Förklädd gud
Text Hjalmar Gullberg
Musik Lars-Erik Larsson Lelo Nika (trad)
Regi/filmkoncent Malin Stenberg
Musikalisk ledning Marie Rosenmir
Dirigenter Marie Rosenmir Lone Larsen
Scenografi/ljus/filmkoncept Hanna Reidmar
Foto Erik Henriksson
Klippare Isak Lindberg
Koreografi Örjan Andersson Anders Butta Börjesson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2017
Förklädd gud med eu-medborgare och dragspel. Ärligt talat var jag lite skeptisk till upplägget, rädd som jag är för tilltal som skriver publiken för mycket på näsan. Men så spänner jag av, låter mig intas av verket, lyssnar och smälter. Främst på grund av den musikaliska upplevelsen.
Det finns en anledning till att förklädd gud är ett av de mest älskade verken som sätts upp i kyrkor och konsertlokaler i landet. Av Lars Erik Larssons verk är det hans lyriskt nordiskt klingande kompositioner som främst har överlevt, trots att stilen sågs lite över axeln av dåtidens kulturelit som föredrog atonalt och tolvtonsteknik. Verket är slitstarkt och har man bara kompetenta musiker och sångare är det nästan omöjligt att misslyckas. Och folkoperan levererar. Orkester och körer framför musiken sublimt och mäktigt men utan åthävor som gör att den går rakt in. Det enda minuset är att akustiken inte riktigt räcker till för att stråkarna ska göra sig fullt ut. Sopranen Sanna Gibbs var förresten en överraskning. Hon lyckades sjunga arian ”Vad faller över träden för silverglans” – på ett skönt och okomplicerat sätt vilket inte alltid är fallet.
Men att kalla folkoperans uppsättning för Förklädd gud är lite missledande, i alla fall om man tror att det är Larsson-Gullbergs verk man ska få höra. För uppsättningen innehåller lika mycket serbisk-rumänsk dragspelsmusik. Mellan varven får vi höra den fantastiska dragspelsvirtuosen och kompositören Lelo Nika framföra folkmusik och egna kompositioner, följsamt ackompanjerade av orkestern. Ett experiment i folkoperans anda som här fungerar väldigt bra. Den medryckande, eleganta och suggestiva folkmusiken kompletterar Larssons svala nordiska vemod. Det visualiseras också på scenen på ett möjligen ofrivilligt komiskt sätt där medlemmar ur kören släpper loss i romska danser; ett försök av oss ”oss kyliga och tröga” att bli lite härligt osvenska
.
Och romerna? De närvarar både på scen och på film i bakgrunden där de berättar om sina livsöden. De symboliserar förstås de som inte är sedda, men som lika gärna kan vandra på jorden, sida vid sida vid dig, som en gud förklädd. Som går förbi dig, fast din blick är slö. Hjalmar Gullbergs tema i sin diktsvit är att det gudomliga finns i allt och oss alla, bara vi skärper våra sinnen. Det är ett budskap som både är tidlöst och trösterikt. Helheten fungerar faktiskt oväntat bra i en uppsättning som lyckas navigera väl utan att knäppa på näsan. Det känns direkt och ärligt och är faktiskt något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone.
Text: Ulrika Sandhill