Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet – en berättelse om mycket mer än ett rockband

by

Foto: Tove Falk Olsson

Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Balsam Hellström

En film om det svenska rockbandet Imperiet. För Imperiets fans är det här förstås en högt värderad försenad julklapp. Men det är mycket mer än en berättelse om några år i ett rockbands historia. Det är en berättelse om vad Sverige varit och det får oss att fundera på vad Sverige är idag. Som alla riktigt, riktigt välgjorda dokumentärer berättar det om något mer än filmens yttre handling. ”Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet” handlar om Sverige, såväl om samhällsutvecklingen, politiken och om musikvärlden.

Filmens regissör, Balsam Hellström, säger i ett pressmeddelande:
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–1988 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt.

Skildringar börjar förstås med punkbandet Ebba Grön och vi får se hur Imperiet föddes ur splittringen, eller snarare vidareutvecklades. Medlemmarna i grupperna vara politiska samhällsmedvetna. Men det blev också, som så många entusiastiska unga musiker lurade på en hel del av den ersättning de borde fått. De blev också utnyttjade av politiker. För många punk- och rock-band som poppade upp i kölvattnet efter band som Hoola Bandoola och Nationalteatern var det självklart att ta ställning i politik, framför allt världspolitiken.

Stämningen var till och med så politisk att Imperiet fick kritik av andra vänstergrupper när de gjorde låtar som sålde bra.

Denna dokumentär berättar mycket om musikindustrin, om kulturen och dess förhållande till samhället och politiken. Men jag funderar på det där med regeln om armlängds avstånd mellan politiker och musiker/kulturarbetare, som varit på tapeten i svenska medier en hel del. När Imperiet åkte på turné till Mexico, Kuba och Nicaragua var det med stöd av statsminister Olof Palmes. Det var ett samarbete, ett uppdrag, där det inte var någon armlängds avstånd. Hur fri är kulturen då? Det är inte frågor med glasklara svar.

Jag tycker filmen är helt underbar med mycket bra musik och musiker och anhöriga som berättar om sina upplevelser. Allt ger ett ärligt intryck. Thåström tycks så avslappnad och naturligt, utan stora choser. Det känns som att jag återupplever dessa år. Det är en av de starkaste och bästa dokumentärer jag sett på länge.

Fakta om regissören:
Balsam Hellström är dokumentärfilmare, regissör och TV-producent utbildad vid Dramatiska Institutet. Balsam är uppvuxen i Högdalen under punkens framväxt, intill dess nav i Rågsved. Han har arbetat nära Thåström under flera decennier och regisserat flera pris- och guldskivebelönade konsertfilmer och musikvideor med artisten.
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–88 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt, säger Balsam Hellström.

Ett hjärta är alltid rött – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Stockholm Bloodbath – rolig, absurd och spännande

by

Stockholm Bloodbath
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Mikael Håfström
Manus Erlend Loe och Nora Landsrød

Rolig, absurd och spännande historielektion från 1500-talet där några starka kvinnor också får ta plats i svensk historia. Det kan vara svårt att hålla balansen i en film som pendlar mellan äventyr, spänning och komedi. Regissören Mikael Håfström lyckas hålla ihop det, mycket tack vara duktiga skådespelare, enastående kostymer och dräkter och skickligt foto. Och handlingen är på sätt och vis en spegling av vår tid.

Handlingen utspelas under 1500-talet där den maktgalne danske kungen Kristian Tyrann (också känd som Kristian II) bestämmer sig för att ta den svenska kronan från svenska riksföreståndaren Sten Sture som styrde Sverige. Den danska armén under ledning av Kristian Tyrann skövlar, dödar och våldtar när de tar sig fram genom Sverige på väg mot Stockholm. I en by dödar några av danskarna en hel familj mitt under ett bröllop. Två systrar överlever, Freja och Anne. De svär att hämnas och döda de män som så brutalt mördat deras familj.

Kristian Tyrann spelas av Claes Bang som är absurt rolig. Både Kristian och andra av filmens karaktärer strör kommentarer omkring sig som är sjukt komiska då de ofta är utryck från vår tid. I ett samtal med biskop Trolle (som svek Sverige och gav öppet stöd åt Kristians attack mot Sverige) får Kristian rådet av Trolle att se till att vara den som styr ”narrativet”. Som klippt och skuret från rådgivare från dagens kommunikationsbyråer. Alla dessa uttryck från vår tid är redan under 2000-talet rejält klyschiga och placerade under 1500-talet blir det extremt löjliga. Dessa skrattretande klichéer gav mig många skratt under filmen.

När Kristian Tyrann och hans armé intagit Stockholm kulminerar allt i blodbadet, massavrättningarna av adelsmän och präster. Ett blodbad som Kristian fick betala dyrt för så småningom.

Filmen är underhållande men samtidigt finns det en udd riktad mot dagens värld. Det finns en hel del tyranner idag som är redo att offra mångas liv för sin maktlystnad eller korruption. Både Putin och Hamas liksom Ayatollan i Iran är minst lika tyranniska som Kristian och hans män var på sin tid.

En lång rad duktiga skådespelare gör filmen lyckad. Det är en utmaning att både spela allvarligt och samtidigt ge publiken skratt. Claes Bang har jag redan nämnt. Adam Pålsson som Sten Sture gör en lustig nästintill naiv figur. Och framför allt får de tre damerna, Freja (Alba August), Anne (Sophie Cookson)och Kristina Gyllenstierna (Emily Beecham) högt betyg för sin rollprestationer.

Lite fakta om blodbadet från Wikipedia:
Stockholms blodbad var den rannsakning med efterföljande avrättningar som ägde rum i Stockholm den 7–9 november 1520. Händelserna inleddes direkt efter Kristian II:s (som efter blodbadet blev känd som Kristian Tyrann i Sverige kröning till svensk kung när gästerna på kröningsfesten kallades till ett möte på slottet. Ärkebiskop Gustaf Trolles krav på ekonomisk kompensation för bland annat Stäkets rivning ledde till frågan om den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans anhängare hade gjort sig skyldiga till kätteri. Med påstått stöd i kanonisk rätt avrättades uppemot 100 personer de följande dagarna. Bland de avrättade fanns många inom aristokratin som hade givit sitt stöd åt Sturepartiet under de föregående åren.

Verkligheten var ännu grymmare och skoningslösare än i filmen. Jag kan känna mig kluven till att något så grymt blir underhållning, men samtidigt kan det vara hoppingivande att skratta åt tyranner. Kanske hade det blivit för tungt att se blodbadet utan att de onda skildrades riktigt löjeväckande. Jag tycker om hur 1500-talet speglas genom vår tid genom att de flesta dialoger skulle kunna sagts idag, det är en av filmens stora styrkor.

Fakta om regissören:
Mikael Håfström Guldbaggebelönades för manuset till sin film Leva livet, och fick ett internationellt genombrott med Ondskan som Oscarsnominerades för bästa utländska film. Sedan dess har han regisserat filmer som Quick, 1408, Derailed, The Rite, Escape Plan och Outside the Wire, och serier som Dirigenten och Bloodline. Håfström är härnäst aktuell med thrillern Slingshot där Casey Affleck och Laurence Fishburne medverkar.

För min del skulle jag vilja se en liknande filmatisering av berättelsen om när Gustav Vasa blev kung.

Filmrecension: The Eternal Memory

by

The Eternal Memory
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Maite Alberdi

En berörande film om att leva med någon vars minne försvinner. Men den är inte bara mörk utan skildrar en kärlek som inte ger sig och visar hur det trots allt går att fylla på minnena och göra dem levande, åtminstone för en stund. Denna berättelse har ytterligare ett engagerande djup i sig då flera av Augustos minnen handlar om hans tid som journalist då han som chilenare rapporterade om militärkuppen av Pinochet och allt de mord på civilbefolkningen som Pinochets militärmaskin låt bakom.

Paulina och Augusto har varit tillsammans i 23 år. De träffades när de var medelålders. Nu har Augusto drabbats av Alzheimers och mer och mer av hans minne försvinner. Vissa dagar vet han inte ens vem Paulina, hans fru är. Paulina har varit kulturminister och skådespelare, Augusto jobbade många år som TV-journalist. De blor i ett vackert hus som de byggt tillsammans för många år sedan och huset är fyllt med minnen som Augusto långsamt glömmer.

Paulina har en ängels tålamod. Trots att Augusto en del dagar inte ens vet vem hon är så stannar hon vid hans sida och försöker hela tiden hjälpa honom att minnas människor och händelser ur hans liv. Det är vackert och starkt berörande. En del av inspelningen är gjord under covid 19-pandemin och de kan därför inte träffa hans barn eller andra vänner. De får sköta kameran själv emellanåt också under pandemin.

Det är nog ovanligt att en anhörig klarar att ta hand om någon som har så hög grad av Alzheimers eller att de ens har råd att ta hand om dem. Jag tänker att denna dokumentära film borde kunna ses av beslutsfattare inom äldrevård. Kanske kunde man göra livet bättre för många med demenssjukdomar om anhöriga kunde få stöd att hjälpa den drabbade med att minnas, bland annat med foton och filmklipp.

En del av filmen jag gärna sett mer av är det som skildrar Chile under tiden då Pinochet härjade. Det var en fruktansvärd tid för de som bodde i Chile. En del lyckades fly och i Sverige har vi en hel del chilenare som flydde för sina liv under den tiden. Jag skulle välkomna en dokumentär om den tiden.

Jag har viss tveksamhet kring hur är det är att visa en människa som drabbats av Alzheimers. Augusto är helt klart med på att bli filmad, men hur mycket medveten är han om vad som sker? Jag vet inte vad jag tycker kring det. Han hade arbetat många år som TV-journalist och kanske är det därför helt naturligt för honom att också våga och vilja visa sig som dement.

Denna dokumentär är ändå imponerande och känns i magen. Det är så vackert att se Paulina och Augustos kärlek trots demensen och det är tydligt att det finns sätt att prata och minnas tillsammans som kan göra en sådan tid lättare.

Filmen vann id Sundance Film Festival och den vann Bronshästen för bästa dokumentärfilm vid Stockholm filmfestival. Regissören Maite Alberdi Oscarsnominerades år 2021 för hennes dokumentär Åldrade spion.

Filmrecension: Det ensamma slottet i spegeln – magisk, vacker och mystisk

by

Det ensamma slottet i spegeln
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Keiichi Hara och Takakazu Nagatomo

En magisk, vacker och mystiskt japansk tecknad film. En berättelse om att vara ung och möta svåra saker, att vara mobbad eller förlora ett syskon eller fly från övergrepp. En handling som överraskar och inte följer den vanliga mallen. Den är fylld av oväntade vändningar.

Huvudpersonen är Kokoro, en blyg som inte går till skolan. Hon får ont i magen varenda morgon och klarar inte att gå till skolan eftersom hon är mobbad, men inte vågar berätta för någon om det hon utsätts för i skolan. Många unga kan känna igen sig i henne och hur hon reagerar. Det kan vara skamfyllt att berätta att man blir mobbad. Många barn skäms över det, fast det inte borde skämmas. Det är mobbare som ska skämmas. Men barn har en tendens att tiga om det svåra de möter.

En dag upptäcker Kokoro att spegeln i hennes sovrum lyser och är en portal. Hon kan inte motstå utan går in i portalen genom spegeln och där förs hon till ett magiskt slott där hon möter sex andra ungdomar och ett magiskt figur: en flicka med vargmask. Flickan i vargmask berättar att hon är utsänd för att ge dem ett uppdrag. De är inbjudna för att söka upp en nyckel i slottet. Den som hittar nyckeln kan ta sig till ett hemligt rum och där får han eller hon en önskan uppfylld. Men bara en kan vinna.

De unga ägnar dock inte så mycket tid åt att leta nyckeln. De hänger istället i slottet och umgås. De har alla, var och en, ett eget rum i slottet. De har det mysigt och spelar spel och annat. Det finns dock en viktig regel. De måste ge sig av tillbaka till sitt vanliga liv genom spegeln senast klockan fem på eftermiddag japansk tid. Om de stannar kvar efter fem blir de uppätna av en varg.

Det är mycket vackert tecknat, i en stil som jag sett i många japanska serietidningar. Kanske lite väl gulligt tecknat, men det kan vara en bra avvägning eftersom berättelsen ibland har en del otäcka händelser som de unga upplever. Det är en fantastiskt berättelse om vänskap, om att våga öppna sig för någon, att våga lita på någon och om att möta utmaningar och svårigheter, att möta de jobbiga i livet.

Jag tänker att den som ska se filmen inte ska vara för ung. Åldersgränsen är satt till elva år och jag tror att barn som ska se den bör vara minst elva år. För övrigt är filmen minst lika väl värd att upplevas av oss vuxna. Det är så med bra tecknade filmer: de talar både till de yngre och de äldre.

Filmrecension: The Animal Kingdom – går inte att se oberörd

by

The Animal Kingdom
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Thomas Cailley

Tankeväckande, sätter igång känslor och funderingar. En film som inte riktigt kan placeras i en kategori. Det är en psykologisk thriller, en form av fantasy och samtidigt en högst realistisk skildring av människors reaktioner inför det som är annorlunda. En unik, annorlunda berättelse som det är svårt att hitta någon liknande att jämföra med och den går inte att se oberörd.

I centrum står 16-årige Émile Marindaze och hans pappa François Marindaze. Världen har drabbats av en sjukdom eller mutering som gör att människor långsamt förvandlas till djur, fåglar och fiskar. Émiles mamma Lana är en av de som drabbats och som sakta förvandlas till en björnliknande varelse och mer och mer tappar sin mänskliga skepnad och förmågan att tala.

Familjen Marindaze lever i Frankrike. Där har myndigheterna bestämt att muteringen är en form av sjukdom och den som drabbas läggs in på låsta avdelningar och sjukvårdspersonalen försöker korrigera muteringarna, till exempel genom att klippa bort klor, raka bort päls. Det gör att de muterade blir funktionshindrade, de blir fullständiga djur och har tappat sin mänskliga skepnad.

Myndigheterna har bestämt att Lana och de andra som är inlagda på regionens kliniker ska förflyttas till ett särskilt större sjukvårds-center i södra Frankrike, vid nationalparken Landes de Gascogne Regional Natural Park. François kämpar för att hålla ihop familjen och att ha kvar kontakten med sin fru Lana. Han besöker henne ofta och tvingar med sonen. När hon nu ska flyttas till södra Frankrike skaffar han sig ett jobb där och en bostad och tvingar Émile att följa. Émile är inte alls intresserad av att flytta eller hålla kontakt med sin mamma. Han är tonåring och vill umgås med vänner och träffa tjejer.

En olycka inträffar under transporten av de muterade och de kan ta sig ut i skogarna i området runt om. François ger sig ut för att söka efter Lana. Människor är rädda för de muterade och militären kallas in för att jaga de muterade. François vill rädda Lana från att bli dödad av soldater. Även om hon muterar är hon ändå innerst inne Lana, menar han. Mitt i detta händer något som gör att tillvaron för François och sonen blir ännu mer mardrömslik.

I Frankrike förmedlar myndigheterna en rädsla för de muterade, en skräck för de annorlunda. I förbifarten får vi höra berättas om att i Norge lever människorna och de muterade sida vid sida och accepterar varandras olikheter. Denna berättelse är drabbande och kan tolkas på många olika sätt. Människors och myndigheters hat mot allt som är annorlunda är en av många sätt att tolka denna berättelse. Det handlar också om att kunna släppa saker, att låta någon gå vidare. Det finns paralleller till vad som händer med miljö och klimat. Ja det finns mycket att tänka på och att prata om kring filmen.

Specialeffekterna får ett stort plus. Det är imponerande att hur filmskaparna med specialeffekter får mig som tittare att känna in djurmänniskornas lidanden. Paul Kircher som spelar Émile får högsta betyg. Han är så trovärdig och helt enastående.

När jag först läste om filmen hade ganska låga förväntningar och tänkte att det var en form av katastroffilm. Men detta är något helt annat och den är trots att lutar åt fantasy med muterade djurmänniskor är den ändå realistisk i skildringar av mänskliga beteenden. Det är ingen actionfilm utan mer en psykologisk fantasy och en far och en son i en tid där världen står i brand.

Ett pressmeddelande om filmen berättar att vid den franska premiären av The Animal Kingdom blev den hyllad i pressen och fick betyg 4,3 av 5 av den franska kritikerkåren. The Animal Kingdom har gjort publiksuccé med över 1 miljon besökare i Frankrike.