• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Barnet av Jon Fosse på Dramaten – det går inte att värja sig mot dess berättelse

12 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

barnet

Barnet
Av Jon Fosse
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi Johannes Holmen Dahl, Jan Lundberg
Ljus Norunn Standal
Kostym Sophie Reble
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan, Dramaten
Föreställning som recenseras: 10 oktober 2015

barnetmammabesokEn och en halv timmes drama på en enkel scen med trägolv och inga möbler och knappt någon rekvisita, och vi möter enkla människor som det inte är något särskilt med och ändå är det som om vi möter livets stora drama. Barnet av den norske dramatikern Jon Fosse går inte att skaka av sig. Dramat ligger kvar i mitt inre och i all sin enkelhet ställer den de allra största existentiella frågorna.

Fredrik är en relativt ung man, han köper gärna en påse med öl och drar runt i stan, sitter på en parkbänk eller hänger i en busskur eller slinker in på en krog. Agnes strövar också ofta runt, ensam och längtande efter något eller någon som ska ge livet betydelse. För att komma i kontakt med människor tar hon aldrig med eld till cigaretterna. Genom att fråga om eld kan hon få kontakt med de hon stöter på.

Fredrik och Agnes träffas i en busskur och börjar prata och på något sätt hände något, de går därifrån hand i hand, slinker in i en kyrka de upptäcker längs vägen. De blir ett par och får tag på en lägenhet och sedan kom den stora lyckan: Agnes blir med barn. De ska bli mamma och pappa.

barnettulpanerÄr Fredrik och Agnes väldigt speciella, ensamma och udda? Jag tycker inte det. Jag tycker de är mänskliga. De inser att de är ensamma när de träffas. Är vi inte alla ensamma fast många fyller sin ensamhet med illusioner av karriärer, familjer, bekanta, prylar … Dramat kan ses och tolkas på många sätt, allt ligger i betraktarens öga.

Vissa scener är så starka att jag har svårt att inte gråta. Jag tänker speciellt på scenen då Agnes mamma är på besök och hon har köpt presenter och mat, fast hon har dålig ekonomi själv. Agnes tycker det är pinsamt och jobbigt att mamman är så snäll, det är så uppenbart att mamman skriker efter sammanhang, skriker efter att vara någon, att betyda något för någon, skriker efter en väg ut ur sin ensamhet.

Varför drabbas en del så hårt av livets tragedier? Bär vi på en undermedveten kunskap om vår sorg i förväg? Ibland har jag funderat på om det är så. Jag undrar om Jon Fosse när han skrev dramat också funderat i sådana banor? Dramats storhet ligger i att en sådan skenbart enkel kort berättelse rymmer så många lager och öppnar för så många sätt att se den på. Jag tror ingen går därifrån opåverkad. Dramat lever vidare inne i mig och ger mig många tankar efteråt.

barnetfredrikEtt stort beröm till samtliga skådespelare, de är så bra. Hulda Lind Jóhannsdóttir är helt rätt som Agnes mamma, jag känner hennes önskan att äntligen få bli mormor och därmed bekräftad med ett människovärde ända in i märgen och Eric Stern som Fredrik kan uttrycka så mycket med så små medel, bara genom att stå upp sänder han signaler och berättar något.

Den norske regissören Johannes Holmen Dahl som är nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo har valt att låta dramat framföras på en mycket enkel scen med trägolv och inga möbler. Några ölflaskor som får bli vaser åt var sin gul tulpan är några av de få sakerna på scen. Bilden av flaskorna med blomma i är ett starkt uttryck. Längst bak finns ett fönster, ingen kuliss utan ett riktigt fönster, som vetter mot gatan utanför. Fönstret är öppet på vid gavel då vi kommer in i salongen och stängs av skådespelarna i början av föreställningen och öppnas när föreställningen är slut – och vi är redo att återigen bege oss ut i våra egna ensamheten och försök att hitta någon mening eller någon gud.

Medverkande
Eric Stern, Ana Gil de Melo Nascimento, Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss, Otto Hargne Kin

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Jon Fosse, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Hjalmar Bergmans mästerverk Farmor och vår herre har premiär 16 oktober på Stockholms stadsteater

1 oktober, 2015 by Redaktionen

farmorochvarherre

Maria Löfgren sätter upp Hjalmar Bergmans mästerverk Farmor och vår herre – en odyssé om en kvinnas klassresa och ett epos som skildrar vägen från Fattig-Sverige till dagens välfärds-Sverige, berättar ett pressmeddelande:

Vad händer när den sista i en generation är på väg att lämna oss och vi vet så lite om varandra? Kan vi försonas om vi minns olika? Premiär 16 oktober på Kulturhuset Stadsteatern. I rollerna Yvonne Lombard, Meta Velander, Shanti Roney, Lars Lind, Sten Ljunggren och Åke Lundqvist för att nämna några i denna fantastiska ensemble.
Nästan ett helt liv har gått. Hon är ensam kvar på gården. Gården som hon kom till som en enkel piga, men sen blev Fru Agnes Borck, kvinnan som tog hand om barnen och affärerna. Som hon kämpat för familjens bästa! Men vad är tacken för det? Varken barnen eller barnbarnen kommer och hälsar på. Och Jonathan är död så hon har ingen att prata med. Men hon pratar med Gud, han lyssnar. Och håller alltid med.

Den 2 oktober fyller hon 85 år. Hon tänker sig ett trevligt kalas där den älskade modern, hon själv alltså, hyllas. Så blir det inte, verkligen inte.

– Farmor och vår herre är helt klart en av Hjalmar Bergmans bästa romaner. Porträttet av farmor är inte förskönande utan precis så komplext som en människa är. Det är dessutom en klassisk titelroll, på samma sätt som Kung Lear men för en äldre kvinna, och det finns inte så många sådana, säger regissören Maria Löfgren.

– Mitt i farmors stora hus finns ett felbyggt rum, ett rum helt utan fönster. I pjäsen öppnas dörren till släktens skamvrå för att se vad det är för skelett som döljer sig därinne – och det blir dramatiskt!

Yvonne Lombard som varit trogen Stockholms stadsteater sen starten 1960 gör här paradrollen som Agnes Borck (Farmor), en roll som Naima Wifstrand gjorde legendarisk på Stockholms stadsteater 1963.

Rollen som Farmors trotjänarinna Emma spelas av Meta Velander.

Yvonne Lombard och Meta Velander lärde känna varandra på Dramatens elevskola i slutet av 1940-talet. På 1960-talet träffades de igen på Stockholms stadsteater, där de delat loge hela tiden. De senaste åren har detta radarpar medverkat i uppsättningar som Två kvinnor (2005), Sista dansen (2009), I sista minuten (2012), Arsenik och gamla spetsar (2008) och nu Farmor och vår herre.

Emma Broström står för den nya dramatiseringen och regisserar gör Maria Löfgren vars senaste uppsättning: Gunilla Thorgrens Ottar och kärleken blev en stor publiksuccé.

Farmor och vår herre
Av hjalmar bergman
Premiär 16 oktober på Klarascenen

Dramatisering: Emma Broström
Regi: Maria Löfgren
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Anna Heymowska
Mask: Anna Jensen Arktoft

Farmor Agnes: Yvonne Lombard
Agnes 16 år: Matilda Ragnerstam
August/Grundholm: Anders Beckman
Axel: Christer Fant
Frida: Eva Stenson
Emma: Meta Velander
Axelsson: Lars Lind
Gabriel/Nathan: Shanti Roney
Piga/Grevinna/Lova: Maria Salomaa
Jonathan: Sten Ljunggren
Gawenstein: Åke Lundqvist

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Hjalmar Bergman, Scenkonst, Teater

Tankar kring Loranga på Orionteatern

26 september, 2015 by Lotta Altner

loranga

Loranga
Baseras på Barbro Lindgrens båda böcker ”Loranga, Masarin och Dartanjang” från 1969 och ”Loranga, Loranga” från 1970.
Regi: Sally Palmquist Procopé
Medverkande: Karin Bengtsson, André Nilsson, Kim Procopé och Per Sörberg Scenografi: Mats Sahlström & Johan Norlin
Kostym: Jonna Bergelin
Mask: Linda Sandberg
Ljud: Stefan Johansson
Ljus: Raimo Nyman
Premiär den 25 september 2015, Orionteatern

Det är i tt grovt sagolandskap som föreställningen tar sin början. Huset är stökigt, smutsigt och i flottigt gul femtiotals stil. Loranga går omkring i en tekansvärmare på huvudet och sonen Mazarin har bruna snickarbyxor. Båda är tufsiga, rufsiga och känns som syskon till chokladdryckspojken Plupp från Norrland.

Visst vet jag att föreställningen är baserad på barnböcker av Barbro Lindgren, men helt insatt i böckernas toner och pedagogik är jag inte. Under föreställningens gång slår det mig att handlingen är baserad på avsnitt ur böckerna och att många av barnen känner igen berättelserna och karaktärerna.

Min känsla är att man tryckt in en massa galenskaper och jag hittar inte direkt någon handling som ger ett avtryck efteråt. Jag avundas barnen som sett filmerna och läst böckerna och vet vem dessa karaktärer är. För som vuxen måste jag erkänna att de ibland känns de lite som att Peter Pan inspirerat de vuxna karaktärerna, dvs man är verkligen rädd för och aktar sig för att ta någon form av vuxet ansvar eller vilja växa upp.

et finns absolut en vits med människor som har barnasinnet kvar, men helt road blir jag inte hela tiden av denna ”tramsiga” pappa. Dock verkar barnen och den yngre delen av publiken förstå saker som jag helt enkelt inte uppskattar lika mycket. Jag tycker nog också att karaktärerna är lite för burleska för min smak. Samtidigt ler jag för barnen runt omkring mig skrattar så innerligt. Dom har roligare än jag.

loranga2Det mest spännande med föreställningen är förmågan till förlåtelse gentemot stöld, bedrägerier och fd fångar. Fängelser är mysiga och poliser vill man gärna följa med till stationen för det är ett spännande äventyr. På ett öppet och lättsinnat sätt värdesätter man det spontana och glada i varje situation – även i de tuffa situationerna. Inte heller läger man stor värderingar på renlighet, att arbeta och tjäna pengar. Det är mycket viktigare för karaktärerna att hitta på bus, göra skojiga utflykter och lura till sig massor av korv som man kan föda tigrar med i garaget.

Man skrattar dock lite för rått och elakt åt Dartanjang, Lorangas pappa som blir instängd i en vrå, bestullen och hyschad med. Hans förvirning och gestaltade demens och kluvna personlighet driver man med på ett sätt som gör att jag faktiskt blir lite illa berörd av vid några tillfällen.

När Loranga skrattar hysteriskt åt ”Tjuvens roliga näsa” går han precis hela vägen till gränsen för vad som är roligt, innan han lyckas vända det elaka till något fantastiskt, dvs att själv poängen är ju att våga ha en härligt rolig näsa. De bryter även här mot konventionerna dvs vad man får skratta åt eller inte. Väldigt befriade, men väldigt nära ”saved by the bell”.

Mest beundransvärd under kvällens gång är skådespelaren André Nilsson som byter rollkaraktär ett flertal gånger. Jag är mest förtjust i den arga gubben som beskyller Loranga och hans son för att det bor ugglor i hans brevlåda. Hans kroppskropp är den äldre snikne mannens och när han hoppar fram på ett ben ger han en känsla av Cleeses ”silly walk”. Jag skrattar mest.

Om du ska se föreställningen så ta med dig ett barn som läst böckerna och som kan förklara historierna bättre för dig. Då får du en avancerad sagokväll där allt och ingenting är möjligt.

Foto: Jonas Jörneberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Loranga, Orionteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Göteborgs stadsteater: Markurells i Wadköping – både komedi och tragedi

26 september, 2015 by Rosemari Södergren

markurells

Markurells i Wadköping
Av Hjalmar Bergman
Bearbetning Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Premiär 4 september 2015, på Stora Scenen, Göteborgs stadsteater
Föreställning som recenseras: 25 september 2015

markurells2Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping är en komedi men den har som det mesta Hjalmar Bergman skrev mycket av tragedi i sig, den skildrar människor som vi är på gott och ont. I regi av Dennis Sandin känns den väldigt trogen Hjalmar Bergman i uttrycket. Den har mycket av komedi i sig men är samtidigt ett drama med tragedi.

Markurells i Wadköping gav ut 1919 och skildrar ett dygn 1913, dagen då herr Markurells enda barn, sonen Johan, ska upp i examen för studenten. Herr Markurell är född fattig och utan några fina anor men har lyckats bli förmögen, rent av oförskämt förmögen. Han vet dock att han ändå aldrig räknas med bland de fina folket. Han är nyrik och även om allt det förnäma folket drar nytta av hans rikedom vet han att han aldrig räknas med som en av dem. Men sonen Johan ska räknas med. Det är allt han brinner för. Sonen Johan är allt han älskar och bryr sig om. Herr Markurell är beredd att göra vad som helst för sin älskade son. Han låter till exempel grevinnan i staden ta hand om sonen väldigt mycket, mer än hans mor får. Markurells planering är att sonen ska lära sig att uppföra fint för att kunna umgås i de förnäma salongen.

Detta dygn som föreställningen – och romanen – utspelar sig är det dags för studentexamen för Johan. Att ta studenten i Sverige på den tiden var en svår uppgift. De blivande studenterna satt inlåsta i skolan och utsattes för flera förhör och prov. Den som inte klarade sig fick smyga sig ut genom någon bakdörr. Herr Markurell är orolig för att Johan inte ska klara sin examen. Det är med rätta han är orolig. Sonen har inte studerat särskilt hårt och han inte direkt hängt med näsan över skolböckerna. Herr Markurell skyr inga medel för att Johan ska klara examen och få sin studentexamen. Han är beredd att ta till hot, att muta – ursäkta donera, att bjuda examinatorerna på fin lunch med årgångsvin …

Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping utspelar sig under ett dygn 1913 men går genom tid och rum. Om ett småborgerligt samhälle där social kontroll och maktstrategier spelar en viktig roll. Allt detta finns kvar i Göteborgs stadsteaters uppsättning. Personerna är något överdrivna, som i komedier och farser på privatteatrar men samtidigt finns det sorg och dramatik.

Scenografiskt och kostymmässigt är det välgjort med en vridscen och tidsenliga kläder, förutom att de två pojkarna, Johan och Louis, går i kortbyxor och därför ser yngre ut än de unga män de ju faktiskt är.

Den skildrar människor som vi är, ingen är bara ond, ingen är bara god och de flesta går att muta på något sätt.
Dan Ekborg är strålande trovärdig som Markurell och det är en av de viktigaste sakerna med hela föreställningen. Flera av karaktärerna runt omkring honom görs också mycket bra av sina skådespelare, jag tänker bland annat på Johan Gry som häradshövdingen De Lorche, Mia Höglund-Melin som grevinnan, Carina M Johansson som fru Markurell, Sven-Åke Gustavsson som barberare Ström och Christer Fjellström som lektor Barfoth. Dessa fem karaktärer är viktiga vid sidan av Herr Markurell och att de är bekväma och trovärdiga i sina roller och i sitt samspel är ett skäl till att föreställningen fungerar så bra.

Ingen av karaktärerna är bara goda eller bara onda, de är som människor är, de är som typiska småstadsbor, som folk omkring oss, vi kan känna igen livet. Även om de inte är adligt folk som kan flyta lite ovanför i dagens samhälle finns det andra grupper som har tagit över den rollen, som inte behöver följa samma regler som vi andra.

Markurell själv går igenom en vändpunkt i sitt liv och lär sig det kanske viktigaste i livet, det som alltför många missar. Han lär sig vad det är som räknas, egentligen.

För den som tycker om teater med mycket scenografi, fina kläder, med bra skådespelare och med mycket humor och samtidigt handlar om människor som vi är  – då är Markurells i Wadköping på Göteborgs stadsteater absolut ett bra alternativ.

Skådespelare
Kerstin Andersson, Marie Delleskog, Dan Ekborg, Christer Fjellström, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Olof Mårtensson, Håkan Paaske och Ramtin Parvaneh

Foto: Ola Kjelbye

 

markurells3

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Göteborgs stadsteater, Markurells, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Tankar kring ”Direktören för det hela” på Malmö stadsteater

21 september, 2015 by Redaktionen

direktorenfordethela

Direktören för det hela
av Lars von Trier, i dramatisering av Jack McNamara
Originaltitel: The boss of it all
Översättning: Ninna Tersman
Regi: Anders Lundorph
Sverigepremiär på Intiman, Malmö Stadsteater, 18 september 2015

Nils Poppe möter The office – det är min första tanke i pausen. ”Direktören för det hela” kombinerar folklustspelets kaotiska förväxlingar med cynismen från The Office, men tyvärr låter Lundorph komiken dominera allt för mycket. Missförstå mig rätt, det är roligt, men enligt min åsikt hade materialet tjänat på att låta svärtan och cynismen ta större plats.

Ravn är en företagare i IT-branschen som inte klarar av de obehagliga delarna av ledarskapet. För att slippa ta konflikter med sin personal har han skapat en fiktiv chef som bara han kommunicerar med och det är denna fiktive chef som får bära hundhuvudet för de obehagliga beslut som Ravn fattar. Allt är frid och fröjd ända tills företaget skall säljas till en danskhatande Islänning som inte vill göra affär med Ravn utan med den fiktive chefen. Ravns lösning är att hyra in en skådespelare vid namn Kristoffer, vars uppgift är att skriva under köpehandlingen och sedan överlåta förhandlingen till Ravn för att sedan diskret försvinna. Naturligtvis spricker det och Kristoffer tvingas stanna kvar som Direktör för det hela.

Pjäsens behållning är dynamiken mellan Ravn, spelad av Olle Sarri och Kristoffer, spelad av Johannes Wanselow. Sarris Ravn är en figur vars obehagliga cyniska sida rullar upp bit för bit. Han har använt sin fiktive chef för att manipulera sin personal medan han själv maskerar sig en i en hemtrevlig mjukiskofta. Kristoffer å andra sidan är en totalt verklighetsfrånvänd figur som inte har så värst stor koll på världen utanför teatern. I hans sinne är världen en scen och inget han gör har konskevenser. Sarris kroppsspråk är magnifikt och hur Wanselow lyckas behålla en konstant svettig panna under två akter är fortfarande för mig en gåta. Övriga skådespelare i ensemblen är bra, men deras karaktärer placerar dem i bakgrunden.

Pjäsen utspelas i en klassisk kontorskub som roterar med ojämna mellanrum. Jag kommer på mig själv med att undra varför det finns en vattenkylarte i ett hörn. Ingen använder den.

Direktören för det hela begränsas av folklustspelets form. Det berättas ingen egentlig historia, utan behållningen är den komiska krocken mellan en cynisk feg skitstövel i vit mjukiskofta och en totalt vilsekommen fåntratt med öppen mun, svettig panna och stirrande panikblick. Den som vill roas och få ett gott skratt har kommit till rätt ställe. Den som söker en tankeställare får hitta den någon annanstans.

I rollerna: Tom Ahlsell, Emil Brulin, Susanne Karlsson,Cecilia Lindqvist, Aksel Morisse, Olle Sarri, Johannes Wanselow
Föreställningens längd: 2 tim och 10 min (inkl paus)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Lars von Trier, Malmö stadsteater, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in