Diskussionen om traditionella mediers kulturredaktion som en motsats till bloggar har poppat ut igen.
Nu är det Håkan Lindgren, kulturskribent på Göteborgsposten, som menar att de som hyllar bloggar i förhållande till traditionella mediers kulturredaktioner drivs av kulturförakt. Han skriver:
Allt detta rider i sin tur på en våg av växande kulturförakt. Man målar upp en påhittad elit som förtrycker oss med sina kunskaper och sin kultur – som duktiga små nätrebeller ska vi självmant vända ryggen till allt sådant. Detta förakt är lika obehagligt oavsett om det kommer från vanligt hederligt folk, från ovanligt ohederliga politiker eller från tryggt etablerade mediepersonligheter som struntar i vad nästa skribentgeneration ska leva av så länge de själva kan sälja ännu en hört-talas-om-internet-krönika.
Han skriver också att bloggar inte kan ersätta professionella reportage.
Lindgren sågar inte bloggosfären jämns med fotknölarna. Han medger att det finns ett bra utbyte mellan traditionella mediers redaktioner och mediekritiska bloggar. Men visst skakar jag på huvudet åt hur Lindgren drar alla bloggar över en kam. Vi på Kulturbloggen gör inte reportage, det är sant, men vi gör en hel del mer genomarbetade saker, framför allt intervjuer.
Vi har instiftat Stora Kulturbloggpriset just för att lyfta fram de många bra kulturbloggar som finns. Vi vill stödja bra kulturbloggar med kvalitet. Ta till exempel en titt på förra årets nominerade kulturbloggar, där finns flera mycket bra kulturbloggar med hög kvalitet.
Fem andra kulturbloggar som jag verkligen vill rekommendera är:
Kulturdelen
Kulturekonomi
Lotten
Fotobloggen Imagine
Bokbloggen En annan sida
Det finns en mängd mycket bra kulturbloggar. Och de är inte drivna av kulturförakt.
Tvärtom.
Håkan Lindgren verkar däremot drivas av visst förakt mot kulturbloggare. Eller okunnighet.
Det finns däremot flera stora nackdelar med traditionella mediers kulturbevakning.
Först och främst att det är ett litet fåtal som alls får uttrycka sig via dem. För att komma in på en kulturredaktion i Sverige krävs inte bara att vara oerhört duktig, du måste ha kontakter till max och ja, det räcker inte. Det är rent lotteri vilka de få är som får komma in dit och publicera sig.
Självklart är det en seger för demokratin att det idag finns verktyg där också den som inte duger för kulturredaktionernas chefer kan skapa sig en plattform och göra sig hörd i kulturdebatten.
Det är till exempel uppenbart ingen traditionell redaktion skulle anställa en enda människa som är över fyrtio år. Traditionella mediers chefer anställer till nittionio procent endast 30-åringar, med viss övervikt av män.
Däremot tycker jag det är oerhört illavarslande att DN skär ned så radikalt på sin kulturredaktion och väljer att istället satsa på korsordstidningar. Kvällspressen hr för länge sedan gett upp ambitionen att satsa på kulturjournalistik. Frågan är varför DN skär ned så mycket på kulturen? På flera håll har jag hört misstanken att det beror på att det var den enda redaktionen som fortfarande var kritiskt granskande och inte bara springer ledarredaktionens ärenden.
Kvällspressen har ju tyvärr mer och mer valt att satsa på klickjournalistiken och där tar nöjesbevakningen över allt mer och kulturen minskar.
Som att toppnyheten på Expressens nöjesbevakning just nu är spekulationer om Bruce Springsteen varit otrogen. So what? Vad lever Expressens redaktörer i för värld? Är de anhängare av kristdemokraternas sexualmoral? Är det verkligen viktigt att spendera redaktionella resurser på att sprida skvaller om Bruces kärleksliv?
Deeped diskuterar kvällspressen, men anledning av en hyllningsartikel till kvällspressen:
Själv brukar jag säga att vi svenskar har den kvällspress vi förtjänar. Och många gånger finns det delar i den som faktiskt är riktigt bra. Men att som Fridah Jönsson gör – försöka höja den till skyarna som någon sorts grundläggande mediaplattform för sanning och omvärldsanalys känns onekligen lite smått naivt.
Jag har tidigare skrivit om Fridah, jag gillar hennes spänst och vilja att faktiskt skapa riktigt bra krönikor. Så alla pk-människor som vill köra argumentationslinjen ”bitter 40 åring ger sig på ung tjej” kan kanske softa lite. Den guilty by association-linjen är så trött.
Problemet är bland annat hennes argument att det är bättre att överdriva saker än att inte skriva om det alls:
Och även om de överdriver dödssiffrorna i Haitiskalvet (eller vad det nu kan vara), så blir man ju i vilket fall som helst MEDVETEN om att det har varit ett skalv på Haiti.
Internet är en kanal som ger oss oändliga möjligheter till kommunikation, till samtal, till att utbyta tankar och idéer. Där kan skit spridas, likaväl som sådant som får oss att utvecklas och växa. Precis som i allt annat: det finns bra saker och dåliga saker och en massa däremellan.
Att som EU-minister Cecilia Malmström föreslår filtrera bort sidor med barnporr låter bra, kanske. Men filter över Internet är och förblir censur.
Det finns en stor fara med att börja lägga filter på webben.
Vad drabbas nästa gång?
Och exakt hur grov ska barnpornografin vara för att kategoriseras som barnporr?
Kampen mot barnporr måste nog drivas på annat sätt.
Liberati tar också upp detta och Victor Zetterman
Kamferdroppar har också bloggat om Håkan Lindgrens artikel om kulturförakt
Relaterat:
Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, debatt, kultur, Internet, censur, Cecilia Malmström
