och hans flickvän Nina ska sätta upp en liten konstinstallation som är som en liten föreställning, en minipjäs, för de närmaste, som hans mamma och hennes älskare, morbrodern och några vänner. Aaron Posner har valt att lyfta upp detta ännu tydligare än i original-måsen. Dumma jävla mås handlar till stor del också om vad teater är och det experimenteras med att dra in publiken, skådespelarna vänder sig vid flera tillfällen direkt till publiken och de pratar också om att de själva är roller i en pjäs. Det verkar vara en tydlig trend på svenska scener just nu med denna form av metateater. Det är ju likadant i Dramatens uppsättning av Figaros bröllop.

Tja, Posner menar att det är ett sätt att förnya teatern. Nja, tänker jag. Det har funnits i draman och komedier, i olika föreställningar av och till i många, många år. Det är inget nytt. Ibland fungerar det bra, ibland inte. I Dumma jävla mås fungerar det medelmåttigt, bra ibland och lite övertydligt ibland.

Maja Rung som Nina.

Vad som däremot får högsta betyg av mig är skådespelarnas insatser. Turteaterns Thaliapristagare Nils Poletti gör sin debut på Stadsteatern i rollen som Konstantin. Liksom hela ensemble är han suveränt skicklig. Sven Ahlström som Trigorin äger scenen. Han kan säga hur mycket som helst bara genom en blick. Han behöver inte stora åthävor för att säga mycket. Katarina Ewerlöf som Emma är också precis så lugn och säker på scen. Bara genom att ta några steg över scenen berättar hon mycket om sin rollkaraktär. Kirsti Stubø visar sin storhet, först som den så djupt deprimerade Masha och sedan i slutscenen som en mjukare Masha. Kristofer Kamiyasu är en av de skickliga yngre skådespelarna som alltid imponerar och han är självklar i rollen som Semjon. Niklas Falk som läkaren Sorn kan nog många som är över fyrtio känna igen sig och sina existentiella tankar och känslor i medan Maja Rungs Nina nog är den karaktär jag upplever fått kvar mest av undertexter. Hon är den som drabbas så hårt av alla andras förväntningar på henne. Hon är så skör och så ensam och den rollen bär Maja Rung så bra.

I rollerna
Konstantin Nils Poletti
Semjon Kristofer Kamiyasu
Masha Kirsti Stubø
Sorn Niklas Falk
Nina Maja Rung
Emma Katarina Ewerlöf
Trigorin Sven Ahlström

Sven Ahlström och Kirsti Stubø

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Aaron Posner, Måsen, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik, Tjechov

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in