• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Stilla liv av Lars Norén – det finns något befriande i mörkret

19 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Stilla liv
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket Dramaten

Tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar rör sig på scen av och till. Den yngsta är sju år och den äldsta nittio år. De promenerar, de springer över scenen, sitter still, ligger ned, arbetar, vaggar barn, lägger om sår – Lars Norén är tillbaka på en svensk scen med ett nytt drama, nästan tre timmar långt och i stort sett utan någon dialog, utan att någon skådespelare säger något.

Hur berättar jag med ord om något som talat till mig utan ord? Kommunikation, att förmedla något, gör vi på många sätt. Det talade ordet är bara en liten del i våra samtal och det vi säger. Vi talar genom rörelser, positioner i rum och i förhållande till varandra, med miner, med blickar, med gester, med suckar, genom att stirra, genom att sänka blicken, genom att titta bort, hur vi håller i saker, hur vi rör oss, vilka kläder vi har, vilka färger vi har på kläder … vi talar på oändligt många fler sätt än med orden.

Stilla liv speglar en tidsrymd på över hundra år i mänsklighetens historia. Det är dock långt från en vanlig historiebeskrivning. Här finns inga nationer, inga kungar och militära segrar, här finns bara människor. Människor som är ensamma, människor som är i grupp, människor som dras till varandra, människor som flyr varandra, människor som sveper döda, människor som dör, barn som är döda, människor som sviker varandra, människor som inte ser varandra, människor som säljer varandra och framför allt människor som åldras.

Som i stort sett alltid när Lars Norén skapar något finns det mycket mörker. Det är ingen förljugen glamorös Hollywoodsaga vi får ta in. Ändå är det liksom befriande att på detta sätt närma sig något som känns äkta. I stilla liv förmedlas något av vad det är att vara människa och att åldras, i dessa bilder som talar till mig bortom orden.

Jag tror att var och en som kommer till Stilla liv kommer att känna inom sig vad som berättas på sitt sätt. Vi är var och en unika och de många olika scenerna är både självständiga och går in i varandra och speglar varandra, liksom de speglar sig i oss och våra erfarenheter, våra liv och våra känslor inför vårt liv, inför vårt eget åldrande, våra sorger och våra glädjeämnen och våra sätt att ta oss igenom livet. Vissa scener kommer att tala till oss starkare än andra, beroende på vem vi själva är. Stilla liv är en spegel av något som finns inom människan.

Det är nitton år sedan Lars Norén senast regisserade på Dramaten. Lars Norén, som är född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

I rollerna ser vi Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri samt barn och ungdomar (statister).

Foto: Sören Vilks
Foto: Sören Vilks

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Lars Norén, Scenkonst, Teaterkritik

Tankar om Hemsöborna på Stockholms stadsteater

18 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Hemsöborna
Av August Strindberg
Dramatisering Bertil Arlmark och Ragnar Lyth
Bearbetning Åsa Lindholm
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Linus Fellbom
Mask Sara Englund
Djurmasker Wintercroft
Koreografi Moa Lichtenstein
Kompositör Pär Ulander, David Tallroth och Rickard Borggård
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 17 mars 2017

August Strindbergs roman Hemsöborna kom 1887, ett år efter Tjänstekvinnans son. Strindberg gjorde även en dramaversion av berättelsen 1889. De inledande raderna är några av svensk mest kända inledningar på romaner:
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Foto: Sören Vilks
Denna klassiska svenska berättelse har både satts upp på teaterscen och filmatiserats ett par gånger. Min upplevelse av Hemsöborna fram tills nu har varit romanen och tv-serien 1966 med Sif Ruud som Madame Flod, Allan Edwall som Carlsson och Sven Wollter som Gusten.

Yrvädret Carlsson, landkrabban som kommer ut till änkan Flod och hennes gård på skärgårdsön, är fylld av energi och tankar om mänsklighetens möjligheter i den nya tiden. Han får uppdraget att få fart på gården, att dra upp den ur förfallet. Änkans vuxne son Gusten tar inget ansvar för gården, han är helst ute med bössan och skjuter fåglar. Carlsson lyckas bra och får inte bara igång gården utan hittar också en ny inkomstkälla genom att hyra ut ett av husen till sommargäster. På bygden har folk börjat prata och skvallra så Carlsson och änkan Flod gifter sig. Fast Carlsson är yngre än änkan och egentligen förälskad i en yngre piga. Men chansen att få vara delägare i en egen gård drar i honom. Att aldrig mer behöva arbeta för någon annan.

Strindbergs berättelse är en fängslande roman som skildrar något evigt hos människan men det är också en bra skildring av just den tidsepoken och skärgårdsmiljön.

I regi av Stefan Metz, med Ann Petrén och Claes Malmberg som Madam Flod och Carlsson, blev det en välgjord föreställning, som i de viktiga delarna är trogen grundberättelsen. Däremot skiljer den sig i tonen från den tv-serie jag såg 1966 som jag minns mer allvarlig, mörkare. På Stockholms stadsteater, i regi av Stefan Metz, har den kryddats mer med komedi, framför allt i första delen före paus.

Föreställningen är en helhet där varje del är viktig och Alex Tarragüel Rubio som ansvarar för scenografi och kostym har gjort ett imponerande arbete. Tillsammans med ljus-ansvarige Linus Fellbom har han skapat en lösning på hur en av de sista scenerna, den berömda snöstormen, gestaltas på scen. Den lösningen är så genialiskt utförd med enkla medel att den i sig gör föreställningen värd att se.

Regissören har en rollista med skickliga svenska skådespelare och jag är minst lika imponerad av birollerna som huvudrollerna, som Shebly Niavarani som Norman, Frida Westerdahl som Clara, Anna Wallander som Lotten, Ulf Eklund som Rundqvist, Lotti Törnros som Ida och Gerhard Hoberstorfer som pastorn.

Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö. Strindberg var väl förtrogen med skärgårdsmiljön kring Dalarö, Ornö och Kymmendö; han vistades som sommargäst på Kymmendö under åren 1871–1873 och 1880–1883 och på Dalarö 1891 och 1892. Det var på Kymmendö som Strindberg hämtade figurerna till Hemsöborna.

Romanen kritiserades för sin råa skildring av livet, enligt wikipedia: bland annat för en scen där ett par har sexuella kontakter längst inne i en kyrka mitt under pågående gudstjänst (finns inte med i scenföreställningen på Stockholms stadsteater). Hemsöbornas publicering slog hårt mot öborna som portförbjöd Strindberg som därigenom stängdes ute från sin ungdoms paradis.

Enligt Olof Lagerkrantz skrev Strindberg Hemsöborna ”för att tjäna pengar och i det uttalade syftet att återvinna sin popularitet i Sverige”. Det är intressant och värt en egen essä att analysera att en författare med välbärgad bakgrund som Olof Lagerkrantz tycks se ned på behovet att tjäna pengar. Det må vara hur som helst med detta, men Stockholms stadsteater hade förluster förra året och behöver en riktig publikdragare på Stora scenen. Om Hemsöborna blir det är svårt att sia om. Drygt halva premiärpubliken reste sig för stående ovationer. Föreställningen är absolut sevärd, den är varm, bitvis rolig, bitvis sorglig, skildrar mänskligheten utan stora åthävor och har en smart scenlösning och bra musik.

I rollerna:
Carlsson Claes Malmberg
Madam Flod Ann Petrén
Gusten Leonard Terfelt
Norman Shebly Niavarani
Clara Frida Westerdahl
Lotten Anna Wallander
Rundqvist Ulf Eklund
Pastorn Gerhard Hoberstorfer
Ida Lotti Törnros
Professorn med flera. Anders Johannisson
Statister; Hanna Gustafsson, Niclas Dedorsson, Maria Kuzmin, Maria Jernström, Henning Attlin och Petter Skoglund
Musiker Pär Ulander och David Tallroth

Foto: Sören Vilks

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Hemsöborna, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Bernardas Hus – mer en scenkonst-installation än ett drama på Stockholms stadsteater

11 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Bernardas hus
Av: Federico García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi och bearbetning: Anna Pettersson
Scenografi: Jan Lundberg
Kostym: Kajsa Larsson
Ljus: Max Mitle
Ljud: Michael Breschi
Mask: Susanne von Platen
Kompositör: Gustave Lund
Premiär på Klara Scenen, Stockholms stadsteater 10 mars 2017
Föreställning som recensioner bygger på: genrep 9 mars 2017

Bernardas hus är Federico García Lorcas sista pjäs – färdig endast två månader innan han blev mördad av Francoanhängare under spanska inbördeskriget. Pjäsen handlar om fem unga kvinnor, systrar, som lever som fångar i sitt barndomshem, hårt hållna av sin mor. Pjäsen skildrar hur människor som inte har frihet inte alltid ställer upp på att hjälpas åt att bli fria, utan själva blir förtryckare och passar på varandra. Dramat är en stark beskrivning av det fascistiska samhällssystemet. Som det uttrycks i ett pressmeddelande:
Det är en vass humoristisk pjäs om fascism och social kontroll – om hur en grupp agerar och reagerar i en instängd situation där alla delar ansvaret för regelverk och handlingar.

När regissören Anna Pettersson tar itu med Bernardas hus har hon valt att ta bort själva tidsperspektivet och handlingen. Alla skådespelarna går in i och ut ur samma roller. Alla är alla. Ena stunden är de tjänstefolk som tryckts ned av husmor, nästa stund är de dättrarna. Föreställningen är mer en scen-installaton är en föreställning.
Den är vacker, stilistiskt fantastisks snygg i scenografin med alla skådespelarna i svarta kläder och det som sker på scen visas samtidigt på en skärm bakom dem, filminspelade live med perspektivet uppifrån.

Foto: Sören Vilks
Jag tycker tyvärr att dramat förlorar på att själva berättelsen, handlingen, tas bort. Skådespelarna är mycket duktiga, scenbilden fantastisk och musiken som spänner mellan klassiskt, flamenco och hiphop (komponerad och bearbetad av Gustave Lund, Gurra G i JustD), är stark och tillför ett perspektiv till helheten. Trots allt detta är blir det en brist för helheten att grundhandlingen inte skildras på traditionellt teater-dramaturgiskt vis. Dramat förlorar på det. Om denna scenkonst-installation kompletteras med att det finns en traditionell föreställning också, eller när publiken kan berättelsen väl, då blir det en bra helhet tillsammans.

Fast även om jag sett Bernardas hus tidigare, i traditionell teaterkostym, är jag splittrad. Denna nya uppsättning är snygg och vacker – och burlesk, men tenderar till att i vissa scenen överdriva de komiska inslagen och det blir nästan lyteskomik ibland. Är det människor med svåra psykiska sjukdomar som skildras? Är det scener ur en låst psykiatrisk avdelning? Är det medvetet av regissören att det ska kunna tolkas så? Kanske. En bild av att fascism förstår det mänskliga.

Det är en stark föreställning som ger mig som betraktare en hel del att fundera på, men samtidigt är jag lite besviken. Jag är kluven, helt enkelt.

I rollerna: Nadia Hussein, Siri Hamari, Angelika Prick, Tove Edfeldt, Eva Rexed, Matilda Ragnerstam och Hanna Nygårds

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bernardas hus, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Lena Olin till Stockholms stadsteater till ”Vem är rädd för Virginia Woolf” i regi av Tommy Berggren

8 mars, 2017 by Redaktionen

Regissören Tommy Berggren sätter upp Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf med Lena Olin, Peter Andersson, Henrik Norlén och Josefin Ljungman i rollerna. Pjäsen är en av de stora moderna klassikerna. Premiär 29 september på Klarascenen.

Ett pressmeddelande:
Tommy Berggren spelade själv i Vem är rädd för Virginia Woolf när den hade Europapremiär på Dramaten 1963 i regi av Ingmar Bergman. De övriga i ensemblen var Georg Rydeberg, Karin Kavli och Bibi Andersson.
– Jag minns med stor glädje pjäsen och uppsättningen. Det var mitt första samarbete med Ingmar Bergman och ensemblen var en dröm. Så är också fallet när jag nu ska regissera den på Kulturhuset Stadsteatern, säger Tommy Berggren.
Lena Olin som har haft stora framgångar som filmskådespelare de senaste åren ser fram mot att stå på en svensk teaterscen igen under hösten 2017. Repetitionerna inleds redan under våren.
– Jag har inte spelat teater på över 25 år, så det är med skräckblandad stormförtjusning jag ser fram mot detta. Både Tommy Berggren och Peter Anderson är innerligt sammanflätade med begynnelsen av mitt yrkesliv. Jag har djup respekt för dem bägge. De har känt mig sen jag var tonåring. När vi träffades för att prata om projektet kändes allt självklart och lustfyllt, säger Lena Olin.
– Det är ett privilegium att Lena Olin väljer att göra sin comeback på en svensk teaterscen och här på Kulturhuset Stadsteatern. Det är Tommy Berggrens förtjänst, säger Anna Takanen, teater och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

– Det handlade om timing – vi har skapat en speciell spelperiod så det är möjligt för Lena att vara med. Vi sätter upp den på intima Klarascenen som ger utrymme för stort skådespeleri på nära håll. Det kommer finnas ett begränsat antal biljetter till det här exklusiva sammanhanget, säger hon.
Lena Olin blev anställd vid Dramaten direkt efter examen, där hon tidigt fick tunga roller i Ingmar Bergmans uppsättningar av Kung Lear och Ett drömspel. I sin internationella karriär har hon nominerats till flera utmärkelser, bland annat Golden Globe för Varats olidliga lätthet och en Oscarsnominering för rollen i Fiender.1980 fick hon Ingmar Bergmanpriset. Olin har bland annat medverkat i filmerna Chocolat, Casanova och Hypnotisören som maken Lasse Hallström regisserat. Hon medverkade nyligen i den svenska TV-serien Welcome to Sweden som också sänts på amerikanska NBC.

Tommy Berggren har haft en lång och mycket framgångsrik skådespelarkarriär. Han ägnar sig numera åt teaterregi och har flera hyllade produktioner bakom sig. Hans första uppsättning som regissör på Stockholms stadsteater var Fastighetsskötaren 2001. Sedan 2008 har han gjort en uppsättning om året, ofta något av Beckett eller Pinter, exempelvis I väntan på Godot och Hemkomsten, alla stora publik- och kritikersuccéer.

Peter Andersson har gjort flera hyllade rolltolkningar i Tommy Berggrens rosade Beckett- och Pinteruppsättningar, som I väntan på Godot, Slutspel, Födelsedagskalaset och Fastighetsskötare. Han är flerfaldigt Guldbagge-nominerad och känns även igen från pjäser av Lars Norén och från Millennium-trilogin.

Henrik Norlén har gjort en rad roller på Kulturhuset Stadsteatern, senast rollen som Nathaniel i pjäsen om Ayn Rand, Du ska veta mitt värde. På TV och film har vi bl.a. sett honom Hotell, Återträffen, En pilgrims död, Fjärde mannen, Min lilla syster och Stockholm östra för att nämna några.

Josefin Ljungman fick sitt genombrott 2008 som Hedvig på Stockholms stadsteater i Ibsens Vildanden i regi av Tommy Berggren. Hon är bl.a. känd från filmer som Himlen är oskyldigt blå och Mig älskar ingen.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lena Olin, Scenkonst, Tommy Berggren, Vem är rädd för Virginia Woolf

Teaterrecension: Århundradets kärlekskrig – har en del att säga men skjuter också vid sidan av målet en del

5 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Århundradets kärlekskrig
Av Ebba Witt-Brattström
Regi och dramatisering Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym och mask Linda Gonçalves
Ljus Åsa Holtz
Ljud Magnus Ericsson
Premiär 3 mars 2017 på Stockholms stadsteater

Som människor rör vi oss genom världen med olika förutsättningar, att vara kvinna är att röra sig med en ständig ångest över hur ekonomin, våldet och politiken ska drabba en. Det är något som Ebba Witt-Brattström ofta påpekar. Män och kvinnor har olika förutsättningar som samhället fungerar idag, menar hon. Jag är inte helt säker på att föreställningen riktigt fick fram detta budskap även om skådespelarna var skickliga och scenlösningarna effektiva och snygga.

Århundradets kärlekskrig bygger på Ebba Witt-Brattbergs roman. Hon är litteraturforskare, debattör, författare och år 2000 blev hon professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns högskola. Sedan 2012 är hon professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hennes forskningsintressen är bland annat genus och litterära könsdialoger. Med romanen Århundradets kärlekskrig som gavs ut 2016 skildrar hon skillnaden på männens arena och kvinnors liv, framför allt med fokus på kulturarbetare i övre medelklassen.

Föreställningen liksom boken är kvinnans berättelse. Hon har valt att lämna mannen hon levt med i 30 år. I ett förhållande som hon nu ser som ett fuskbygge. Som en kuliss i en operaföreställning.

Ett genidrag är att låta tre män i olika åldrar och tre kvinnor i olika åldrar gestalta samma person. Det fungerar väldigt bra och ger en fördjupning i dialogen. Emellanåt är vissa delar varmt komiska men för att skildra köns-orättvisor tycker jag inte att föreställningen riktigt bränner till.

De var tillsammans i trettio år och har flera barn tillsammans, men det är ändå bara de två som skildras. Tvåsamheten är i centrum. Ett förhållande är väl mer än bara två människor. Det finns ju barn, anhöriga och vänner och annat som också påverkar och finns med i livet. Ett trettio år långt liv tillsammans handlar väl inte bara om de två, mannen och kvinnan. Jag saknar miljön och kring-livet för mycket för att kunna ta till mig skildringen. Eller så är det så stor skillnad på övre medelklassens kulturelits liv och det liv som människor som jag med rötterna i genuin arbetarklass levt och lever, att det Ebba Witt-Brattström skildrar är hur övre medelklassen inom kultursfären lever.

Jag saknar förståelse för varför denna kvinna egentligen levt med denna man i hela trettio år. Hon är stark och kämpar för kvinnors rättigheter och ändå står hon ut med att mannen slår henne flera gånger. Varför lever de alls tillsammans? Jag har svårt att riktigt förstå det. Varför lämnar en så stark kvinna inte honom lngt tidigare? Jag vet, det är en svår fråga. Någonstans finns det trots allt någon slags kärlek som binder samman dem. Men jag tycker det finns andra berättelser om man och kvinna som mer trovärdigt fördjupar sådana draman. Under föreställningens gång säger hon visserligen att hon en gång älskade honom. Att hon såg honom som en ömsint, humoristisk och nyfiken man. När diskussionerna inte var gräl som urartade i våld. Han som nu kallar henne ”feministkärring” och ”du med ditt lilla jämställdhetsdepartement. Vem bryr sig.”

Skådespelarna är duktiga, alla sex är skickliga och scenlösningen effektiv och fungerar bra. Det lilla instängda rosa rummet där de är inlåsta är en stark bild. Av och till är dialogen mycket skarp och visst har föreställningen en del att säga om hur män och kvinnor lever tillsammans, även om jag tycker att den bitvis skjuter vid sidan av och missar målet. En del dramaturgiska grepp blir lite för övertydliga. De talande tystnaderna används lite för utstuderat.

Medverkande:
Cecilia Nilsson
Lennart Jähkel
Gizem Erdogan
Daniel Nyström
Andreas Kundler
Ann-Sofie Rase

Arkiverad under: Kulturpolitik, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Århundradets kärlekskrig, Ebba Witt-Brattström, feminism, Scenkonst, Teater, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in